Tjingtjong-keramik på Metropol

På måndagar har Auktionshuset Metropol sin auktion online. Under helgerna kommer privatpersoner och handlare dit på fysisk visning, för att klämma och känna på det som bjuds ut. 

För lite drygt tio år sedan, i september 2015, skrev jag en blogg i sarkastiska ordalag, om Metropols bristande katalogisering. Särskilt vidrörande orientalisk keramik, men även gällande andra föremålsområden. Den bloggen betitlades Kinesiska problem på svensk grund. I april 2016 skrev jag även inlägget Fornasettifest, Gallégala och Rysk Revolutionsyra på Metropol. Jag var i båda dessa blogginlägg allt annat än subtil i min kritik angående Metropols oerhört bristande katalogisering av keramik och glas från många av världens hörn.

I Stockholm och även i övriga Sverige, blir det svårare och svårare för folk med dödsbon att hitta seriösa auktionshus som är dödsboinnehavarna behjälpliga. När jag bodde i Stockholm skickade jag ett antal gånger -för många år sedan- dessa människor till Metropol, eftersom jag själv inte befattar mig med dödsbon (av många skäl). Förutsättningen för att jag ska rekommendera någon för deras gärning, är -logiskt nog- att jag tycker att de är duktiga på det de sysslar med. (Alla auktionshus vill ha dyrgriparna i dödsbon, men de mer "normala" hemmen med lägre värderade föremål är svåra att få hjälp med. Har jag hört.) 

I dagens auktion på Metropol (klubbas eftermiddag/kväll, den 15 december 2025) ger jag er ett antal exempel på hur det ser ut 10 (tio) år senare (och det är inte allt, tyvärr...):

Utrop 6062: Assietter, 10 st, Kina.

NEJ, Metropol, assietterna är gjorda i Japan. En datering vore på sin plats! Jag hjälper er: sista fjärdedelen av 1800-talet.

Utrop 6263: Djupa tallrikar, ett par, 1700-tal. 

Här utelämnar ni VAR de är tillverkade? Jag hjälper er: Kina. Däremot så daterar ni dem; till 1700-tal. Detta betvivlar jag kraftigt. De ser ut att vara gjorda under 1900-talets sista fjärdedel. Denna typ av "Exportporslin" massproduceras i Kina och finns överallt, där det finna farbröder med plånböcker (nåja, med köplust i alla fall).

Utrop nr 6171: Fat + skålar, Imaridekor, Kina och Japan. 

NEJ, Metropol! Alla sex delar är tillverkade i Japan. Inget är från KINA.

Utrop nr 6183: Fat 10 st, Imaridekor, Kina.

NEJ, Metropol! De är från Japan. Inte från KINA.

Utrop nr 6225: Fat 2 st, Imaridekor, sent 1900-tal.

Oj! Här har ni låtit bli att nämna ursprungsland..!? En livlina från Skåne: de är båda från Japan! Dessutom har ni daterat dem åt skogen. De är mellan gran och tall cirka 125 år ÄLDRE än ni påstår: Således ungefär från år 1900.

Utrop nr 6170: Fat, 3 st, Kina nutida. 

NEJ Metropol! Det minsta fatet längst till höger är kinesiskt, resten är japanska! Ett tips är att ta en fuktig trasa och torka av grejerna med, FÖRE fotografering. Saker torde vara mer lättsålda om de inte ser ut att ha kommit raka vägen från rännstenen på Sveavägen.

Utrop nr 6063, Fat 4 st, Kina.

NEJ Metropol! Dessa FYRA -av er odaterade- fat är från Japan.

Utrop nr 6166: Fat 4 st, Kina/ Japan:

NEJ Metropol! Alla dessa -av er odaterade- fat är från Japan. INGET är från Kina.

Utrop nr 6185: Lockurna:

NEJ Metropol. Denna lockurna är inte från 1900-talet! Den är från 2000-talet, i bästa fall samtida med tik-tokgenerationen.

Utrop nr 6180: Skålar+ fat, 7 delar, Kina, nutida. 

NEJ Metropol! bruna skålen längst till vänster är japansk och inte "nutida" utan sannolikt från 1800-talets mitt. Det samma gäller de tre centralt placerade assietterna; de är japanska men troligen ännu tidigare, möjligen från slutet av 1700-talet.

Utrop nr 5052: Stekfat, Kina, blåvitt porslin.

OJ, vad underligt, ingen datering av Metropol för det blåvita stekfatet!? Men det måste ju vara gammalt, eftersom det ser ut som ett antikt stekfat från Kina och säljs av ett auktionshus! Eller? Nej, jag tycker ni ska hoppa över det köpet, på grund av att jag anser att det allt sammantaget är nytillverkat. Vad slarvigt av Metropol att glömma att datera föremålet! Eller inte?

Utrop nr 6182: Vas + skål, Kina. 

Oj, här glömde Metropol att datera sakerna. IGEN. Men om ni klickar er in i detta utrop så har ägaren klisterlappar under föremålen som säger att den ena är från Dao-Guang medan den andra är otydlig. Rappakalja. Dessa föremål skall dateras till vår samtid. Vad slarvigt av Metropol att glömma att datera föremålen! Eller inte?

Utrop nr 6160: Vas Kina, 1800-tal:

NEJ, Metropol! Denna vas är inte 1800-tal. Den är heller inte 1900-tal. Den är samtida med fossilfritt bränsles införande i motorfordon. 

Utrop nr 6179: Vaser 8 st, Kina/ Japan:

NEJ Metropol! Dessa vaser kommer ALLA från Japan, Ingen är från Kina.

Behöver jag nämna att kinesiska föremål är extremt mycket mer lättsålda än japanska? För utvecklade resonemang kring hela denna blogg hänvisar jag till de båda blogginlägg jag nämnde inledningsvis. Ni kommer att baxna.

Katalogiseringen av dessa objekt är skandalöst illa utförda. Självklart kan jag som köpare (expert) oftast se vad som avbildats. MEN, tror ni att den genomsnittlige inlämnaren är "expert" på det han/hon kommer med? Naturligtvis inte! Vem som helst förstår att ett seriöst auktionshus måste agera på ett seriöst sätt, vad gäller alla föremålsområdens katalogisering. Att ett så stort och välkänt Auktionshus endast sporadiskt publicerar undersidor av keramik finns det bara en kommentar till; skandal!

Jag ställde följande fråga redan för TIO år sedan; Vad tycker Salvatore Grimaldi, delägare i Metropol, om dessa flagranta felaktigheter i företaget Metropol? Vilken annan typ av Business har utövare som tillåter liknande brister? 

Vad tycker ni som läsare av bloggen? Längst ned har ni en kommentarsdel. Vårdat språk och vänlig ton, anmodas. Jag undrar vad Sverker hade sagt? Om någon undrar, så har jag slutat rekommendera Metropol.

Jag har mässat om dessa problem i snart 20 år. Ändå händer inget hos Metropol. För den av orientalisk keramik ointresserade kan tyckas att jag är gnällig. MEN, jag kommer inte på någon enda bransch där liknande okunskaper är tillåtna. Antikbranschen är helt okontrollerad, dvs det finns ingen Branschorganisation värd namnet. Tomtar man sig så finns det ingen som säger ifrån. Skatteverket har under de senaste åren visat allt större intresse för Auktionsbranschen, men de är ju helt oinsatta i sådant som jag diskuterar. Såklart.

OCH, vilka är de vi i branschen ska vara mest rädda om då? Det finns bara ETT ENDA SVAR på den frågan; kunderna!

Och säg den kund som blir glad över att ha köpt något som är felkatalogiserat! Det är fullständigt självklart att ingen enda person vill köpa något som är felaktigt katalogiserat. Jag har diskuterat ämnet till döddagar, så bara gå igenom de cirka 170 inlägg som ligger online på Antikmonologen, om ni behöver bli övertygade.

En lurad/ bitter kund är en för HELA antikbranschen FÖRLORAD kund, som går till en Möbeljätte och köper platta paket nästa gång det ska inredas. "Då blir man inte lurad i alla fall". Vi antikhandlare kämpar för vår överlevnad: Som Trump säger; det finns 1064 % färre antikhandlare i Sverige år 2025, i jämförelse med år 1975; och 4330% fler Auktionshus under samma period. Källa: T.Rump. 

Under rubriken Medarbetare (12 personer) benämns tre som "Värderingsman", en som Förordnad besiktningsman och en som Auktoriserad Värderingsman. Vad utgör skillnaden mellan dessa epitet? Den Auktoriserade är grundaren, tillika delägaren. Vad är skillnaden mellan "Auktoriserad/ Förordnad och "bara" Värderingsman? Är de som "bara" är värderingsmän oauktoriserade? Tjoflöjt, sa Janne Vängman.

De som auktoriserar värderingsmän är för övrigt Svenska Handelskammaren. Eller rättare sagt var, Efter ett telefonsamtal till Handelskammaren så förstår jag att det numer uppenbarligen utförs av SCC Arbitration Institute, åtminstone i Stockholmsregionen.

Sensmoral: Alla aktörer i ankdammen måste göra sitt bästa! Hör ni det, Metropol?

Äreså? Äreså? ÄRESÅ?? Jag vet var Sverker hade placerat Metropol. Foto: Femina.se

-------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Är all orientalisk keramik sak samma för Metropol? Det verkar onekligen så. Därav själva formuleringen av rubriken för detta blogginlägg.

EN liten förfalskning är väl ingen skandal, så här i juletid?

I söndags, den 7 december, såldes en signerad "kolteckning" av Bruno Liljefors av ett litet auktionshus i norra Mälardalen, Upplands Auktionsverk. Värdet hade satts till 2000 kronor av Auktionshusets experter. Klubban landade på 4300 kronor, efter att 34 bud lagts. Inklusive pålägg i form av köparprovision och diverse påslag fick köparen slanta dryga 50 hundralappar. Vän av ordning reflekterar sannolikt och tänker, herregud vad billigt! Ett original av Bruno för 5000 kr, wow..!

Och så är det, vore det ett original av Bruno Liljefors(1860-1939). Som påpekat i blogginlägg från den 6 december konstaterar jag att detta konstverk är utfört av en av Brunos efterföljare, Harald Wiberg(1908-1996). Harald var en alldeles förträfflig konstnär. Dock spelade Wiberg i en kostnadsmässigt mycket lägre division än Liljefors.

Någon har fattat det mindre genomtänkta beslutet att sudda ut blyerts- (eller kol-)signaturen för att i stället skriva "B.L", Brunos initialer. Det misslyckades "förfalskaren" med alldeles oerhört, som påvisats i senaste Antikmonolog-inlägget. Att denne någon satt dit ett B och ett alldeles misslyckat L innebär att försäljningen per definition blev en försäljning av ett falskeligen attribuerat originalkonstverk. 

Jaja, tänker en del. Någon torskar 5000 kronor. Det var väl inte så farligt; det var ju ändå inte en halv miljon. Förvisso. Men var ska gränsen dras? Vid vilken nominell gräns är det upprörande "på riktigt"? Jag är inte jurist och heller inte ekonom. Jag är konsthistoriker, arkeolog och etnolog. Men jag skulle kunna vara betodlare, hjärtkirurg eller fekalietömmare hos Bajamaja och ändå lida av frustrationen i att köpa något som är uppåt väggarna felkatalogiserat.

Ponera att köparen av "Räv i månsken" hos det lilla Auktionshuset i Uppland lycklig som en lärka hämtar ut sitt "original av Bruno Liljefors" i december 2025. Köparen, låt oss kalla honom Kalle, ger Liljeforsen i julklapp till sin hustru, kallad Märta. Hon blir så lycklig när hon försiktigt öppnar paketet, efter Kalle Anka, men före Karl Bertil Jonsson. Märta kände redan före den obligatoriska jullunchen att det var något särskilt i luften denna julafton. Döttrarna, vuxna sedan många år, var oerhört spända under paketöppningen. Märta trycker tavlan mot sin barm och sprider glöggfryntliga tillika lyckliga blickar över vardagsrummet. Tio minuter senare hängde den på praktplats i nämnda rum och det blev för alla parter en välsignad jul..! (Pappa Kalle hade gömt hammare och spik under en av kuddarna i tv-soffan bakom Märta). Detta var, hör och häpna, till och med bättre än en tändstickstavla föreställandes Bodens Fästning.

Mamma Märta hade sannolikt mer kläder på sig. (Ur Karl-Bertil Jonssons julafton; T.Danielsson/P.Åhlin)

Pappa Kalle hade i hela sitt liv jobbat som tunnelbaneförare och alltid drömt om att själv äga en äkta Bruno Liljefors. Fem år efter den välsignade julaftonen trillade Kalle av pinn och Märta följde snart därefter. Kvar fanns döttrarna, en hel del IKEA-möbler och så var det ju den där äkta Liljefors-målningen! Döttrarna blev tyvärr ovänner ganska omgående, som så ofta i hanteringen av själva dödsboet, på grund av pengar. Bland annat eftersom de båda ville äga Brunos räv. De blev oense och gick därför till det Fina Auktionshuset på Fina Gatan. 

Väl där möttes de av en kvinna i väldigt fin dräkt som tämligen högnäst lät meddela att tavlan skulle tas in för bedömning av det Fina Auktionshuset och bad att få återkomma. Tre veckor senare ringde en äldre Intendent, låt oss kalla honom B. Lasé, och avfärdade deras målning tämligen bryskt med orden: det är en förstörd Wiberg-målning, inte en Liljefors. Vi kan inte sälja den överhuvudtaget. Hämta den senast på fredag, vi har ont om plats.

Som jag påpekat i tidigare Antikmonologer ett antal gånger; Marknaden glömmer inte försäljningar. Ett argument jag stött på många gånger är att en målning "...ju självklart är äkta, eftersom den såldes hos Auktionshuset X, det specifika datumet och året". Men tänk om det auktionshuset gjorde fel då? 

-Nej då, den såldes ju för 120.000 kronor, då förstår du väl att den var äkta! Ett argument dummare än tåget. Förstås. Har ett föremål för all framtid en äkthetsstämpel, enkom för att det en gång såldes av ett stort och välrenommerat auktionshus? Svaret är förstås nej. Detta har jag också diskuterat otaliga gånger i Antikmonologen.

All 'Bout the Money. And this pretty world is getting out of hand, skrev Meja. Hear hear.

Vad är då sensmoralen av ovanstående berättelse? Att aldrig leka med de pengar man inte har råd att förlora? 

Vad är huvudproblemet? Är det skandalen i sig, att någon blivit lurad? Eller att ett auktionshus inte utfört ett korrekt arbete? Eller att någon för all framtid har förstört ett signerat verk av Harald Wiberg? 

Personligen så anser jag att problemet är enormt mycket större än så. Förr eller senare får köpare av falsk eller "oriktig" konst reda på att deras objekt inte är vad det vid försäljningstillfället utgavs för att vara. Det innebär att ägaren av ett objekt som hen lurats att köpa blir arg, bitter och besviken. Det i sin tur leder till att köparen, som kanske har en slant över för att köpa något vackert, denna gång köper ett platt -nytillverkat- paket från Möbeljätten i Kungens Kurva eller klickar hem något klämmigt och käckt från Kina på nätet. I stället för att handla antingen hos ett auktionshus på nätet eller hos en Antik/ Konsthandlare. Ni förstår ungdomar, förr i tiden fanns det (gott om) Antik- och Konsthandlare i fysiska butiker. Och nej, det är inte samma sak som loppis. Men på grund av internets popularitet och målmedveten marknadsföring från Auktionshusen så hamnar snart (Sveriges) antik- och konsthandlare på samma lista som Torn- och Fjälluggla, de utrotades lista.

Vad säger SLU, Antikhandlare näst på tur?! Foto: NSD.se

Enligt lagen skall falsk konst förverkas. Men. Vad tror ni Harald Wibergs efterlevande tycker om det? Bara för att någon imbecill varelse med onda avsikter suddar i Haralds teckning så är det -väl- inte skäl nog att bränna tavlan? Eller? 

Jag har genom åren belyst exakt denna problematik ett antal gånger. Nästan alla de tavlor jag satt i spotlight har dragits tillbaka av saluförande auktionshus. Ingen av dessa har till min kännedom förverkats. I samband med ett blogginlägg om två falska Bruno Liljefors, hos respektive Uppsala Auktionskammare och Stockholms Auktionsverk drogs båda tavlorna tillbaks från försäljning ett par timmar efter att den Antikmonologen hade publicerats. Men, ingen av tavlorna beslagtogs av Polis. I stället hamnar dessa förfalskningar i en form av limbo/ gråzon. Utsmyckar de månne korridorerna på den så kallade Elefantkyrkogården där oönskade (politiker) som gjort bort sig "jobbar" med något irrelevant sisyfosprojekt..? Tips till arbetssökande inredningsarkitekt om inte annat. 

Ornitologisk praktsensation på Bukowskis, maj 2013. Låt mig presentera världens första Spovkullor!

Ett undantag från det jag sa ovan utgörs av målningen Spoväng, (utrop 175-200.000 Skr) som klubbades för 120.000 (bevakningspriset) kronor av Bukowskis, i maj 2013. Den drogs alltså inte tillbaka, trots att jag relativt subtilt (nåja) sågade den jämns med fotknölarna på dåvarande Chefsintendenten. Den målningen, tillika min sågning, nämns för övrigt i Fredrik Sjöbergs utmärkta Liljefors-biografi (nämnd i förra blogginlägget), som ni bör köpa i julklapp åt någon Liljefors-road person. Eller varför inte som gåva till någon auktionshus-anställd i er närhet?! Bara en förflugen tanke. Möjligen känner ni ägaren av "Spovkullorna"? Liljeforsbiografin skulle nog intressera ägaren av den målningen. Eller inte. Varför väcka de spovkullor som sover?

En reporter på P1 Kultur intervjuade mig om just detta efter att bloggen om de två falska Liljeforsarna publicerats. Han intervjuade även intendenter hos båda auktionshusen vilka vägrade svara på frågan om vad som hade hänt med de båda förfalskningarna. Kutym i branschen är nämligen att ägaren av föremålet kontaktas när "det otrevliga/ onämnbara problemet har konstaterats". Denne uppmanas att så snart det någonsin går, hämta tillbaka det förfalskade/oriktiga tillika oerhört oönskade föremålet, helst via bakdörren och aldrig nämna det onämnbara igen. Allt enligt devisen "Don't mention the war". Men man vill trots allt behålla en god relation till inlämnaren som ju faktiskt KAN ha något äkta hemma.

God jul på er!

Fotnoter:

Jag tror fortfarande idag, att Spoväng förblev osåld. Men ifrågavarande auktionshus valde att skriva SÅLD på den, för att så att säga ha flaggan kvar i topp, även efter blogginläggets publicering.

Meddelarskydd innebär att om någon tipsar mig om något så är den personen skyddad som källa. En central regel för Antikmonologen.

Recension av Bruno Liljefors av Fredrik Sjöberg

Var hälsad, den bästa av läsekretsar..! Tre år sedan senast. Vad drar mig tillbaka till tangenterna undrar kanske någon, skandaler i antikbranschen? Jodå, det finns så det räcker, men de får vänta.

Muskelmannen Liljefors.

Jag fick en förfrågan av redaktionen för den ornitologiska tidskriften Anser i Skåne, att recensera en biografi över Bruno Liljefors, som släpptes i våras. Det var en alldeles för spännande uppgift att tacka nej till. 

För transparensens skull så bestod lönen för mödan att jag efter genomfört arbete fick behålla boken, inget annat. Att jag redan hade den och nästan läst hela vid uppdragsstarten, var ju en annan femma. Ni får stå ut med att tilltänkt läsekrets är mycket fågelintresserade.

---------------------------------------------------------------

Upphovsmannen till biografin är Fredrik Sjöberg; biolog, litteraturkritiker samt författare, vars egna litteraturförteckning är egensinnig och diger. Den mest kända; Flugfällan, nominerades till Augustpriset 2004, en bok om entomologen Malaise och hans flugfälla.

Fredrik till vänster. Bruno till höger.

Biografins första rader utgörs av Rubriken Stortrappen i Düsseldorf. Slumpens vägar och faktiskt stortrapp felbestämd till ”duva” i en auktionskatalog leder Sjöberg in i en nyupptäckt guldgruva av tummade gamla brev, författade av Bruno; fram till 2024 bortglömda hos ättlingar till en av Brunos kusiner i Kanada. För en konsthandlande antikhandlare tillika ornitolog kan svårligen en mer munvattnande inledning formuleras.

En biografi över Bruno har varit svårt efterlängtad under många år, men är det ens möjligt att skriva en dylik? Bruno är en ikon i svensk konsthistoria. Tillsammans med vännerna och kurskamraterna Anders Zorn och Carl Larsson utgör de tre herrarna gruppen kallad ABC-målarna. Bara en sådan sak! Att en Catalogue Raisonné aldrig har publicerats om Bruno, dvs en heltäckande katalog över allt Bruno åstadkommit på papper, pannå och duk kommenterar Sjöberg närmast uppgivet. Bruno, men även Carl Larsson, var under många år beroende av inkomster från tidskrifter som de illustrerade enorma mängder för. En heltäckande katalog vore av många skäl -tyvärr- ogenomförbar.

Boken baseras på andras biografiska försök, samt fortlöpande en historisk placering av Liljefors i hans samtid. Perspektivet är akademiskt, med väl fungerande fotnoter och litteraturhänvisningar. Det är fröjdefullt att följa Sjöbergs ofta komiska tankemässiga irrfärder, tillika formuleringar. Om Brunos far skriver han exempelvis: ”… utöver det framstår inte gubben som särskilt beläst, utan mer som en av alla dessa sentida män som en gång slukat Tolkiens trilogi Sagan om ringen och därmed fått inspiration så det räcker och blir över livet ut, varför ytterligare läsning anses onödig”… Och om Brunos små avbildningar av gråsparvars familjeliv från det sena 1880-talet; ”en sorts impressionistiska enaktare i grått och brunt”. Sparvarna betraktades som ohyfsat slödder/ ”fågelfaunans dräggiga underklass”… ”Och även om Liljefors inte som Strindberg var politiskt motiverad i sitt val av perspektiv och modeller, var hans bilder lika radikalt naturalistiska som Röda rummets öppningsscen på Mosebacke i Stockholm en afton i början av maj.”

Bruno och hans bröder umgicks sedan barnaåren med systrarna Anna och Signe. Bruno gifte sig med Anna, den äldsta systern men uttryckte sitt intresse även för den yngre, vilket för en läsare i 2000-talet ter sig underligt. Fadern genomgick liknande med en tidigt bortgången fru så äpplet föll nära trädet.

Sjöberg lyckas övertyga om att Nationalmuseums kända Varpakastare, beställd av Svenska Turistföreningen och daterad 1888, målades i ateljé på fastlandet, i Kvarnbo. Sannolikt med god assistans av ”gotlänningen” tillika Liljefors-kännaren Lars Jonsson. Detta torde vara spiken i kistan för teorin om att den store mästaren någonsin skulle ha besökt ”Öjn”. Sjöberg nämner även en komisk passus där en av Brunos målningar avbildar två knölsvanar sträckandes över en mosse i skogen; Liljefors poängterar att det är just svanar, ”emedan i tyska tidningar de tros vara ejdrar eller papegojor eller höns eller allt annat utom det riktiga”… (Jag har genom åren för andra skådare biktat mig om att ha skrivit vänliga brev till svenska auktionshus om att gratis hjälpa dem med artbestämningar för utbjuden konst. Det visade sig att många skådande vänner hade erbjudit auktionshusen exakt samma tjänster… Alltid utan respons(!)).

I min blogg Antikmonologen har jag många gånger tagit upp problem med på marknaden förekommande falska Liljefors-målningar. Detta nämner också Sjöberg; ”stor munterhet hos ornitologer(sic.)” om förekomsten av världens först konstaterade hybrid mellan storspov och morkulla. För en gångs skull utelämnar Sjöberg källan i litteraturförteckningen. Källan var just nämnda Antikmonologen…

Jag kan inte tänka mig en mer lämpad biograf för Bruno, än biologen Sjöberg. Den stora behållningen med boken är placeringen av Bruno i hans samtid. Med allt vad industrialism, samhällsutveckling, urbanisering, framskridande välstånd, politik/ pengar (konsekvent omvandlade till dagens värde), social samvaro etcetera -innebar. Mark Twains påverkan på det sena 1800-talet nämns också.

Ett besök vid Ottenby Kungsgård omtalas i ett brev från 1907. Brevet var ställt till det svenska fågelskyddets grand old man Paul Rosenius (1865-1957), läkare och författare, vars första bok illustrerades av Bruno. ”Jag tilltalades mycket av naturen där. Det är stora mått i alla fall. Intet knussel”, Liljefors var där för att studera svanar från kanot. I december! (Betänk det när ni är ute ”i fält” i terränggående bil och har ”problem med appar och dåligt wi-fi”...) Sjöberg berättar med värme om Rosenius betydelse för fågelskyddet i Sverige, och den ömsesidiga respekten och utbytet mellan Liljefors och vännen Rosenius. Den sistnämnde var drivande bakom Måkläppens Naturskyddsförening, den första i sitt slag, bildad redan 1899. Tio år senare grundades Svenska Naturskyddsföreningen och trots att Bruno långt ifrån var någon föreningsmänniska så ingick han i kommittén som föregick bildandet. Återigen, styrkan i denna bok, placerandet av Bruno i den sfär som var ”Sverige” under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Sade någon Kulturkanon?

Träffande beskrivs Liljefors som en jägare som målade för att kunna fortsätta jaga, snarare än tvärtom. År 2025 är följande rader slående, i ett brev från Bruno till Rosenius, gällande den sistnämndes då nyligen (1912) publicerade bok Min jakt med kamera; ”det känns stukande att se hur flott kameran klarar upp saker som en stackars målare arbetat sig gråhårig på under åratal förgäves”.

Grosshandlare Liljevalch nämns ofta i boken. Som bekant är en av Sveriges mest kända Konsthallar uppkallad efter honom. Så passande att en av Liljefors största beundrare och kännare ställs ut där nu; Lars Jonsson, 109 år efter succéinvigningen 1916.

Nog har ni tillräckligt med fälthandböcker om Botswanas tättingar och världens liror!? Uppsök i stället er lokale bokhandlare och köp denna förträffliga bok. Var annars kan ni få er historien till mans om när Bruno förklarar kornknarrens flyttvanor för August Strindberg och Albert Engström, medförandes en kappsäck full av nyskjutna rapphöns?

Och ja, det var möjligt att skriva en biografi om Bruno! I boken får ni anledningarna till konstnärens oftast haltande ekonomi och även veta att han led av en mycket smärtsam och sällsynt åkomma i slutfasen av livet.

Några dagar efter att jag läst ut biografin tog jag mig ut till min närmaste kust (Skillinge) för att promenera med hund och kikare. En timme senare hade jag varit med om en av mitt livs läckraste fågelupplevelser; en nästan adult havsörn fick syn på en storskarv med uppenbar sväljproblematik. Jag fick syn på örnen i full jaktflykt, någon meter över havet, helt omedveten om örnens mål. Därefter full kalabalik, skarvflocken (drygt 100) kastar, dyker och far åt alla håll. Utom en skarv, som redan innan örnens uppdykande befann sig i en svår situation, med en jätteål i näbben. Örnen visste mycket väl vad den gjorde och sträckte fram sin högra klo och grep ålen, kliniskt och oerhört målmedvetet. Sedan flög den lojt tillbaka till sin favoritsten för att smörja kråset. Och vet ni? Det kändes som Bruno stod bredvid mig under hela skeendet. Tack, Fredrik Sjöberg, för den förnimmelsen!

==============================================

Om nu detta inlägg läses av någon så kanske det kan bli fler inlägg. Förslag på ämnen skickas med fördel till nickantique@hotmail.com. Det finns även ett kommentarsfält längst ned i denna blogg.

Saker & Ting ses på YouTube.

Har ni tittat på Saker & Ting på YouTube? Om inte, så gör det! Jag är jättejävig eftersom jag deltar i varje avsnitt. Det är Handelsbanken, EFN och Fredrik Strage som gör programmen om Samlare & Samlande; mer än 30 halvtimmeslånga avsnitt. Oerhört nördigt och lyssnande på ett finstämt vis.

===============================

Eftersom denna blogg handlar om Bruno Liljefors så publicerar jag även ett konstverk som ska klubbas den 7 december, hos Upplands Auktionsverk; "Nr 42, Bruno Liljefors. Kolteckning, signerad".

Så här anser Upplands Auktionsverk att en korrekt monogramsignering av Bruno ser ut:

B.L. enligt Upplands Auktionsverk. Snarare B och understreck.

Kom igen, Upplands Auktionsverk, detta är under all kritik. Tycker ni verkligen att det står B.L? Otur att något har vässat sitt kautschuk just precis i "signaturen"! Ännu mer otur att rävstackaren är -eeeh- alldeles atypisk för allt Bruno gjort som liknar räv. Vore jag er så skulle jag läsa på mer om en konstnär som var duktig och ofta anlitad av jakt- och fiskepressen när det begav sig; Harald Wiberg. Hans verk kostar en fraktion av Brunos verk. Därav någons kautschukträning, enligt min mening. Upplands Auktionsverk har värderat räven till 2000 kr, alldeles för lite för en motsvarande av Bruno. 29 bud senare så är den i skrivande stund uppe i 3.900 kronor. Det är i det närmaste ett okej pris för en Harald Wiberg i en väldigt trevlig 1800-talsram. Men som den ser ut nu så är det en förfalskning. Ingenting annat! Och vad det inte är behöver man inte heta Fredrik Sjöberg för att förstå. Jag törs dessutom slå vad om att just denna kan hittas i något nummer av tidningen Svensk Jakt. Denna typiska Harald Wiberg-räv.

Fotnoter:

Jag har tillstånd att använda ovanstående recension även i Antikmonologen, av vänlige Arne på Anser. Här bör nämnas att situationen i moder Natur är utomordentligt prekär, så ett medlemskap i Skånes Ornitologiska Förening/ eller annan lokalförening/ BirdLife Sverige rekommenderas innerligen. Fågelskådning är för övrigt världens bästa hobby.

Boken Bruno Liljefors är glädjande nog nominerad till Augustpriset i år.

Inget KAP på SAV, dock regndans i Älvsjö

Kära den Bästa av läsekretsar! 

Dags igen för några bitska rader och en liten ursäkt för alltför glest Antikmonologande. Mycket dumt händer på den skånska slätten, mycket bra också för den delen. 

------------------------------------------------

Lördag den 14 maj säljer Stockholms Auktionsverk (SAV) en akvarell av Karl Axel Pehrson föreställande Exotiska blommor, (KAP). Ifrågavarande auktionshus experter har värderat "akvarellen" till 15.000 kronor. I skrivande stund har den fått två bud, upp till 5.000 kronor. Är ni sugna på ett originalverk av Pehrson så rekommenderar jag ändå att avstå denna otvetydigt "exotiska akvarell".

Om vi tittar lite närmare på "akvarellen" så står det också att det är en "Förlaga till färglitografi". Ett ekonomiskt tilltalande påstående för en köpintresserad kund.

Vad står skrivet i akvarellpapperets(?) nedre vänstra hörn?

"E.A." står det visst! Hmm, vad kan det betyda..? Kanske har en Erik Andersson ägt den..? Eller vänta nu, det är ju ett av Sveriges största auktionshus vi pratar om, tillika världens äldsta. Då borde personalen känna till betydelsen av "Erik Anderssons initialer" ändå? Väl!?

Om inte annat så får personalen googla lite och titta på Wikipedia. Där finner man betydelsen av ifrågavarande bokstavskombination, när den upptäcks under/inom glas och ram. Vafalls? Då innebär detta ju att akvarellen bara är ett grafiskt blad?! Just precis.

Att sedan flera personer har hört av sig till SAV (samt Antikmonologen) om denna pinsamma katalogiseringsmiss utan någon som helst respons gör inte saken bättre. 

Bråttom, bråttom tydligen. Nog dags för utvald personal att gå en av alla kurser som ges av egna arbetsgivaren inHouse? Auctionet slog på alla trummor som fanns om detta, efter köpet av SAV. Kursen Hur man skiljer original från tryck rekommenderas. Om den inte finns så bjuder jag på idén.

Vill ni förvärva ett -korrekt katalogiserat- grafiskt blad av samme KAP så har SAV ett dylikt till salu; Exotiska blommor även den. Dock med den viktiga skillnaden att det bladet värderats till 1/15-del av ovanstående "akvarell", således 1000 kronor.

Edit:

"Akvarellen" av KAP är utdragen ur auktionen ett par timmar efter Antikmonologens publicering. Dessvärre helt utan kommentar/angivet skäl därtill. Undrar vad säljaren säger om det hela? 

En för hela branschen förödande o-transparens.

----------------------------------------------------------------------------

Brösarpsmässan genomfördes första helgen i april, för 27:e gången. Sveriges bästa -och enda- mässa för oförvanskade antikviteter. Både utställare och besökare verkade väldigt nöjda med genomslag och försäljning. 

Stiligt par hos Cederqvist Antik & Vin aspirerade på epitetet Mässans mest välklädda par. Och de var lika trevliga som välklädda!

Kvalitén på utställda föremål var genomgående mycket hög, vilket sannolikt förklarades med pandemiuppehåll som tvingat handlare att lägga godbitar på hög. En möjligen något oväntad monter bland alla duktiga Antik- och Konsthandlare var Polisens. Aldrig har vi känt oss så trygga i Brösarp och heller aldrig så upplysta om diverse eventuella stötestenar i branschen som exportfrågor och artskyddsbrott. Faktiskt så noterades inte ett enda debacle i Brösarp denna mässa -heller.

Inga skumma stolar i den montern härmed konstaterat av Mässgeneralen själv, Jan-Erik Öhgren.

                       -------------------------------------------------------------------------

Nu väntar Skandinaviens största Antikmässa på att genomföras om en knapp vecka, den 19-22 maj, i Älvsjö. Jag låter bli denna gång, för första gången sedan jag började ställa ut där, eftersom det känns lite som ett vågspel med en så sent lagd mässa. Jag hoppas å mina kollegors och alla antikälskares vägnar att vädret blir dåligt den helgen. Även att alla landets golfbanors gräsmattor mystiskt drabbas av tillfälliga mullvadsinvasioner samt att alla landställens nycklar kuriöst tappas bort just fredagen den 20:e maj, så att mässan får enorma mängder trevliga och köpsugna besökare! Sluta klicka hem det ni gillar och gynna i stället den fysiska Antik- och Konsthandeln! -Medan den ännu finns kvar...

Fortsatt trevlig vår och sommar -Kom gärna på besök i Hannas på Österlen!

Sensational Auction History

Four days ago, on the 1st of March, the Auction house Phillips, one of the world’s biggest, published a Ukrainian flag together with strong comments against the invasion by Russian troops in Ukraine, on their social media, Instagram. I was positively surprised, wrote a comment under the actual post and called it a strong stand (-which was questioned by several people). (Auction houses are considered as rather conservative and aren´t well known for burning bridges, for obvious reasons).

Yesterday, a post together with a depiction of the Red Cross, again on Phillips Instagram, was published. The Auctioneers presented that they were going to forward all the vendor’s commission/ buyer’s premium from the Sale of the 20th Century and Contemporary Art Sale, that took place in London, on Thursday the 3rd of March. 

3939 likes. A record number.

The outcome was published the same evening the sale took place. The Ukrainian Red Cross Society will receive £5.8 million. Roughly 75 million Swedish kronor ($7.7million). To my knowledge, a donation like this including all commissions, has never before been made by any auction house in the world. At least not on this level. 

Even more sensational, the owner of Phillips is the Russian luxury retailer, Mercury Group. The two Leonids, Friedland/ Strunin, bought Phillips in 2008 from Simon de Pury, for an estimated $60 million. Yesterdays donation to Ukraine was in the vicinity of 10 percent of what the whole company was acquired for 14 years ago. 

No lack of discussion subjects around the coffee machine at Mercury Groups Head Quarters today, I gather. -Nor in the Kremlin, I’m afraid.

Mr Putin, PLEASE get the f--k out of Ukraine NOW!

Sources:

Artnet article, March the 3rd; Despite Talk of a Boycott of the Russian-Owned Auction House, Phillips Cruises to a Solid $40 Million Evening Sale in London | Artnet News

Härlig Hertha, Kanon-Karin, sublim David och Antikmässa i Brösarp...

 Österlensommaren har varit som de tenderar vara. Tror jag. Mycket sol, lite regn och i och för sig mycket pandemi även i år. Tre somrar gör nog inte en skåning, även om jag faktiskt råkar vara född i Rosengård, Malmö. (Enligt Havamal: på den tiden Rosgården var fin och nykreerad). Förvisso mer än svalans ordspråksendaste svala, men stockholmaren bankas inte ut med övrig smutsbyk, hur som helst. Tror jag. Men vad vet jag om dylika företeelser? 

Vad jag de facto vet är att ett fantastiskt konstnärsskap har exponerats och ställts ut i orten där många snubbar fåfängt gjort u-sväng och beordrat sällskapet att ta en bild med överskuggande Ortsnamnsskylt i nacken; Bästekille. Även jag har frestats, dock icke ännu fallit till föga.

Hertha Hillfon är den exponerade. För ett antal år sedan sökte jag etablera kontakt med henne, för någon form av idolporträtt a la Antikmonologen. Det visade sig snabbt vara ett svårt uppdrag. Vänner som hade intervjuat henne förklarade att hon var extremt "svår", så skam till sägandes gav jag upp utan att egentligen någonsin ha lagt manken till. Något som djupt ångras när människan man på något sätt faktiskt åtrådde inte längre finns kvar i den fysiska världen.

Stor skulptur med spännande livsöde.

Hillfonska nunor.

Stark barnskildring i lera.

Fabriken i Bästekille har under sommaren visat skulptur, oftast i keramiska material, men även måleri i olika former. Skulpturerna är det som känns mest familjärt, men samtidigt ändå alltid lika stort och självklart genialiskt. (Jag var under många år medlem i en vinkällare i Stockholm, där ett närmast monumentalt (150x120cm?) Hertha-ansikte -inköpt för en herrans massa år sedan av en viss  Carl-Jan Granqvist- var det som mötte alla besökare vid ankomst till angenäma vinsammankomster. Det kändes alltid lika sympatiskt). 

Nåväl, utställningen -skickligt kurerad, genererade störst överraskningseffekt vad gäller Herthas kolteckningar och porträtt av kvinnor. Mycket känsligt utförda. 

--------------------------------------------------------------------------------------

En -efter-pandemin-resa- till vår underbara granne i väster, Danmark, ledde till kärt återseende av en av landets mest framstående nu levande konstnärinnor, nämligen Karin Mamma Andersson. Det är förstås ofrånkomligen enormt roligt att en svensk kulturutövare upphöjs till nivå i paritet med en av Europas mest högtstående kulturinstitutioner!

Jag vandrade genom utställningen och njöt av Karins konstnärsskap och tänkte såklart på hennes existens i Sverige och även i övriga världen. "Mamma" har representerat Sverige i Venedig-biennalen flera gånger men även haft separatutställningar jorden runt. Har någon någonsin träffat en "kändis (konstnär i detta fallet) så kan nog verbala "slagsmål" eventuellt uppstå om vem som känner hen mest innerligt. 

Lyckligt betraktande och spankulerande i utställningen av Karins konst så hör jag plötsligt kommentarer som bryter av övriga kommentarer av banalare typ. "Där är revisorn, han är borta nu"...och där är Aslan och han är också borta..! Aj, det gjorde ont att höra. 

I en glasmonter på Louisisana fick jag plötsligt syn på en gammal parkkompis från Stockholm.

Förflugna ord som blev till ett "Sesam öppna dig". Innan jag blev pånyttfödd skåning så vandrade jag på/i Södermalms till dels brottshärjade och till dels nedbajsade parker dagar och nätter igenom. Inte i jakt på nattsträckande simänder, heller inte i jakt på grafittisprejande huliganer, utan enkom för att rasta någon av de hundar som gjorde mitt liv enklare att leva. Någon natt på Mariatorget så kom en vacker vovve och förklarade för min hund (i mitt förra liv); Siv, att Siv inte var värd vatten, än mindre den jordplätt hon tillfälligt ockuperade. Den vackra vovvens matte (eller om det var husse)... Tror på det senare alternativet, ursäktade den Vackra Vovvens uppträdande och sade något i stil med att Aslan bara hade en dålig natt. Min Siv tog ingen skit, varken från Gud fader eller Aslan, Lika litet som min nuvarande Ruth skulle. Men det goda i det onda var att jag fick en relation till Aslans trevliga husse och matte. Aslan förde mig samman med två fantastiskt trevliga hundägare vid namn Jockum och Karin.

Så stod jag då på Louisiana en vacker höstdag i slutet av en för mänskligheten oerhört påfrestande pandemi och hör kommentarer om dels Aslan och dels Karin. I den efterföljande dialog med en grupp trevliga personer, visade det sig att det var Karins och Jockums gamla lärare från konstfack som var på besök för att titta på en gammal elevs alster. De var uppenbart imponerade och någon sade att... "hon behövde ingen styrsel på skolan, det var uppenbart hur starkt konstnärsskapet var...".

Det råder det ingen tvivel om på Louisiana.

---------------------------------------------------------------------------

Sämre ställe för en sittning finns det gott om i. Hygge i Davids Samlinger...

Vid ytterligare ett besök i Danmark, denna gång i Köpenhamn, kunde jag inte hålla mig ifrån en av mina absoluta pärlor i hela museivärlden. Kvalitén är helt enastående. Davids Samlinger är centralt beläget i fantastiska Köpenhamn. Gör ett besök här, man tror inte sina ögon och formligen häpnar i varje utställningsrum. Tyngdpunkten ligger på islamiska världen, men även europeiska och orientaliska föremål gör stället till en Pärla. Jag var här första gången 1993 i jakt på "bakkebordsblader", fajansbord, ehuru min tre-betygs uppsats i konstvetenskap hade dessa som ämne.

----------------------------------------------------------------------------------

Ruth och hennes husse ska till Brösarp!

I dag öppnar Pärlan Brösarpsmässan sina portar, för första gången på mer än 1,5 år, på grund av den förhatliga pandemin. Spänningen är stor bland många. Hur stort är det sannolikt uppbyggda intresset för de bättre antikmässorna? Det återstår att se. Många duktiga och hängivna urställare har med sig fantastiska föremål från både fordom och mer nära samtid. Detta är en nyhet för Brösarp! Tidigare har det vara antingen "Klassiska" med oförvanskade, äldre antikviteter eller "Moderna", med huvudsakligen 1900-talsdesign.