 |
| Sveriges Televisions hemsida med clickbait-journalistik, januari 2016. |
Våren 2014, för mindre än två år sedan, sålde Bukowskis i sin Moderna Kvalitetsauktion ett dylikt mässingsägg för drygt en halv miljon kronor plus avgifter, sammanlagt 711.902 kronor. Nej, så var det inte! Bukowskis försäljning inkluderade TVÅ dylika "ägg"- i samma utrop, båda numrerade 247/500. Intressanta fakta i senaste meningen. Två till priset av ett och dessutom större numrerad upplaga, inte unikt föremål. Dessa mässingsskulpturer gjordes nämligen i par, i en upplaga om 500, således sammanlagt 1000 ägg.
Ett "ägg" torde då ha ett "marknadsvärde" på sisådär 250.000-356.000 kronor. Men si, så är det inte. Ni ska aldrig skilja ett par värdefulla ljusstakar eller andra set åt. Om ett par ljustakar som varit ett par sedan tillverkningen under 1700-talet anses vara värda 20.000 kronor så är inte en av dessa ljusstakar värd 10.000 kronor, utan snarare 5.000 kronor. Något alla insatta i antik- och konstbranschen känner till.
Hur sedan definitionen av begreppet "marknadsvärde" ser ut, är en intressant diskussion i sig. I den värld som utgör vardag för VD för Uppsala Auktionskammare, herr Bexhed, torde marknadsvärde vara klubbat pris plus auktionshusets påslag/avgifter. Med Bukowskis två sålda ägg som exempel, så torde marknadsvärdet då vara 356.000 kronor, snarare än 500.000 kr. Dessutom snarare hälften av 356.000 kronor, eftersom Uppsala-ägget har skiljts åt från sin - faktiskt obligatoriska- partner med samma numrering; alltså snarare 178.000 kronor. Men, 322.000 kronor hit eller dit, vad gör väl det? Det blev ju bra TV. Eller?
För knappt tre år sedan, i mars 2013, försökte man i Italien sälja ett par likadana ägg numrerade nr 410/500. Dessa två gavs det uppskattade priset 45.000-65.000 euro. Ganska exakt samma utrop som Bukowskis satte på sina två "ägg" ett år senare alltså. (Vad jag förstår så sålde dock inte dessa, utan återropades, som det heter i branschen). Möjligen ansågs de för högt värderade..?
De prisuppgifter Antikmonologen sett för enskilda ägg är dels ett som såldes i Milano på Sotheby´s den 26 november 2013. Utropet sattes till 20.000-30.000 euro och det klubbades för 37.500 euro, inklusive auktionshusets påslag. Vilket innebar i runda slängar 200.000 kronor till säljaren, efter auktionshusets kommission. Dels är det ett ägg som såldes -efter att diskuterat Antikrundeprogram spelades in- nämligen den 25 november 2015, hos Dorotheum i Österrike. Utropet hade satts till 25.000-30.000 euro, hälften av vad Bexhed angav som marknadsvärde några månader tidigare. Det ensamma ägget såldes för exakt samma summa som i Milano 2013, nämligen 37.500 euro, inklusive auktionshusets påslag. Vilket innebar ungefär 200.000 i fickan ävenledes för den säljaren. Mindre än hälften av Uppsala-äggets åsatta så kallade marknadsvärde.
Varför ger Bexhed ägaren en alldeles för hög värdering på ett "ägg"? På vilket vis är detta en världssensation? Det tillverkades ytterligare 999 likadana ägg av Lucio Fontana, i en multipelserie om 500. 1000 likadana ägg torde näppeligen kvalificera sig för epitetet "världssensation"?
Edit 30 januari: Efter vänligt påpekande från en av Antikmonologens trogna läsare om att det finns enstaka högre prisnoteringar på just dessa diskuterade ägg bör påpekas att så mycket väl kan vara fallet. Som bekant kan man göra mycket med statistik, på gott och ont. Antikmonologens poäng är att det i Sveriges Televisions mest populära program, med oerhört stort genomslag ute i stugorna möjligen kan vara klokt att anslå en något mer modest och lågmäld ton. Både vad anbelangar prisbilder och epitet som till exempel världssensation. Teoretiskt sett så kanske damen med världssensationen i väskan går till banken dagen efter värderingen och ber om att få låna -säg 400.000 kr- för att äntligen kunna laga taket på villan. Banktjänstemannen har ju sett Antikrundan och låter damen få lånet -såklart! Om nu ägget säljs tre månader senare och genererar -låt oss säga 200.000 kronor- som i de två exemplen ovan, så står damen där, med skägget i brevlådan.
 |
| "Vi står inför en världssensation!" |
Att Bexhed brer på ordentligt för att söka efterlikna egna chefen och antikrundans självklara fixstjärna Knut Knutson är svårt att undgå. Knutson har sedan många år carte blanche vad gäller "Rundan". Tjo och tjim och lattjo lajbans, här kommer Knut! Huk er göbber å gömmer och öppna era påsar i kön, för Knut vill titta och klämma och känna och trula med munnen och klippa med ögonen! Ett fåtal andra experter har någonsin blivit ombedda eller fått förtroendet att slita i folks medhavda prylar. Möjligen vill de heller inte.
Men att så till den milda grad elda upp de stackars ägarna till ett objekt med vokabulär som "världssensation" och "vi står inför ett världsnamn" kontinuerligt ivrigt gestikulerande och viftande med armarna om ett förvisso relativt värdefullt föremål -är remarkabelt, för att inte säja löjeväckande.
 |
| I paritet med mässingsägg på Fyris Torg? Foto: Sverigesradio.se |
Den 18 oktober 1968 kanske en och annan sportkommentator dristade sig till att utropa världssensation, efter Bob Beamons hopp på 8,90 i OS-längdfinalen i Mexiko. Men att ett 27 centimeters mässingsägg av Lucio Fontana skulle få det epitetet var, låt oss säga, oväntat. Månlandning, siamesiska tvillingar eller hagelkorn stora som dasslock: världssensationer? Jag vet inte det, men på Fyris Torg 2015 fick vi i alla fall oss en till mans. En bildgoogling på "världssensation" ger vid handen att Herr Bexhed och ägget hamnar på plats nr 14. Före sig har han tuff konkurrens av bland annat en bok som inbegriper nämnda ordet "världssensation" i titeln. Men hav förtröstan; han kommer före både meteoriter på Tradera, ABBAs återförening och kvällstidningslöpsedel om Richard Geres svenska flickvän.
------------------------------------------------------------------------
Antikmonologen har blivit nedringd och "mailbombad" av läsare som bland annat undrar om Barnebys välkomnande av Z-Point Auktioner "...är ett för tidigt aprilskämt?". En inte särskilt långsökt fråga; det är ju ändå bara ett par månader till den 1 april.
 |
| Tidigt aprilskämt? Barnebys den 24 januari. |
Webbsajten eller "auktionsaggregatorn" Barnebys, med stora finansiärer i ryggen och många (i och för sig lånade) miljoner kronor på banken, hårdsatsar på flera kontinenter och dominerar PR-delen av svenska antik- och konstmarknaden, trots röda siffror i resultaträkningen. Man valde häromdagen, den 24 januari, att välkomna Z-Point auktioner till sina domäner: "Barnebys har glädjen att välkomna Z-point Auktioner (ZP), som framförallt är specialiserade på kinesiska och asiatiska antikviteter", skrev man bland annat och upplyser också om att ZP avser att hålla kvalitetsauktion i februari. Barnebys länkar till denna "kvalitets auktion" på sin hemsida. Den inbegriper 105 objekt av mycket låg eller extremt låg kvalité. Jag drar mig inte en sekund för att kalla den auktionen för det värsta lågvattenmärket i svensk så kallad kvalitetsauktionshistoria. Att n å g o n enda människa skulle komma på den alldeles oerhört befängda tanken att kalla auktionen för "kvalitetsauktion" skulle jag fram till den 24 januari 2016 ha hållit för världssensationellt. Nu är det dock gjort. Det är de facto en världssensation att någon enda människa i hela världen kallar den auktionen för en kvalitetsauktion.
 |
| Barnebys´ boys. |
Nr 1: Bråttom Auctionet..? Z-Point Auktioner -Your expert in Asian antiques; -and on bilar.
Nr 2: Z-Point blåljuger; Dubiösa provenienser i Göteborg och Stockholm samt samtida konst.
Nr 3: Hårt julklappstips, ASIBS och en del mjukt.
Nr 4: Zero points Auktioner och Bukowskis köp av Sveriges klocksegment.
Antikmonologens upprepade sågningar av Z-Point Auktioners "verksamhet" tycks ha bidragit starkt till att det ävenledes stora företaget Auctionet klippte banden till dem i december 2015. Att Barnebys nu tar över budkaveln och välkomnar dessa "specialister på kinesiska och asiatiska antikviteter" är totalt häpnadsväckande och groteskt. Min förvåning var obeskrivlig när jag såg det.
 |
| Fortfarande asiatiskta. |
Här kommer att axplock av de 105 föremål som ingår i ZP:s Kvalitetsauktion den 5 februari:
 |
| Utrop 13, Naturmotiv med tjäder, signerad "Stig-Oskar", 30-50 euro. |
 |
| Utrop 28, Vas, Västtyskland 1900-tal, 30-45 euro. |
 |
| Utrop 34, nattduksbord, 30-40 euro. |
 |
| Utrop 44, sigill, jade, "Qian long" (1736-1795), 30.000-50.000 euro. |
 |
| Utrop 45, vas, you, brons, 50.000-80.000 euro. Ingen kommentar om ålder eller proveniens. |
 |
| Utrop 46, vas, zun, brons, beskrivning: ornamenterad. 110.000-130.000 euro. Ingen kommentar om ålder eller proveniens. |
 |
| Utrop 47, vas, gu, brons, 12.000-18.000 euro. Ingen kommentar om ålder eller proveniens |
 |
| Utrop 48, ett par vaser, brons, 120.000-150.000 euro. Ingen kommentar om ålder eller proveniens |
 |
| Utrop 51, gungstol, trä med galon sits (sic), 50-80 euro. |
 |
| Utrop 90, thangka, Mongoliet "1400-tal", 60.000-90.000 euro. 802 besök, inga bud. |
 |
| Barnebys sale pitch för Z Point Auktioner på Barnebys hemsida. |
Tjugo kinesiska föremål har utrop över motsvarande 10.000 kronor, sju dito över 100.000 kronor och två dito över motsvarande en miljon kronor. För att vara övertydlig: utropspris är alltså också det samma som en värdering av objekten. Notera att de fyra bronsföremålen som är avbildade ovan, i skrivande stund har legat ute på nätet i fem dagar till ett samlat utropspris på runt 3,5 miljoner kronor. De har katalogtexter som är helt sammanblandade, alltså fel.
Tankelek: Föreställ er en riktig kvalitetsauktion, hos exempelvis Bukowskis. Tänk er att de har fått in fyra aldrig tidigare i offentligheten visade akvareller av Anders Zorn. Vid auktionstillfället säger Bukowskis inget om proveniensen för någon av målningarna. Man kommenterar överhuvudtaget inte målningarna, annat än med med orden målning, akvarellfärg, nakna kvinnor, fäbod, direktörsfru etcetera. Tänk er också att respektive katalogtext skulle vara felplacerad vid varje föremål. Tänk er också att varje målning skulle se uppenbart ny och falsk ut.
Kändes det lite galet? Jag tycker i alla fall det. Bukowskis skulle aldrig göra så. För de är ett seriöst auktionshus som håller seriösa kvalitetsauktioner.
Antikmonologen har kontaktat ZP om bättre bilder på de dyraste objekten ovan och också fått det. Dessa bilder lades därefter till, till respektive föremål. Däremot vägrar ZP att svara mig på frågan om proveniens för något av föremålen. De ignorerade helt enkelt det mailet. Inget nämns någonstans om varifrån föremålen kommer. Det är nuförtiden legio att kommentera föremåls proveniens, om det rör sig om föremål för -låt oss säga- över 100.000 kronor. Att det går 36 arkaiserande kinesiska bronsurnor på dussinet i Kina är allmänt känt. Redan när jag studerade hos Sotheby´s i London i mitten av 90-talet och jobbade som volontär på The Chinese Department under fyra månader, noterades enorma mängder välgjorda förfalskningar. De äkta föremålen var mycket ovanliga och accepterades bara med känd proveniens. Det samma gällde förstås för porslin och stengods.
 |
| Utrop 90, thangka, baksida, Mongoliet "1400-tal", 60.000-90.000 euro. 802 besök, inga bud. |
Jag anser samtliga kinesiska föremål i ZP-kvalitetsauktionen vara moderna förfalskningar. Det föremål som är svårast för mig att bedöma enbart från bild är thangkan, men beaktande hela situationen och ZP:s historia så håller jag för synnerligen osannolikt att ett enda av dessa orientaliska föremål skulle vara genuint. Bronserna saknar helt kommentarer om ålder, vilket är absurt ställt i relation till de höga utropspriserna. Samtliga jadeföremål över cirka 10.000 kronor är av mycket sent datum, även de som anges vara gamla. Tjädern, nattduksbordet, den tyska vasen och gungstolen med flera är förvisso äkta, men vad gör de i en "kvalitetsauktion"?
Det (enda) som talar för att thangkan skulle kunna vara äkta, är att ZP kallar just den för "auktionens främsta föremål": Dock, en 1400-tals thangka skulle aldrig spännas upp på spännram på det vis som visas av en vettig ägare och som sagt; det alldeles för låga utropspriset indikerar att ZP hoppas att målgruppen av budsugna utgörs av okunniga kineser med ohemult tjocka plånböcker. En grupp som för övrigt anses minska i storlek. Vän av ordning undrar också på vilka grunder thangkan anges som "Kvalitets auktionens främsta föremål"? I förevarande auktion finns ju för bövelen objekt som är dubbelt så högt värderade!? Nämnt i förbifarten så är min personliga favorit som "Auktionens främsta föremål" nog ändå utrop nr 51, Gungstol med galon sits. Den har charm och karaktär. Med lite ny galon så lägger jag hellre än hundring på den än något annat föremål i hela övriga "Kvalitets auktionen". Men tolka inte detta som ett skriftligt bud ZP.
För övrigt är samtliga utropspriser på de föremål som anges vara från en viss angiven dynasti uppåt väggarna för låga, vore de äkta. Detta talar om för mig att föremålen är förfalskningar, eftersom en sund samlare/handlare, vid sina sinnens någorlunda fulla bruk, inte skulle släppa iväg äkta föremål för dessa -felaktigt och för lågt- satta utropspriser.
Går det så går det!
Problemet, som Antikmonologen diskuterat till döddagar, är att branschen är okontrollerad, så pajaserier som dessa kan och kommer att fortgå. Polisen har ingen kunskap och åklagarna är också utan kläder. Notera att bronserna ovan inte är brottsligt katalogiserade, ehuru de har höga utropspriser, men är odaterade. Däremot så anser jag att ZP är åtalbara vad gäller diverse porslin och jader, som de kallar för kangxi, qianlong med mera, eftersom dessa dateringar är åt skogen.
-------------------------------------------------------------------------
Barnebys, listar konstsveriges 51 mäktigaste... Ett större "journalistiskt" lågvattenmärke torde vara svårt att finna innan midsommar; Fasen, jag behöver något att skriva om! Jamen vi slänger ihop en jury av gänget med stort G och skriver en topplista om gamla och nuvarande -viktiga- polare. De e ju en solklar win-win, de får uppmärksamhet och vi får cred av dem eftersom de får cred av oss, hajar ni! Kan kvällstidningarna sälja lösnummer med rubriken "Så mycket tjänar folk i DIN stadsdel", så kan vi fixa en topplista för konstbranschen, eller hur!?
Den ironiska generationen diggar konst och dissar inget. Klubben för inbördes beundran kliar ryggar, om ryggkli i retur utlovas. Topplistor i fredagsbilagor a la´ Nile City. Vibbarna från de glada (konst-)dagarna i slutet av 1980-talet känns påtagligt närvarande, allt oftare, i alltfler sammanhang.
-----------------------------------------------------------------------------------
Att man som förordnad värderingsman skall uppträda eftertänksamt och ha genomfört djuplodande undersökningar som ligger till grund för värderingar man ger en kund/dödsbo eller försäkringsbolag, anser jag vara en självklarhet. Att man synbarligen närapå trillar omkull av upphetsning framför TV-kameran för att få till "bra TV" och tjattrar på utan att riktigt tänka på vad som egentligen kommer ut, kan få tråkiga följder, för alla parter. Men det blir bra tv! Eller inte? Hur tänker landets alla försäkringsbolag, jurister, skadereglerare och allmänt seriösa människor med seriösa uppdrag, när de ser och hör om pajaskonster och oseriöst anslag? Det undrar jag väldigt ofta. Så mycket subjektivitet, så lite substans. Ett pris på ett föremål är en sak, ett angivet värde något helt annat. Vad händer när konflikt uppstår om värden framkastade när kamerorna rullade och producentteamet applåderade. Va? Inte 500.00 kr? Bara 200.000?! Ja va fasen, det blev bra TV i alla fall! Eller blev det det? Tala inte till omgivningen som vore den en grupp barn. Vi är vuxna människor. Till yttermera visso tänkande sådana.
Att SvT och producenten av Antikrundan Pernilla Månsson Colt och programledaren Anne Lundberg påbjuder staccato-tv och pajaserier är dock ingen hemlighet. Experter som är ödmjuka och lågmälda till sättet har mindre chans att få till ett tv-inslag än den som står på ett ben med armarna i luften samtidigt som man skriker världssensation. Nog för att det heter "...att slå Knut på sig själv... Nuförtiden har i princip alla tv-program samma typ av uppbyggnad vare sig det rör sig om Rundan, Idol eller Fångarna på fortet. Dra uuut på slutklämmen, få tittaren/besökaren/tävlanden på helspänn. På med MUSIK, lågmält. Höj musiken! Kom med en liten söt fråga och en förstulen blick in i kameran. -Kameran som ska ÄLSKA experten! HÖJ musiken för G U D S skull. Smek in Lundbergskan bakom besökaren. PRISET! Hallå! Fråga besökaren om hen har en aning! Inte? Joo, men en liiiten aning har du väl ÄNDÅ? 20 kr? HA-HA-HA! EN HALV MILJON!?!? Är det någon som tar emot mig? Jag SVIMMAAAR. IN MED LUNDBERG! KRAMA besökaren NU!!! E de inte faaantastiskt!?! Och så rullar de vidare. In i solnedgången. To be continued.
Men är det bra TV? Vad jag förstått så tappar Rundan kraftigt i tittarsiffror. Anledningarna är säkert flera, men en generell uppstramning skulle behövas för att rädda programmet.
Förstår herrar Bexhed och Silfverstolpe att det ni gör märks? Ni har genomslag. Folk lyssnar på er i tal och skrift. De tror antagligen och förhoppningsvis att ni kan något.
Förtroende. Det är något viktigt och vackert. Som man icke på något vis kan köpa för reda pengar. Man upparbetar och förtjänar det på precis samma vis som man får, eller snarare tillerkänns, gott rykte. Men, ni har också ett ansvar. Ett ansvar som åligger den som verkar i ett officiellt rum, vare sig det är i verkliga livet framför eller bakom kameror, på nätet, iförd kostym eller kroppsstrumpa i latex. Ni har ett ansvar att göra ert bästa så att omgivningen har fortsatt förtroende för er.
Eller tänker ni bara på stålarna, förblindade av ryggdunkar och fartvind..?
Förresten, jag glömde att visa en sak. På Invaluables hemsida så står det så här om deras business partner Z-Point Auktioner, den 28 januari 2016:
 |
| "We trade in Asian, mainley (sic) Chinese antiques and artifacts... We possess extensive knowlege (sic) in this area and have a wide range of customers all over the world." |
-------------------------------------------------------------------
En stor del av problemen kring Antikrundan är redigeringen av programmen. I första avsnittet i år, som sändes 14 januari, svor två experter och en besökare. Kraftuttryck som "fan" eller "skit" anser jag inte hör hemma i dylika sammanhang. Svordomar är ett uttryck på bristande språk och låter infantilt. Det händer att jag själv svär. Exempelvis på motorväg, när en ofta svart audi (sorry, ovetenskaplig erfarenhet) ligger två meter bakom en själv i 120 km i timmen och den svarta audin på detta vis vill visa ivrigheten i att få köra om. Då svär jag. Högt. Men befann jag mig i spotlighten i TV eller i annat sammanhang så skulle jag göra mitt yttersta för att undvika att använda svordomar vidrörande exempelvis ett föremåls utseende. Att man valde att inte redigera bort tre tydliga svordomar är intressant. Särskilt beaktande det faktum att experters utlåtanden om föremål blir ner- eller bortredigerade av Programledningen, så att sammanhang blir osammanhängande för tittarna. I senaste avsnittet, 28 januari, var tävlingen Bra-Bättre-Bäst dummare än någonsin förr, för oss tittare. Vi får ju aldrig se föremålen väl, vilket gör det svårt och otroligt opedagogiskt. Inte en enda gång nämndes materialet i fråga, nämligen fajans. Botten, Bengtsson och SvT! Det inslaget var gjort med vänstern, som så mycket annat nuförtiden, i Antikrundan. |
| Redigeringsrädsla åsyftas i Aftonbladet den 14 januari 2016. |
Pudelns kärna är att man från programledningens sida de facto hetsar experterna till kraftuttryck och teater. Om sedan en expert tar i för mycket, så borde detta ju självfallet redigeras bort innan sändning. I stället gör man precis tvärtom från SvT:s sida, genom att köra rubriker om "Världssensationen i Uppsala" etcetera, på SvT:s hemsida och Antikrundans Facebooksida. Tidigare har experterna aldrig fått se de färdigredigerade programmen före sändning. Antikmonologen erfar att sedan serien började sändas 2016 så har detta ändrats.
 |
| Delar av Antikrundans järngäng, med järnladyn Pernilla Månsson Colt och Anne Lundberg centralt placerade. Foto: Aftonbladet |
Samma dag som dessa rader skrivs publiceras en artikel i en av Antikmonologens favorittidskrifter, alltid lika sakliga The Art Newspaper. Artikeln handlar om den mest kända konsthandlarfamiljen i Australien, the Hughes family, i flera generationer. De beslutade av flera skäl lägga ned sin versamhet 2015. Evan Hughes säger i intervjun bland annat: "Too much of the commercial art trade has become about the selling of product and the accumulation of capital, much to the confusion and disillusionment of young artists".
Artikeln avslutas med följande lilla historia: "In the 1990s, when Malcolm was still a merchant banker, the Turnbull family commissioned one of my father’s artists, Lewis Miller, to paint a portrait of Malcolm. Unhappy with the work, Turnbull confronted my father at a function and exclaimed: “That artist of yours is no good; he’s made me look like a big, fat, greedy cunt”, to which my father replied, “He is a realist painter, you know"”.
Behandla din nästa som du själv vill bli behandlad. Fred på jorden.
Fotnoter:
Att experterna i Antikrundan googlar och/eller kollar upp de senaste försäljningarna av motsvarande föremål är en självklarhet. Det sker bara inte när kameran rullar.
Källor:
http://www.svt.se/antikrundan/vann-ett-massingsagg-visade-sig-vara-varldssensation-i-antikrundan
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/578/193-lucio-fontana-concetto-spaziale-natura-2-skulpturer
http://theartnewspaper.com/news/top-sydney-gallerist-launches-blistering-attack-on-the-art-world/
http://www.invaluable.com/catalog/searchLots.cfm?scp=c&catalogRef=FTHPXS8UTO
http://www.artfixdaily.com/artwire/release/3740-barnebys-the-worlds-leading-auction-aggregator-attracts-45-millio
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article22086354.ab
