Antikdialogen; Claes Moser om Antikbranschen 2026

Jag förklarar min infallsvinkel inför denna intervju; att jag tidigt i våras skrev ett längre inlägg om vår "facktidning" Antik & Auktion, sågade den jämns med fotknölarna och att jag då bestämde mig för att själv intervjua en grupp aktörer i vår bransch, för att söka fånga Antikmarknaden, anno 2026 (eftersom ingen annan gör det). På grund av tekniska problem med transkribering från ljudinspelning till text, spelades intervjun in den sista april 2026 och publiceras först nu, men jag finner tidsfaktorn irrelevant för nedanstående, så håll till godo.

Det känns roligt att få med Claes på vagnen, eftersom han ju har hållit en framskjuten position på den svenska konstscenen under väldigt många år. Dels genom sin konsthandel och dels genom sin framskjutna position som konstexpert i SVT:s mycket populära program Antikrundan.

Claes påpekar att Antik & Auktion ju är väldigt urvattnad nuförtiden. Jag inflikar att vi också hade Barnebys, närmare bestämt Pontus Silfverstolpe, som kommentator av branschen, om än en väldigt tillrättalagd sådan. Nu har dock Barnebys gått i konkurs, men deras verksamhet fortsätter underligt nog till synes opåverkad, långt efter vårens konkursbesked. Claes nämner också Winston Håkanssons kolumn i Antikbörsen, en sedan många år hädangången skrift. Många minns hans krönikor och nyhetsbrev som ibland även kunde ta upp mer känsliga ämnen.

ClaesMoser med sin kanske mest kända målning, Fausto, av JAG Acke. En målning som styrde honom in på konsthandel, i stället för Finansbransch. 

Och Antikrundans utveckling har ju också varit väldigt ledsam!

Ja, det är tragiskt, säger Moser. Det är förflackat och har gått långt utanför de ramar som en gång bestämdes för programmet.

Jag älskar programidén och har alltid varit en stor fan av den. Men idag är det den engelska Antikrundan som gäller för mig.

Ja, den tittar jag också på och den håller en helt annan nivå.

Programledare Anne Lundberg ute och rastar trattgrammofonen. Foto: SVT.

Vad jag har förstått så är en stor del av Antikrundans problem hur varje avsnitt redigeras? Ni experter kan ha sagt en massa spännande men sedan kan det ha klippts bort i klipprummet, så att säga?! För att få till det som populärt kallas ”bra TV”?

Antikrundans saxparty? Foto: CederqvistAntik&Vin

Jo visst, så var det. Vi hade inget att säga till om, efter inspelningsdagens slut. Men det värsta var ändå att då redigerades det efter våra expertiseringar. Idag redigeras det innan vi har sagt någonting -också..! Vi fick klara direktiv de sista åren jag var med; Vad ska ni tänka på när ni står inför en person som kommer med en tavla nu då? Jo, ni ska tänka på att den här personen är av kött och blod och se henne som kanske er farmor eller mormor och framkalla känsloyttringar hos personen..! Redan då tyckte jag att detta inte var förenligt med Public Service. Det är en typ av regi som inte alls hör hemma i vår värld.

Jag tyckte att programmet var fantastiskt så länge (Jesper) Aspegren var Programledare. Han hade en egen tankeverksamhet som kanske inte alltid stämde med SVT:s, men han höll sig till det han ville göra och han förfäktade liksom sina egna idéer och var ju snabb, påläst och road av branschen.

Jesper Aspegren, forne Programledaren för Antikrundan. Foto: SPF Seniorerna.

Info: Jesper Aspegren var Antikrundans programledare de tolv första åren, 1988-2000.

Anne (Lundberg) är en skicklig grävande journalist i grunden men spelar ju som programledare i Antikrundan ständigt uppdykande Pellejöns. Jag ser inte hennes roll som klar och vi behöver inte den sortens jönseri i Antikrundan. Det räcker med de experter som fyller den funktionen, utan att även Anne ska jönsa. Budskapet är ju redan kommenterat och inspelat liksom. Då behövs inte överbetoningar som ”är du glad nu?” och ”vad ska du göra med pengarna..?”

Jag håller med, det blir vulgärt.

Jaa, jag tycker att man ser ner på folk på något vis. Det gillar jag inte. Jag har väl varit en av de som varit mest missnöjd och kanske fört fram det vid rätt många tillfällen till SVT. Det började med att jag ansåg att avlöningssituationen var fullständigt horribel när man jämförde vad vi fick betalt kontra vad de på TV4 eller de utomlands fick. 

Peter Nahum, Konsthandlare samt expert i Brittiska Antikrundan 1981-2022. Foto: BBC

Min bästa vän, Peter Nahum, hade motsvarigheten till min funktion, fast i brittiska Antikrundan och de hade riktigt bra betalt. Vi hade en svältlön på 2500 per program och jag bråkade mycket med TV om det här. Till slut så lyckades vi få igenom löneförhöjningen. Och till och med Pernilla (...Månsson Colt, Producent för Antikrundan) sa att det var min förtjänst..! Vi fick plötsligt dubbel ersättning, 5000 kr per program, vilket förstås idag är en struntsumma. Men jag förstod att jag ansågs som lite obekväm. De förväntade nog att vi bara skulle säga ja, tack och amen till allting.

Men då sticker jag fram hakan lite och säger jaa Claes, du hade förvisso åsikter, men ändå var du kvar i en herrans massa år..!?

Joo, visst. Men de sa öppet, a propos lönesättning, att vi ger inte några högre löner, men vi gör er till världsberömda i Sverige. Och det hade de ju rätt i. Men jag såg det som jämförelsebart med barnarbetskraft! Oavsett om det var någon sanning i att vi blev ”världsberömda i Sverige” så ska inte det ha med lönesättningen att göra. Den typen av lönesättning ska inte finnas i Sverige.

Sedan fanns det naturligtvis en massa saker som var väldigt kul och positivt med det hela! Det har ju varit en fantastisk resa att vara med på. Bara det att du jobbar ihop med dina värsta konkurrenter, det finns ju ingen annanstans. Möjligen att man ser något liknande på de här galamiddagarna och idrottsaftnar, där konkurrenter sitter och skålar. Men vi åkte ju runt i 14 dagar och hade jättekul tillsammans. Sedan var vi tillbaka på våra arbetsplatser och morrade plötsligt åt varandra över diverse objekt.

Sedan får man ju inte glömma att en grundprincip som värderingsman var att det du värderat fick du inte sälja och jag var värderingsman för Handelskammaren i 40 år. Man inser att väldigt mycket har passerat igenom Antikrundan som sedan kommit ut på auktion; det skulle inte hålla om Uppdrag Granskning skulle granska företeelsen idag, om vi säger så.

Nej, som initierad publik kan jag bara hålla med dig. Många är vi som skakat på huvudet åt diverse ryggkliande tjänster och gentjänster under Rundans alla år..! Den expert som haft ett grundmurat vänskapsförhållande med särskilda auktionshus har ju uppenbarligen pekat antikrundebesökare med dyrbarheter i ryggsäcken i en specifik riktning.

Gå direkt till Auktionshuset Y, hälsa från MrX, så blir det introduktionsprovision!? Foto: Goromusic.

Det har ju gjorts lite försök att stävja detta, men det har varit alltför tafatta försök och därför effektlöst.

Och därför har det känts larvigt de gånger som någon expert fått sparken från Rundan. Då har man så att säga inombords skakat på huvudet och tänkt: åkte den personen för det!? Det har ju skett mycket värre saker…

Precis. Jag är mer kritisk mot SVT än mot programmet, alltså SVT som företag med sin svågerpolitik. Jag har vänner till familjen som har SVT-uniformer dagligen och deras barn och barnbarn har fått samma uniform. Hur det där fungerar förstår inte jag. Men det är något märkligt i företaget, som stör. Och opartiskheten ger jag inte särskilt mycket för idag.

Personligen föredrar jag det brittiska, mer lågmälda, anslaget i Antikrundan. Jag har tidigare nämnt min gamle lärare och mentor Gordon Lang, som dels undervisade på Sotheby´s skola och dels var en av brittiska Antikrundans experter. Han ifrågasattes flera gånger av ledningen för brittiska Rundan för att han ansågs som för allvarlig i sitt expertiserande. Han var enligt mitt förmenande en av de roligaste och mest intelligenta människor jag någonsin mött. Men han var brittiskt lågmäld, utan att tjoa och tjimma och han lät bli att dyka ner i folks medhavda kassar i antikrundekön…

Det har gått överstyr här, säger Claes.

Ja, det är infantilt. Experter som släpar omkring på en tvåmeters skylt med Rundans logga för att göra hembesök hos föremålsinnehavare och sedan görs långa personporträtt -av experterna..! Det blir osmakligt.

Ja tyvärr så är det ju på den nivån. Vi har ju haft så kallade uppsamlingsmöten en vårdag varje år, då vi gått igenom det vi gjort föregående år. Detta Public Service-företag skulle kunna göra ett program för två personer är mest bekymrade över siffror vidrörande antalet tittare och om de minskar eller ökar. Allt fokus ligger på att öka andelen tittare. En del tittar på ”Play” och en del på live-TV. Antikrundan är ju ett av de få program som fortfarande har en live-publik! Och den är man så mån om att den inte får minska mer än vad den gjort. Det här är nys kan jag tycka, för det är ju naturligtvis en generationsfråga. Det är ju det som har varit rätt kul med Antikrundan, att vi ser att intresset har gått ner i åldrarna ändå. Då måste man ju bejaka det och kanske faktiskt också inse att live-streamingen är hopplöst förlorad. Den kanske man inte behöver ägna sig så mycket åt, utan den kommer förstås att naturligt dö ut.

Se där en framtidsspaning!

Jamen vad är det VÄRT? Foto: Freepik.com

Det finns ju annat som man kan ägna sig åt. Här kan jag väl också notera att kvalitén på arbetet som teknikerna gör har förändrats. Från att man tydligt kunde se stämplar på föremål tidigare så slarvas det idag med det. Idag får man se ett föremål i ett antal sekunder och sedan kommer blixtsnabbt frågan: vad är det värt? Det är det viktiga… Inte frågan varför är det värt eller vad är det för någonting? Det är ett historieberättande som tagit slut, som inte finns längre.

Inte tillåts finnas längre, understryker jag.

Det där var skillnaden förr, med ganska långa inslag, men de gav ju också mycket mer ”VDN-märkning” (VDN var en Varumärkesdeklaration förr i tiden) åt det vi gjorde och sa. De första åren med Jesper Aspegren och en annan programledning, då hade vi ju de här uppföljningsprogrammen efteråt där vi satt på Skånska slott och diskuterade. Och det var bra resonemang med vettiga programidéer, men där sjönk ju tittarsiffrorna drastiskt… Från en eller 1,2 miljoner tittare under en vanlig Antikrunda så gick det ner till 400.000 plötsligt, där det blev för mycket fakta. Då funkar det inte och det är det jag tror SVT är livrädda för.

Här tänker jag i mitt stilla sinne; detta resonemang gällde för 1990-talet. Innan mobiltelefoner och social media exploderade. Hur ska det då resoneras anno 2026… "Livrädda" känns adekvat i sammanhanget.

Men det har ju med vår historielöshet att göra, ser jag det som! Där har ju SVT en större roll att gå in och kämpa för att återta och göra historien rolig. Den behöver inte vara flamsig, den ska vara intressant. När jag tittar på Instagram eller andra Sociala Media så kan man slås av vilken fördumning vår tid lider av. Man slås om och om igen av hur galet det är med en Trump som president. Det ska ju vara en omöjlighet att ha en sån politiker.

Ja, ryggdunkarkulturer kan ställa till det.

Antikrundeutbrytning, någon..? Foto CineMasterpieces.com

Vi har ju förstås haft på gång att bryta oss ur Antikrundan. Jag var till och med och diskuterade med någon annan kanal om det där. Men sedan rann det ut i sanden, just av den anledningen. Vi var 6-7 stycken och vi ansåg att det kunde räcka med så många experter, men folk blev för rädda om sina egna skinn och då la vi ner tanken. Men vi gjorde någon podd i radio, med Jesper Aspegren. Som också rann ut i sanden, för att vi inte fullföljde.

Här har mycket runnit ut. Foto: Sandhammaren/ N. Cederqvist.

----------------------------------------------------------------------

En märklig och tråkig sak jag upptäckte under min tid i Rundan, som jag inte trodde var möjlig i ett modernt företag, var att man inte hade någon krishantering för personal inom SVT. I ett av våra program så infiltrerades vi av Uppdrag Granskning. De skickade en reporter som agerade "vanlig besökare", med en oljemålning under armen som uppgavs vara av Bengt Lindström. Han är en rätt svårbedömd konstnär. Kvinnan sa att hon fått den av Bengt och då sa jag att om du har fått den direkt av Lindström, så anser jag att tavlan är värd si och så mycket, för då är den äkta. Precis så sa jag. Kritiken blev att jag på 25 sekunder sa vad jag sa. ”Claes Moser godkänner en förfalskning på 20 sekunder och säger att den är värd 40.000”. MEN, man har klippt bort följande: ”Stämmer det här, att den kommer därifrån?” Det var bortklippt och jag blev ju tokig. Så jag pratade med vår Programledning och de sa att du ska bara lägga dig ner och pudla.

Att pudla eller inte pudla? Det är frågan. Foto: pet-life.website

Då pratade jag med en god vän som sa att han kunde rekommendera världens bästa krishanterare, nummer ett i Sverige. Han jobbade för de största, östgöte är han. Min vän kontaktade honom och han sa att jag absolut inte skulle pudla. Tvärtom! Se till att komma ut i TV-sofforna!

Alltså ställa till med en jättescen?

Ulv, inte pudel, i fårakläder.

Precis. Då ringde jag TV igen och sa att jag inte alls skulle pudla, för nu har jag lagt 6.000 kronor ur egen ficka och blivit rekommenderad att stå för det jag sagt -eftersom jag hade rätt i sak. Då tvärvände de och sa ja, det är klart att du ska ut i sofforna..! Men det var aldrig snack om att jag skulle få tillbaka mina utlägg. Det fick jag stå för själv. Därefter tog man åt sig äran och frågade mig om jag var nöjd med krishanteringen... De frågade mig om jag märkt vilken effekt krishanteringen fått. Sedan lyckades jag få Uppdrag Granskning att klippa om den där scenen som jag var mest arg på. De gjorde det delvis, men de redovisade inte helheten. Det var ett väldigt fult spel av två olika ansikten i samma företag. Min dåvarande fru Sanna, som då var chef för Stockholms 750-årsjubileum marknadsmässigt, upplevde också SVT:s krishantering som totalt icke-existerande.

Jag påstår ju att Antikbranschen befinns i ett paradigmskifte. När du och jag var unga, förvisso några år emellan oss, så var det en helt annan sak. Då fanns det handlare och småhandlare men de marginaliseras eller försvinner idag. Auktionshusen tar över det mesta och som jag nämnt tidigare, så försvinner också väldigt mycket kunskap på grund av detta. I fartens heliga förtecken.

Och idag ska allt passa i en budget, som inte fanns förr. Se på Brösarpsmässan som nu läggs ner. Han har ju helt rätt i vad han säger, Jan-Erik Öhgren, det finns ingen återväxt i branschen. Vi var till och med motarbetade av ortsborna. Det är ju helt absurt! Och kunskapsbanken ebbar ut, de besatt ju ändå enormt mycket kunskap, de gamla handlarna. Okej att en marknadsplats försvinner, men därmed måste ju inte kunskapen försvinna. Den kan ju kanaliseras om.

Jag kommer ihåg när jag som ung och fattig sprang runt bland handlarna i Stockholm. Jag minns hur det alltid såg ut inne hos dig, när jag vågade mig in. Nästan alltid satt det någon person, oftast en äldre herre och ni språkade om ditt och datt.

Ja, man hade ju tid, inflikar Claes.

Exakt, och vad är samtal..? Jo, kunskapsutbyte!

Det fanns ju aparta människor som drogs till vår bransch och som i sin maniskhet blev betydelsefulla, för de var ju kunniga..! De representerade kunskapen som inte finns. Ofta hade de grottat ner sig i de mest befängda områden. Befängt insatta i sitt eget lilla smala område, men med kunskap som gick tvärs genom hela jordaxeln… När man nu pratar med folk på auktionssidan så är det hårt tryck på dem. De måste fylla budget hela tiden. Jag pratade med en anställd på Kolonn nyligen och de tycks ha ett lite annat, äldre tänk där. Då kommer folk av intresseorsaker!

Apart människa? Undertecknad håller Antik-föredrag. Foto: PRO.se...

Kul att du nämner det! Den första jag intervjuade i denna intervjuserie var ju Tom Österman som var med och grundade Auctionet och hans fru jobbar som VD på Kolonn. De blir nog glada över dina ord.

Ja, han kommer ju från generationen när man gjorde saker grundligt från början. Jag har ju förstått att det nuförtiden bara handlar om att bräcka rekord och överträffa tidigare säsonger. I Rundan ser vi teatraliska experter som också får kopie-efterföljare. Jag hoppas att man istället ger utrymme åt någon ny individualist som kanske tillåts vara sig själv med lugn och eftertanke.

Lerin? Ledsen frun, no can do... Foto:SVT.

Jag upptäckte som mässutställare att det ibland kommer in en tant med handväska och utan att ha tittat på mina väggar, så säger hon: var har du dina Lars Lerin då?! Varpå jag svarade, jag kommer aldrig ha en Lars Lerin, och då undrar hon ju om det är fel på mig. Nej, men jag tycker att det finns för många. Inget ont om Lerin, han är skicklig, men det behövs ju dom som säger… att nu är det basta. Det ska inte gå att att sälja 225 Lerin på en auktion i Karlstad dag ett och få in 25 miljoner. För att 30 dagar senare sälja 225 nya och få in 25 nya miljoner. Det ska inte gå på en liten marknad som den svenska… Antik- och Konsthandeln har ju också blivit fångad i det här spelet, så att de få konsthandlare som finns kvar har ju insett att det är Lerin det handlar om. Och Lars Lerin går att utnyttja, det går att byta med honom. Han råkar nämligen vara den största samlaren av Göteborgskolorister. Man kan vakna klockan tre på natten och gå till datorn och handla konst och föremål på nätet 24 timmar om dygnet. Lerin finns med i varje liten annons och man tröttnar liksom bara till slut på allt som snurrar… 

Ro hit med en LERIN genast, otäcka gubbe! (Bronsskulptur av Susanna Arwin). Foto: Villawaring.se

Den förklädda konsthandeln har satt på sig galleristkostym och det här är ju inte bra. Jag gillade hur det var förr: en förstahandsmarknad  och en andrahandsmarknad. Förstahandsmarknaden, det var direkt av konstnären som gallerist. Andrahandsmarknaden utgjordes av mässor, auktioner och så vidare. Allt det där är idag satt ur spel och det gagnar ingen, annat än möjligen dagens revisorer. Konstnärerna har tappat den välsignande handen där en person följer med dem livet igenom och jobbar för dem, som gallerister traditionellt har gjort. Konstnären kan nu bli övergiven -och det blir ju nästan alla konstnärer. Det finns 13-14.000 mer eller mindre yrkesverksamma konstnärer idag, kanske 4.000 anslutna till KRO (Konstnärernas Riksorganisation). 200 klarar att leva av sin konst, resten ska leva på vatten och intet.

Kan vi få en omgång vatten och bröd till bord åtta, tack..?

Jag frustreras över att det idag finns personer som är oseriösa och har lurat många genom åren och som ändå agerar som ”lyckad gallerist” och har väldigt hög svansföring, inte minst i sociala medier!?

Ja, visst är det så och det kan nog mest förklaras av att det inte finns någon påföljd för att agera oseriöst i vår bransch.

------------------------------------------------------------------------------

Här berättar Claes om ett samtal han fick för nio år sedan, av en Professor i Virologi Michael Lindberg (Linnéuniversitet i Kalmar) som bland annat jobbat med 20 miljoner år gamla benknotor. Han berättade om en spännande idé och involverade ytterligare en kollega vid namn Marie Allen, Professor i Forensisk Genetik samt en av väldens ledande DNA-experter. Det handlar om att kunna hitta originalkonstnärens DNA i själva målningen. Vi kallar det för konsensusprofil. Vi har utvecklat ett pennliknande föremål som tar ett mikroskopiskt litet tvärsnitt av färgen på duken/ pannån, utan att provtagningen alls syns. Som första exempel använde vi en osignerad tavla jag köpt för ett antal år sedan, som jag var övertygad var en Carl Larsson. Med hjälp av våra DNA-undersökningar, bland annat inkluderande tandborst/ svettbands/ fickludds-besök på Carl Larsson-gården i Sundborn, lyckades vi leda i bevis att det var en äkta Carl Larsson. Det håller rättsligt och det vet vi tack vare att Marie också jobbar med rättsmedicinska undersökningar på högsta nivå. 

Allt fungerade som vi trodde, så vi har bolagiserat, tagit in finansiärer och formulerat patentansökningar och allt som hör till. Den statliga myndigheten Vinnova tror också på idén och stödjer oss. Det finns dock krafter som inte vill att vi ska lyckas och därför bolagiserade vi. Vi behövde så att säga mer än en skyddsväst under kläderna. Patentet och nyheten sjösattes i våras (maj 2026). Företaget heter Hidden In Art AB.

Jag blev i samma veva uppringd av Bodil Appelquist på SVT:s Vetenskapens Värld, vilket ledde till ytterligare en sväng till Sundborn där de spelade in hur vi genomfört våra undersökningar och så. Programmet ligger på SVT Play, (da Vinci-mysteriet i Söderköping). Programmet rekommenderas varmt!

Oerhört spännande! Och vad fick du för ersättning av SVT? 2.500?

He-he… Nej, endast ersättning för resa och uppehälle och all syn-reklam, som det kallas. Men det här är nog det största jag kommer att vara med om i mitt liv. Detta är ju ett evighetsarbete, att bygga databas. Det vore ju lämpat för exempelvis Getty Foundation eller liknande mega-aktör. Vårt mål är att visa hur det går till och sedan sälja bolaget. Man uppskattar att det årligen omsätts falsk konst för cirka 350 miljarder kronor, grundat på att all konst omsätter runt 700 miljarder per år och att lite mer än 50% anses vara falsk.

Phi-Fi, det vill säga Programledarna Philip Mould och Fiona Bruce. Foto:BBC.com

Jag associerar till mitt absoluta favorit-program, det engelska TV-programmet Fake or Fortune med Konsthandlaren Philip Mould och Fiona Bruce. Den sistnämnda är också legendariskt uppskattad programledare för brittiska Antikrundan. De har ju påvisat att kalla vetenskapliga bevis ibland ändå inte håller, när ett Expertiseringsinstitut har bestämt sig för att ett verk är fel..?!

Jovisst kan det vara så.

-----------------------------------------------------------------------

Ett exempel på en transaktion som kan vara konstig är ju Salvator Mundi-tavlan. Det var ju en oligark som sålde och det skulle ju kunna vara en penningtvättstransaktion. Det är ju där fokus ligger från myndigheter och banker idag. Det är ju i de kretsarna man också handlar med Warhol och Basquiat. Riktigt stora pengar som kommer varifrån? Om vi då vetenskapligt kan belägga äkthet eller avfärda förfalskningar så inser man snabbt att det kan finnas mycket stark opposition mot vår affärsidé…

Jag skrev en blogg för nästan exakt 13 år sedan, Svensk elefanthöst, om olagligt elfenben på svenska auktionsmarknaden. Jag intervjuade då Professor Göran Possnert, tyvärr nu bortgången, i Uppsala som upplyste om att det är jättelätt att datera elfenben och om det är tillräckligt gammalt för att -lagligt- kunna få säljas, dvs före Cites-året 1947. Eftersom världens första nukleära explosion ägde rum år 1945 (Hiroshima och Nagasaki) så kan man alltid se alla nukleära utfall som avtryck i det organiska materialet elfenben. Trots att jag föreslog detta enkla test, så avfärdade flera auktionshus idén som… för dyr. Det skulle nämligen kosta runt 3.000 kr att testa ett elfenbensföremål. Det är ju en parallell till er idé om DNA i konstverken!?

Bättre än Zorn. Foto:Kontorsmaterial.se

Även de stora auktionsdrakarna inser nog att de måste jobba på rätt sida av lagen, hand i hand med lagstiftaren. Annars binder de i slutändan ris åt egen rygg. Jag har ju varit en av de som har bråkat mest om hopplösa katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter. Du får oftast mer VDN-information på förpackningen till en 18-kronors glödlampa på 7-Eleven än du får om målningen för 10 miljoner av Zorn, hos ett stort auktionshus… När Hills Flodkrök skulle säljas för första gången på Beijers (Auktioner- sedan länge insomnat Auktionshus), kommer du ihåg det?

Yes, jag var på den visningen, på Birger Jarlsgatan.

Förstörelsevapen? Foto:CederqvistAntik&Vin

Mmm. Jag stod med en journalist framför tavlan och sa åt honom att den tavlan är fullständigt förstörd av ett strykjärn. Carl-Gustaf Petersén, (dåvarande VD för Auktionshuset Beijers), hörde vad jag sa och kastade ut mig från visningen! Sen ringer han till Konst- och Antikhandlarföreningens styrelse, där jag satt, och sa att ni måste göra er av med styrelseledamot Moser, för han är farlig för branschen. Han bad sedermera om ursäkt för det. Men jag höll ju på att förstöra försäljningen av den målningen, eftersom jag skrämde marknaden. Allting har sin tid, va!? Det är bara att härda ut och vänta.

Nystruken? Foto: Sven-Harrys Konstmuseum

Det är ju fortfarande ett jätteproblem, det här med dåliga katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter.

Det var ju ingen som krävde det förr. När utländska kunder som är vana att anlita konstrådgivare ska börja köpa saker så är det klart att de -och även konsthandlarna- vill ha en VDN över det de är intresserade av. Idag går det att fiffla och fixa med bilder och då sitta framför en djäkla skärm av glas och försöka dra kloka slutsatser, det håller inte alltid!

Vad tror du om framtiden för handlare visavi auktionshus och mässor?

Det känns uppgivet. Jag tror att vi har all anledning att känna oss uppgivna. Den digitala delen kommer ta över mer och mer. Det är beklagligt, för det behövs ju en och annan sanningssägare och även något annat än bara digitala övningar. Det behöver finnas gallerier som då fostrar en publik, knuten till konstnärskap så att man kan se en kontinuitet. Inte bara dagens mediaeffekter; köp Lars Lerin, köp Lars Lerin! Varför? Han är så bra..! Det resonemanget kommer inte att räcka i framtiden.

Framtidens konst- och antikhandlare..? Foto: vecteezy.com

Något som är en vardagsföreteelse internationellt är i princip icke-existerande i Sverige, nämligen betalda konstrådgivare. På grund av Antikrundan så får jag ju massor av samtal hela tiden om konst och frågor därikring. Om jag skulle ägna mig åt alla som vill ha svar så skulle jag inte få göra annat. Först när jag nämner att jag vill ha betalt för min tid så försvinner de direkt. Det har blivit någon slags lovsång kring de fantastiska experterna, ett uttryck jag för övrigt inte tycker om, i programmet. En lovsång och tilltro som är sjuk.

För övrigt tror jag att mässor kommer att spela ut sin roll. Det är klart, Mastricht (en av världens mest exklusiva konst- och antikmässor) kommer väl att finnas kvar. För det är väl den enda som kommer att bära sig tror jag, om inte något nytt tänk kommer på plats. Vi kan ju inte ha små privatjets som flyger från USA till Maastricht en gång om året. Det ligger liksom inte i tiden.

Ligger. Möjligen dock icke i tiden. Foto:BottleHero

Fast angående detta är jag cynisk och uppgiven! De som har riktigt mycket pengar bryr sig inte. Jordklotet brinner upp men, bara de får sin Beluga-rom och Cristal-Champagne om aftonen så är de nöjda... -och kanske även få skjuta sig en riktig Tusker (riktigt stor elefant-tjur) någon gång emellanåt.

Ligger. Definitivt inte i tiden. Foto: Expressen.se

De senaste åren har jag fått ganska många förfrågningar från utländska doktorander som har stött på patrull i sitt forskande om nordiskt sekelskifte. Det tycks inte finnas någon hjälpvillighet i museivärlden för de är rädda för konkurrens. Jag försöker hjälpa dem och skicka dem vidare efter bästa förstånd. Att vi blir mer internationaliserade tror jag ändå är någon slags triumf. Det kan finnas en förlängning på intresset inom vårt område, som kanske inte bara ligger på auktionssidan, utan också kan få leva vidare i form av konsultverksamheter och även med möjliga nya(?) utbildningar. Så länge skolsystemen inte reformeras så tror jag dock att framtiden är mörk.

Här försvinner vi i en diskussion, handskakande snarare, om hur det känns som om människor i vår samtid allt mer tappat kunskap och kulturell kompass. Jag nämner vardagsiakttagelser från min antikaffär på Österlen och vi konstaterar lakoniskt att människor numer generellt förutsätter att allt är loppis. Vilket osökt -åter- leder mig till Antikrundans käcka programledare, vars starkaste utrop, tillika komplimang i sitt yrkesutövande är ”Oh, vilket loppisfynd!” om det hon finner positivt. Ett, i mitt tycke, tecken på kunskapsförflackning. Claes nämner att Anne ju är en loppis-tjej, något hon inte hymlar med. Jesper Aspegren däremot, kom från en borgerlig familj där konst och antikviteter hade ett naturligare mottagande. 

Flamseriet i Antikrundan stjälper för väldigt många av oss i branschen. Precis som att fifflande i auktionsbranschen också innebär att många drar sig undan från antikbranschen. 

Det sista du sa är ju det jag skrivit mest om under 15 års bloggande! Jag vill kalla saker vid deras rätta namn och jag predikar att man ska söka sig till auktoriteter inom respektive område, för att få bästa möjliga hjälp och engagemang. Gagna branschen, sök kunskap och handla av dem, predikar jag. 

Det gäller att man måste trumma ihop en arsenal av lika tänkande som går ut och gör någonting, för att det ska synas. Det är ett sånt brus idag att det är svårt att tränga igenom. Jag tycker om Instagram som medium (#claesmoser) och brukar lägga ut texter där och få ganska mycket uppskattning.

Ja, förr var man ju tvungen att annonsera i fysisk press, men det är det få som gör idag. Jag är också väldigt aktiv på Instagram (#nickantique). Dessutom finns det ju -som påpekat- ingen fackpress värd namnet längre och Instagram är ju faktiskt gratis. Ett icke oviktigt faktum i sammanhanget. 

Ett annat problem är ju att svenska muséer inte har pengar att köpa in föremål med, eller göra fina utställningar med. I Danmark och Finland kan man, men inte i Sverige. Då måste man, anser jag, göra som i Amerika, understöda donationsmöjligheter genom att skattebefria. Jag känner personer som donerar hundratals miljoner till sjukhus med mera, men de vill verka i det tysta. Detta behöver nog utökas. Hela vårt kulturbestånd kan ju inte bara handla om popmusik och Grammisgalor!? Det är en knepig tillvaro och man undrar ibland om vår bransch kommer finnas kvar?

Precis! Och det leder mig in på en given diskussionspunkt, nämligen AI. Vad tror du det kommer att innebära för vår bransch och dess framtid?

Jag tittar på AI frekvent och vill försöka förstå vad det innebär. Det enda jag konsekvent försöker tänka är; var kritisk, var kritisk, var kritisk… Gör man bara som en guppy och nickar och sväljer så är det snabbt kört.

Nicka och svälj inte! Foto: Hornbach.se

Javisst. Vi handlare skulle enkelt kunna lura folk upp till månen, men det vore dumt, för det kommer alltid tillbaka och biter en i rumpan. Förhoppningsvis i alla fall.

Jag har ju i Antikmonologen diskuterat många föremålsområden genom åren. Kinesiskt är ju ett exempel. Där har det sålts ofantliga mängder förfalskningar, inte minst på mässor. Jag har försökt få framträdande figurer att sätta ner foten mot detta, men responsen har antingen varit ”sköt ditt så sköter jag mitt” eller ”du är galen, det kan inte vara sant”. Ett annat exempel är falska eller felattribuerade så kallade sportstugemöbler, företrädesvis attribuerade till Axel Einar Hjorth.

Ja, det är ju precis med Hjorth-möblerna som med Lerin, de bara sprutar ut på marknaden. Fast Lerin är äkta… Förr hade vi ju bevakande journalister som kommenterade konst- och antikbranschen. De var fast anställda och oftast begåvade skribenter. Nu tar man in något när en chefredaktör får en idé, av en skribent som inte är särskilt initierad, kunnig eller begåvad och då blir det i bästa fall halvdant.

Ja, precis, och det är ju ur precis det resonemanget denna intervjuserie har fötts! Det blir ju bara ryggkliande och kindpussande så kallade inredningsartiklar…

Tack Claes, det blev ett långt och givande samtal och det har varit väldigt skoj!

--------------------------------------------------------------------------

Antikdialogen; Charlotte Strömstedt, SKAF.

Antikdialogen fortsätter! Denna gång med Charlotte Strömstedt, SKAF:s Ordförande (Sveriges Konst- och Antikhandlareförening). 

Intervjun genomfördes redan den 16 april hemma hos Charlotte i nordvästra Skåne. Av diverse tekniska skäl och en del andra, så är denna publikation kraftigt försenad. Men jag finner ändå ett nyhetsvärde i att publicera den och hoppas att den bästa av läsekretsar instämmer i min konklusion. Dessutom har jag ju inte en enda betalande prenumerant, så samvetet känns ändå förvånande rent.

Charlotte välkomnar på trappan till sitt hem.

Jag inleder med en kort sammanfattning av de tidigare genomförda intervjuerna för Charlotte och det -enligt mig- bristande journalistiska grepp som råder i och om Antikbranschen och som utgör grund för intervjuserien. Charlotte dukar fram kaffe i ett av de vackra rummen i hennes familjs hem, en gammal sparbankslokal. Min blick flackar likt en rävs inne i en hönsgård, vilket jag försöker dölja. Inte så mycket att dölja dock, två antikhandlare emellan...

Det känns roligt att du ställer upp på denna intervju, i egenskap av ordförande för SKAF, Sveriges Konst- och AntikhandlareFörening..! Jag räknade antalet medlemmar i SKAF till 53, två gånger i morse på er hemsida och ändå står det att ni är 55!?

Ja vi har haft lite mycket och två medlemmar har bestämt sig för att gå i pension, så det är nog därför vi ligger lite efter… och det är ju tyvärr symptomatiskt för branschen idag. Dessutom ser vi ju ett generationsskifte nu. (Diskrepansen är fortfarande ett faktum, snart ett halvår senare). 

SKAF bildades 1963 och har troligen haft ett par 100 medlemmar genom åren. Det åligger er att hålla fanan högt och adressera många typer av problem. År 2026 så märker vi som försöker agera seriöst på antikmarknaden att det finns många typer av problem, för både små och tyngre aktörer, som era medlemmar?

Ja, våra medlemmar har nog en större dialog nu, med både medlemmar och människor från gatan, så att säga. De kommer till oss med frågor kring allt möjligt: Hur gör man när man har köpt en sådan här sak? Hur gör man om man inte är riktigt nöjd?

Många som har köpt på auktion kanske inte känner till oss och vår organisation. Man har märkt en större nyfikenhet. För 40 år sedan så vågade vanliga människor sig knappt in på auktion, eftersom många stolar var tingade av handlarna… Men i takt med auktionshusens mer dominerande marknadsnärvaro så märker vi också ett stort kunskapsglapp. Då hoppas vi att SKAF ska kunna hjälpa till. Och idag har vi ju också FAK (Förenade Antik- och Konsthandlare). För tio år sedan så var det väldigt mycket vi-och-dom med FAK, men idag har vi i stället etablerat ett väldigt fint samarbete med dem.

Samarbetet berör både den nya Antikmässan i Nacka, men även arbetet kring tillsyn om pengatvätt och finansiering av terrorism gentemot Länsstyrelserna. Samarbetet mellan SKAF och FAK gagnar branschen.

Det är ju positivt att de två Antik- och Konsthandlarföreningarna pratar med varandra!

Inte bara pratar, vi har faktiskt numer också regelbundna möten. Då får vi ju en sammanhållning som inte fanns tidigare. Som handlare står vi ju starkare om vi är fler. Det är inte vi mot auktionshusen. Vi behöver ju alla varandra! FAK och SKAF har ju ungefär lika många medlemmar så vi representerar ju över 100 handlare.

Finns det verkligen utrymme för två Antikföreningar, med tanke på att antalet antikhandlare drastiskt faller?

Ja, det tycker jag. Så länge vi jobbar ihop och får bort vi-och-dom-tänket. Och vi har ju ändå lite olika inriktningar. Det finns förstås FAK-handlare som skulle kunna bli med i SKAF och vice versa. Båda föreningarna har så att säga högt och lågt. Men som handlare står vi generellt starkare när vi är fler. Det som ledde till samarbetet mellan de två föreningarna hade två skäl egentligen. Det ena var att Älvsjö Antikmässa inte har haft någon positiv utvecklingskurva, för att uttrycka det diplomatiskt. Det ledde till ett önskemål om bättre dialog mellan de båda föreningarna. Mässan där försökte spela ut våra föreningar mot varandra. De ville inte att vi skulle sitta tillsammans under planeringsmöten för de tycktes tro att det fanns osämja mellan föreningarna. På Helsingborgsmässan(Hbg) har vi alltid haft gemensamma möten! Det ska inte finnas några skäl att tro att någon part har fått några hemliga fördelar. Nackamässan som hölls i februari var ett tecken på vårt allt bättre samarbete, som ett försök att skapa en ny antikmässa. Det fungerade jättebra.

Numera Helsingborgs-, Älvsjö- och Boråsmässorna.

Som ordförande för SKAF så vet du hur stort genomslag ett av Sveriges mest populära TV-program har. Antikrundan har lett till att många av SKAF:s medlemmar har fått väldigt framgångsrika karriärer. Du är ju själv en av de utvalda. Då undrar jag om ni i SKAF anser att det är en tillgång för antikrelaterad TV att det flamsas hela tiden? Det ska skojas om allt i Antikrundan, och även andra antik-program (läs Bytt är bytt). Det rotas i påsar, det kramas och skriks högt, det är 55 olika musikinslag i ett avsnitt och det skapas en närapå obeskrivlig personkult kring vissa experter och en söt liten flicka som slickar på en glass i en kö får längre tv-tid än den barocka tennbägaren som ändå diskuterades i programmet… Om du förstår vad jag menar?

Antikrundans logotyp. Foto: SvT

Jo, jag förstår precis vad du menar. Jag tror du träffar huvudet på spiken, men jag tror aldrig det har uttalats så. Man vill nå en stor målgrupp och man vill att alla ska titta och därför kanske man också känner att man måste flamsa till det för att göra något roligt av antikviteter…

…och det får rakt motsatt effekt, anser jag! Folk tittar i grund och botten på Antikrundan för att se och lära sig om föremål. Inte för att få samma flamseri som i Sex on the Beach eller Bonde söker ko… eller vad de heter.

Jag tror att den diskussionen uppkom ungefär när jag började i Antikrundan, 2011. Den dåvarande producenten hette Maud Uppling. Det blev en generationsväxling och den nya producenten Pernilla ville piffa lite. Och de tycker ju att de gör rätt eftersom tittarsiffrorna pekar på det! De ligger på samma nivå som för 10-15 år sedan. Sedan är det ju svårt att veta hur det sett ut om man bantat ner på det där… Glöm heller inte att när vi är på plats och gör värderingarna så upplever ju vi aldrig detta, för det klipps ju ihop efteråt.

Och där har du ju problemet i ett nötskal, inflikar jag.

Vi har föreslagit att värderingarna skulle kunna ligga på SvT Play. Så att man kunde gå in där och titta på de rena värderingarna. Men det faller på grund av kostnadsskäl. Det skulle bli för dyrt. Det är så otroligt roligt att stå där varje gång och få se otroliga mängder föremål och träffa massor av folk och få se grejer du aldrig har sett och så kan man ju stöta och blöta med de andra. Det är ju den roliga biten!

Skulle inte SKAF kunna sätta ned foten mot flamseriet? Ni är väl så pass många SKAF:are i Antikrundan att det skulle kunna få genomslag?

Nej, faktiskt inte. Bara fem av oss är med i SKAF. Resten kommer från auktionshusen. När jag kom in 2011 så var det många fler, men många har av naturliga skäl lagt av.

Det leder oss till det jag tycker är ett stort problem för oss antikhandlare i Sverige och internationellt. Nämligen marginaliseringen av antikhandlarskrået. Idag kan var och varannan människa namnet på ett stort auktionshus. Däremot kan de inte namnet på en väl etablerad antikhandel. Auktionshusen har tagit över. Det blir andefattigare och allt ska gå fort. Är en sak värd under 3000 kronor så är det tack-men-nej-tack till försäljning. Är däremot ett objekt värt ett par miljoner så försöker auktionshusen med alla till buds stående medel bräcka varandra i rävspel och ”gratisluncher” för att förmå kommittenten att lämna in objektet hos just dem…

Ja, jag tror det är en av anledningarna till att auktionshusen har varit väldigt generösa med att göra värderingar över disk, även om kunskapen ibland brister vid mottagningsdisken. Och det är ju lättare att göra fel vid en mottagningsdisk med en hel organisation bakom sig, än för mig (oss) som småföretagare, som inte kan skylla på någon annan.

I och med att experterna ofta bara får deltidsanställningar hos auktionshusen så kommer de in och bedömer mottagna föremål vid ett fåtal tillfällen per månad. Det gör ju att objekten hamnar i limbo, obedömda samt oförsäkrade, tills experten bedömt och gjort tummen upp eller ned. En företeelse jag har opponerat mig emot i många år.

Obundet.

Det var roligare förr, med många fler obundna auktionshus. Nu ansluter sig många till en auktionshuskedja, eller köps upp av internationella aktörer. I utskick från Älvsjömässan har man nyligen till potentiella nya utställare formulerat sig olyckligt. ”Nu behöver ni inte längre vara rädda för att bara mötas av gamla klassiska antikviteter”, eftersom bredden nu är mycket större… Det är en väldigt olycklig formulering.

Det är en väldigt opsykologisk formulering, som påminner mig om en av Bukowskis största floppar, när de annonserade i morgontidningarna med ordalydelsen: ”undvik de onödiga mellanhänderna antikhandlarna. Kom direkt till Bukowskis i stället… Som om inte antikhandlarna betyder väldigt mycket för auktionshusen… Att anslå den tondövheten mot hela antikkåren var minst sagt magstarkt.

Källa: Wikipedia

Jo, de är ju jätteviktiga, i allra högsta grad. Det är ju ingen hemlighet att handlarna också är en viktig grupp av inlämnare på auktion. 

Jag hoppas lite på en palatskupp vad gäller Antikrundan. Att ni handlare tillsammans med auktionshusanställda ska sätta ned foten en gång för alla mot den infantila flamsigheten. Vad tror du om det? Jag förstår att ni är rädda om era jobb och jag vet att folk har blivit kortvariga i Antikrundan (även kallad Rundan) om de faktiskt opponerat sig.

Att säga ifrån räcker inte, men att alla skulle göra det har också visat sig svårt. Det är en för stor drake att slåss mot. Coronan (pandemin) hade det goda med sig att Rundan nu oftare hamnar utomhus, bort från mindre och mörka lokaler. Å andra sidan så leder det kanske till fler svepande bilder av glassätande barn... 

Ja, eller en expert släpandes på en stor skylt med Rundans tredimensionella logotyp, för att göra ett "skojigt och hippt" hemma-hos-besök...

Det är en svår nöt att knäcka, så länge tittarsiffrorna är stabila så menar man att konceptet är bra.

Vad anser du vara SKAF:s viktigaste uppgift?

Frånsett det vi nu arbetar mest med, nämligen Länsstyrelsernas satsning för att motverka pengatvätt, så är min mening att vi ska öka gemenskapen i föreningen -och med FAK- och att vi ska bli mer publika. Tyvärr så har penningtvättsarbetet tagit mycket tid för oss, så det andra har hamnat lite i skymundan. men FAK-samarbetet är en stor framgång. Vi har nytta av varandra! Numer är många handlare utan butik och då blir de också mer anonyma. Vårt ansvar är att försöka bygga broar mellan föreningarna men också mellan kunder och handlare. Många handlare vill eller kan inte ställa ut på mässor som kanske ligger på exempelvis 60-80  mils avstånd. Vi överväger pop-up-varianter av mässor för att synliggöra oss mer. 

Och gammalt tillbaks så har det även funnits en stor respekt, skräck nästan, inför SKAF-medlemmar och deras eventuella von-oben-attityd.

Precis. Likväl som att folk var rädda för att gå in på Bukowskis av liknande skäl och den stämpeln fanns nog även från FAK:s sida. Den jobbar vi på att skura bort!

Vi måste komma ihåg att när jordklotet håller på att brinna upp och Greta Thunberg har rätt i det mesta hon säger, så är väl återbruks-knappen det vi Antikhandlare ska peka på mest av allt!?

Absolut, säger Charlotte, se på intresset för folkdräkter som exempel. Det har blivit jättepoppis i sociala medier! Och intresset för loppisar verkar ha exploderat. Min dotter köper kläder second hand och en och annan pryl. Det har blivit mer accepterat.

Min också, inflikar jag. Det jag anser vara det stora problemet är att ordet loppis har blivit det mest nyttjade sättet att få herr och fru Svensson att stanna till. Det står loppis i varenda buske om sommaren även om innehavaren egentligen vill hyra ut kanoter eller sälja kvällstidningar och glass så nog står det "Loppis" som lockrop... Och Antikrundans programledares favoritutrop är "OH vilket loppisfynd" även om ägaren berättat att föremålet ärvts eller köpts... Detta har jag skrivit massor om i Antikmonologen.

Den tanken har inte slagit mig, säger Charlotte. Det var verkligen intressant. Det måste jag läsa! 

Det är ju en retorik som inte gagnar någon. Min mest lästa blogg heter "Varför så ängsligt, Antikrundan..?" och där diskuterar jag detta extensivt.

Den ska jag läsa så fort du gått, säger Charlotte.

En annan sak som är problematisk är hur mässmarknaden ser ut. Igår kväll (alltså april) kom den tråkiga nyheten att Brösarp läggs ner. Och i våras hölls tre mässor (Nacka, Älvsjö och Brösarp) inom loppet av 1,5 månad. Varför? Det var ju galet.

Nej, det blev inte bra, men vi ville göra ett statement mot Stockholmsmässan. Vi gjorde en undersökning inom SKAF och våra medlemmar ville att vi skulle gå vidare med nya Nackamässan. FAK ska ha frågat sina medlemmar och de svarade också "kör". Vad vi inte visste när beslutet togs, var att Helsingborgsmässor just hade köpt Älvsjö Antikmässa. Oturlig timing! Hade Älvsjö gjort bort sig mot SKAF? Ja, det kan man nog påstå. Vi hade i slutändan inte något att säga till om. Antalet loppis-, korv- och kuddförsäljare blev bara fler och fler vilket hade menlig inverkan på hela mässans kvalité. 

Varför tror du Hbg köpte Älvsjö? Ett sjunkande skepp..! Det är ju känt att man inom ett antal år ska bygga bostäder där mässhall och hotell är situerat.

Det vet jag inte. Men det är känt sedan länge att Helsingborgsmässor, numera Numeramässor..., velat komma in på Stockholmsmarknaden, säger Charlotte. Jag hoppas att de inte tagit sig vatten över huvudet. De har ju också bestämt sig för att göra Antikmässa i Borås. DET tycker jag är mer spännande! Det är ju en glädjande och spännande satsning, eftersom "västkusten" annars är ganska tom på mässor..!Antikmonologen har för avsikt att skriva mer om Boråsmässan och andra mässor i ett framtida inlägg... Charlotte talar sig här varm för Hbg-mässors korta beslutsprocess i stark kontrast till Älvsjö, där byråkratin ofta excellerade...

Det är två affärer som gjorts under senare år som jag inte förstår. den ena är HbG:s köp av Älvsjö och den andra är... Här blir jag avbruten av Charlotte som inflikar: Uppsala. Ja. Precis. Jag fattar det inte. Men det är det å andra sidan inte många som gör. (Knut Knutson sålde Uppsala Auktionskammare till Stockholms Auktionsverk, som ägs av Auctionet). Rörigt? De facto.

Charlotte instämmer. Borås är det man borde satsa på, säger hon.

Från det ena till det andra, hur ställer ni er till oseriösa handlare? Detta var före din tid, men jag förstår inte hur det kunde leda till så mycket diskussion inom SKAF? Det viktigaste vi har i branschen är vårt hedersord samt transparens. Då ska man ju snabbt sopa undan oseriösa aktörer, i stället för att (överväga att) backa upp dem. Jag har skrivit om oegentligheter bland SKAF-medlemmar ett gäng gånger. Gällande handlare av pottskåp, årets-antikvitet-på-Älvsjö-Antikmässa samt kinesisk keramik... 

Vi ingår i en grupp och då ska vi hjälpa varandra och arbeta som en grupp. Ser vi plötsligt exempelvis likadana trädgårdsbänkar eller bronsfigurer i större mängd så måste vi prata om det och varna varandra. Tänk bara på det här programmet som tog upp trädgårdsurnor och andra stölder i TV...

Den personen lever i högönsklig välmåga idag. På god fot med många tunga aktörer i vår bransch. Han representerar flera konsthantverkare/ konstnärer. Vilket jag anser vara en skandal. 

Här diskuterar vi denna officiella hemlighet och sedan berättar Charlotte en historia om ett hembesök för många år sedan hos en kund som ville sälja lite antikviteter. Kunden sa bland annat att hennes barn var helt ointresserade av det som skulle säljas. Senare framkom att barnen aldrig hade sett de saker som var till salu. Hur kan vi överföra vår kärlek och kunskap om tingen om vi inte ens visar våra barn det vi älskat och levt med, frågar Charlotte, indignerat.

Hennes resonemang resonerar perfekt med Johan Magnussons tankar kring (ungdomars och kvinnors relation till) vin och vinprovning, i tidigare blogginlägg. Musik för mina öron. Vi som har en passion och kunskap måste dela med oss av våra kunskaper och vår passion.

Vad tror du om auktionshusens framtid? Bristande och snabba katalogiseringar och konsolideringar. Bonhams köpte Bukowskis och Bruun. Det är generellt sett väldigt mycket snabbare puckar nu än förr..?!

Ja, jag kan sakna det personliga anslaget som fanns förr. Jag kommer ihåg hur gentlemannen Jesper Bruun-Rasmussen, salig i åminne, kom till ens monter och skakade hand med oss, på antikmässorna i södra Sverige. Självklart var han ute efter att få sälja eventuellt osålda godbitar, men ändå..! 

Ja, Mr Hammerslag, som han kallades. Jag har också haft äran att träffa honom. I backspegeln så är det nog många som saknar både Bruun och Bukowskis, innan de såldes till Bonhams. 

Med detta tackar jag för en spännande intervju denna dryga timme i ditt vackra hem, Charlotte!

---------------------------------------------------------------------

En ikon(-isk) försäljning och en extra nolla hos Crafoords i Täby

I måndags, den 21 september, såldes en ikon av Crafoords Auktioner i Täby. Den 35 centimeter religiösa bilden var modest värderad till 3.000 kronor. MEN, det blev visst lite fel med värderingen, eftersom buden hamnade över 100.000 redan den 12 september, nio dagar innan budslut. Och "värre" skulle det bli, niohundra tusen kronor ökade buden med det sista dygnet och klubban föll på 1.091.009 kronor (en miljon nittioentusen nio kronor). Vad roligt för säljaren tänker nog de flesta, dock inte jag.

Sedan väldigt många år får man som inlämnare av ett föremål nämligen skriva på en bunke handlingar, värdiga ett fredsavtal i ett mindre Långbortistan-krig. Avtal som har hudflängts och fingranskats av dyra advokater för att vara så bra som möjligt för auktionshusen och så dåliga som möjligt för inlämnaren.

Auktionshusen har sett till att avtala bort det mesta vad gäller eventuella misstag och snubblerier i samband med försäljning av både mormors ärvda kinesiska porslin och en stjärnarkitekts ikon. Dessa dagar tar auktionshusen omkring 25% i kommission av inlämnare/ kommittent, när det gäller lägre prisklasser. Detta innebär att ifrågavarande ikon -värderad till 3.000 kronor av Crafoords och sedermera såld för nästan exakt 1,1 miljoner kronor torde ha genererat i runda slängar 273.000 kronor i kommission, möjligen med tillägg i form av klubbavgift, fotoavgift och försäkringsavgift. Den sistnämnda punkten är inte alldeles ointressant i sammanhanget. Försäkringsavgiften är satt i relation till den initiala värderingen, alltså 3.000 kronor. Det innebär att om en besökare under visningstidens tre veckor hade tappat den i golvet eller stulit den, så hade försäkringsvärdet varit...trumvirvel... 3.000 kronor. Innan auktionshusets avgifter och kostnader dragits, gissar jag.

Flera läsare har påpekat att när ikonen först publicerades så fanns varken bilder på signaturer eller andra märkningar. Till yttermera visso fanns heller ingen upphovsman angiven.

Tiotusenkronorsfrågan, snarare miljonkronorsfrågan, är ju främst vilken ersättning Crafoord vill ha, -kräver enligt avtal snarare- för försäljningen? Några timmar efter att ikonen sålts publicerade jag nyheten och även frågan på min Instagramprofil "Nickantique" samt Antikmonologen på Facebook: 

"I måndags såldes en ikon i Täby. Ett av Sveriges mer kända auktionshus värderade den till 3.000 kr. Det var fel. Mycket fel till och med. Tycker ni att Crafoord ska ta 25% i kommission för sin ikon(-iska) försäljning?" Sex timmar innan instagramomröstningen avslutas (den 27/9) har 61 svarat: 21% svarar "Ja". 33% svarar "Nej" 46% svarar "Ja. Om de donerar 90% till Ukrainas krigsdrabbade". 

Jag tyckte en liten gallup skulle vara intressant, avhängigt den uppkomna situationen. Ukrainaidén fick jag eftersom det finns en rysk koppling/ ursprung till ikonen. 

Läs noga! "Värdering: 3 000 SEK". Publicerat den 21 september av Auctionet/ Crafoord. Har du något liknande att sälja? Vill DU också ha ett miljonobjekt värderat till 3.000?!

Fem dagar efter den ikon-iska försäljningen, tillika inlägg på Instagram började min mobil glöda. Ja, inte bokstavligen, men nära på, -och jag trodde inte mina ögon..! Ett gäng följare av min blogg skrev samma sak. Dessutom ringde ett par bloggläsare och kollegor upp. Alla med samma extrema förvåning och konstaterande...

Läs noga! "värdering: 30.000 SEK". Publicerat den 26 september av Auctionet/ Crafoord.

...Värderingen är ändrad från 3.000 till 30.000!! Nu snackar vi! För en räv aktiv i antik-, konst- och auktionsbranschen sedan mitten av 1980-talet så är detta historiskt. Jag törs inte påstå att detta aldrig har skett tidigare, men jag har i alla fall aldrig sett något liknande. I måndags -och under tre veckors budgivning- katalogiserad med värderingen 3.000 kronor. Fem dagar senare ändras värderingen av objektet till 30.000 kronor..! Detta efter att klubban föll på nästan exakt 1,1 miljoner kronor. 

Historierevisionism? Ja, det borde det definitivt kallas. Frågorna som poppar upp är många. Är det ens lagligt? Tycker någon att 30.000 låter bättre i en situation som är oerhört pinsam för ett auktionshus vars arbete är att utföra ett så professionellt arbete som möjligt åt sina kommittenter/ inlämnare? Kommer det att adderas ytterligare en nolla till värderingen av ikonen om ett par dagar? Om ett par veckor så kanske värderingen är i paritet med klubbslagets dryga miljon? Hörs följande i fikarummet i Täby om två veckor: "Matte, nu får du lägga in extranollan, jag gjorde det i fredags!"?

Crafoords och Auctionet, för närvarande 85 europeiska auktionshus; anser ni att ovanstående är förtroendeskapande? Är det etiskt försvarbart att ta ut 25% av en försäljning där man gjort väldigt fel? 

I finansbranschen finns ett uttryck som kallas "Fat-finger-kontroll" (=rimlighetskontroll). Detta innebär att man i vissa sammanhang kan revidera utförda fel i efterhand. Är det dags för en fetfingerskontroll även i auktionsbranschen?! 

Stoppa pressarna! 12 timmar efter blogginläggets publicering: Det har tydligen ringts ett gäng samtal idag... Nu står ikonen med värdering 3.000 kronor igen. Tog Auctionet Crafoords Täby-kontor i örat och korrigerade tillbaka siffran 30.000 till 3.000? Jo, jo Täby, det kanske faktiskt inte var lagligt att ändra på siffrorna fem dagar i efterhand? 

En jojo är en leksak bestående av en trissa, sammansatt av två skivor, som sinsemellan är förenade med en axel. Kring axeln är ett tvinnat snöre fastsatt som utövaren håller i och jojon kan rullas upp och av detta snöre. Samt även ett auktionshus benämnt Crafoords, i Täby. (Wikipedia). 

Vore inte denna leksak stilig med Crafoords logga på sidan? Fin julklapp till personal och kunder, om inte annat. 

----------------------------------------------------------------------

Fotnoter:

*Mitt inlägg på Facebook (instagram) i sin helhet:

*Ikonen tillhörde Jörgen Kjaergaard Collection.

*Viktigt att känna till är att högt värderade föremål ofta förhandlas ner kraftigt gällande auktionshusets kommission. Det är inte ovanligt att auktionshus låter bli att alls ta kommission av säljaren för ett miljonobjekt. I stället tar man bara kommission av köparen av föremålet. MEN, detta måste ju -såklart- avtalas INNAN försäljningstillfället.