Förfalskningar är något som fascinerar de flesta. Så länge det finns pengar att tjäna kommer det att finnas konst och konsthantverk som inte är vad det utges för att vara och som ni vet förekommer det även på dagens (svenska) auktionsmarknad. Under ett antal års tid har undertecknad och ytterligare en person försökt och oftast lyckats få bort de mest flagranta fallen av falsk konst som föregivits vara av Bruno Liljefors. Dessutom arbetar jag personligen för att orientaliskt konsthantverk ska vara så korrekt katalogiserat som möjligt, som konsult åt institutioner som auktionshus, såväl som åt privatpersoner och samlare. Som alla förstår är expertisering av konst och konsthantverk ingen absolut vetenskap, vilket innebär att det finns gott om (olika) åsikter i branschen.
Sedan något år tillbaka finns ett företag etablerat, Art Signature Dictionary. Verksamhetsbeskrivningen lyder:
Art Signature Dictionary is the only dictionary in the world that
specializes in showing artists signatures. Through a unique partnership
with police authorities around the world Art Signature Dictionary also
is the world's only database of art forgery.
Idén att ha ett signaturregister lättåtkomligt online är lika genial som enkel. Att ha tillgång till registret är för den ärlige jättebra och för den med mindre gott uppsåt troligen ännu bättre.
Tunga, svårbläddrade och ibland svårfunna uppslagsverk känns plötsligt som Hedenhös och borta är för de flesta besök på Kungliga Biblioteket eller liknande institutioner, för att slå i signaturlexikon för att finna en signatur eller ett monogram. -På gott och ont; Jag inbillar mig att det nätet, world wide web, har med sig i form av extremt lättillgängliga fakta -gratis eller mot en kostnad-, kontra att behöva besöka ett bibliotek och beställa fram böcker i tysta läsesalar, gör att skickligt förfalskad konst och konsthantverk har ökat (kommer att öka) alldeles oerhört i omfång. Beaktar man sedan den ofta astronomiska prisutvecklingen på eftertraktade föremålsgrupper så är det inte underligt att delade uppfattningar ofta råder bland experter om vad som är äkta eller falskt, nationellt och internationellt. Om en vas eller en oljemålning klubbas för nära miljardbelopp på världens auktionshus, så finns det ekonomiskt utrymme för att göra förfalskningen så bra och "korrekt" som möjligt.
I slutet av 1980-talet såldes en så kallad doucai chicken cup i Hong Kong för ett -i dåtidens ögon- astronomiskt världsrekordpris, motsvarande många miljoner kronor. För den oinvigde är detta en liten enkel tunnväggig kopp, cirka 3 cm hög målad i emaljfärger med motiv av tupp, höna och kycklingar, tillverkad under kejsar Chenghuas dynasti i 1400-talets Kina (1465-87). Dock samtidigt ett bländande sublimt mästerverk av tunnväggigt skirt målat och drejat föremål i porslin, ämnat enkom för kejsaren av Kina.
|
Chenghua, märke och period. Ingen bild på basen! -Sorry fakers. |
Året därpå dök fantastiskt nog ytterligare tre chicken cups upp hos Sotheby´s och Christie´s till försäljning. Dessa var fantastiska i utförande och gjorda i Jingdezhen av samma material, i samma ugnar och av samma familjer i rakt nedstigande led, som de som gjorde originalen under 1400-talet. -Men, med andra ord, de tre var mycket väl utförda förfalskningar, utförda under sena 1900-talet. Den primära anledningen till att den tidens experter kunde klargöra detta, var att undersidorna, alltså basen och dess kalligrafi, var långt ifrån så skickligt gjorda som på originalen. Varför hade förfalskarna då misslyckats med baserna på de tre i övrigt fantastiskt väl utförda förfalskningarna? Jo, i auktionskatalogen illustrerades aldrig undersidan, varför både fotringens och den underglasyrblå kalligrafin var långt ifrån överensstämmande med de extremt fåtaliga originalen, max ett 15-tal idag totalt kända om jag inte missminner mig.
Att nämna förfalskningsproblematiken från sent 1980-tal, vad gäller kinesiskt ming-porslin i resonemanget kring ett nytt företag som lägger upp högupplösta bilder på originalsignaturer av bildkonstnärer på internet mot en avgift kanske ter sig möjligen underligt eller långsökt, men jag är rädd för att drivna och ytterst förslagna förfalskare av måleri som idag är verksamma inte tycker det, utan "skrattar hela vägen till banken".
Regina Krahl, en av världens främsta auktoriteter på kinesiskt porslin och konsult åt Sotheby´s, berättar när jag frågar henne att på den tiden, (läs 80-talet och tidigare) så var det inte ovanligt med bara en bild på ett katalogiserat objekt som kunde vara nog så högt ropat, vilket ofta innebar att förfalskarna fick gissa hur det såg ut i övrigt. Ofta upprepades designen felaktigt på fram- och baksida, även om det exempelvis skulle vara de fyra årstidernas blommor. Regina säger också att förfalskarna idag lätt kan få tag på all nödvändig information och att "fakesen" därför ofta är mycket svåra att upptäcka och det finns
inget som man låter bli att förfalska. Om något speciellt är med i en katalog dyker kopior upp nära nog direkt efter att katalogen kommit i tryck, avslutar Regina lakoniskt.
Eftersom auktionshusen har tagit över mycket av antikmarknaden idag, anser jag att det åligger dem att stå för kunskap, alltså anställa och även vidareutbilda de främsta, för att kunna expertisera falska och äkta föremål. En konst- och/eller antikhandlare som säljer falska föremål drivs sannolikt/ förhoppningsvis snabbt bort från marknaden, men ett auktionshus kan avtala bort mycket ansvar och hävda att undersökningsplikt åligger köparen och fortsätta att sälja föremål som inte alltid är korrekt eller tillräckligt extensivt katalogiserade. Exempelvis friskriver sig auktionshuset Nagel, en stor tysk aktör inom orientaliskt, från allt ansvar vad gäller datering av japanskt, koreanskt och kinesiskt måleri.
|
Ifrågasätt alltid attribueringen! |
Proveniens anses vara den magiska äkthetsgarantin i auktionsbranschen, men ett föremål som är falskt får en proveniens i och med det första försäljningstillfället för föremålet. Tendensen är att om ett föremål en gång har sålts av ett auktionshus, så är föremålet därmed godkänt som äkta. Jag har av en VD på ett stort auktionshus mötts av kommentaren : "Denna Liljefors är visst äkta, den såldes ju av Auktionshuset X i början av 1990-talet". Målningen drogs inte tillbaka, utan bjöds ut för ett par hundra tusen i utrop, men rättvisa uppnåddes, eftersom ingen bjöd och tavlan förblev osåld. Äkthetsintyg och flådiga mässingsskyltar på ramen bör fylla en funktion för den potentielle köparen: ifrågasätt attribueringen totalt och fråga dig i stället helt förutsättningslöst vem som har utfört konstverket!
Ämnet förfalskningar är något som är hysh-hysh i antikbranschen, eftersom det kan skrämma kunder till att avhålla sig från köp och detta utgör själva kärnan i mitt resonemang. Om diverse auktionshus tar in nytillverkat kinesiskt porslin och exempelvis katalogiserar det som "Vas, kina, Qianlongs märke", utrop 3.000 kr" på motsvarande någon vecko- eller nätauktion, och den klubbas för 4.000 kr, så är det inte bra. Alla kännare vet att köparen har införskaffat en nygjord vas för 4.000 kr+ auktionshusets avgifter. -En vas som kostade kanske 200 svenska kronor på marknad i Peking, ett par månader tidigare. Men kunden tror att den köpt något genuint, eftersom den har höga tankar om ifrågavarande auktionshus. Och det stod ju Qianlong (=1736-1795) i katalogen..! För att inte tala om dominoeffekten: mindre kunniga antikhandlare köper liknande katalogiserade föremål och har därefter föremålen till salu på kommande antikmässa. För att generalisera: Det står blåvita nytillverkade bojaner med lock till höger och vänster på Älvsjö Antikmässa, alldeles för högt prissatta. En bojan kostar kanske 200 svenska kronor på "antikmarknaden" i Peking, säljes i nästa led på veckoauktion eller nätsajt för 3.000, antikhandlaren tar 5- 9.000 för den på mässan. Problem uppstår först den dag som bojanen kommer in för påsyn inför eventuell försäljning hos ett auktionshus, där en förhoppningsvis hängiven expert säger: Tyvärr, detta är en Qianlong-kopia från tidigt 2000-tal och den har endast ett dekorativt värde på kanske 500-1000 kr. Varpå ägaren, som ärvt föremålet, säger: men det köptes ju hos ert auktionshus eller hos den välrenommerade antikhandlaren och var katalogiserat som "qianlong"! Nä, den var katalogiserad som "Qianlongs märke", men det stod ingenstans att föremålet var från tiden, replikerar experten.
Det stod heller ingenstans att det var en kopia.
http://www.artsignaturedictionary.com
http://www.bukowskis.com/auctions/554/1326-kopp-porslin-ming-dynastin-chenghuas-sex-karaktarers-marke-och-period-1465-87