Många dagar har passerat sedan jag skrev något. Anledningarna därtill är många, framförallt syns han dock på bilden härunder. Albert heter kvarterets nya kille.
En bildkavalkad får beskriva vad som hänt sedan senaste raderna i juni. Sommar, en del sol, lite snickrande, vedhuggning och målande, många loppis- och antikmässebesök, lite bad, jobb som auktoriserad turistguide och ett antal antikföredrag för pensionärsföreningar och hembygdsgårdar senare så var det plötsligt december.
 |
| Albert, jag och Ruth i juli. Sommaren 2017, den som aldrig blev varm. |
 |
| Slånkvicku i By i juli. Loppis i lada och på ett gärde. Alltid lika kul och även gott om loppisar runtomkring, vecka 40. |
 |
| Här kommer ingen djävel över bron. |
 |
| Thug life. Ruth med ny kompis, nåja, kanske mer husses dito; stor gipsgris inköpt på härliga Nora Antik- och Samlarmässa i juli. Världens snällaste granne på landet lånade ut gamla pärlan till husvagn och plötsligt befann vi oss på husvagnssemester ett par dagar. Den ödmjuke lär sig hela tiden. Även att bli del av husvagnsfolket. Många nostalgiska kommentarer hördes om vår lånade pärla, som var ungefär 1/3 så stor som genomsnittsschabraken vi stoltserade bredvid. Frun fick några mindre välmenande ögonkast när diskbrickan före morgonteet till gemensamt tvättutrymme bestod av tre odiskade nappflaskor och två rödvinssolkiga glas och inget annat. |
 |
| Med en schysst nappflaska slår man världen med häpnad. Vi var ju tvungna att testa nyinköpta antika Noramässeglas. |
Noramässan är en mysig klassiker för oss prylnördar. Att strosa där är dessutom nästan alltid en mycket solig erfarenhet. Handlare så långväga ifrån som Danmark, huvudsakligen dock från södra och mellersta Sverige. Antalet utställare har fallit påtagligt de senaste åren. Inte kul att se hur luftig utställningsgrusplanen har blivit. Även i år var vädret soligt och fint. Med den skillnaden att det blåste rejält. En nybörjare hade satt upp stora gröna plastpresenningar som också ledde ner från taket och bakom säljarna. Första bästa vindpust drog sönder porslinsfigurer för många tusenlappar och braket gjorde ont i många samlarsjälar... Det var gott om norrmän, eftersom valutan var stark och att antikviteter anses billiga hos oss, i relation till priserna på andra sidan kölen.
 |
| Nellade människor i öppningskön till Noramässan. |
 |
Skylt som lockar till tvärnit. Nuförtiden har ju i princip varenda liten amatörentreprenör satt upp en loppisskylt, vad som än säljes. Loppisbesök har i princip blivit lika poppis som mete och fotbollskickande i Sverige. Drivna säljare av kvällstidningar och grillkol har fattat detta och slänger därför gärna upp en liten hylla med några väl använda Ikea-muggar och annat krimskrams på, för att få lov till tvärnitsframkallande skyltar likt den ovan. Hittade du något frågar blasé -i bilen kvarstannande fru- och paddande barn. Jodå, två säckar cement och billiga geléhallon. Tackar som frågar.
|
Jag skulle kunna skriva ett par sidor enkom om själva loppisskyltens utformning och varför den lockar eller repellerar folk till besök. En annan gång.
 |
| Ruth (Rumba i Engelska Parken) med sillburk. Kennel Migeva och Höganäs Signe Persson Melin producerade. |
 |
| En dag i Alberts liv. Lite före sommaren. |
 |
| Hatt är bra. |
 |
| På guideuppdrag i fantastiska Stockholm. |
 |
| Husse, det vaaa inte jag! 100 % bus. |
 |
| En corgi håller ihop flocken. Då ingår även olydiga gräsänder. |
 |
| Husse plåtar ett av sommarens inköp. Husse behöver en puss. |
 |
| Med familjen på besök i ishallen i Östhammar. Dåligt spolat, så det hölls Antikmässa i stället. Mycket trevlig, inte så stor endagsmässa. Environgerna fina med närhet till själva Östhammar och pittoreska gamla fiskeläget Öregrund. Loppisar i trakten lika vanligt förekommande som ormvråkar på vägstolparna. -Ett bra gnagarår. |
 |
| Första auktionen för Abbe, i Storvik. Några rop blev det även där. Trots hård och proffsig konkurrens. |
 |
| Bra vinkel, husse! Ruth gillar grodperspektiv. |
 |
| Gammal samlare med stor erfarenhet av mässor. Duktiga Jan Nilsson från Vinslöv i Skåne. Här är han i Ransäter i Värmland, men påträffas också på det som före tidningens frånfälle hette Antikvärldens Dag, i Solna. Där har han vunnit pris för finaste monter. Han har alltid föremål med mycket känsla i -och genomarbetade montrar. |
 |
| Storaffärer på gång i Ransäter? |
 |
| Enhörning och ställd storoxe i ohelig allians. Som vore det en affisch med Lenin blickandes in i framtiden. I stället är det äldsta barnet hållandes favoritköp från underbara Ransätersmässan i Värmland, i augusti. Storoxen i järn förblir rostig. Det kallas patina och det ska vara så. Stålullsinnehavare, vik hädan. |
 |
| När i Värmland, besök Karlstads muséer. Gammalt djungelordspråk. Detta är efter TV-serien med Lerin som värd -nationalklenoden- Lars Lerins museum Sandgrund, som är mycket väl värt ett besök. Ett vackert beläget museum, centralt vid älven, som trots stort format har ett fint och personligt anslag. Självklart med Lerins fantastiska akvarellkonst en masse. |
 |
| Objekt och avbildning i vattenfärg. Kafét i Sandgrunds museum. |
 |
| Vägg i vägg med Sandgrund ligger Värmlands Museum med fina fasta samlingar och likaså ett antal temporära. Illustrerat av fin glasutställning, en inlånad privat samling om jag minns rätt. Samtidigt pågick också en härlig utställning om plastpåsar. Ja, jag HAR samlat på plastpåsar. Och..? |
 |
| Väska med lupp, silvertabell och annan mer eller mindre livsnödvändig facklitteratur under pågående antikföredrag i oktober. |
 |
| Två handledsur prissatta till dryga 300 kr styck på stor secondhandförsäljning i Karlstad. Inget konstigt tills man konstaterar att båda är märkta "Rolex". Hur kan ni sälja dem för dessa pengar? "De är så billiga för att det är kopior...". Uppenbarligen dags att traggla lagboken en sväng till för innehavarna. |
 |
| Lunnefågeln och de sju dvärgarna. En värmländsk klassiker på Röda Korset i Karlstad. Jag höll mig i skinnet och lät gruppen stå kvar. Näst intill oemotståndlig. Mia Skäringer, jag älskar dig. Hela Värmland, för övrigt. |
----------------------------------------------------------------------------------------
Ett besök på Samlarmuséet i Storvik hanns också med i augusti. Äntligen! Det utgörs av ett rött hus, en före detta handelsbod, där prylekvilibristen Bosse Byman huserar.
 |
| Ser litet ut, men skenet bedrar... |
Redan 1946 blev bröderna Byman stort imponerade av Gävleutställningen och svor på att ordna en egen utställning. Så blev det- i familjens sommarstugeområde. Reklamgrejer, radio och teknik ställdes ut och det blev grunden till samlandet. Bosse började med arbetet i handelsboden 1961 och utställningen där blev klar 1969.
 |
| Bo Byman i muséet. |
Missa inte ett besök hos denna eldsjäl om ni befinner er norr om Dalälven. Eventuell omväg är värd varenda kilometer och samlingarna består av allt ni kan tänka er och mycket mer därtill; teknika, glas, fordon, porslin, leksaker med mera, i närmast ofattbara mängder. Det finns bara en guide och jag är övertygad om att han har en sann historia bakom varje föremål - tiotusentals av dem. Guiden heter såklart Bo Byman. Tidigare fanns ett stort och mysigt fik på gården, men byråkratins grottekvarnar tycks tyvärr ha malt det sönder och samman.
 |
| Näsformare. Oumbärligt objekt nr 59.137(?) |
---------------------------------------------------------------------------------
 |
| Full fart mot nya konkurser..!? |
Z-Point Auktioner i Borlänge, som själva påstod sig vara Skandinaviens (världens?) mest framgångsrika säljare av orientaliskt konsthantverk, försattes i somras i konkurs. Antikmonologen belyste i ett
antal krönikor hur oseriöst Z-Points upplägg var. De två jätteaktörerna Auctionet och Barnebys tog båda Z-Point under sina vingar, vilket lär ha blivit dyrköpta erfarenheter. Får se hur länge det dröjer innan nasaren i Borlänge etablerar ny antikbusiness. Med emfas på "ny".
--------------------------------------------------------------------------------------------
 |
| Antikmässa i Solnahallen i oktober. Alltid rolig och välbesökt mässa. Även i år hade jag förmånen att hjälpa en av utställarna med upplockning med mera. |
 |
| Havsörn fotograferad med telefon i augusti, utanför Nynäshamn. När man var ung kunde man knappt ta bilder som denna ens med teleobjektiv på systemkameran, eftersom den ställdes in manuellt... Bronsibis var målet med denna specifika utflykt. Den sågs men hamnade ej på bild. |
 |
| Besök i sista skälvande stund på fin dubbelutställning på Millesgården om (fågelkonstnär) Lars Jonsson och (djurskulptören) Kent Ullberg. Lars har jag skrivit om tidigare, men inte om Kent Ullberg, en sublim djurskulptör och högt ansedd gigant i Nordamerika, men mer okänd i Sverige. Ullberg bor sedan många år i USA. |
----------------------------------------------------------------------------------
 |
| Grand Antiques vassaste målning, enligt mitt förmenande, var en sällsynt stark olja av enslingen Åke Göransson. (-Konstnären vars korta livsgärning återfanns i moderns kökssoffa). Den såldes öppningskvällen av Mikael Skaj. Mannen med branschens kraftigaste handslag tillika fastaste blick. Åtminstone av de jag skakat och sett. |
Grand Antiques-mässan hölls i år i den avsakraliserade kyrkan på Skeppsholmen. (Den heter faktiskt Carl Johans kyrka, ritad av duktiga Fredrik Blom och stod färdig 1833). Grand Antiques hoppar runt och har svårt att finna ro. Under ett antal år var det entréhallen på Nordiska Muséet som gällde, förra året Millesgården. Hoppas man kan finna frid i körka, för det var en trevlig erfarenhet.
---------------------------------------------------------------------------------
Dyrköpta erfarenheter enligt devisen Tid är pengar, lär Bukowskis klocksatsningar ha varit de senaste åren. Antikmonologen konstaterade för
ett par år sedan att Bukowskis anställde en klockansvarig
under alias, hitte-på-namn, nytt för branschen. En förvisso kort satsning. Kort blev även satsningen på herrar Micke Wallhagen och Tony Frank, vilka båda köptes(?) över från Kaplans. Frank har arbetat upp sektorn för vintage-handledsur i Sverige under många år och Kaplans valde också att sedermera förstärka med Wallhagen, urmakare i grunden. Sistnämnde är även Antikrundans utvalde för handledsklockor. -Fradgeframkallande faktum för auktionshusstyrelser. Dock möjligen inte riktigt lika fradgeframkallande som kostnaden för klockavdelningens nyrekryteringar..?
Hösten 2017 tas svensk auktionsbranschs enda par siamesiska tvillingar ombord av Sotheby´s. Deras tid på Bukowskis blev 1,5 år och avslutades med en praktfull hyllning till varumärket Omega, i vilken man lät klä alla fönster mot Berzeeli Park i svart Omega-plast och hade kindpussarparty inför jubileumsauktion för att fira modellen Speedmaster. När undertecknad försökte besöka utställningen dagen
efter kindpussarkvällen gick inte detta, eftersom det endast var öppet för "speciellt inbjudna", enligt kostymklädd dörrvakt.
Sponsring, men bara för en utvald skara?
 |
| Tony Frank |
 |
| Mikael Wallhagen |
Sotheby´s På-Andra-Våningen-Strategi fortsätter. På exekutiv nivå kom Sotheby´s under det sena 90-talet fram till att man skulle göra hela verksamheten "exklusivare" genom att flytta kontoren från gatuplan till andra våningen. För att så att säga endast nås av de riktigt målmedvetna, snarare än att kreti och pleti skulle komma in från gatan; nota bene: Antikmonologens tolkning. (Detta var möjligen ett bildligt mer än bokstavligt resonemang). Dessutom ville och vill man höja ribban så att endast rejält högt värdesatta föremål tas in till försäljning. Oppositionen som Sotheby´s kallar dem, alltså Christie´s, har likadana strategier. Det anses för kostsamt att arbeta med föremål med "för låga värden". Var ribban ligger är riskabelt att uttrycka i skrift, men känslan är att föremål helst bör ligga över motsvarande 50.000 svenska kronor för att "ta i".
Problemen med dessa strategier, i och för sig redan implementerade, är många. Personligen anser jag att det skapar en oerhört tråkig
von oben-attityd, en elitism, som tar bort glädjen i auktionsförfarandet. Dessutom bygger dessa strategier på att mottagningspersonalen på de olika auktionshusen äe kunskapsmässigt prickfria i sina bedömningar och prissättningar. Likt romerska kejsare ska de ge tummen upp eller ner angående det de tittar på. Konst och antikviteter utgör inte en absolut vetenskap. Auktionshuspersonal vet inte allt. Åtminstone inte all personal, alltid. Jag anser att auktionshus som agerar som beskrivits skjuter sig själva i foten,
samtidigt som man sågar av grenen man sitter på. Ofta eller ibland bedömer dessutom personalen vid mottagningsdisken hellre utseendet respektive stamtavlan på bäraren av objektet, snarare än själva föremålet. Har jag hört.
"Sotheby’s Watches forms a central part of Sotheby’s new Luxury & Lifestyle Division, which launched earlier this year. Uniting the categories of jewellery, watches, wine, cars and experiences, this new initiative will allow Sotheby’s to develop and implement a clear and compelling growth strategy". Så sade man i samband med att Tony och Mikael togs till Sotheby´s Watches. En ton i linje med det som anförs ovan, på så kallad Auktionshusengelska.
Under alla omständigheter är det fantastiskt roligt att två klockkillar, numer möjligen något mindre siamesiska, headhuntas till ett av världens största auktionshus för att verka i Schweiz (Mikael) och England (Tony). Lycka och välgång till dem!
---------------------------------------------------------------------------------
 |
| Berlingske Business den 1 december 2017. "Och det faktum att nästan hälften av styrelsen och direktören som var utsedd att rädda företaget har gått från bordet, gör inte situationen bättre" säger Per Hansen. |
Lauritz aktiekurs har rasat sedan börsinroduktionen och problemen fortsätter.
 |
| DR.dk den 1 december 2017. |
-------
Att falsk konst dyker upp här och där är inte underligt. Så fort det finns pengar att tjäna så kommer falsarierna. Något Antikmonologen diskuterat ofta. Men att stora auktionshus låter falsarier avancera till högsta divisionen, det vill säga till deras så benämnda "Kvalitetsauktioner" bör vara utomordentligt svårt; för att inte säga omöjligt, i en värld bestående av experter och auktoriserade värderingsmän.
 |
| 2067, "Bruno Liljefors, Björn i vinterlandskap" |
I söndags, dagen för Nobelfestligheterna, gick två generationer Antikmonolog till Nybrogatan för att titta på Auktionsverkets /Lauritz Höstkvalitetsvisning, kallad "Klassiska". Två målningar hade av särskilda skäl fångat mitt intresse redan på nätet, före fysiskt besök. Dels en till storleken enorm målning, med måtten 195x350 cm, föreställande en
björn i snöig granskog, utrop nr 2067. Dessa 6,8 kvadratmeter olja på duk sägs vara av Bruno Liljefors (BL) med utrop 300.000-400.000 kronor. Summan är varken katt- eller björnskit.
Katalogiseraren har inte med ett ord kommenterat på vilka grunder denna till ytan enorma målning föreställande en brun björn i vit skog skulle vara utförd av Sveriges genom tiderna störste
animalier, -djurmålare. Ingen enda kommentar om var målningen skulle ha funnits sedan dess tillkomst, någon gång före 1939, -Brunos sista levnadsår. Heller inte minsta lilla litteraturhänvisning. Gubben i lådan? Fyndad på loppis? Uppgrävd i potatisland? Hittad på vindskontor? Proveniens? Nej! Min fasta övertygelse är att proveniens alltid skall anges när det är möjligt. Är det inte möjligt så bör auktionshuset åtminstone kommentera anledningen härtill. Numer publicerar till yttermera visso Stockholms Auktionsverk/ Lauritz endast katalogen på nätet/webben. Då är det ännu viktigare att publicera så mycket som bara är möjligt.
Denna målning är apart, för att uttrycka det diplomatiskt. En brunbjörn i granskog i full vinterskrud? De ska ligga i ide då. Förvisso kan björnen ha blivit uppväckt mitt i vintern, men det är inte en "korrekt avbildning" av en brunbjörn i sitt rätta element. Något Bruno var känd för att verkligen beakta och genomföra var att avbilda djuren i deras rätta eller korrekta, ofta skyddande, omgivningar. Här kommer nalle rakt emot betraktaren, omgiven av snödignande granar och massor av -djup- snö på marken.
OM denna målning är utförd av Bruno så är den under alla omständigheter osignerad. Detta indikerar att konstnären inte ville se sitt verk som färdigt eller av honom godkänt. OM den är av BL så är min teori att det var en påbörjad björn i mitten av duken när någon "driftig" person fann den. Denne "driftige" adderade då till en snöig skog
a lá Liljefors. Världen är som allom bekant, full av "driftiga" personer. Ljussättningen/ljustolkningen på björnen är underlig i relation till all snö och framför allt, om nu björnen kommer genom en tätning i skogen, varför är dess päls utan ens en anstrykning av snö? Grenarna på träden är också väldigt underligt målade och skapar liksom en abstrakt vägg av grått murr. Som tavlan ser ut ter den sig bisarr och oerhört långt ifrån något Bruno skulle ha slutfört. Snarare får man intrycket av collage eller photoshopping. Som vore björnen inklistrad i ett landskap ämnat för annat motiv, eller vice versa.
 |
| Detaljbild. Den "växtlighet" som björnen har framför sin vänstra ram, alltså det vi ser just till höger om björnen, är totalt oformligt och obeskrivligt målat. Det ser ut som om någon har lagt en hög av 100 kilo sammanpressat uggledun precis där björnen kommer gående. Det ser inte ut som normala snötyngda kvistar på en gran. En horrör. |
Jag anser att det är fel av Auktionsverket att katalogisera målningen som man gjort, givet de fakta man delger allmänheten. För 400.000 förväntas mer. Ett endaste litet ord hade förändrat allt diametralt. Ett i sammanhanget ack så viktigt ord, nämligen "
Tillskriven". Hade den som katalogiserat björnen skrivit
Bruno Liljefors, tillskriven, så hade jag haft intet att ifrågasätta. Intet.
Termen tillskriven är synnerligen accepterad i auktionsbranschen och innebär att mellanhanden/ förmedlaren/auktionshuset/experten
kalla-det-vad-ni-vill, anser att det är mest plausibelt att konstverket är utfört av den som tillskrives, men fortfarande de facto
osignerat. Min eminenta läsekrets förstår utan att det skrives på näsan att graden av tillskrivning har synnerligen stor inverkan på konstverkets slutpris.
Intressant nog, så lyckas jag för mitt liv inte finna något på webben, som alltid fanns med i både Stockholms Auktionsverks och Bukowskis tryckta kataloger; nämligen en förklaring av följande, för icke initierade möjligen något abstrakta branschstandard:
 |
| Auctionet har det utskrivet på hemsidan. |
I Stockholms Auktionsverks/ Lauritz nyss avslutade Klassiska, har man skrivit just "
tillskriven" gällande
32 utrop, av dessa utgör 16 måleri. Utöver dessa 16 inbegriper termen även diverse möbler, en takkrona, speglar samt en skulptur. Föremålen med epitetet "tillskriven" utgör 4,5% av samtliga utrop. Inget konstigt, men som sagt viktigt för slutpriserna, eftersom man vid en "tillskrivning"
icke garanterar att verket är utfört av den som tillskrives. Logiskt. På vilka grunder har då den bruna björnen katalogiserats som följer: "2067. Bruno Liljefors. Björn i vinterlandskap". -Och varför får vi som potentiella kunder inte se något fotografi av målningens
baksida? När man ändå gjorde sig omaket att plåta framsidan så kunde man väl ha slängt iväg ett par digitala avtryck av baksidan också. Inlämnaren, alltså nuvarande ägaren, står ju faktiskt för fotokostnaden... Bilder av bak- och/ eller undersidor av objekt är sedan lång tid kutym att publicera. Gömmer baksidan något?
Vikten av ett adekvat och korrekt språk kan i auktionssammanhang ej nog understrykas. Fallerar man så kommer jurister och kloka människor förr eller senare att hugga, ifrågasätta och vilja ha pengarna tillbaka. Björnen i vinterskogen är per definition
inte en målning av Bruno Liljefors. Den kan däremot möjligen tillskrivas B.L. Jag har skrivit spaltmetrar om detta i tidigare Antikmonologer. Onödiga arbetsmoment och uppfinnande av hjul på nytt är bland det värsta jag vet, (näst idioter, fascism och ett antal andra företeelser). Just därför ber jag er läsa följande om falska eller "oriktiga" Bruno Liljefors:
Krick-kris på Auktionsverkets Kvalité samt
Ornitologisk praktsensation på Bukowskis. I dessa två krönikor diskuterar jag oriktiga Bruno Liljefors-attribueringar och de stora problem dessa medför, inte minst
efter genomförda auktionshusförsäljningar..!
 |
| Fars lilla Abbe på Auktionsverket gick. Endast far blev upprörd. |
Den 13 december 2017 köpte någon lycklig själ björnen för 310.000 svenska kronor. "Klubbat 310.000" torde väl dessutom innebära att avgifter och påslag tillkommer, eller är det inklusive? Det är inte lätt att förstå på hemsidan. Konkurrenten Bukowskis anger ju sedan ett antal år alltid slutpriser där avgifter och påslag inkluderats. Det låter
mer på det viset nämligen och ser bättre ut i statistiken... Jag har aldrig gillat det.
Frågan kvarstår. Exakt
vad köpte den lyckliga själen egentligen? En oljemålning av Bruno Liljefors eller en oljemålning
tillskriven Bruno Liljefors? Döm själva. Jag säjer inte och har aldrig sagt, att målningen är falsk.
--------------------------------
Målning nr två som fångade mitt intresse hängde under hela visningen på övre planet, ett par meter från praktplats med rysk mångmiljonmålning men drogs tillbaka från försäljning dagen efter mitt besök och visningens slut, två dagar före försäljningen. Den föreställer en morkulla. "
Nr 2034, Morkulla, bär signatur och datering Bruno Liljefors 91". Jag har
inte delat med mig av mina åsikter om någon målning till Auktionsverket under denna visning, så jag gissar att många andra (också) haft åsikter om denna målning.
 |
| "Utgår/Withdrawn" |
 |
| Signatur? Ja. Bruno Liljefors? Nej. |
Huvud och näbb är okej målade. Vinge och rygg ser ut som vore de målade av en upphetsad Jackson Pollock, vilket ger intryck av att fågeln har iförts ett värmande ryggtäcke av renlav, i folkmun kallat vitmossa. Benet och foten ser ut som det trillat av en uppstoppad fågel och sedan stoppats tillbaka på fel ställe.
 |
| Detalj |
Alltigenom slående är en för Bruno helt atypisk måleriteknik, alltså penselföring/ skaftrepning eller palettknivsanvändande. Detta är utfört av en dålig kopist som möjligen tittat en del på Brunos måleri. Men denne kopist bör inte sluta sitt dagjobb, som man säger på engelska.
 |
| Baksida av pannå samt ram. Pannån ser inte ut att ha producerats före något världskrig, heller inte före mobiltelefonernas era. |
Som komplement till morkullan bifogades bland annat följande katalogtext: "
Den är oerhört beroende av sin färgteckning eftersom den endast kan skydda sig mot faror genom sin osynlighet då den trycker i lämplig omgivning". En formulering att begrunda. Eller följande: "
Ofta låter Liljefors, som han här gör med morkullan, djuren smälta samman med naturen och de blir på så sätt en del av naturens kretslopp". (!)
Starkt av Stockholms Auktionsverk att dra tillbaka denna målning från marknaden i sista stund. Destruktion är nästa steg.
Bukowskis sålde för en vecka sedan denna
morkulla på duk, nr 439E. Ett osignerat arbete av Bruno Liljefors, för 55.000 plus (?) avgifter. Fågeln är skildrad ur en annan vinkel, men jämför känslan, jizzen som vi ornitologer kallar det, ljuset och penseltekniken de olika kullorna emellan. Vi pratar helt olika dimensioner. Använd muspekaren på Bukowskis högupplösta bild och njut av penseltekniken och den självklara säkerheten i utförandet. Där tittar vi på ett utförande i original, inte en nervös och förvisso inkompetent kopists dåliga och darriga försök att härma en mästare. Jag måste understryka den enorma bildkvalitén Bukowskis erbjuder på sin hemsida. Den enda invändningen är -såklart- att med så fina och högupplösta möjligheter så blir det som en instruktionsbok till nya förfalskarförsök...
 |
| Titta helst på Bukowskis hemsida, för bästa bildkvalité (länk nedan). Notera fötterna på fågeln. De är subtilt antydda, eftersom fågelkroppen delvis skuggar dem. -Men vilken antydan! Så målar en mästare. Överhuvud taget är denna morkulla väldigt tunt och summariskt målad. Men här visar konstnären det för honom -förväntade intresset för och kunskapen om- hur fjädrarna (och benen!) de facto är placerade på en fågel. Från Auktionsverkets Pollockska ryggsäck av renlav har vi nu en förvisso endast skissartad morkulla, men ändå korrekt målad där man kan ana/utpeka handpennor, större och mindre täckare och tertialer med flera fjädrar. |
Tre år tidigare, år 1888, målar Bruno ett par fullständigt makalöst skickligt utförda
steglitsor, nr 249, utrop 1,5-1,8 miljoner som också såldes av Bukowskis för någon vecka sedan för i runda slängar 2,5 miljoner kronor. Löjligt billigt, relativt sett. En drömmålning för de flesta av världens muséer. Hur han excellerade i komposition, förkortningar, ljusskildring, teknik och rörelse är fullständigt makalöst. Stort grattis till köparen. Jag gissar på en dyr promenad till nästa försäljningsställe. En av mina topp-fem-Bruno ever.
 |
Detalj av Bukowskis nr 249, Steglitsor, Bruno Liljefors 1888.
---------------------------------------------------------------
|
----------------------------------------------------------------------------------
Fotnoter:
För bästa förståelse av resonemanget kring falska eller oriktigt katalogiserade målningar av Bruno Liljefors, bör följande krönikor genomläsas:
samt
Källor:
https://antikmonologen.blogspot.se/2016/02/snillen-excellerar-i-borlange.html
https://antikmonologen.blogspot.se/2015/11/brattom-auctionet-z-point-auktioner.html
https://antikmonologen.blogspot.se/2013/02/bukowskis-for-sverige-med-tiden.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Skeppsholmskyrkan
https://antikmonologen.blogspot.se/2013/03/bukowskis-dubbenatur.html
http://artdaily.com/news/98717/Mikael-Wallhagen-and-Tony-Frank-to-join-Sotheby-s-Watch-Department-#.WckWK7puLIVhttp://artdaily.com/news/98717/Mikael-Wallhagen-and-Tony-Frank-to-join-Sotheby-s-Watch-Department-#.WckWK7puLIV
https://auctionet.com/sv/help/175-attribution
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/439E-bruno-liljefors-morkulla-scolopax-rusticolahttps://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/439E-bruno-liljefors-morkulla-scolopax-rusticola
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/249-bruno-liljefors-steglitsor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar