Recension av Bruno Liljefors av Fredrik Sjöberg

Var hälsad, den bästa av läsekretsar..! Tre år sedan senast. Vad drar mig tillbaka till tangenterna undrar kanske någon, skandaler i antikbranschen? Jodå, det finns så det räcker, men de får vänta.

Muskelmannen Liljefors.

Jag fick en förfrågan av redaktionen för den ornitologiska tidskriften Anser i Skåne, att recensera en biografi över Bruno Liljefors, som släpptes i våras. Det var en alldeles för spännande uppgift att tacka nej till. 

För transparensens skull så bestod lönen för mödan att jag efter genomfört arbete fick behålla boken, inget annat. Att jag redan hade den och nästan läst hela vid uppdragsstarten, var ju en annan femma. Ni får stå ut med att tilltänkt läsekrets är mycket fågelintresserade.

---------------------------------------------------------------

Upphovsmannen till biografin är Fredrik Sjöberg; biolog, litteraturkritiker samt författare, vars egna litteraturförteckning är egensinnig och diger. Den mest kända; Flugfällan, nominerades till Augustpriset 2004, en bok om entomologen Malaise och hans flugfälla.

Fredrik till vänster. Bruno till höger.

Biografins första rader utgörs av Rubriken Stortrappen i Düsseldorf. Slumpens vägar och faktiskt stortrapp felbestämd till ”duva” i en auktionskatalog leder Sjöberg in i en nyupptäckt guldgruva av tummade gamla brev, författade av Bruno; fram till 2024 bortglömda hos ättlingar till en av Brunos kusiner i Kanada. För en konsthandlande antikhandlare tillika ornitolog kan svårligen en mer munvattnande inledning formuleras.

En biografi över Bruno har varit svårt efterlängtad under många år, men är det ens möjligt att skriva en dylik? Bruno är en ikon i svensk konsthistoria. Tillsammans med vännerna och kurskamraterna Anders Zorn och Carl Larsson utgör de tre herrarna gruppen kallad ABC-målarna. Bara en sådan sak! Att en Catalogue Raisonné aldrig har publicerats om Bruno, dvs en heltäckande katalog över allt Bruno åstadkommit på papper, pannå och duk kommenterar Sjöberg närmast uppgivet. Bruno, men även Carl Larsson, var under många år beroende av inkomster från tidskrifter som de illustrerade enorma mängder för. En heltäckande katalog vore av många skäl -tyvärr- ogenomförbar.

Boken baseras på andras biografiska försök, samt fortlöpande en historisk placering av Liljefors i hans samtid. Perspektivet är akademiskt, med väl fungerande fotnoter och litteraturhänvisningar. Det är fröjdefullt att följa Sjöbergs ofta komiska tankemässiga irrfärder, tillika formuleringar. Om Brunos far skriver han exempelvis: ”… utöver det framstår inte gubben som särskilt beläst, utan mer som en av alla dessa sentida män som en gång slukat Tolkiens trilogi Sagan om ringen och därmed fått inspiration så det räcker och blir över livet ut, varför ytterligare läsning anses onödig”… Och om Brunos små avbildningar av gråsparvars familjeliv från det sena 1880-talet; ”en sorts impressionistiska enaktare i grått och brunt”. Sparvarna betraktades som ohyfsat slödder/ ”fågelfaunans dräggiga underklass”… ”Och även om Liljefors inte som Strindberg var politiskt motiverad i sitt val av perspektiv och modeller, var hans bilder lika radikalt naturalistiska som Röda rummets öppningsscen på Mosebacke i Stockholm en afton i början av maj.”

Bruno och hans bröder umgicks sedan barnaåren med systrarna Anna och Signe. Bruno gifte sig med Anna, den äldsta systern men uttryckte sitt intresse även för den yngre, vilket för en läsare i 2000-talet ter sig underligt. Fadern genomgick liknande med en tidigt bortgången fru så äpplet föll nära trädet.

Sjöberg lyckas övertyga om att Nationalmuseums kända Varpakastare, beställd av Svenska Turistföreningen och daterad 1888, målades i ateljé på fastlandet, i Kvarnbo. Sannolikt med god assistans av ”gotlänningen” tillika Liljefors-kännaren Lars Jonsson. Detta torde vara spiken i kistan för teorin om att den store mästaren någonsin skulle ha besökt ”Öjn”. Sjöberg nämner även en komisk passus där en av Brunos målningar avbildar två knölsvanar sträckandes över en mosse i skogen; Liljefors poängterar att det är just svanar, ”emedan i tyska tidningar de tros vara ejdrar eller papegojor eller höns eller allt annat utom det riktiga”… (Jag har genom åren för andra skådare biktat mig om att ha skrivit vänliga brev till svenska auktionshus om att gratis hjälpa dem med artbestämningar för utbjuden konst. Det visade sig att många skådande vänner hade erbjudit auktionshusen exakt samma tjänster… Alltid utan respons(!)).

I min blogg Antikmonologen har jag många gånger tagit upp problem med på marknaden förekommande falska Liljefors-målningar. Detta nämner också Sjöberg; ”stor munterhet hos ornitologer(sic.)” om förekomsten av världens först konstaterade hybrid mellan storspov och morkulla. För en gångs skull utelämnar Sjöberg källan i litteraturförteckningen. Källan var just nämnda Antikmonologen…

Jag kan inte tänka mig en mer lämpad biograf för Bruno, än biologen Sjöberg. Den stora behållningen med boken är placeringen av Bruno i hans samtid. Med allt vad industrialism, samhällsutveckling, urbanisering, framskridande välstånd, politik/ pengar (konsekvent omvandlade till dagens värde), social samvaro etcetera -innebar. Mark Twains påverkan på det sena 1800-talet nämns också.

Ett besök vid Ottenby Kungsgård omtalas i ett brev från 1907. Brevet var ställt till det svenska fågelskyddets grand old man Paul Rosenius (1865-1957), läkare och författare, vars första bok illustrerades av Bruno. ”Jag tilltalades mycket av naturen där. Det är stora mått i alla fall. Intet knussel”, Liljefors var där för att studera svanar från kanot. I december! (Betänk det när ni är ute ”i fält” i terränggående bil och har ”problem med appar och dåligt wi-fi”...) Sjöberg berättar med värme om Rosenius betydelse för fågelskyddet i Sverige, och den ömsesidiga respekten och utbytet mellan Liljefors och vännen Rosenius. Den sistnämnde var drivande bakom Måkläppens Naturskyddsförening, den första i sitt slag, bildad redan 1899. Tio år senare grundades Svenska Naturskyddsföreningen och trots att Bruno långt ifrån var någon föreningsmänniska så ingick han i kommittén som föregick bildandet. Återigen, styrkan i denna bok, placerandet av Bruno i den sfär som var ”Sverige” under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Sade någon Kulturkanon?

Träffande beskrivs Liljefors som en jägare som målade för att kunna fortsätta jaga, snarare än tvärtom. År 2025 är följande rader slående, i ett brev från Bruno till Rosenius, gällande den sistnämndes då nyligen (1912) publicerade bok Min jakt med kamera; ”det känns stukande att se hur flott kameran klarar upp saker som en stackars målare arbetat sig gråhårig på under åratal förgäves”.

Grosshandlare Liljevalch nämns ofta i boken. Som bekant är en av Sveriges mest kända Konsthallar uppkallad efter honom. Så passande att en av Liljefors största beundrare och kännare ställs ut där nu; Lars Jonsson, 109 år efter succéinvigningen 1916.

Nog har ni tillräckligt med fälthandböcker om Botswanas tättingar och världens liror!? Uppsök i stället er lokale bokhandlare och köp denna förträffliga bok. Var annars kan ni få er historien till mans om när Bruno förklarar kornknarrens flyttvanor för August Strindberg och Albert Engström, medförandes en kappsäck full av nyskjutna rapphöns?

Och ja, det var möjligt att skriva en biografi om Bruno! I boken får ni anledningarna till konstnärens oftast haltande ekonomi och även veta att han led av en mycket smärtsam och sällsynt åkomma i slutfasen av livet.

Några dagar efter att jag läst ut biografin tog jag mig ut till min närmaste kust (Skillinge) för att promenera med hund och kikare. En timme senare hade jag varit med om en av mitt livs läckraste fågelupplevelser; en nästan adult havsörn fick syn på en storskarv med uppenbar sväljproblematik. Jag fick syn på örnen i full jaktflykt, någon meter över havet, helt omedveten om örnens mål. Därefter full kalabalik, skarvflocken (drygt 100) kastar, dyker och far åt alla håll. Utom en skarv, som redan innan örnens uppdykande befann sig i en svår situation, med en jätteål i näbben. Örnen visste mycket väl vad den gjorde och sträckte fram sin högra klo och grep ålen, kliniskt och oerhört målmedvetet. Sedan flög den lojt tillbaka till sin favoritsten för att smörja kråset. Och vet ni? Det kändes som Bruno stod bredvid mig under hela skeendet. Tack, Fredrik Sjöberg, för den förnimmelsen!

==============================================

Om nu detta inlägg läses av någon så kanske det kan bli fler inlägg. Förslag på ämnen skickas med fördel till nickantique@hotmail.com. Det finns även ett kommentarsfält längst ned i denna blogg.

Saker & Ting ses på YouTube.

Har ni tittat på Saker & Ting på YouTube? Om inte, så gör det! Jag är jättejävig eftersom jag deltar i varje avsnitt. Det är Handelsbanken, EFN och Fredrik Strage som gör programmen om Samlare & Samlande; mer än 30 halvtimmeslånga avsnitt. Oerhört nördigt och lyssnande på ett finstämt vis.

===============================

Eftersom denna blogg handlar om Bruno Liljefors så publicerar jag även ett konstverk som ska klubbas den 7 december, hos Upplands Auktionsverk; "Nr 42, Bruno Liljefors. Kolteckning, signerad".

Så här anser Upplands Auktionsverk att en korrekt monogramsignering av Bruno ser ut:

B.L. enligt Upplands Auktionsverk. Snarare B och understreck.

Kom igen, Upplands Auktionsverk, detta är under all kritik. Tycker ni verkligen att det står B.L? Otur att något har vässat sitt kautschuk just precis i "signaturen"! Ännu mer otur att rävstackaren är -eeeh- alldeles atypisk för allt Bruno gjort som liknar räv. Vore jag er så skulle jag läsa på mer om en konstnär som var duktig och ofta anlitad av jakt- och fiskepressen när det begav sig; Harald Wiberg. Hans verk kostar en fraktion av Brunos verk. Därav någons kautschukträning, enligt min mening. Upplands Auktionsverk har värderat räven till 2000 kr, alldeles för lite för en motsvarande av Bruno. 29 bud senare så är den i skrivande stund uppe i 3.900 kronor. Det är i det närmaste ett okej pris för en Harald Wiberg i en väldigt trevlig 1800-talsram. Men som den ser ut nu så är det en förfalskning. Ingenting annat! Och vad det inte är behöver man inte heta Fredrik Sjöberg för att förstå. Jag törs dessutom slå vad om att just denna kan hittas i något nummer av tidningen Svensk Jakt. Denna typiska Harald Wiberg-räv.

Fotnoter:

Jag har tillstånd att använda ovanstående recension även i Antikmonologen, av vänlige Arne på Anser. Här bör nämnas att situationen i moder Natur är utomordentligt prekär, så ett medlemskap i Skånes Ornitologiska Förening/ eller annan lokalförening/ BirdLife Sverige rekommenderas innerligen. Fågelskådning är för övrigt världens bästa hobby.

Boken Bruno Liljefors är glädjande nog nominerad till Augustpriset i år.

Sotheby´s säljer svamp; Antikvärlden kastar in handduken samt Auktionshusexistensproblem

Den sjätte december sålde auktionshuset Sotheby´s 1,89 kg svamp i New York. Samma auktionshus som i vanliga fall säljer Munch, Ming och Monet. Ifrågavarande svamp var en enda vit tryffel, värd sin vikt i guld, trodde man. Svampen är den största någonsin och såldes till en mat- och vinälskare från Taiwan. Den hittades veckan före auktionen i Umbrien i centrala Italien och hade lämnats in till auktionen av Balestra-familjen som företräder Sabatino Truffles. Pengarna som genererades av försäljningen ska gå till välgörande ändamål.

Världsrekordtryffel i vikt, dock ej i pris. Foto Sotheby´s.

Före detta världsrekordet i storlek vägde ungefär hälften så mycket och klubbades för $417.000 US år 2010. Därför hade förväntningarna ställts högt, runt en miljon dollar, för nya rekordsvampen. Att den såldes för en fraktion av detta, 61,250 US$, är tecken på det i sammanhanget självklara faktum att man lät bli att ha ett bevakningspris. Dessutom saknades två budglada kontrahenter. En svala gör ingen sommar. En budglad person ger heller inget högt slutpris.

Stora stygga Vargen heter Bonnier.

Från italiensk supersvamp i New York till svensk tidningsdöd. Antikvärlden läggs ner; en av två större svenska antiktidningar. Sista numret kommer i januari 2015. Tidningen hette tidigare Antikbörsen och togs över av Winston Håkansson, som under många år var chefredaktör och allmän eldsjäl som kände "alla" i branschen.

Erika Funke, fortfarande chefredaktör på Antikvärlden. Foto: Antikvärlden.

Antikmonologen intervjuade Erika Funke, Antikvärldens nuvarande chefredaktör, under tisdagen. På frågan hur det känns att läggas ner, svarade Erika att det förstås var jättetråkigt. Det är tufft att sälja tidningar och ännu tuffare att sälja annonser. Det är en liten bransch och antikintresset verkar dalande, sa Erika också.

På Antikmonologens fråga om vassare och möjligen mer ifrågasättande journalistik hade varit möjlig skrattar Erika, som är bekant med Antikmonologens blogg, och konstaterar att det nog hade varit svårt. Antikmonologen har ofta konstaterat att svensk antikpress står i allt för stor beroendeställning till de stora svenska auktionshusen, på grund av att de är de viktigaste annonsörerna.

Erika understryker att Antikvärlden i förhållande till Antik & Auktion har en väldigt liten organisation och personalstyrka och att samtliga jobb därför kan leva vidare i Bonniers tidning Hem & Antik. Det mest uppseendeväckande med affären verkar vara att Antikvärldens prenumerationsregister säljs till Allermedia, alltså Antik & Auktion. Det var det första Funke nämnde i samtal med Antikmonologen. Enligt Carin Stentorp, chefredaktör på Antik & Auktion, har det aldrig tidigare skett. Funke låter förtröstansfull och pekar på att Hem & Antik är kraftigt i uppåtgående med nuvarande 8 nummer per år. Antikvärldens dag kommer att leva vidare med något modifierat namn, även så diverse resor och events.

Winston Håkansson, chefredaktör emeritus på Antikvärlden. Foto: Antikvärlden.

Antikmonologen frågade Winston Håkansson vad han anser om nedläggningen. Bedrövligt, blev svaret. Jag hade hoppats på en hopslagning av Antikvärlden med Hem & Antik. -Men, påpekar Håkansson, tidningsmarknaden och antikmarknaden är svag. På frågan om vassare journalistik hade kunnat göra tidningen intressantare blir jag avbruten; -Antikvärlden har minsann alltid vågat ifrågasätta både det ena och det andra, inte minst auktionshus och mässor, säger Winston.

Metropol: Nr 9298685, "Tobaksburkar, Kina, porslin/mässing", utrop 800 kr, sålda för 1.500 kr.

Från svensk tidningsdöd till auktionshusexistensproblem: Att auktionshuset Metropol fortfarande har erbarmligt låg bildkvalite på sina föremål är tyvärr ett faktum. Exempelvis fick undertecknad hjärtat i halsgropen under måndagseftermiddagen, på grund av ett par sent upptäckta "tobaksburkar", på nätet. Dessa illustrerades av en enda bild. Alltså inga undersidor, inga baksidor, inga avtagna lock, inga närbilder. En bild rätt och slätt. En mörk, lågupplöst sådan. En dagishämtningsrokad senare gav vid handen att det alls icke var några tobaksburkar, utan ett par slaktade kinesiska vaser, som med hjälp av bronser senare modifierats till "tobaksburkar", av sannolikt "driftig antikhandlare". Ett i antikbranschen så kallat giftermål, eller variant på detsamma. Dock, flera och bättre bilder hade exkluderat möjligheten att dessa "burkar" någonsin i sin ursprungliga form var just "burkar"; varken för tobak eller metmask.

A propos Metropols av dem så kallade Tobaksburkar, tar jag mig här friheten att citera ett mail -i hela sin ursprungliga form- som kom till mig för exakt en vecka sedan, den 3 december:
"Hej 

Jag läser din blogg med intresse trots att det som avhandlas ligger långt från mitt vanliga intresseområde. :-)

Jag läste bl a ett inlägg om hur auktionshusen fotograferar sina objekt och att du framhöll iSolna som ett föredöme. Tack vare detta har nu varit i kontakt med dem och då jag upplevde deras bemötande som mycket trevligt och deras priser som humana har jag valt att sälja några objekt via dem.

Ett stort tack för en trevlig blogg med bra info även för oss amatörer...!

Vänligen/n"

Bloggen skribenten "n" åsyftar heter "Auktionshusexistensproblem -Bättre bilder eller full fart bakåt?". Jag känner inte skribenten och har aldrig tidigare haft kontakt med hen. Ovanstående mail torde göra ont för Metropols ledning att läsa. Till yttermera visso torde auktionshuset iSolna jubla över raderna och reklamen de nu får.

Dessutom, bäste Winston Håkansson och Erika Funke, så bjuder jag på ett par uppslag till lite intressant ifrågasättande journalistik. Klicka er tillbaka i tidigare Antikmonologer, så kanske ni hittar något ämne som möjligen inte är genompenetrerat i antikpressen? Eller är det endast i bloggform svenskar ska kunna läsa om verklighetens inte-alltid-så-kindpussande antik-Sverige?

Jag skriver den 10 december och höjer glaset till Alfred Nobels ära. Pennan är vassare än dynamit. Eller hur, Alfred?

Fotnoter:
Vit tryffel anses vara världens mest sällsynta tillika mest eftertraktade matingrediens. Den hittas med hjälp av specialtränade hundar i specifika områden i Italien under perioden oktober-december.

Bevakningspris på färskvaror torde av uppenbara skäl kunna ställa till problem. 

Giftermål, eller varianter på detta tema har existerat sedan urminnes tider. Både ärliga och mindre ärliga dylika. Ett giftermål uppstår oftast när flera olika mer eller mindre antika föremål slås samman till ett, så att ett nytt "antikt" föremål uppstår. Detta patineras sedan för att se mer äkta ut. Inget olagligt begås förrän någon påstår något oriktigt om föremålets originalitet.

Källor:

http://www.sothebys.com/en/auctions/2014/white-truffle-n09231.html
http://gothamist.com/2014/12/08/worlds_largest_truffle.php
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3866703.ece

http://www.metropol.se/auktioner/varor/9298685/%7B6D735F33-1F7E-4F20-AA39-3FCAB9ACF192%7D

Ditt och datt om konst och pengar

Samlarna och konstens miljonaffärer av Gunnar Lindstedt

För de av Antikmonologens läsare som ännu inte hunnit läsa Samlarna, av (ekonomi-)journalisten och författaren Gunnar Lindstedt, följer här några rader om boken.

Förväntningarna är stora, mycket beroende på Lindstedts renommé som bland andra inbegripit Stora Journalistpriset 1998. I diverse böcker och artiklar i bland annat Veckans Affärer har han belyst Trustor-skandalen, IT-bubblan och hisnande oljeaffärer. Marknadens förväntningar och känslor inför Samlarna lär ha varit minst sagt skräckblandade. Mycket beroende på –som ofta påpekat av Antikmonologen- att antik- och konstmarknaden i Sverige sällan eller aldrig ifrågasättes.

Inledningsvis får vi följa med konsthandlaren tillika grytomröraren Björn Wetterling som upprört konstbranschen med sin oftast allt annat än konservativa approach till konsthandel. Symptomatiskt är att just Wetterling släpper en journalist in på livet i konstens inre rum. Utöver gallerist Wetterling följer ett par plånboksstinna herrar från Skövde samt Lindstedt med på studiebesök bland handlare och konstnärer i New York. Redan i kapitel ett får vi sedelärande historier om både kommissioner från små gallerister till större och om att förfalskningar är vanligt förekommande. Wetterling befäster på så vis historierna/myterna om högtflygande konstaffärer via sin uttolkare Lindstedt, som vidarebefordrar dem med hull och hår. Jag betvivlar dock sällan eller aldrig sanningshalten i dem.

Växelvis får läsaren svensk kommersiell konsthistoria med affärerna bakom Teto Ahrenbergs misslyckade aktie- och Corbusier-affärer samtidigt som Pontus Hultén skrivs upp. Ahrenbergs namn ska enligt Lindstedt mycket målmedvetet ha eliminerats ur historieskrivningen kring främst Matisse Apollon.

På besök i Schweiz besöker Lindstedt den svenske (före detta) konsthandlargiganten Bo Alveryd och på villkoret att journalist Lindstedt betalar lunchen på tre-stjärnig Michelinrestaurang får journalisten ynnesten att intervjua miljardär Alveryd.

Boken heter Samlarna, men den kunde lika gärna heta Tankar kring pengar och konst. Med början i nordamerikansk industrialism får vi en genomkörare i samlande och mecenatskap. Därefter tas vi från en kontinent till en annan och från en konstmässa till en annan. Ofta, inte alltid, är Björn Wetterling rättesnöre. Det sista blir påtagligt när Wetterlings protegé Natalia Edenmont försvaras in absurdum.

Björn wetterling (Foto: Kristianstadsbladet 2005)

Edenmont slogs upp stort i intervju i Dagens Nyheter i samband med utställning hos Wetterling. I den intervjun koketterade Edenmont med hur oerhört sällsynta en del fjärilar var. Lindstedt skriver ändå att hon ”…ovetande använt ett antal fridlysta fjärilar…”. Lindstedt är också duktigt ställningstagande i formuleringar som ”Den polisutredning som inleddes blev en storm i ett vattenglas”. Antikmonologen har tidigare extensivt diskuterat Edenmont(Natalia Edenmont utrotar för att sälja).

Intressanta diskussioner berör Lundin och Bukowskis. (Rykten gör gällande att Bukowskis nuvarande VD Michael Storåkers skulle ha tvingats avgå på grund av vad som skrivs i Samlarna). Vidare benas skandalen ut kring närmast heliga före detta Moderna Museet-chefen Pontus Hultén och hans egenhändigt tillverkade Warholska Brillo-boxar. A propos Warhol, så diskuteras Andy Warhol-marknaden extensivt. Ett fåtal samlare/handlare styr prisbilden på Warhols verk. Marknaden kommer att svämmas över av Warhol-originalverk under de närmaste åren, på grund av att The Warhol Foundation bestämde sig för att via Christie´s sälja ohemula mängder. Antikmonologen har tidigare diskuterat detta, (En syndaflod av Warhol).

En liten invändning mot Samlarna; Tänk er en bok med titeln Sveriges främsta fotbollsspelare, utan att en enda gång nämna Zlatan Ibrahimovic. Att i en bok som Samlarna endast i en bisats nämna Åmells Konsthandel, tredje generationens antik- och konsthandel, är närmast att betrakta som tjänstefel. Åmells, Sveriges enda riktigt stora svenska och internationella aktör, vad gäller främst bildkonst. Å andra sidan är sannolikt Verner Åmell betydligt mer återhållsam vad gäller kommentarer och utvikningar för journalister än övriga (svenska) gallerister.

Hängmattesällskap. (Foto: cirka 1885, Fineartamerica.com)

Samlarna är av flera skäl given i hängmattan sommaren 2014, för såväl antikroade söndagsflanörer som auktionshusdirektörer. Dock; En röd tråd är svårfunnen, snarare är den pratig och hastigt korrekturläst och någon sensmoral blir aldrig uttalad. Utan att vara oumbärlig är boken ändå given läsning, eftersom annat knappt finns skrivet om svensk konstmarknad. Därför är varje stavelse ändå intressant, hur sorgligt det än kan låta.

Gunnar Lindstedt (Foto: Ninni Oljemark)

Jag ser fram emot Lindstedts nästa bok om svensk konst- och antikmarknad. Han torde nämligen ha fått blodad tand.

Fortsatt trevlig sommar, bästa läsare!