Vägen fram vandrar Jockum...

En av Sveriges internationellt mest uppmärksammade konstnärer de senaste åren, Jockum Nordström, ställer ut på Galleri Magnus Karlsson (GMK) i Stockholm den 21 maj till 26 juni. Senast Jockum presenterades separat var på Galleri David Zwirner i London 2014 och Nationalgalleriet i Reykjavik under vintern 2016.

När ingen vandrar vägen fram, då vandrar vägen själv sitt damm är namnet på Magnus Karlssons utställning, i en Jockumsk tradition av underfundiga utställningstitlar.

Eftersom jag vet att du och din ogifta fru Karin håller till mycket på Gotland så gissar jag att den meningen anspelar på era gotländska tassemarker?
-Mm, jo, så är det nog, svarar Jockum eftertänkligt. Jag vet faktiskt exakt vilken väg jag tänkte på. Jag jobbar på en barnbok och den meningen kommer därifrån och ifrån boken. Jag promenerar väldigt mycket och kommer på saker under promenaderna...
 
Magnituden av Jockums filosofiska ådra tycks outsinlig. Något man snabbt och glatt inser i dialog med honom. Antikmonologens förmåga att tappa tråden kan ibland vara framträdande, särskilt i själfyllda resonemang. I dialog med Jockum rinner det lätt iväg åt alldeles oanade håll.

Okänd beundrare/välgörare i stum(?) beundran inför Dikten från 2015, 99x190 cm.

Collage och blyertspenna anses som Nordströms signum. Därför blir det en stor överraskning att komma in i det innersta utställningsrummet där en samling abstrakta skulpturer tycks närmast planlöst utställda.

-Har du ställt ut liknande tidigare och vad inbegriper de för dig?
-Papper, trä, skulpturer och teckning har alla med varandra att göra. Innan collagen blir befolkade är de närmast abstrakta lekar liksom barndomens collage. Tidigare var mina skulpturer mer arkitektoniska, just nu är de inte det. Jag ser lite på skulpturen och bakgrunden till collagen som man gör med musik; man måste sjunga upp sig inför det som ska komma. Barndomens klippande i böcker och sönderklippande av själva boken finns också där.

Skulpturperspektiv

Lek med rum/ 3D Vs 2D

Konsert för violin från 2016, 39x47 cm. En studie i förkortningar?

Det naiva och barnsliga anslaget i Nordströms konst känns självklart. I exempelvis Konsert för violin blir pedimenti, det ångrade, väldigt påtagligt i form av utsuddade tidigare teckningar. Till och med signaturen ser i vissa verk ut att ha suddats ut, för att skrivas igen och bli "bättre". Närmast övertydligt påminns betraktaren om hur fragil tillblivelseprocessen -och- slutprodukten faktiskt är. Den initierade noterar också i Konsert för violin ett starkt intresse för avancerade förkortningar. En spännande kontradiktion till det barnsligt naiva.

Dag, natt, dag (2015), 99x190 cm. Dekapiterad häst som referens till Gyllene Salens halshuggne skyddshelgon Sankt Erik? Foto: GMK.

-Är det så, vill du påminna(s) om barndomens ritande?
-Jo, visst det är så, säger Jockum. Om jag inte känner av själva (tillblivelse-)processen i ett verk så är jag inte intresserad. Därför är det perfekta tråkigt.

-Hur fungerar det att leva med en konstnär? (Jockums ogifta fru/sambo är Karin Mamma Andersson, även hon uppburen samtida konstnär). Känner ni när partnern är inne i pressade perioder och undviker varandra likt äggsjuka hönor eller blir det tvärtom, att ni stöttar och försöker underlätta i till exempel perioder av tungt skapande eller galleriförberedelser?
-Man försöker definitivt stötta! Men det kan också betyda att man håller sig ur vägen. Just nu är Karin stressad på grund av mycket arbete och då kan det bästa vara att röra sig åt sidan (säger Jockum i telefon från Gotland). Man lider verkligen med den andra när hon är stressad.

-Vad jobbar Karin med nu då?
-Hon ska ställa ut hos Galleri Bo Bjergaard tillsammans med Tal R och hos Galleri Magnus Karlsson efter det. 
-Och vad gör du efter Magnus Karlsson?
-Jag ska ställa ut på konstmuséet i New Orleans nästa år. Det blir grymt kul, inte minst musikaliskt..!

We´re wonderful one times one, 25x36 cm, (2015). Foto: GMK.

Jockums motivval är extra provocerande, våld- porr- kniv-i-ansiktet och voyeurism-, i motsatsförhållande till det naiva anslaget och till synes primitiva tekniker. (Collage som i barnkonst eller den åldrade Matisse sista arbeten med sax, då hans händer inte var kapabla till fin penselföring). Själv talar Nordström om alltid närvarande sexualitet och hierarkier, men understryker allas rätt till sin syn på konst(-en).

Detalj av Dag/natt/dag.

Tack vare Antikmonologens senaste blogginlägg om paret Jockum och Karin, fick vi en bildmässig inblick/tjuvtitt i Jockums skaparprocess, med en bild från en stege på ritade och målade bakgrunder samt massor av utklippta figurer, liggandes huller om buller.

Tjuvtitt i Jockums ateljé.

Under vernissagebesöket berättar Jockum att det blir det spelning på centralt belägen restaurang i Stockholm under lördagskvällen, efter att galleriet stängt. Frånsett bildkonsten så är musiken nämligen också väldigt viktig för Jockum. Vill jag komma? Vänligt tackar jag nej, med familj och tidsbrist som motivering.

Jockum ger mig ett par lyssningstips. Ett par kvällar senare sitter jag hemma i soffan och lyssnar för första gången på något kallat Paddan och Hunden. Några minuter senare finner jag mig förflyttad till en rå Jim Jarmusch-värld, med bröl av Screaming Jay Hawkins och stökig New Orleansk nattklubbsrök som bomull kring tinningarna. Möjligen kan man där med hjälp av en machete hugga sig genom cigarettröken, armbågandes sig fram mellan vinddrivna existensers druckna monologer och barslagsmål. Vad hände och hur hamnade jag här?

Personligen vill jag inte igenom eller förbi utan snarare bädda ner mig under den rostfria bardiskens tramplist, bland fimpar av Gauloises och Marlboro utan filter och bara vara. Bara vara med konsten och musiken. Jag tror mig bestämt ha förflyttats till Nordströms universum.

Sällan har jag ångrat ett nej så mycket.

Fotnoter:
Samtliga bilder Antikmonologen om annat ej anges.

The elfenbensbotten is nådd(?) hos Helsingborgs Auktionsverk; 2016 års Skämskudde utdelad

Söndag den 22 maj höll Helsingborgs Auktionsverk (HAV)/ Lauritz "Internationell Kvalitetsauktion". 388 objekt inkluderades i det som anses hålla tillräckligt hög -Internationell Kvalitet.

För bästa förförståelse om elfenbensproblematik, Cites med mera, läs framför allt Svensk elefanthöst, samt Skånes Auktionsverk satsar på elfenben.

Av dessa 388 utgjorde cirka 29 elfenbensföremål. Således ungefär 13%; en ej föraktlig andel av auktionen och enligt Antikmonologens ovetenskapliga undersökning den utan konkurrens största försäljningen av elfenbensföremål i Sverige, vårsäsongen 2016. En mycket tråkig topp-placering; ett guld en normalt funtad människa ej vill ha, i Antikmonologens tycke.

Före detta Verkställande Direktör, numera enligt hemsidan Värderingsexpert Joakim Bengtsson, HAV. Foto: Helsingborgsdagblad.se

I telefonintervju den 19 maj med Joakim Bengtsson, där jag presenterar mig som Nicklas för Antikmonologen, är Joakim snabb att understryka att han inte längre är VD för HAV sedan Lauritz köpte företaget, utan just värderingsman. HAV har (den 21 maj) enligt hemsidan 19 anställda medarbetare, fem har dock ej förärats fotografi.

Telefon.

Jag frågar Joakim om de mer än 29 utropen elfenbensföremål och deras proveniens.
-Jaa, den kan jag inte ge dig, men köparna får ta del av den så fort de betalat.
Ok, hur kommer det sig att ni har så många utrop?
-Det är del av en enormt stor samling. Det bästa är redan sålt utomlands, i London och på andra ställen, -och det kommer mer.
Tycker du inte att det är problematiskt att sälja elfenbensföremål alls?
-Nej, inte när proveniensen är så här bra.
Nähä, men tycker du inte att det ni skriver kan ge lite obehagliga associationer: "Proveniens: Samlarhem från Borås. Samlingen inköpt i Tyskland, 1930-tal"?
-Menar du om det köptes av judar? Neej, det gjorde det inte! Det var inte så. Det här var före.
Jaha, men nazisterna tog ju faktiskt makten redan '33?!
-Ja, men så var det inte och det är så jobbigt att man så rabiat liksom ska bränna allt elfenben.
Riktigt så sa jag ju inte, jag är ingen rabiat jakthatare och har heller aldrig sagt att allt elfenben ska brännas. Det är de som försvarar försäljning av elfenbensföremål som brukar anföra att motståndarna alltid vill bränna allt som innehåller elfenben inklusive gamla pianon...
-Ja, så kan det vara.
Jag anser dock att man måste dra gränsen någonstans. Tack Joakim, för din tid.
-Tack själv. (En något nedkortad version av telefondialogen).

Ett par tankar uppstår efter ovanstående samtal med Joakim Bengtsson, även känd från SvT:s Antikrundan -Sveriges populäraste TV-program;
Hur är det möjligt att garantera att 24 olika utrop, 11 innehållandes två eller fler föremål, alla skulle härstamma från inköpen i Tyskland under 1930-talet? Joakim Bengtsson nämnde också att det var del av en "enormt stor samling". Då undrar vän av ordning hur kvittona från 1930-talets Tyskland ser ut? Jag skulle bli extremt förvånad om dessa kvitton specificerar exakt hur vart och ett av de cirka 94(!) föremålen exakt ser ut. Om nu en så enorm samling har införskaffats så måste ju denne person rimligen ha samlat under ett helt liv. Då är det ju oerhört centralt att få vetskap om personens levnadsår. Dog vederbörande år 1947 så är diskussionen slut. Levde personen däremot till exempelvis år 2014, så torde ju denne samlare ha köpt elfenbensföremål även långt efter 1930-talets Tyskland och även långt efter 1947. Då vore det väl inte så konstigt om "Samlingen från 1930-talets Tyskland" har blandats upp med föremål inköpta långt senare än "1930-tal"? Eller? (Joakim berättade också att han gärna hade uppgett samlarens identitet, men att detta inte medgavs av omständigheterna).

Inte köpt av judar. Illustration:Wikipedia.org

För det kan väl inte vara så att man från HAV:s sida anger proveniensen: "Samlarhem från Borås. Samlingen inköpt i Tyskland, 1930-tal" bara för att komma "under radarn", för att slippa jobbiga ifrågasättanden från Jordbruksverket/Polis eller elefantälskande bloggare? Joakim Bengtsson har ju angivit att endast köpare får ta del av kvitto(-na?) som anger tydlig datering. Jag gissar att formuleringen om tysk proveniens motar Olle i grind (läs Jordbruksverk/Polis) ganska så effektivt. Att sedan kvitto(-na) möjligen inte alls täcker samtliga 94 föremål som inkluderas i "Tysklands-proveniensen", gör möjligen det hela ganska så smärtfritt ur HAV:s synvinkel.

Sammanlagt innehåller utropen "köpta i Tyskland under 1930-talet" cirka 94 föremål. Utöver de 94 har HAV även andra elfenbensutrop så att totala antalet hamnar runt siffran 98, dessutom möbler med små elfenbensdetaljer. Detta är en rekordsiffra för svenska förhållanden de senaste fyra till fem åren. Senast så många föremål såldes var hösten 2013, (se krönikan Uppsala onlinekvalitetsauktion avsäger sig -TROLIGEN- ansvar för asiatiskt konsthantverk). En auktion som ledde till åtal mot Uppsala Auktionskammare för artskyddsbrott i två instanser, i vilka UAK gick fria, på grund av det så kallade antikundantaget och enligt Antikmonologen svagt formulerade åtal från åklagarsidan.

Att problemet med försäljning av elfenbensföremål utgör ett mycket problematiskt område i antikbranschen är ett faktum, både nationellt och internationellt. Situationen för världens elefanter blir dramatiskt mycket sämre för varje dag som går eftersom en elefant tjuvskjuts var 15:e minut, 365 dagar per år. Antikmonologen har extensivt diskuterat problemen med försäljning av elfenben i antikbranschen de senaste fyra åren och har lyckats visa på misshälligheter ett antal gånger gällande svenska, danska samt även för ett brittiskt auktionshus.

Det verkligt absurda i hela elfenbensproblematiken är att tack vare det så kallade "Antikundantaget" så kan varje auktionshus själva avgöra huruvida ett föremål tillverkat av elfenben är antikt eller inte.

Ponera, jag säger bara ponera, att ett auktionshus endast är ute för att tjäna pengar, alltså ej alls bryr sig om en djurarts eventuella existensberättigande. Då kan detta auktionshus utan några som helst problem påstå att ett föremål är från "1800-tal"/ Qing-dynastin (1644-1912)"/ "tidigt 1900-tal" eller exempelvis "Inköpt i Tyskland under 1930-tal" utan att bli ifrågasatta. Nåja, närapå i alla fall.

Auktionshuset är alltså -hör och häpna- sin egen domare. Likt Kapten Haddock i Tintin som hade en ängel på ena axeln och en treuddsförsedd djävul på andra axeln, när kaptenen, som var alltför begiven på whisky, tvingades lyssna på sina axel-närvarande vänner under övervägandet om att ta till flaskan eller inte...

Alltid alkoholsugen kapten. Foto: seriewikin.serieframjandet.se

Nu gäller det dock inte en enstaka alkoholists eventuella levercirros, utan överlevnaden för jordklotets största däggdjursart, som tjuvjagas i en takt som är så absurd att jag skäms över att vara människa när jag tänker på det. Tjuvjakten äger rum i både Afrika och Asien och ekvationen är svårförståelig. Den stora merparten av elefanter tjuvskjuts i Afrika. Betarna skickas illegalt till Kina, närmast uteslutande till Hong Kong, där de bearbetas till "konsthantverksföremål" som statyetter och liknande. Därefter patineras föremålen på en massa olika sätt för att se gamla ut. För kineser är patineringskonsten en självklar och mycket gammal företeelse för alla upptänkliga material. Man kan sänka ner stenskulpturer i strida forsar, kasta starka kemiska syror på materialet eller gräva ner föremålen i jord, eller färga det med te eller fekalier. Ja listan är oändlig och patineringskonsten utgör en hel vetenskap, i begreppets inre bemärkelse.

Rödlistad djurart. Foto:WWF

Att då intendenter eller så kallade experter på ett auktionshus lutar sig tillbaka och säger att allt som ser gammalt ut faktiskt är just gammalt- gör mig heligt förbannad. Inte så mycket för att någon människa i slutändan har ett föremål hemma på spiselkransen, som utges vara ett par hundra år gammalt men är nytt. Nej, utan av den fruktansvärda anledningen att i och med att en massa pengakåta auktionshusanställda -eller antikhandlare!- mer eller mindre ser mellan fingrarna vidrörande det faktum att man säljer nyligen tjuvskjutet elefantelfenben som är nyligen insmugglat i landet där det säljs. Paradoxen är dessutom att det nuförtiden nästan uteslutande är kineser som köper föremålen, som kom från en illegalt skjuten afrikansk (oftast) elefant vars betar därefter skeppats till Hong Kong, för att därefter smugglas till antingen Europa eller Nordamerika. När föremålen hamnat där säljs de som "antika"/ "1800-tal/ "late Qing" och så vidare av skrupulösa men onekligen pengatjänande auktionshusdirektörer, till rika men mer eller mindre okunniga -kineser.

Att det finns folk som påstår att ovanstående scenarios inte existerar är enbart dumt. Det existerar säkerligen auktionshus som säljer föremål tillverkade av elfenben från elefant i tron att de är antika på grund av ren och skär okunskap. (Särskilt nuförtiden när plötsligt allt och alla ska ha ett auktionshus). Men generellt sett så förstår de allra flesta alldeles oerhört väl vad som försiggår.

"Sveriges modernaste auktionshus", åtminstone enligt auktionshuset självt.

Sveriges -enligt dem själva- modernaste auktionshus är alltså det auktionshus i Sverige som utan konkurrens säljer flest föremål tillverkade av elfenben år 2016, när de stora drakarna till auktionshus i Sverige mer eller mindre helt har upphört, efter Antikmonologens senaste fyra års skriverier. Uppenbarligen finns det olika definitioner av begreppet "modern".

Jag säger som Joakim Bengtssons skånska broder Jason Diakoté, mer känd som Timbuktu, ; The botten is nådd. Med det viktiga tillägget förhoppningsvis.

Hur långt kan man gå, undrar Jason och Antikmonologen.

Antikmonologen påstår inte att ett enda av föremålen som Joakim Bengtsson och Helsingborgs Auktionsverk/ Lauritz är tillverkat av elfenben efter 1947. Det jag däremot påstår är att denna majsöndag i nådens år 2016, så bidrog nämnde Bengtsson och hans livsverk(?) HAV till att underblåsa den katastrofalt pågående tjuvjakten på elefanter och jakten på fler och fler föremål av materialet elfenben på andrahandsmarknaden i alla världens hörn.

Nästan exakt 100 föremål tillverkade av elfenben från elefant har i dag utlysts till salu i Helsingborg till konsumenter/kunder som vill ha just denna typ av objekt. Detta genererar högst sannolikt ett större intresse för denna typ av konsthantverk. Inköpen av 98 föremål ger ringar på vattnet, vare sig objekten efter auktionen i Helsingborg säljs eller hamnar i Peking, Stockholm, London, Paris, New York eller Korpilombolo.

På kudden? Foto: HAV.

Skämskudden ligger fastnaglad i din favoritsoffa hemmavid, Joakim. Till yttermera visso är den blytung. Faktiskt så otroligt tung att du inte kan rubba den. Vad tjänade du och HAV på elfenbenet idag? En överslagsräkning ger en slutsiffra runt 80.700 kronor för det vita guldet. Av detta tar ni gissningsvis cirka 10 % av säljaren i provision, eftersom jag förutsätter att kunden/sterbhuset lyckades förhandla till sig bättre försäljningsvillkor än genomsnittskunden. Eller inte? Så ni fick in nio tusen kronor som bidrag till brödfödan. Nio tusen som del av en årsomsättning på -hur många miljoner? Nio tusen svenska kronor. Sug på den summan kära läsare. Kommer man Tur och Retur Bangkok på den slanten? Joakim kanske vet. Niotusen kronor och 98 sålda föremål som i allra högsta grad bidrar till att tjuvjakten fortlöper i precis samma omfattning som tidigare. Om inte större. Dessa 98 föremål bidrar till en större acceptans hos dels allmänheten som anser/tror att då är det ju ok med elfenben och dels hos övriga auktionshus i Sverige/ Skandinavien och/eller övriga världen.

En kund i Bogotá/ Peking eller Paris kanske köpte ett föremål av Joakim på HAV och berättar för sina kollegor/kunder att i Sverige i en håla som heter Helsingborg, just DÄR köpte han riktigt bra och riktigt billigt elfenben. Då kommer José i Bogota, Mr Lee i Peking eller Monsieur Alphonse från Paris att hålla ögonen öppna i höst, när HAV -"Sveriges modernaste Auktionshus"- håller ny Kvalitetsauktion. Glöm heller inte vad herr Bengtsson sade: "det kommer mer"!

Glädjande nog, så noterar Antikmonologen att de flesta återrop av elfenben idag hos HAV, gällde de modernaste föremålen. Detta innebär förstås att kunder/handlare drar sig för att köpa dessa mer "tveksamma" föremål. Och det är här skon klämmer; Antikmonologen har aldrig förespråkat ett stort bål där alla elfenbensföremål ska brännas, men när minsta lilla tveksamhet finns vidrörande om det är från före eller efter 1947, så får helt enkelt inte föremålet säljas. Det måste stanna hos ägaren eller förverkas. Utan andra alternativ. Någonstans måste linjen dras för att r ä d d a de alltför få kvarvarande elefanterna.

Att krama vid anfall av skam.

Allt medan det sitter en före detta fältbiolog i Stockholm och knattrar på sin laptop. Oj, nu hettade det till lite. Han delade visst ut en skämskudde till Helsingborgs Auktionsverk. Händer något annat? Nä.

I Salisbury hettade det också till i veckan som gick. Plötsligt noterades väldigt många brittiska läsare av Antikmonologen. Det visade sig att Auktionshuset Woolley & Wallis höll Orientalisk auktion i onsdags (18 maj). I denna auktion salufördes cirka 81 elfenbensföremål i 54 utrop. (HAV piskade även den siffran alltså!)... Inbringad total W&W elfenbenssumma blev £29.980, dryga 300.000 kronor. En uppskattad inkomst på runt 50.000 kronor för W&W. Peanuts eller småpengar, i relation till årsomsättningen för W&W. 50.000 kronor i relation till en tjuvskjuten elefant var 15:e minut. Är det är värt det?

Fotografi föreställande demonstranter utanför Woolley & Wallis i Salisbury, onsdagen den 18 maj 2016.

Det tyckte inte en grupp om 15-20 demonstranter som stod i fredlig demonstration i hederlig demokratisk anda, utanför W&W:s lokaler under onsdagen den 18 maj, skanderandes. Demonstrationen ledde till stor uppmärksamhet i TV samt dagspress i England. I artikel i The Salisbury Journal hade Antikmonologens blogginlägg från den 28 maj 2014 använts som instrument/mothugg i debatt vidrörande huruvida eller inte auktionshuset W&W sålt/säljer elfenbensföremål arbetade efter 1947. Läs Crying Buddha sold at Woolley & Wallis in Salisbury, för bästa förförståelse. Antikmonologen avslöjade med all önskvärd tydlighet i nämnda blogginlägg att W&W sålde en flagrant modern elfenbensstatyett för en rejäl slant. Vilket hade lästs -och avfärdats- av VD för W&W. Såklart.

Är det värt det, Joakim Bengtsson? Kommer demonstrationer att hållas utanför HAV:s lokaler under nästa "Kvalitetsauktion"? Det återstår att se.

Kan du inte tala? Jo, men bara franska, inte kinesiska.

Förresten Joakim, i er Kvalitetsauktion så kallade ni ett par nickedockor för "samtida" och "kinesiska". Utrop nr 425716. Ni lär få en arg kines på halsen förr eller senare, eftersom de är allt annat än kinesiska. De är franska. Ska man vara petig, vilket jag ju anser att man ska vara, särskilt om man är auktoriserad värderingsman och "värderingsexpert" så ska man nog säga 1920-tal i stället för samtida också. Jag skulle i varje fall göra det. Alla dagar i veckan. Jag skulle också kunna kommentera en handfull utrop alltför positivt daterad kinesisk keramik (sett ur säljarens/HAV:S synvinkel), som fallerar på dryga hundra år, men lämnar det därhän.

------------------------------------------------------------------------------------

Avslutningsvis ytterligare tankar om stackars Folke Bensow och hans något skamfilade eftermäle, på grund av senaste tidens kopiemöbler. Kopia är för snällt som epitet betraktat. Det rör sig om förfalskningar. Åtminstone om namnet Folke Bensow nämns. Jag vill inte se fler falska Bensowmöbler på denna sidan 2050. Jag är innerligt trött på dem. (Se tidigare krönikor om SAV/ Lauritz försäljning av falska Bensow-möbler, samt senaste krönikan om Bålsta-försäljning av desamma).

Här väljer jag att plötsligt placera två citat ur Ronja Rövardotter, nästan helt ordagrant: "Metropol, Voffer gör ni på detta viset? (Rumpnissen/Nicklas). Samt också: Håll för öronen, för nu kommer mitt vårskrik; AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! (Ronja/Nicklas). Här följer anledningen till citaten:

Till salu hos Metropol. Kom och köp!

Trädgårdspallarna, utrop nr 1039 2705, säljs måndagen den 23 maj och har exakt samma mått och utseende som de nyligen Bålsta-sålda kopiorna. Om det är samma par eller ytterligare ett par är irrelevant. Metropols katalogisering är enligt Antikmonologen åtalbar. Bensow dog 1971. Upphovsrätten gäller 70 efter dödsåret. "Trädgårdspallar efter Folke Bensow". Sug på den formuleringen, kära antikälskande Antikmonologsläsare, sug på den.

BREAKING NEWS: "Bensow-bänkarna" drogs BORT från auktionen ett par timmar före auktionsstart, efter Antikmonologens publicering.

Förresten Metropol; kan ni sätta någon på att kolla upp "scrimshaw" och "fake". Utrop 10392331, "Valrossbete daterad 1875, sjömansarbete". Den är gjuten i plast. Ni ser luftbubblorna på bilden, som mörka små fläckar på kanten. Man gjöt inte valrossbetar år 1875. Åtminstone inte i plast. Den var inte ens uppfunnen nämligen. "Fake scrimshaw" ger 103.000 träffar på google. Ni torde hitta något liknande. Detta är för övrigt en urusel fake som inte skulle lura ens en kastrullfull, helblind samlare. Den är de facto så dålig att den aldrig varit avsedd att lura någon, utan snarare gjorts av ett museum för att visa form och generell idé bakom sjömansarbeten.

BREAKING NEWS: "Valrossbeten" drogs BORT från auktionen ett par timmar före auktionsstart, efter Antikmonologens publicering.

Jag kör vidare på Ronjas vårskrik ett par gånger till. Jag liksom bara känner för det i elefanternas, Bensows och valrossarnas kölvatten. AAAAAAAAAAAAAAAAAHHH...

-----------------------------------------------------------------------

Det ofta av Antikmonologen och inte minst av alltid oerhört läsvärda Kunstnyt ifrågasatta Auktionshuset Lauritz väljer att börsintroduceras på Svenska börsen First North. En Antikmonologen närstående analytiker verksam på danska marknaden kommenterar: "...Det är inget konstigt att de väljer att börsnoteras i Sverige. First North är i och för sig ingen finbörs, men danska marknaden för nynoteringar är STENdöd. Det beror dels på mer aktiv investeringskultur hos de svenska småspararna, men även skattetekniska fördelar. De flesta mindre danska företag som noterats på sistone har valt att göra det i Sverige".

Cyniska elfenbensaffärer, falska gjutjärnsmöbler, stora pengar och luftslott. Inget nytt under sola i Antikbranschen. Dessvärre.

-------------------------------------------------------------------------------

Fotnoter:

Om Cites: http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hotadeartercites/handelinomeumedhotadearter.4.7caa00cc126738ac4e880002139.html 

Antikhandlarnas era blir mer och mer passé medan auktionshusen blir fler och fler, för att sedermera uppgå i större auktionshuskomplex.

Nickedockorna såldes inte, med korrekt katalogisering kan det möjligen gå bättre.

Källor:
http://www.auction2000.se/auk/w.ObjectList?inSiteLang=&inC=HAV&inA=20151208_1418&inCategoryId=&inPageMode=R&inShowOnlyNotSold=0 

http://www.woolleyandwallis.co.uk/Search?q=ivory&sale=AA170516-2

https://sv.wikiquote.org/wiki/Ronja_R%C3%B6vardotter

Brännheta Bensowbänkar brister

Kommer Antikmonologens eminenta läsekrets möjligen ihåg ett par gjutjärnsbänkar, nåja, metallbänkar i alla fall? De såldes av Stockholms Auktionsverk (SAV)/Lauritz för någon månad sedan. Se krönikan Skrattmåsar och trasiga varningslampor i färgglatt Stockholm.

Dessa bänkar påstods vara tillverkade av Näfveqvarns Bruk med design av Folke Bensow. Utropet var 30.000-40.000 kronor och de klubbades för 60.000.

Antikmonologen kan nu berätta att exakt dessa specifika bänkar en tid innan hade refuserats av ett annat svenskt auktionshus, låt oss kalla det X, med motiveringen att de var uppenbart oriktiga. Ägaren, kallad NN, försökte övertyga auktionshuset X med exakt samma angivna proveniens, som senare skulle komma att accepteras av SAV/ Lauritz: "Taburetterna ingick i ett husköp på 1980-talet där de stått sedan länge". Det refuserande auktionshuset X tyckte icke desto mindre att bänkarna var uppenbara -sena- förfalskningar och även att proveniensen verkade påhittad. Exakt samma åsikter som Antikmonologen hyste alltså.

SAV:s/ Lauritz katalogtext från april 2016.

NN har även försökt få in ett större antal minst sagt dubiösa metallföremål till försäljning hos auktionshuset X. De flesta av ägaren attribuerade till Näfveqvarns Bruk, exempelvis kopior av ytterkrukan Mikrokosmos. Auktionshuset X har hittat stora likheter mellan ett försäljaralias på auktionssajten Tradera och denne person. NN har till och med försökt övertyga auktionshuset X att en ytterkruka av mycket känd keramikmodell (alltså inte Näfveqvarn) också har gjorts i metall och att han därför ville ha in denna till försäljning som äkta vara. En metallytterkruka som dittills aldrig hade skådats, någonsin eller någonstans av någon. NN tycks med förlov sagt inte utgöra någon av de skarpaste knivarna i besticklådan. Å andra sidan så torde vederbörande förmodligen vara nöjd med knappa 50.000 kronor (efter att SAV/ Lauritz tagit sina avgifter) för något som kostat gissningsvis under 1000 svenska kronor i tillverkning?

SAV/Lauritz tyckte som bekant dock att bänkarna var äkta och lyckades locka till bud på 60.000 kronor. Många människor är godtrogna och bjuder på föremål enbart grundat på att ha sett föremålet på internet. Alltså utan att inspektera på plats, i verkliga livet. Detta är dumt, mycket dumt. De stora auktionshusen har -än så länge- generellt sett ett stort förtroendekapital hos allmänheten. Antikmonologen erfar dock att förtroendet naggas i kanten i takt med coloradoskalbaggars framfart i öländska potatisfält.

Köparen av bänkarna på SAV/Lauritz hade kunnat slå till igen under söndagskvällen (15 maj 2016) hos ett litet auktionshus en bit nordväst om Stockholm city, nämligen hos Bålsta Auktionshall. Fast då hade man sparat en rejäl slant. Detta par bänkar, utrop 46905 såldes för 5000 kronor, för paret! Lite mindre bemålade och lite rostigare. Dock inga problem för den händige att ändra på, i tidsspannet mellan Rapport och Aktuellt.

Nota bene, auktionshuset i Bålsta katalogiserade bänkarna på följande vis: "Trädgårdspallar, senare tillverkning". Måtten varierar något i jämförelse med SAV/ Lauritz bänkar, men att dessa också är Bensows design är ställt utom all tvivel. Jag upprepar dock att Bålsta Auktionshall inte i en enda stavelse insinuerar att deras bänkar är designade av Bensow för Näfveqvarn. Bålsta påstår alltså nästan ingenting oriktigt. Om det är så att Bålstas personal faktiskt kände igen designen på bänkarna, så valde man att låtsas som att det regnade, med andra ord man sålde bänkarna som anonyma bänkar, snarare än av en specifik design(-er).

Vän av ordning kan ju i och för sig ifrågasätta varför Bålsta skriver "senare tillverkning". Senare än vadå och varför senare? Det påståendet indikerar ju faktiskt att Bålsta vet att designen kopierar en "originaldesign" och kopior får man inte sälja, vare sig Rolex, Lacoste eller Näfveqvarn. Det kallas varumärkesintrång och tenderar att locka ångvältar till torg då och då. Åtminstone i Thailand, för syns skull.

Men, jag säger med emfas: Bålstas katalogisering är i det närmaste korrekt, vilket är det sista jag skulle säga om Stockholms Auktionsverks/ Lauritz katastrofala katalogisering i april.

Kommer Bålsta-bänkarna att dyka upp hos Stockholms Auktionsverk/ Lauritz i nästa "Kvalitetsauktion"? En auktionsvärldens klipphängare (cliffhanger). Var säkra på att förfalskade Näfveqvarnsföremål även fortsättningsvis kommer att säljas i Sverige, både till svenskar och utlänningar. Den siste torsken är nämligen ännu inte född. Till vissa auktionshus förmodade glädje.

Ofödd torsk? Foto: Wikimedia.org

Fotnot:
Eftersom jag har höga tankar om Antikmonologens läsare, så nämner jag endast i förbigående följande självklara faktum; vilken inverkan ovanstående falsarier har på marknaden för äkta Näfveqvarnsföremål. De falska Näfveqvarnsobjekten kommer att sänka priserna på de äkta föremålen rejält, eftersom potentiella köpare generellt drar öronen åt sig. Något som redan för mycket länge sedan har drabbat marknaden för exempelvis Etnografica och Orientaliskt konsthantverk.

De falska Näfveqvarnsföremålen väger ofast mycket mindre än originalen.

Dags att sätta ner den? Foto: Wikimedia.org

Kaplans Kvalitetskult(ur)

Under onsdagsaftonen (den 11 maj) bjöd Kaplans på Vernissage. Klockkvalitén lockade hundratals tidsroade till fyra-fem glasmontrar på Biblioteksgatan i Stockholm.

Denna kvalitetsauktion är den första för Georgios Batselas som chef för klockavdelningen, sedan Tony Frank och Mikael Wallhagen lämnade för Bukowskis i vintras. Se krönikan  Zero Points Auktioner och Bukowskis köp av Sveriges klocksegment.

Klock-Georgios Batselas. Foto: Mynewsdesk.

Lördagsauktionen innehåller 174 tidsrelaterade utrop, vilket är ganska genomsnittlig siffra i relation till de senaste åren. Antalet prestige-ur med förväntade slutbud på över 100.000 kronor är möjligen något lägre än tidigare år. Dock måste beaktas att Tony Frank var den som satte Kaplans klockor på kartan, nationellt och internationellt. Dennes arbete gjorde anställande av Wallhagen och Batselas logisk. Nu har Georgios en stor utmaning i att försöka behålla Kaplans marknadsandel, eftersom Frank/ Wallhagen troligen inte glömde sina kundregister vid promenaden till Berzelii Park.

Georgios med kollegor har fått in ett par riktigt spännande ur. Ett urval av Antikmonologens favoriter:

Utrop Nr 1.

Utrop nummer ett, Omega Pilot´s watch: Värdering 100.000  kronor. Ett mycket ovanligt tidigt handledsur, egentligen ett fickur i förklädnad. Tillverkat i februari 1932 och levererat till Sverige den 11 januari 1939, exakt åtta månader innan tyskarna invaderade Polen. Kronan är gigantisk för att lättare kunna vridas av handskklädd pilot. Ett måste för den verklige Omeganörden, inte för att bära utan för att ha, gissar jag. Nörd eller inte, någon köpte Piloten för nästa tre gånger värderingen; 265.000 kronor.

Utrop 3, Breitling kronograf, caliber Venus 178, cirka år 1942. Värdering 7.500 kronor. Utrop 6, Rolex Precision, Caliber 700, cirka år 1952. Värdering 9.900 kronor. Eleganta och smäckra ur och storleksmässigt oerhört i tiden, om uttrycket ursäktas. Passar lika bra till huvudförhandlingar som till ståplatsläktarbröl, -och storleken spelar fortfarande roll. Något den har gjort modemässigt de senaste dryga tjugo åren bland klockköpareliten (läs: män mellan 30 och 55). Breitlingen klubbades för dubbla värderingen; 15.600 och Precisionen klubbades för nästan dubbla värderingen till 16.400 kronor.

Utrop 10, Breitling Geneve Navitimer, caliber 178, cirka år 1964. Värdering 16.000 kronor. Antikmonologen är som bekant en stor förespråkare av goda och vederlagda provenienser. Detta ur har en fin dylik. A propos ovanstående kommentar om klockors storlek säger ägaren till Geneve Navitimern bland annat att "riktiga piloter har stora klockor"... Mer ved på macho-brasan..! Lill-Babs-dinkan såldes för dubbla värderingen, 34.500 kronor.

Klockan har sett Lill-Babs; Bara en sån sak..!

Utrop 75, Tudor Oysterdate, så kallad "Home Plate" tack vare formen på dess index, som påminner om utslagsplatsen/ sista basen i baseball. Värdering 33.000 kronor. Vid skrivande av dessa rader (13 maj) redan uppbjuden till 116.000 kronor. Stilig klocka. Är det någon som undrar på vilken kontinent den hamnar? Home Platen såldes för 225.000 kronor. Nästan sju gånger värderingen...

Tudorskiss. Illustration: Wikipedia.org.

Som vanligt är -tyvärr- Kaplans utropspriser (=värderingar) alldeles för lågt satta. Antikmonologen har ifrågasatt detta ett flertal gånger. Är olyckan eller gangstern framme under pågående visning, så är det just dessa låga utropspriser som får verka som ersättningsvärde vid en eventuell försäkringsfråga/konflikt.

För övrigt så har jag aldrig tidigare varit på en VIP-visning utan att ha möjlighet att få titta närmare på eller hantera de högst ropade föremålen. Men detta var faktiskt fallet med både diskuterade Tudorn och Omega Piloten. De var strictly "se-men-inte-röra". Jag hade nog fattat samma beslut som ansvarig. Små föremål, relativt sett också ordentligt sköra.

Till yttermera visso serverades alla besökare som så ville, frikostigt med bubbel. Från distriktet i Frankrike som börjar på C och slutar på hampagne. Dylik dryck tycks ha en underligt uttorkande effekt på vernissage-besökare.

Källa:
http://www.kaplans.se/sv/auktioner/3035

Sakta vi gå genom Stan; Från Dahl till Berg via Lundgren

Med konsten som självklar följeslagare avnjöts ett par härliga timmar under lördagskvällen med favoritfrun. Den enda frun, bör tilläggas. Eftersom det där med barnvakt är något vi varit dåliga på, har curlingproffset till dotter skam till sägandes inte erfarit  barnvakt nära nog alls. Möjligen några förflugna timmar hos svärföräldrar under någon storhelg.

Så kom tillfället och en lördagskväll blev min och fruns. Bara vår. Och vår var det; Stockholm City, sensationell temperatur och sol en majafton. Vad mer begära? Ett glas rosé på uteservering i underbara Gamla Stan kanske. Så blev det. Att få sitta en stund och bara titta på folk är en lyx man alltför sällan unnar sig i hemstaden.

Gustaf den andre Adolfs mardröm?

Vår barnlösa promenad präglades av schlageryra. Nåja, lite rosa sorl i alla fall. Skeppsbrons nordligaste utpost dominerades av vit låda nästan lika stor som Palatset Makalös: En minst sagt odiskret vit kub som högst sannolikt hade fått Gustaf den andre Adolf att retirera tillbaka till valfritt kontinentalt slagfält. Ständiga stroboskopljuseffekter och oavbrutet strömmande musik skulle sannolikt också avskräckt nog så kaxiga fältherrar ifrån fornstora dagar.

Tuffa villkor, även en solig lördag. Möjligen före detta kaxig fältherre.

Nämnt i förbifarten ger nya hotellet utanför Centralstationen ett livfullt intryck. Personligen gillar jag kontrasterande arkitektur i en storstad. Hotellet heter Scandic Continental och lär bland annat hysa en praktfull takbar.

Asymmetrisk skönhet.

Efter njutbar promenad in mot Centralen och näraliggande restaurang, där asiatisk mat kombinerades med ingefärasmakande weissbier, fortsatte promenaden åter söderöver.

Peter Dahl, frun Tina och en av aftonens glada gubbar.

Utan att ha promenerat många meter efter middagen, stötte vi på en av 1900-talets giganter i svenskt konstliv, Peter Dahl. Han har haft det tufft de senaste åren med diverse hårda törnar i form av hälsoproblem. Hustrun sedan 20 år, Tina, skjutsade Peter i rullstol på grund av ett delvis amputerat ben. Jag har träffat Peter en gång tidigare för drygt 20 år sedan. Jag satte mig på huk och höll Peters hand, allt medan jag försökte ringa in just i vilken kökssoffa vi satt, under vilken fest och i vilken del av kniv-söder lägenheten låg...

Det var på grund av sjukdomsbilden nu svårt för Peter att göra sig förstådd, men jag gick därifrån lycklig efter att ha förklarat min djupa respekt för honom. Peters blick talade sitt tydliga språk samtidigt som hans hand hårt kramade min.

Jag och frun fortsatte sakta genom stan längs med vackra Karlbergskanalen. Omöjligt att inte tänka på Monica Z i den meningsbyggnaden och hennes närmast ikoniska sång från 1962.

Jag snackade antagligen lite för mycket om Peter Dahl och svensk 1900-talskonst. Vi var i alla fall eniga om att herr Dahls ögon är magiska.

Felbestämd fågel.

På avstånd skymtar en stor skulptur, i parken mitt för ingången till Ragnar Östbergs Stadshus. Yrkesskadad steppar jag in bland tulpaner och krokusar för att hitta attribueringsplakett på statyn. Jag hade redan bestämt mig för Eric Grate som upphovsman, men frun väste Tyra Lundgren. Ornitologen/konstvetaren 0, siffernissan/logistikern 1. En av de feminina giganterna från 1900-talet är upphovskvinna till Östbergs parkvakt, konstaterat av en annan feminin gigant. Typ.

Hemvägspromenad togs via trevliga omvägen Kida-skär, vanligen kallat Riddarholmen. Där avnjöts Mälarens svan på LSD. Tidigare nämnda arkitekt Östbergs världskända skapelse Stadshuset, färdigt 1923, lär av Östberg ha liknats vid en svan liggandes på Mälaren. Ornitologen i mig har aldrig gillat den formuleringen. Att svanen för dagen hade ögon som blinkade lila/blå och rosa beror på temporära ljuskanoner, sannolikt uppsatta för att blidka Schlager-Guden.

Internationell Schlagerfinalsvecka till ära(?) så är starka ljuseffekter mycket effektfullt placerade 365 trappsteg upp i Stadshusets torn. Jag är dock inte helt övertygad om att arkitekt Östberg hade tyckt om "svanens" blinkande "ögon" var tionde sekund. Kontrollen blinkar blå, skrev för övrigt Adolphson & Falk. (Troligen avsågs då ej Stadshusets ljussättning). Låten slog stort 1981 i det genialiska radioprogrammet Eldorado, skapat av nyligen bortgångne Kjell Alinge; A propos schlager. Herrar Adolphson & Falk medverkade för övrigt i Melodifestivalen 1979! Säcken knyts ihop, låt vara något krystat.

Okänd grön och härligt väderbiten träportal på Riddarholmen. Missa inte mässingsplakett med väldigt pretentiös kärleksdikt på muren, direkt innanför portalen. Ögon som brunnar och mer därtill utlovas.

Vacker träport avfotograferades alldeles nära Stockholms Auktionsverks första lokal; Världens äldsta auktionshus, upprättat 1674.

Ett par fiskare kämpade väl för att få sig en kvällsabborre på Evert Taubes terrass. Där går grov abborre, men möjligen har de inte gått så långt in ännu, beroende på låg vattentemperatur.

Kvällens avslutande glas vin inmundigades på Mälardrottningen från 1924. Vinet var gott, matsedeln såg trevlig ut och utsikten var sagolik. Själv röker jag inte men blev nästan sugen, beaktande att båtens främsta rum måste vara världens vackrast belägna rökrum. Det hade nog Östberg gillat då jag förutsätter att han liksom de flesta andra av dåtidens stora män rökte.

Ragnars mardröm, Mellos rosa drömmar..?!

Like lovers do. Intill Christian Bergs Solbåten i granit från 1966.

Under maklig nattpromenad hemöver undrade vi varför en byggnad på Söder Mälarstrand alltid lyser rött inifrån samtidigt som vi upptäckte att Storkyrkans torn utgör en glad gubbe ur en specifik vinkel.

Ständigt pågående barnförbjuden filminspelning?

En av nattens glada gubbar.

Det är de små tingen som gör det. Fortsatt glad vår och sommar!

------------------------------------------------------------------------------

Lite avslutande gnäll; Följande grafiska blad tillskrevs Lars Jonssons pensel och levnadsår, av Stockholms Auktionsverk/Lauritz i Frihamnen och såldes i måndags (9 maj 2016) för 2600 kr.

Med benägen hjälp av läsekretsen framkom att detta är ett verk av Lars Johansson, som bodde i Skövde. Han är numera bortgången.

Möjligen blir Lars Jonsson glad för några kronor tack vare Droit de suiten/följerätten, men det tror jag inte.  Lars Jonssons signatur har heller aldrig sett ut ens i närheten av följande:

Felattribuerad signatur.

Vidtag rättelse, Stockholms Auktionsverk/Lauritz, så att stackaren som betalat tre gånger värderingen inte tror att han/hon köpt något äkta av den Lars Jonsson.

Fotnoter:
Alkoholfria alternativ fanns att tillgå vid varje alkoholinmundigande tillfälle.


Palatset Makalös var för övrigt situerat vid Karl den XII:s torg, mellan nuvarande Operan och Handelsbankens huvudkontor. Detta makalösa palats stod färdigt 1643, uppfört av Jakob De la Gardie. Palatset var alldeles oerhört påkostat både exteriört och interiört. Något vi i dagens omgivningar lätt glömmer. Beakta att Stockholms Slott, eldhärjat 1697 och färdigt i nuvarande utförande först under 1750-talet alltså hade ett storslaget slott/palats som pendang på andra sidan Strömmen, endast en normal människas stenkast därifrån. Makalös brann dock sorgligen ner till grunden 1825. Stockholms Slott har cirka 607 rum, men Makalös hade faktiskt ett par hundra rum det också. En rundlig summa det också.

Mälardrottningen hette Vanadis när hon byggdes 1924. Hon var den tidens största dieseldrivna yacht och lär ha skänkts som 18-årspresent till Barbara Hutton av hennes far, ägaren till Woolworth-koncernen. Båten lär bland annat ha hyst Barbara och Clark Gable under deras smekmånad, -under ett av Barbaras fem(!) äktenskap.

Jag kan inte låta bli att citera Johan Croneman i Dagens Nyheter (10 maj 2016): Kommer någon ihåg att ESC bara handlar om ett tv-program..?

Samtliga bilder tagna av Antikmonologen.

Källor:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1979