En bildkavalkad får beskriva vad som hänt sedan senaste raderna i juni. Sommar, en del sol, lite snickrande, vedhuggning och målande, många loppis- och antikmässebesök, lite bad, jobb som auktoriserad turistguide och ett antal antikföredrag för pensionärsföreningar och hembygdsgårdar senare så var det plötsligt december.
Albert, jag och Ruth i juli. Sommaren 2017, den som aldrig blev varm. |
Slånkvicku i By i juli. Loppis i lada och på ett gärde. Alltid lika kul och även gott om loppisar runtomkring, vecka 40. |
Här kommer ingen djävel över bron. |
Med en schysst nappflaska slår man världen med häpnad. Vi var ju tvungna att testa nyinköpta antika Noramässeglas. |
Nellade människor i öppningskön till Noramässan. |
Ruth (Rumba i Engelska Parken) med sillburk. Kennel Migeva och Höganäs Signe Persson Melin producerade. |
En dag i Alberts liv. Lite före sommaren. |
Hatt är bra. |
På guideuppdrag i fantastiska Stockholm. |
Husse, det vaaa inte jag! 100 % bus. |
En corgi håller ihop flocken. Då ingår även olydiga gräsänder. |
Husse plåtar ett av sommarens inköp. Husse behöver en puss. |
Första auktionen för Abbe, i Storvik. Några rop blev det även där. Trots hård och proffsig konkurrens. |
Bra vinkel, husse! Ruth gillar grodperspektiv. |
Storaffärer på gång i Ransäter? |
Objekt och avbildning i vattenfärg. Kafét i Sandgrunds museum. |
Väska med lupp, silvertabell och annan mer eller mindre livsnödvändig facklitteratur under pågående antikföredrag i oktober. |
----------------------------------------------------------------------------------------
Ett besök på Samlarmuséet i Storvik hanns också med i augusti. Äntligen! Det utgörs av ett rött hus, en före detta handelsbod, där prylekvilibristen Bosse Byman huserar.
Redan 1946 blev bröderna Byman stort imponerade av Gävleutställningen och svor på att ordna en egen utställning. Så blev det- i familjens sommarstugeområde. Reklamgrejer, radio och teknik ställdes ut och det blev grunden till samlandet. Bosse började med arbetet i handelsboden 1961 och utställningen där blev klar 1969.
Missa inte ett besök hos denna eldsjäl om ni befinner er norr om Dalälven. Eventuell omväg är värd varenda kilometer och samlingarna består av allt ni kan tänka er och mycket mer därtill; teknika, glas, fordon, porslin, leksaker med mera, i närmast ofattbara mängder. Det finns bara en guide och jag är övertygad om att han har en sann historia bakom varje föremål - tiotusentals av dem. Guiden heter såklart Bo Byman. Tidigare fanns ett stort och mysigt fik på gården, men byråkratins grottekvarnar tycks tyvärr ha malt det sönder och samman.
Ser litet ut, men skenet bedrar... |
Redan 1946 blev bröderna Byman stort imponerade av Gävleutställningen och svor på att ordna en egen utställning. Så blev det- i familjens sommarstugeområde. Reklamgrejer, radio och teknik ställdes ut och det blev grunden till samlandet. Bosse började med arbetet i handelsboden 1961 och utställningen där blev klar 1969.
Bo Byman i muséet. |
Näsformare. Oumbärligt objekt nr 59.137(?) |
---------------------------------------------------------------------------------
Full fart mot nya konkurser..!? |
--------------------------------------------------------------------------------------------
Antikmässa i Solnahallen i oktober. Alltid rolig och välbesökt mässa. Även i år hade jag förmånen att hjälpa en av utställarna med upplockning med mera. |
----------------------------------------------------------------------------------
Grand Antiques-mässan hölls i år i den avsakraliserade kyrkan på Skeppsholmen. (Den heter faktiskt Carl Johans kyrka, ritad av duktiga Fredrik Blom och stod färdig 1833). Grand Antiques hoppar runt och har svårt att finna ro. Under ett antal år var det entréhallen på Nordiska Muséet som gällde, förra året Millesgården. Hoppas man kan finna frid i körka, för det var en trevlig erfarenhet.
---------------------------------------------------------------------------------Tony Frank |
Mikael Wallhagen |
Sotheby´s På-Andra-Våningen-Strategi fortsätter. På exekutiv nivå kom Sotheby´s under det sena 90-talet fram till att man skulle göra hela verksamheten "exklusivare" genom att flytta kontoren från gatuplan till andra våningen. För att så att säga endast nås av de riktigt målmedvetna, snarare än att kreti och pleti skulle komma in från gatan; nota bene: Antikmonologens tolkning. (Detta var möjligen ett bildligt mer än bokstavligt resonemang). Dessutom ville och vill man höja ribban så att endast rejält högt värdesatta föremål tas in till försäljning. Oppositionen som Sotheby´s kallar dem, alltså Christie´s, har likadana strategier. Det anses för kostsamt att arbeta med föremål med "för låga värden". Var ribban ligger är riskabelt att uttrycka i skrift, men känslan är att föremål helst bör ligga över motsvarande 50.000 svenska kronor för att "ta i".
Problemen med dessa strategier, i och för sig redan implementerade, är många. Personligen anser jag att det skapar en oerhört tråkig von oben-attityd, en elitism, som tar bort glädjen i auktionsförfarandet. Dessutom bygger dessa strategier på att mottagningspersonalen på de olika auktionshusen äe kunskapsmässigt prickfria i sina bedömningar och prissättningar. Likt romerska kejsare ska de ge tummen upp eller ner angående det de tittar på. Konst och antikviteter utgör inte en absolut vetenskap. Auktionshuspersonal vet inte allt. Åtminstone inte all personal, alltid. Jag anser att auktionshus som agerar som beskrivits skjuter sig själva i foten, samtidigt som man sågar av grenen man sitter på. Ofta eller ibland bedömer dessutom personalen vid mottagningsdisken hellre utseendet respektive stamtavlan på bäraren av objektet, snarare än själva föremålet. Har jag hört.
"Sotheby’s Watches forms a central part of Sotheby’s new Luxury & Lifestyle Division, which launched earlier this year. Uniting the categories of jewellery, watches, wine, cars and experiences, this new initiative will allow Sotheby’s to develop and implement a clear and compelling growth strategy". Så sade man i samband med att Tony och Mikael togs till Sotheby´s Watches. En ton i linje med det som anförs ovan, på så kallad Auktionshusengelska.
Under alla omständigheter är det fantastiskt roligt att två klockkillar, numer möjligen något mindre siamesiska, headhuntas till ett av världens största auktionshus för att verka i Schweiz (Mikael) och England (Tony). Lycka och välgång till dem!
Lauritz aktiekurs har rasat sedan börsinroduktionen och problemen fortsätter.
DR.dk den 1 december 2017. |
-------
2067, "Bruno Liljefors, Björn i vinterlandskap" |
I söndags, dagen för Nobelfestligheterna, gick två generationer Antikmonolog till Nybrogatan för att titta på Auktionsverkets /Lauritz Höstkvalitetsvisning, kallad "Klassiska". Två målningar hade av särskilda skäl fångat mitt intresse redan på nätet, före fysiskt besök. Dels en till storleken enorm målning, med måtten 195x350 cm, föreställande en björn i snöig granskog, utrop nr 2067. Dessa 6,8 kvadratmeter olja på duk sägs vara av Bruno Liljefors (BL) med utrop 300.000-400.000 kronor. Summan är varken katt- eller björnskit.
Katalogiseraren har inte med ett ord kommenterat på vilka grunder denna till ytan enorma målning föreställande en brun björn i vit skog skulle vara utförd av Sveriges genom tiderna störste animalier, -djurmålare. Ingen enda kommentar om var målningen skulle ha funnits sedan dess tillkomst, någon gång före 1939, -Brunos sista levnadsår. Heller inte minsta lilla litteraturhänvisning. Gubben i lådan? Fyndad på loppis? Uppgrävd i potatisland? Hittad på vindskontor? Proveniens? Nej! Min fasta övertygelse är att proveniens alltid skall anges när det är möjligt. Är det inte möjligt så bör auktionshuset åtminstone kommentera anledningen härtill. Numer publicerar till yttermera visso Stockholms Auktionsverk/ Lauritz endast katalogen på nätet/webben. Då är det ännu viktigare att publicera så mycket som bara är möjligt.
Denna målning är apart, för att uttrycka det diplomatiskt. En brunbjörn i granskog i full vinterskrud? De ska ligga i ide då. Förvisso kan björnen ha blivit uppväckt mitt i vintern, men det är inte en "korrekt avbildning" av en brunbjörn i sitt rätta element. Något Bruno var känd för att verkligen beakta och genomföra var att avbilda djuren i deras rätta eller korrekta, ofta skyddande, omgivningar. Här kommer nalle rakt emot betraktaren, omgiven av snödignande granar och massor av -djup- snö på marken.
OM denna målning är utförd av Bruno så är den under alla omständigheter osignerad. Detta indikerar att konstnären inte ville se sitt verk som färdigt eller av honom godkänt. OM den är av BL så är min teori att det var en påbörjad björn i mitten av duken när någon "driftig" person fann den. Denne "driftige" adderade då till en snöig skog a lá Liljefors. Världen är som allom bekant, full av "driftiga" personer. Ljussättningen/ljustolkningen på björnen är underlig i relation till all snö och framför allt, om nu björnen kommer genom en tätning i skogen, varför är dess päls utan ens en anstrykning av snö? Grenarna på träden är också väldigt underligt målade och skapar liksom en abstrakt vägg av grått murr. Som tavlan ser ut ter den sig bisarr och oerhört långt ifrån något Bruno skulle ha slutfört. Snarare får man intrycket av collage eller photoshopping. Som vore björnen inklistrad i ett landskap ämnat för annat motiv, eller vice versa.
Jag anser att det är fel av Auktionsverket att katalogisera målningen som man gjort, givet de fakta man delger allmänheten. För 400.000 förväntas mer. Ett endaste litet ord hade förändrat allt diametralt. Ett i sammanhanget ack så viktigt ord, nämligen "Tillskriven". Hade den som katalogiserat björnen skrivit Bruno Liljefors, tillskriven, så hade jag haft intet att ifrågasätta. Intet.
Termen tillskriven är synnerligen accepterad i auktionsbranschen och innebär att mellanhanden/ förmedlaren/auktionshuset/experten kalla-det-vad-ni-vill, anser att det är mest plausibelt att konstverket är utfört av den som tillskrives, men fortfarande de facto osignerat. Min eminenta läsekrets förstår utan att det skrives på näsan att graden av tillskrivning har synnerligen stor inverkan på konstverkets slutpris.
Intressant nog, så lyckas jag för mitt liv inte finna något på webben, som alltid fanns med i både Stockholms Auktionsverks och Bukowskis tryckta kataloger; nämligen en förklaring av följande, för icke initierade möjligen något abstrakta branschstandard:
Auctionet har det utskrivet på hemsidan. |
I Stockholms Auktionsverks/ Lauritz nyss avslutade Klassiska, har man skrivit just "tillskriven" gällande 32 utrop, av dessa utgör 16 måleri. Utöver dessa 16 inbegriper termen även diverse möbler, en takkrona, speglar samt en skulptur. Föremålen med epitetet "tillskriven" utgör 4,5% av samtliga utrop. Inget konstigt, men som sagt viktigt för slutpriserna, eftersom man vid en "tillskrivning" icke garanterar att verket är utfört av den som tillskrives. Logiskt. På vilka grunder har då den bruna björnen katalogiserats som följer: "2067. Bruno Liljefors. Björn i vinterlandskap". -Och varför får vi som potentiella kunder inte se något fotografi av målningens baksida? När man ändå gjorde sig omaket att plåta framsidan så kunde man väl ha slängt iväg ett par digitala avtryck av baksidan också. Inlämnaren, alltså nuvarande ägaren, står ju faktiskt för fotokostnaden... Bilder av bak- och/ eller undersidor av objekt är sedan lång tid kutym att publicera. Gömmer baksidan något?
Vikten av ett adekvat och korrekt språk kan i auktionssammanhang ej nog understrykas. Fallerar man så kommer jurister och kloka människor förr eller senare att hugga, ifrågasätta och vilja ha pengarna tillbaka. Björnen i vinterskogen är per definition inte en målning av Bruno Liljefors. Den kan däremot möjligen tillskrivas B.L. Jag har skrivit spaltmetrar om detta i tidigare Antikmonologer. Onödiga arbetsmoment och uppfinnande av hjul på nytt är bland det värsta jag vet, (näst idioter, fascism och ett antal andra företeelser). Just därför ber jag er läsa följande om falska eller "oriktiga" Bruno Liljefors: Krick-kris på Auktionsverkets Kvalité samt Ornitologisk praktsensation på Bukowskis. I dessa två krönikor diskuterar jag oriktiga Bruno Liljefors-attribueringar och de stora problem dessa medför, inte minst efter genomförda auktionshusförsäljningar..!
Fars lilla Abbe på Auktionsverket gick. Endast far blev upprörd. |
Frågan kvarstår. Exakt vad köpte den lyckliga själen egentligen? En oljemålning av Bruno Liljefors eller en oljemålning tillskriven Bruno Liljefors? Döm själva. Jag säjer inte och har aldrig sagt, att målningen är falsk.
--------------------------------
"Utgår/Withdrawn" |
Signatur? Ja. Bruno Liljefors? Nej. |
Detalj |
Baksida av pannå samt ram. Pannån ser inte ut att ha producerats före något världskrig, heller inte före mobiltelefonernas era. |
Som komplement till morkullan bifogades bland annat följande katalogtext: "Den är oerhört beroende av sin färgteckning eftersom den endast kan skydda sig mot faror genom sin osynlighet då den trycker i lämplig omgivning". En formulering att begrunda. Eller följande: "Ofta låter Liljefors, som han här gör med morkullan, djuren smälta samman med naturen och de blir på så sätt en del av naturens kretslopp". (!)
Starkt av Stockholms Auktionsverk att dra tillbaka denna målning från marknaden i sista stund. Destruktion är nästa steg.
-------- |
Bukowskis sålde för en vecka sedan denna morkulla på duk, nr 439E. Ett osignerat arbete av Bruno Liljefors, för 55.000 plus (?) avgifter. Fågeln är skildrad ur en annan vinkel, men jämför känslan, jizzen som vi ornitologer kallar det, ljuset och penseltekniken de olika kullorna emellan. Vi pratar helt olika dimensioner. Använd muspekaren på Bukowskis högupplösta bild och njut av penseltekniken och den självklara säkerheten i utförandet. Där tittar vi på ett utförande i original, inte en nervös och förvisso inkompetent kopists dåliga och darriga försök att härma en mästare. Jag måste understryka den enorma bildkvalitén Bukowskis erbjuder på sin hemsida. Den enda invändningen är -såklart- att med så fina och högupplösta möjligheter så blir det som en instruktionsbok till nya förfalskarförsök...
Tre år tidigare, år 1888, målar Bruno ett par fullständigt makalöst skickligt utförda steglitsor, nr 249, utrop 1,5-1,8 miljoner som också såldes av Bukowskis för någon vecka sedan för i runda slängar 2,5 miljoner kronor. Löjligt billigt, relativt sett. En drömmålning för de flesta av världens muséer. Hur han excellerade i komposition, förkortningar, ljusskildring, teknik och rörelse är fullständigt makalöst. Stort grattis till köparen. Jag gissar på en dyr promenad till nästa försäljningsställe. En av mina topp-fem-Bruno ever.
Detalj av Bukowskis nr 249, Steglitsor, Bruno Liljefors 1888. --------------------------------------------------------------- |
För bästa förståelse av resonemanget kring falska eller oriktigt katalogiserade målningar av Bruno Liljefors, bör följande krönikor genomläsas:
samt
Källor:
https://antikmonologen.blogspot.se/2016/02/snillen-excellerar-i-borlange.html
https://antikmonologen.blogspot.se/2015/11/brattom-auctionet-z-point-auktioner.html
https://antikmonologen.blogspot.se/2013/02/bukowskis-for-sverige-med-tiden.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Skeppsholmskyrkan
https://antikmonologen.blogspot.se/2013/03/bukowskis-dubbenatur.html
http://artdaily.com/news/98717/Mikael-Wallhagen-and-Tony-Frank-to-join-Sotheby-s-Watch-Department-#.WckWK7puLIVhttp://artdaily.com/news/98717/Mikael-Wallhagen-and-Tony-Frank-to-join-Sotheby-s-Watch-Department-#.WckWK7puLIV
https://auctionet.com/sv/help/175-attribution
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/439E-bruno-liljefors-morkulla-scolopax-rusticolahttps://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/439E-bruno-liljefors-morkulla-scolopax-rusticola
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/605/249-bruno-liljefors-steglitsor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar