Antikdialogen; Auctionets Tom Österman om samtid och framtid

Eftersom antik- och auktionsmarknaden i och utanför Sverige i skrivande stund befinns i ett mycket föränderligt läge anser jag att detta bör belysas. En spade ska kallas en spade, och då kan man lugnt påstå att sagda marknad faktiskt befinns mitt i ett paradigmskifte.

Som konstaterat i senaste Antikmonologen, så är avsaknaden av fackpress som tar upp viktiga och brännande ämnen i antik-Sverige total, begreppet bristfällig räcker inte. Förvisso finns en tidning kallad Antik & Auktion (A&A), men enligt mitt förmenande är den inte värd namnet. Utöver A&A finns även tidningen Retro, i högre utsträckning än konkurrenten A&A innehållande belysande/ upplysande journalistik gällande föremål, men där går också tyvärr gränsen.

I stället för att bara knyta nävarna i fickan, fick jag idén att ta tempen på Marknaden i början av 2026. Med början i februari har jag intervjuat ett antal tyngre aktörer på konst- och antikscenen, i vid bemärkelse. Ingen intervju har blivit den andra lik, men förhoppningsvis rätas i alla fall några frågetecken ut samtidigt som nya poppar upp. Antikmonolog i all ära; i detta sammanhang är dock Antikdialog påkallad, tillika framkallad.

Samma dag (torsdag 12 mars) som jag hade för avsikt att publicera detta blogginlägg om den dynamiska situation som antikmarknaden befinns i, plingar mobilen till ovanligt många gånger och jag får samma tråkiga nyhet från flera kollegor och vänner. Auktionssajten Barnebys kastar in handduken. De har haft fel färg på resultatsiffrorna varje år sedan starten för 15 år sedan, och har i stället finansierats med närmare 300 Mkr i externt kapital, enligt Bolagsverket/Dagens Industri. "Sorgligt, uppger VD:n Therese Agerberth". I tider av konsolidering och nedstängning av företag/ gallerier i Sverige och övriga (väst-)världen ser vi även konkurser. Jag vill inte ha vatten på min resonemangskvarn, men får det tyvärr ändå. Sorgligt? Absolut. 

Detta förklarar det faktum att Barnebys är de enda som konsekvent lämnat mina mail helt utan respons. En enda av de övriga tillfrågade stora aktörerna har tackat nej, men jag törs inte nämna vilken, för det torde leda till spekulationer... -Även från min sida, måste tillstås.

--------------------------------

På en mer positiv not, för att prata svengelska, så väljer jag att börja intervjuserien med Tom Österman, Senior Client Executive på Auctionet, samt en av grundarna av företaget. Vårt samtal ägde rum på företagets huvudkontor på Grev Turegatan, den 20 februari, i ett snötyngt Stockholm.

Vid intervjutillfället har Auctionet 83 anslutna auktionshus i sex länder. Med 4-5 i pipeline, som Tom uttrycker det. En enorm mängd anslutna auktionshus. Auctionet gick live i november 2011. Vad gör då Auctionet?

Tom Österman, en av grundarna av Auctionet.

Vi är möjliggörare för auktionshus att kunna sälja sina föremål flödeseffektivt men också kostnadseffektivt. Auctionet får betalt först när en vara har sålts och betalats, så det ligger i vårt intresse att det går bra för auktionshuset. Ibland kan det kännas som vi är mer engagerade i auktionshusverksamheten än dom själva. Man jobbar-ofta som familjeföretag- helger, kvällar och nätter, för det har de alltid gjort. Men så kommer vi in och tittar på hur man eventuellt kan förbättra flöden och annat. Var ska fotostudion ligga? Var ska lagerhyllorna stå? Hur ska föremålen effektivast vandra genom auktionshuset för bästa flöde?

Ni har över 80 auktionshus under paraplyet nu, hur stora vill ni egentligen bli? Ni är ju redan gigantiska.

När man driver företag så vill man ju bygga vidare och vi har ju trots allt en unik affärsmodell. Vi har inga konkurrenter i Europa. Just nu fokuserar vi på England. Där finns ungefär 1000 auktionshus. Säg att vi får 10% av marknaden. Då är vi större än i Sverige. De gamla gubbarna med en papegoja på axeln som gillar att ha klubban i hand och showa inför publiken är på utdöende. Nu ska nästa generation ta över och de tycker ofta att det är onödigt att hålla fysisk auktion med tio i publiken och ett snittpris på 30 pund, en söndag när man kan sitta hemma i soffan med datorn i knät i stället.

Rule Britannia!?

Vi gör ju även sådant som auktionshusen inte ska hålla på med; fakturering tar tid och är tråkigt. Det löser vi för dem. Samma sak med transporter. Vi har bilar som hämtar allt som sålts till våra packcentraler, där vi packar och transporterar. Allt förstås försäkrat. Så vi försöker liksom göra allt det tråkiga. Då kan de jobba på det värdeskapande. Ta in nya föremål, katalogisera bättre, göra bättre konditionsrapporter och ta snyggare bilder. Men lämna allt backoffice, ”det tråkiga”, till oss.

Jag noterar att du nämnde ett generationsskifte i England. Den meningen kan ju korrigeras till ”ett generationsskifte”. Det är ju det överallt och jag anser begreppet paradigmskifte vara påkallat. I ett tidigare samtal så nämnde du någon handlare som bara tog kontanter. Det fungerar inte 2026. De tiderna är förbi.

Swish is King

Jo, det har hänt mer, låt oss säga de senaste 20 åren, än någonsin förr. Och det är ju inte branschen i sig som står för förändringarna utan människors köpbeteende. Ena stunden klickar du hem dojor från Spanien på Zalando och den andra kan du lägga bud på konst/ antikviteter. Du har apparna i mobilen, scrollar och lägger bud. Sparade sökningar gör att du får notis när önskeföremål dyker upp.

Lämnar Auctionet utrymme för (de få) antikhandlare som fortfarande är aktiva, eller tillhör de en annan dimension?

Ska vi säga så här, antikhandlarna tycker jag blir viktigare och viktigare. Utan dem skulle vi inte ha en fungerande bransch. Ibland kan det till och med vara bra med auktionshus som inte har fulländad kunskap, hur konstigt det än kan låta. Antikhandlarna sitter på spetskunskap och måste kunna hitta saker som gått under radarn, så att säga. Det ska inte säljas falska grejer. Bra konditionsrapporter och framför allt bra bilder är en förutsättning. Men utan antikhandlare så skulle branschen vara djävligt platt. De fyller en enormt stor funktion!

Vi befinner oss under intervjutillfället mitt i ett av Sveriges främsta konst- och antikstråk, med kvalitetshandlare i var och varannan affärslokal runt Kommendörsgatan och andra gator. Åtminstone var det så för 10-20 år sedan. Enstaka finns fortfarande kvar, men showrooms och besök-på-förfrågan är numer standard. Jag påpekar att det inte är så många år sedan en av Toms gamla arbetsgivare, Bukowskis, införde en stor annons i morgonpress, med budskapet ”hoppa över det onödiga mellanledet Antikhandlarna och kom direkt till Bukowskis i stället”. Sällan har jag (antikhandlare) blivit så provocerad, vilket jag då också kommenterade i Antikmonologen.

Paradigmskiftet gäller ju även föremålen. Barockens, rokokons och den gustavianska erans föremål, så kallade klassiska antikviteter, håller på att bli totalt obsoleta, eller hur..!?

Veden du kan köpa på Statoil är dyrare i kilopris än en fin rokokobyrå, säger Tom, i sitt som alltid kraftfulla bildspråk. Och vem ska köpa rokokobyrån? Det finns ju ingen i branschen som skriver om och lyfter fram konst och antikviteter. En möbel som är tillverkad 1765 av en ytterst skicklig snickare finns det inte så många av. Och det blir inga fler. Tvärtom faktiskt! Jag sitter och gör försäkringsvärderingar och ser till exempel hem som brunnit. Där rök en till, liksom... Men hur ska vi skapa intresse kring det? Auctionet Academy (företagets egna kursverksamhet) har skapats för att sprida kunskap, likaså Auctionet Magazine. Jag hatar inte dansk design, men i jämförelse med högklassiga 1700-tals möbler så är det faktiskt massproducerat och kostar väldigt mycket. När man i stället kan köpa möbler som har överlevt fem-sju generationer och fortfarande håller. Det krävs faktiskt ett uppvaknande!

Dyrare än rokokobyrå.

Färre platta paket från möbeljätten alltså?

Javisst, min son köper hellre ett 130-årigt skrivbord med patina, än ett nytt, fortsätter Tom. Han tillhör ju Greta-generationen, där återbruk har blivit ett modeord.

Då brinner förhoppningsvis jordklotet åtminstone upp lite saktare?.

Nu när de äldre föremålen har börjat inbringa mindre pengar måste handlarna sälja av lite bättre grejer också. Inte bara det som är lagat eller knäckt… Visst, det kanske blir förlustaffärer. Men det är lite som med gungorna och karusellen; det som köpts dyrt blir mindre lönsamt. Men där det står nu gör det ingen nytta.

Lätt för en kommissionär (det vill säga en mellanhand med provision) att säga, tänker jag… Vad säger du om de problem som jag tagit upp med exempelvis tyska auktionshus tillbaka i tiden? Man försökte sälja ofta nytillverkade och galet felkatalogiserade objekt som antika. Med ofta evighetsmånga återutrop, utan sänkta bevakningar. Dessutom var ofta elfenbensföremål till salu, av minst sagt dubiös ålder (dvs efter 1947).

Vi hade 28 anslutna auktionshus i Tyskland. Vi slängde ut 24 av dem, tror jag.

Oj, så fel det kan bli. När hade ni 28?

2013-2014… Då hade vi ett tyskt team som åkte runt och signade auktionshus hejvilt. Men de auktionshusen fick aldrig en bra onboarding. De fattade inte vad de skulle göra och de sålde fel grejer, så då drog vi liksom ur sladden…

Vid ett seminarietillfälle ställde vi upp ett experiment för personalen på anslutna auktionshus. Det var en skottsäker väst, ett gammalt panterhuvud, ett gäng lösa ädelstenar och en gammal emaljskylt som avbildade en färgad man som serverade kaffe och frågan var hur och om det kunde säljas. De äldre i personalen tyckte att det var väl bara att sälja! De yngre däremot, hade stora problem med alla föremålen, av olika anledningar. Det mesta får man sälja, men de yngre tyckte inte att det kändes fräscht. Det finns hopp för framtiden liksom..!

En stötesten för Auctionet är era transporter. De anses dyra!?

Det är de inte. Möjligen har vi varit dåliga på att förklara omständigheterna. Vi håller utbildningar i packteknik och tillhandahåller packmaterial, lådor och inget paket är det andra likt. Våra packcentraler i Stockholm och Malmö skickade 300.000 paket förra året. De är sällan platta och då krävs det proffs som packar. Kostade ett föremål 300 och transporten 600 så tycker folk att det är dyrt. Men om slutpriset blev 4200 så känns inte samma transportavgift så dyr.

--------

Tom Österman är allt annat än en dununge. Han har definitivt förmågan att sälja container-vis med sand inne i djupaste Sahara. Jag har själv tränat och aktivt använt de flesta säljmetoder kända för mänskligheten under stor del av min jordevandring. Ändå kommer känslan över mig att om någon skulle kunna utveckla mig som säljare och ledare, så sitter han nu rakt framför mig.

---------

Ett annat ifrågasatt ämne är det faktum att Auctionet äger eller deläger ett antal till er anslutna auktionshus. Detta innebär enligt mitt förmenande ett tvåstolssittande?!

Från början var inte vår tanke att äga auktionshus. Vi köpte in oss i Kolonn för att vi behövde föremålen. Vi hade systemet och plattformen. Nu behövde vi även föremål och då köpte vi in oss i Kolonn. Vi hade skapat Bukowskis Market och drivit det i tre år och tripplat omsättningen, så vi visste att det funkade. Vi blev erbjudna Crafoord i Lund av Knutte (Knut Knutson). Jag tror inte Knut såg oss som en konkurrent för att vi höll på mer med low-value-items, men sedan stöpte vi om Crafoords. Då gick de med förlust, men efter ett år med vinst. Och visst, sedan har det blivit några auktionshus, men vad jag vill komma till är att om det inte funkar på ett auktionshus så känner vi av smärtan ekonomiskt. Kan vi då fixa problemet så är det till fördel även för alla auktionshus anslutna till Auctionet, vare sig vi äger dom eller inte. Win-win för alla.

Stockholms Auktionsverk var ju ett stort förvärv?

Ja, det var ganska taskigt skött de senaste sex åren… Det var inte kul att se världens äldsta auktionshus (1674) misskötas. Det var på väg att gå sönder. Så vi köpte svenska, tyska och finska delen av Lauritz. Vi ville inte ha den danska och se hur det gick…

Hur resonerar ni kring vad som ska säljas hos era auktionshus? Är det okej att sälja ett par väl ingångna skor eller något annat bruksföremål?

Ja, varför inte egentligen? Jag såg en modern Husqvarna motorsåg på sajten häromdagen. Säg att den klubbas för 6000 spänn. När kostade en stilbyrå från 1800-talet 6000? Den kostar 800 och är tyngre att hantera på alla sätt. Jag har själv köpt både högtryckstvätt och arbetsbänk på Auctionet. Självklart är det fortfarande betoning på konst och antikviteter. Men för den sakens skull vill vi inte ha ett auktionshus som är nischat bara på motorsågar. Vi är numer ganska hårda i vilka som ansluts.

Här håller Tom en engagerad utläggning om uttrycket Lean Production. En Toyota-filosofi och produktionsstrategi som syftar till att maximera kundnytta och minimera resursslöseri genom ständiga förbättringar. 

Odraget snöre.

”Nu drog någon i röda snöret. Samla hela personalen! Glaset har gått sönder på den här tavlan i den här vagnen. Varför? Det saknades en pappskiva som mellanlägg. Bra. Då köper vi fler pappskivor. Alla vet. Ständig förbättring. Det är lean!”

Ni har sålt mer än 3,6 miljoner föremål och lägger ut mellan 4.000-6.000 nya föremål varje dag. Hur blir det inte fel?

Vi hade som tidigare nämnts ett antal tyska auktionshus som la ut föremål till samma pris, 20 gånger. Det var fel och då byggde vi om systemet. Glöm inte heller att vi har gjort rätt mycket för auktionsbranschen. Du kunde inte lägga fasta bud förr, för du visste inte riktigt vad som hände. Du fick alltid ditt föremål för ditt maxbud. Skulle du få ner en stol från Sundsvall på den tiden så kunde det kosta hundra kronor i näven, men då fick du hämta på en mörk parkering i en förort, tre månader efter köpet…Vi har städat upp ganska ordentligt. De som använder vårt system nu kan inte se maxbudet och heller inte vem som lägger buden.

Hur tänker Auctionet om nya regler om betalningar och penningtvättsregler? Vad jag förstår så har vi tre länsstyrelser i Sverige, varav endast en har börjat titta på potentiella problem och till och med bötfälla auktionshus. Små auktionshus har fått stora böter för att de inte har haft både hängslen och livrem i syfte att mota eventuellt misstänkta pengar i grind?

Vi har två anställda jurister som sysslar med såna frågor, för att alla ska ha sina papper i ordning. Dessutom har vi en heltidsanställd kille vars jobb är att hitta felaktigheter och abnormiteter.

Jaa, mycket kan man säga om nätet, men det bästa var väl att ringarna försvann..! (En ring bestod av en grupp köpare som illegalt hade kommit överens om att endast en bjöd. För att gruppen skulle hålla illegal efterauktion på det som köpts av den utsedde budgivaren. På så vis kunde mellanskillnaden fördelas mellan deltagarna, i stället för att tillfalla den verklige ägaren samt kommissionären).

Jo, det var andra tider. Idag känns branschen sund och bra. Handlare idag har inte nödvändigtvis butikslokal längre. Kanske för att undvika fasta utgifter och så kör de på annat vis och utomlands också. Världen har ju öppnats upp och bara för att antikaffärerna stänger igen på Kommendörsgatan så behöver inte det betyda att det går dåligt för branschen. I somras var jag exempelvis på en antikmässa i London, fortsätter Tom (även kallad Tom-Tom sedan Bukowskis-tiden) och en kille dök på mig. Aren´t you the Auctionet guy!? Jo, svarade jag..? Ni måste ta bort arkivet nästan skrek han och fortsatte, jag köper jättemycket hos er men kunderna kan ju bara googla så ser de vad jag betalat för det… Jaa, det är väl liksom inte vårt problem att du inte kan argumentera för en sak som du tycker är bra inför dina kunder sa jag. Transparensen är superviktig även vad gäller priser, säger Tom-Tom med emfas.

Ja, det är fler än jag som hatar att slutpriserna är osynliga hos Bukowskis..! Samtidigt så finns det de facto köpare vars inköp per automatik tas bort från vissa auktionshus hemsidor, just för att transparensen ska vara noll.

Jo, det är ju en illa dold hemlighet skrattar Tom…

Därefter berättar Tom om när Auctionet hade köpt auktionshuset Lawrences i sydvästra England, i början 2022: Tom klev in som VD och skulle dels ställa om VD-verksamheten och dels ändra från så kallade General Sales till Continous Sales. (Tom och hans fru Malin bodde i England mellan 2020-2023, där båda var inbegripna i att driva the Auction Hub samt bygga upp en packcentral för Auctionet).

Tom började prata med silverkillen hos Lawrences, hållandes en stor silverljusstake i handen. Varför är den helt oputsad, den ser ju ut som s—t..?! Ja men handlarna älskar det, svarade den silveransvarige mannen. Då ser dom att den kommer från ett genuint hem och så kan dom köpa den, putsa upp den och sedan sälja den i sin butik..! Okej, men är det inte bättre att putsa upp den och sikta på slutkunden i stället och få hela auktionssystemet att tjäna en extra peng..?! Du har ju faktiskt som kommissionär ofrånkomligen en skyldighet att söka uppnå ett så högt pris som möjligt!

Et tu, Brute!? (Fritt tolkat: Använder även du silverputs, min Brutus?)

Vet du vad jag har gjort i höst, frågar Tom med stolthet i rösten. Jo, tillsammans med Folkhögskolan i Vänersborg höll jag i en kurs för att utbilda värderingspersonal. CSN-baserat som genererade högskolepoäng! Kursen behandlade de flesta föremålskategorier som till exempel möbler från 1500-tal till idag, glas, keramik och konst med duktiga gästföreläsare som Andreas Siesing och Anders Welander med flera. Det var riktigt kul och eleverna var duktiga.

Skoj, men det är väl dessutom ganska inkomstbringande? Både internationellt, exempelvis Sotheby´s i London, där jag själv gått, och de svenska auktionshusen har ju hållit i en uppsjö kurser i många år.

Också, absolut! Men för närvarande så kanske styrelsen tittar på röda siffror vad gäller våra utbildningar och protesterar, men jag håller fast eftersom kunskapsspridningen och intresseskapandet kring konst och antikviteter är så viktigt.

Tack Tom, för intervjun!

På min promenad genom antikdistriktet efter intervjun ser jag -trots mitt stora intresse för både antikviteter och ornitologi- mycket riktigt- varken några klubbviftande gubbar eller papegojor.

-------------------------------------------------------------------

Alla bidrag till Antikmonologen mottages med stor tacksamhet. Längst ned på denna sida har ni också möjlighet att lämna kommentarer till bloggen.

------------------------------

Missa för övrigt inte Programserien Saker & Ting med Fredrik Strage och mig. Det ligger fler än 30 halvtimmeslånga avsnitt på YouTube. Producent är EFN/ Handelsbanken. Programmen handlar om samlare och samlande och en hel drös med sköna samlare kommer till tals och får prata om sina samlade passioner. Bara att logga in på YouTube och söka på Saker & Ting! Gratis.

I detta avsnitt beskriver Fredrik Strage Herr Granqvists Bordeaux med sentensen: "det luktar precis som ett nyöppnat paket Dennis grillkorv..!". Episkt roligt.

---------------------------------------

Från Fjärran och När till Brösarp.

Har ni vägarna förbi Brösarp så får ni inte missa en av Sveriges roligaste Antikmässor, den 20-22 mars. Om en vecka, kom gärna förbi min monter och säg hej i så fall!

------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Barnebys och Auctionet grundades samma år, 2011, av goda vänner och kollegor från Bukowskis. Månne var 2011 det år som Bukkan drabbades av det största strömhoppet någonsin? 

Ryggkli & Kindpuss (även kallad Antik & Auktion)

En gång för inte särskilt länge sedan fanns det papperstidningar med tillhörande redaktioner och fast avlönade journalister.

Förlåt? Journalist? Jo förstår ni, det var en person, ändamålsenligt utbildad att skriva om olika företeelser och skeenden. Va? Papperstidning? Jo, det är sådana där som står i affären bredvid kassorna, ofta inhandlade av äldre personer när någon kunglig person kastat in handduken, knarkat eller bara gjort bort sig i största allmänhet. Eller vanligare; när någon så kallad influencer betett sig som Förenta Staternas President mestadels gör, skandalöst. Det säljer lösnummer.

I Sverige fanns ett par facktidningar för antikbranschen, den mest kända hette och heter fortfarande Antik & Auktion (A&A). Den har funnits sedan 1975. 

Under det talande namnet: Antik & AUKTION står också skrivet i versaler: "NORDENS STÖRSTA TIDNING OM ANTIKVITETER, INREDNING OCH KONST". Antik är skrivet i gemener, medan AUKTION sedan 2025 står i versaler. Fullständigt logiskt eftersom tidningens absoluta merpart utgörs av (gratis-)material från och om svenska och internationella auktionshus. Alla auktionshus vill förstås omnämnas i upphöjdhet, få sina ryggar kliade samt kinder pussade.

Sedan många år är i A&A hemma-hos-reportage av typen Ljuvlig retro hos Jürgen och Jöran eller Mysiga Möbler hos von Snorrings på makalösa Hjorthundra Slott legio. Intet ont om dylika reportage eller nämnda karaktärer, men slika ryggdunkande och kindpussande orgier hittar man nuförtiden i alla magasin och tidningar från Svensk Dental Tidskrift(nåja) till Dagens Industri. Inget som sticker ut det minsta, oftast skrivna av människa med laptop och wifi, snarare än av typen med anteckningsblock i hand och penna bakom örat, (i forntiden kallad journalist). Människor som lever på att sälja in artiklar till alla som trycker och som är hejare på att klia ryggar, kindpussas och på att upphöja. Enligt devisen allt går att sälja med mördande pitch. Oftast är okunskapen hos de lyckliga omskrivna nästan lika stor som hos artikelförfattaren, vad gäller (de ibland så kallade) antikviteterna som avbildas i hemma-hos-reportagen.

Ja hallå?! Skicka hit en dj-t bra fotograf. Vadå? Jo, för att vi måste få en 1,5:a med kokvrå i Jakobsberg att se ut som en fyrlängad gård på Österlen. Läsaren ska få känsla-för-feeeeling förstår du. Va? Jodå. Det funkar. Många bilder på loppisfynden och så varierar vi perspektivet. Grodperspektiv is da shit! Har du en lite mer personlig infallsvinkel på kudden från Myrorna? Hade du -egentligen- inte köpt den i en turkisk BASAR en dimmig septembermorgon för 20 år sedan? Ååh vad FASCINERANDE! Kan jag citera dig? Men ASSÅ, det är ju SÅ läckert med färgsorterade bokryggar..! Vi plåtar köket i hårt motljus. Det blir SÅ 2026!

Senaste numret av Ryggkli & Kindpuss levererar trevligt reportage från Herresäte och även favoriter på Auktion, enligt osedvanligt sedvanligt mönster. Trevligast i janarinumret är Elsebeth Welander-Berggrens artikel om Prins Eugens design, (även om artikeln i sig kan ses som oförblommerad reklam för under 2025 utkommen bok om Design på Waldemarsudde). Fin artikel av mångåriga trotjänaren Petter Eklund om "Käramik". Eklund är mycket antik-kompetent frilansskribent, vilket idag är vanligaste formen för kulturskribenter. MEN, här kommer vi in på det jag anser vara ett oerhört stort problem för A&A; skribenter som sitter på flera stolar. (Och visst, jag ser problemet; de initierade jobbar i branschen och det är möjligen svårt att hitta helt obundna skribenter, med Petter Eklund som det bekräftande undantaget!). 

Tidningen har två till fyra, alltid återkommande skribenter. Erik Bilén (Filialchef på Stockholms Auktionsverk i Göteborg; samt Regionansvarig för Skåne) och Jenny von Platen (egen antikbusiness), är de två som oftast skriver drygt halva tidningen -sedan många år (10-20). Att då en av dessa ofta får sina egna objekt omskrivna i tidningen och samtidigt skriver en sedan många år återkommande kolumn kallad "Månadens Moderna" blir, eeh, magstarkt, för att bruka Dag Hammarskjöldsk terminologi.

Jobba på sexpacket, läs A&A..!

I senaste numret, i Petter Eklunds väl underbyggda artikel, om "käramik" (8 sidor), tar han upp alla möjliga keramiska föremål och deras popularitet. På sidan 25, i nämnda artikel, får Jenny von Platen en helsidesannons, FÖRLÅT, helsidesillustration av ett blåvitt fajansföremål och citeras i sju rader med slutknorren:"...Sådana saker behövs också. 22000 kronor hos von Platen Modern Form". Tre sidor senare, på sidan 28, i samma tidning finner ni "Månadens Moderna", en tresidig artikel författad av... trumsolo... Jenny von Platen. Där kommenterar hon det hon har valt ut för att illustrera det hon finner iögonfallande. Det Jenny väljer ut är ju -självklart- sådant som Jenny tycker om och intresserar sig för. Det vore ytterst märkligt om inte Jennys val av föremål i hennes texter i Antik & Auktion sedan 20 år tillbaka inte sammanfaller med sortimentet i hennes egen affär. Häri ligger problemet. 

Kalle åker till Bilbesiktningen X, därför att Kalle kör BMW och på just Firman X så jobbar det en kille som förutom på Bilbesiktningen X, ÄVEN jobbar på BMW, och Kalle känner honom så att det brukar gå lite "smiiidigare" på så vis. Tjeenare mannen! Liksom bara sådär. Ryggkli & Kindpuss. 

Det känns inte som jag behöver sparka in fler -vidöppna- dörrar..? Hela denna problematik ska ju inte ens existera. Det åligger seriösa ansvariga utgivare och chefredaktörer att se till att nepotism, ryggdunkar och (gen-)tjänster hålls stången. Medelst lång stång. 

Gissa fyra flaggors och bakplåtspappers minsta gemensamma nämnare!

Tyvärr så är varje nummer fullt av banala fel och misstag. Korrekturläsning tycks anses som något förgånget. Personal med gedigen benmärgskänsla för gamla prylar tycks vara utrotade. Är det någonstans jag inte vill se ordet "auktion" stavat "aktion" så är det i A&A, men även det har noterats. Å andra sidan så layoutas tidningen i Vietnam och trycks i Finland, nej Lettland, nej Rumänien..!? Jag har en rejäl hög Ryggkli & Kindpuss runt om mig och konstaterar att tidningen de senaste tio åren har tryckts i fler länder än en genomsnittlig lövsångare passerar på sin väg från Skåne till södra Sahara under några höstveckor. Ett tag framkallade tidningen starka känslor av att sätta igång och baka. Varför? Pappret kändes precis som bakplåtspapper. Det är under alla omständigheter sorgligt att Sveriges flaggskeppstidning(?) om antikviteter och kulturarv inte ska kunna få tryckas i Sverige. It's all about the money, var det som tidigare påpekat, någon som sjöng.

Nedan ett par lösryckta -tyvärr alltför vanliga- fel:

I jubileumsnumret från 2025 omskrivs en artikel från 1975. I den artikeln diskuteras "Stig Lindbergs lilla keramikfigur" i samband med värderingsbedömning. Den omskrivs år 2025 -återigen- som gjord av Stig Lindberg, men är designad av den mindre kända Ursula Printz.

Nr 7 är INTE en tekanna från Japan/ Kina. Det är en KENDI. Ordet härstammar från Kundika (Sanskrit) och var en traditionell form att förvara/dricka vatten i/ur. Senare utvecklades formen i Mellanöstern till vad som benämns Hookah, i vilken man rökte/röker vattenpipa... Bara för att Auktionsverket i Engelholm kallade det för en tekanna så ska inte A&A låta den flagranta okunskapen traderas vidare!

NEJ, det står INTE svenska barockljusstakar på bordet. Möjligen står det ljusstakar i barock-stil på bordet. De tre ljusstakarna är högst sannolikt utförda i nysilver, omkring 1940. De är inte från barock-tid! 300 år fel.

Sedan många år är Pontus Silfverstolpe återkommande krönikör. Han ligger bakom det jättestora företaget Barnebys, en "Auktionsplattform", och jobbar där på heltid; underförstått, ytterligare en rejäl tvåstolsrumpa. Han har blivit A&A:s öra i samtidens antikbusiness och tidningens enda skribent som kontinuerligt kommenterar det som sker på marknaden. Väl så. Personligen anser jag att den uppgiften åtminstone till stor del borde åligga den som skriver motsvarigheten till ledaren tidigt i tidningen (oftast på sidan 5), vilken dock skrivs av Mari Janson, Editionschef. Stofiler som jag föredrar begreppet "Chefredaktör". Jag förundras (åter en Hammarsjöldsk term) ofta över dessa skribenters val av ämnen. Om man storsatsat på den alltid(?) lika älskade infallsvinkeln "Blå/röda/orangea ting från Antikmässan i Älvsjö" i femsidig artikel i tidningen, så kommenteras detta gärna i många rader av Editionschefen, i hennes "ledare", som en liten teaser om hur spännande innehåll som väntar läsaren. 

Enstolssittning vid detta tillfälle.

Silfverstolpes ämnesval är ibland spännande, dock oftast lika slätstrukna som en nyanställds skjorta på Bukowskis. Här ska minsann INTE trampas på några tår. En halvsida om ett par damskor som slagit försäljningsvärldsrekord i USA är liksom bekvämare att skriva om, än det paradigmskifte som Antikbranschen de facto befinns mitt i. Kindpussar & Ryggkli ska det vara. På piedestal. Med vackert satt ljus. Shabbychicat. And for GOD´s SAKE, don´t mention the war.

Ett par nummer tillbaka skrev Editionschefen i sin "ledare" om hur hennes sommarloppisinköpta teakbestick förstördes i hennes diskmaskin, efter ett liv i högsta välmåga i 70 år. Hon fortsätter med att säga att bara tanken på att råka välta någon tusenårig antikvitet ger henne svår magvärk. Själv drabbas jag av akut svår värk när en Editionschef för Antik & Auktion koketterar med att hon råkat diska sönder saker i en diskmaskin. Hela kroppen liksom knyter sig. Diskmaskin är ett konkret substantiv som aldrig får förekomma i samma sentens som "antikvitet". Vilket högsta hönset på Sveriges största facktidning för antikviter borde veta. Jag gråter inombords.

Så ser en "ledare" i A&A ut (Nr 3, 2025).

Den största fördelen med att få vara utvald expert hos äldsta facktidningen i Skandinavien gällande antikviteter och auktioner måste ju ändå vara evig ungdom. Vid en granskning av bilder på de för närvarande 17 utvalda experterna, noteras att färgfototekniken inte hade slagit igenom vid fototillfällena och dels att experterna ser exakt likadana ut som de gjorde för 30-40 år sedan. Minst. Bli expert hos Antik & Auktion, men klunka för bövelen först ur Ungdomens källa. Var det förresten den som låg i Sätra Brunn..?

Är jag prenumerant på Antik & Auktion? Njae, det går lite i vågor, men jag orkade bara "vara lojal" och stödja tidningen fram tills för ett par år sedan. Jag prenumererar på konkurrenten Retro. Jag höll på att skriva "i stället". Men så var det inte alls för 10-15 år sedan. Då var A&A mer spännande. Redaktionellt är tidningen nuförtiden otroligt förutsägbar. Med få undantag. Jag kan inte skilja ett omslag -eller innehåll- från ett annat... Och när man lyssnar runt bland kollegor, vänner och kunder så är det en unison kör av uppgivenhet och frustration. För övrigt precis som med åsikterna kring SvT:s Antikrundan, även kallad Flamsrundan. Tyvärr, tyvärr. 

Det viktigaste vi har i Antikbranschen är förtroendet från våra kunder. Tänk över det, A&A.

---------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Jag känner både Petter Eklund och Jenny von Platen och tycker om dem. Men någon måste -till slut- nämna elefanten i rummet. Vilket är sorgligt, eftersom en seriös tidningsmakare borde ha ställt alla skåp på plats, från början.

Tjingtjong-keramik på Metropol

På måndagar har Auktionshuset Metropol sin auktion online. Under helgerna kommer privatpersoner och handlare dit på fysisk visning, för att klämma och känna på det som bjuds ut. 

För lite drygt tio år sedan, i september 2015, skrev jag en blogg i sarkastiska ordalag, om Metropols bristande katalogisering. Särskilt vidrörande orientalisk keramik, men även gällande andra föremålsområden. Den bloggen betitlades Kinesiska problem på svensk grund. I april 2016 skrev jag även inlägget Fornasettifest, Gallégala och Rysk Revolutionsyra på Metropol. Jag var i båda dessa blogginlägg allt annat än subtil i min kritik angående Metropols oerhört bristande katalogisering av keramik och glas från många av världens hörn.

I Stockholm och även i övriga Sverige, blir det svårare och svårare för folk med dödsbon att hitta seriösa auktionshus som är dödsboinnehavarna behjälpliga. När jag bodde i Stockholm skickade jag ett antal gånger -för många år sedan- dessa människor till Metropol, eftersom jag själv inte befattar mig med dödsbon (av många skäl). Förutsättningen för att jag ska rekommendera någon för deras gärning, är -logiskt nog- att jag tycker att de är duktiga på det de sysslar med. (Alla auktionshus vill ha dyrgriparna i dödsbon, men de mer "normala" hemmen med lägre värderade föremål är svåra att få hjälp med. Har jag hört.) 

I dagens auktion på Metropol (klubbas eftermiddag/kväll, den 15 december 2025) ger jag er ett antal exempel på hur det ser ut 10 (tio) år senare (och det är inte allt, tyvärr...):

Utrop 6062: Assietter, 10 st, Kina.

NEJ, Metropol, assietterna är gjorda i Japan. En datering vore på sin plats! Jag hjälper er: sista fjärdedelen av 1800-talet.

Utrop 6263: Djupa tallrikar, ett par, 1700-tal. 

Här utelämnar ni VAR de är tillverkade? Jag hjälper er: Kina. Däremot så daterar ni dem; till 1700-tal. Detta betvivlar jag kraftigt. De ser ut att vara gjorda under 1900-talets sista fjärdedel. Denna typ av "Exportporslin" massproduceras i Kina och finns överallt, där det finna farbröder med plånböcker (nåja, med köplust i alla fall).

Utrop nr 6171: Fat + skålar, Imaridekor, Kina och Japan. 

NEJ, Metropol! Alla sex delar är tillverkade i Japan. Inget är från KINA.

Utrop nr 6183: Fat 10 st, Imaridekor, Kina.

NEJ, Metropol! De är från Japan. Inte från KINA.

Utrop nr 6225: Fat 2 st, Imaridekor, sent 1900-tal.

Oj! Här har ni låtit bli att nämna ursprungsland..!? En livlina från Skåne: de är båda från Japan! Dessutom har ni daterat dem åt skogen. De är mellan gran och tall cirka 125 år ÄLDRE än ni påstår: Således ungefär från år 1900.

Utrop nr 6170: Fat, 3 st, Kina nutida. 

NEJ Metropol! Det minsta fatet längst till höger är kinesiskt, resten är japanska! Ett tips är att ta en fuktig trasa och torka av grejerna med, FÖRE fotografering. Saker torde vara mer lättsålda om de inte ser ut att ha kommit raka vägen från rännstenen på Sveavägen.

Utrop nr 6063, Fat 4 st, Kina.

NEJ Metropol! Dessa FYRA -av er odaterade- fat är från Japan.

Utrop nr 6166: Fat 4 st, Kina/ Japan:

NEJ Metropol! Alla dessa -av er odaterade- fat är från Japan. INGET är från Kina.

Utrop nr 6185: Lockurna:

NEJ Metropol. Denna lockurna är inte från 1900-talet! Den är från 2000-talet, i bästa fall samtida med tik-tokgenerationen.

Utrop nr 6180: Skålar+ fat, 7 delar, Kina, nutida. 

NEJ Metropol! bruna skålen längst till vänster är japansk och inte "nutida" utan sannolikt från 1800-talets mitt. Det samma gäller de tre centralt placerade assietterna; de är japanska men troligen ännu tidigare, möjligen från slutet av 1700-talet.

Utrop nr 5052: Stekfat, Kina, blåvitt porslin.

OJ, vad underligt, ingen datering av Metropol för det blåvita stekfatet!? Men det måste ju vara gammalt, eftersom det ser ut som ett antikt stekfat från Kina och säljs av ett auktionshus! Eller? Nej, jag tycker ni ska hoppa över det köpet, på grund av att jag anser att det allt sammantaget är nytillverkat. Vad slarvigt av Metropol att glömma att datera föremålet! Eller inte?

Utrop nr 6182: Vas + skål, Kina. 

Oj, här glömde Metropol att datera sakerna. IGEN. Men om ni klickar er in i detta utrop så har ägaren klisterlappar under föremålen som säger att den ena är från Dao-Guang medan den andra är otydlig. Rappakalja. Dessa föremål skall dateras till vår samtid. Vad slarvigt av Metropol att glömma att datera föremålen! Eller inte?

Utrop nr 6160: Vas Kina, 1800-tal:

NEJ, Metropol! Denna vas är inte 1800-tal. Den är heller inte 1900-tal. Den är samtida med fossilfritt bränsles införande i motorfordon. 

Utrop nr 6179: Vaser 8 st, Kina/ Japan:

NEJ Metropol! Dessa vaser kommer ALLA från Japan, Ingen är från Kina.

Behöver jag nämna att kinesiska föremål är extremt mycket mer lättsålda än japanska? För utvecklade resonemang kring hela denna blogg hänvisar jag till de båda blogginlägg jag nämnde inledningsvis. Ni kommer att baxna.

Katalogiseringen av dessa objekt är skandalöst illa utförda. Självklart kan jag som köpare (expert) oftast se vad som avbildats. MEN, tror ni att den genomsnittlige inlämnaren är "expert" på det han/hon kommer med? Naturligtvis inte! Vem som helst förstår att ett seriöst auktionshus måste agera på ett seriöst sätt, vad gäller alla föremålsområdens katalogisering. Att ett så stort och välkänt Auktionshus endast sporadiskt publicerar undersidor av keramik finns det bara en kommentar till; skandal!

Jag ställde följande fråga redan för TIO år sedan; Vad tycker Salvatore Grimaldi, delägare i Metropol, om dessa flagranta felaktigheter i företaget Metropol? Vilken annan typ av Business har utövare som tillåter liknande brister? 

Vad tycker ni som läsare av bloggen? Längst ned har ni en kommentarsdel. Vårdat språk och vänlig ton, anmodas. Jag undrar vad Sverker hade sagt? Om någon undrar, så har jag slutat rekommendera Metropol.

Jag har mässat om dessa problem i snart 20 år. Ändå händer inget hos Metropol. För den av orientalisk keramik ointresserade kan tyckas att jag är gnällig. MEN, jag kommer inte på någon enda bransch där liknande okunskaper är tillåtna. Antikbranschen är helt okontrollerad, dvs det finns ingen Branschorganisation värd namnet. Tomtar man sig så finns det ingen som säger ifrån. Skatteverket har under de senaste åren visat allt större intresse för Auktionsbranschen, men de är ju helt oinsatta i sådant som jag diskuterar. Såklart.

OCH, vilka är de vi i branschen ska vara mest rädda om då? Det finns bara ETT ENDA SVAR på den frågan; kunderna!

Och säg den kund som blir glad över att ha köpt något som är felkatalogiserat! Det är fullständigt självklart att ingen enda person vill köpa något som är felaktigt katalogiserat. Jag har diskuterat ämnet till döddagar, så bara gå igenom de cirka 170 inlägg som ligger online på Antikmonologen, om ni behöver bli övertygade.

En lurad/ bitter kund är en för HELA antikbranschen FÖRLORAD kund, som går till en Möbeljätte och köper platta paket nästa gång det ska inredas. "Då blir man inte lurad i alla fall". Vi antikhandlare kämpar för vår överlevnad: Som Trump säger; det finns 1064 % färre antikhandlare i Sverige år 2025, i jämförelse med år 1975; och 4330% fler Auktionshus under samma period. Källa: T.Rump. 

Under rubriken Medarbetare (12 personer) benämns tre som "Värderingsman", en som Förordnad besiktningsman och en som Auktoriserad Värderingsman. Vad utgör skillnaden mellan dessa epitet? Den Auktoriserade är grundaren, tillika delägaren. Vad är skillnaden mellan "Auktoriserad/ Förordnad och "bara" Värderingsman? Är de som "bara" är värderingsmän oauktoriserade? Tjoflöjt, sa Janne Vängman.

De som auktoriserar värderingsmän är för övrigt Svenska Handelskammaren. Eller rättare sagt var, Efter ett telefonsamtal till Handelskammaren så förstår jag att det numer uppenbarligen utförs av SCC Arbitration Institute, åtminstone i Stockholmsregionen.

Sensmoral: Alla aktörer i ankdammen måste göra sitt bästa! Hör ni det, Metropol?

Äreså? Äreså? ÄRESÅ?? Jag vet var Sverker hade placerat Metropol. Foto: Femina.se

-------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Är all orientalisk keramik sak samma för Metropol? Det verkar onekligen så. Därav själva formuleringen av rubriken för detta blogginlägg.

EN liten förfalskning är väl ingen skandal, så här i juletid?

I söndags, den 7 december, såldes en signerad "kolteckning" av Bruno Liljefors av ett litet auktionshus i norra Mälardalen, Upplands Auktionsverk. Värdet hade satts till 2000 kronor av Auktionshusets experter. Klubban landade på 4300 kronor, efter att 34 bud lagts. Inklusive pålägg i form av köparprovision och diverse påslag fick köparen slanta dryga 50 hundralappar. Vän av ordning reflekterar sannolikt och tänker, herregud vad billigt! Ett original av Bruno för 5000 kr, wow..!

Och så är det, vore det ett original av Bruno Liljefors(1860-1939). Som påpekat i blogginlägg från den 6 december konstaterar jag att detta konstverk är utfört av en av Brunos efterföljare, Harald Wiberg(1908-1996). Harald var en alldeles förträfflig konstnär. Dock spelade Wiberg i en kostnadsmässigt mycket lägre division än Liljefors.

Någon har fattat det mindre genomtänkta beslutet att sudda ut blyerts- (eller kol-)signaturen för att i stället skriva "B.L", Brunos initialer. Det misslyckades "förfalskaren" med alldeles oerhört, som påvisats i senaste Antikmonolog-inlägget. Att denne någon satt dit ett B och ett alldeles misslyckat L innebär att försäljningen per definition blev en försäljning av ett falskeligen attribuerat originalkonstverk. 

Jaja, tänker en del. Någon torskar 5000 kronor. Det var väl inte så farligt; det var ju ändå inte en halv miljon. Förvisso. Men var ska gränsen dras? Vid vilken nominell gräns är det upprörande "på riktigt"? Jag är inte jurist och heller inte ekonom. Jag är konsthistoriker, arkeolog och etnolog. Men jag skulle kunna vara betodlare, hjärtkirurg eller fekalietömmare hos Bajamaja och ändå lida av frustrationen i att köpa något som är uppåt väggarna felkatalogiserat.

Ponera att köparen av "Räv i månsken" hos det lilla Auktionshuset i Uppland lycklig som en lärka hämtar ut sitt "original av Bruno Liljefors" i december 2025. Köparen, låt oss kalla honom Kalle, ger Liljeforsen i julklapp till sin hustru, kallad Märta. Hon blir så lycklig när hon försiktigt öppnar paketet, efter Kalle Anka, men före Karl Bertil Jonsson. Märta kände redan före den obligatoriska jullunchen att det var något särskilt i luften denna julafton. Döttrarna, vuxna sedan många år, var oerhört spända under paketöppningen. Märta trycker tavlan mot sin barm och sprider glöggfryntliga tillika lyckliga blickar över vardagsrummet. Tio minuter senare hängde den på praktplats i nämnda rum och det blev för alla parter en välsignad jul..! (Pappa Kalle hade gömt hammare och spik under en av kuddarna i tv-soffan bakom Märta). Detta var, hör och häpna, till och med bättre än en tändstickstavla föreställandes Bodens Fästning.

Mamma Märta hade sannolikt mer kläder på sig. (Ur Karl-Bertil Jonssons julafton; T.Danielsson/P.Åhlin)

Pappa Kalle hade i hela sitt liv jobbat som tunnelbaneförare och alltid drömt om att själv äga en äkta Bruno Liljefors. Fem år efter den välsignade julaftonen trillade Kalle av pinn och Märta följde snart därefter. Kvar fanns döttrarna, en hel del IKEA-möbler och så var det ju den där äkta Liljefors-målningen! Döttrarna blev tyvärr ovänner ganska omgående, som så ofta i hanteringen av själva dödsboet, på grund av pengar. Bland annat eftersom de båda ville äga Brunos räv. De blev oense och gick därför till det Fina Auktionshuset på Fina Gatan. 

Väl där möttes de av en kvinna i väldigt fin dräkt som tämligen högnäst lät meddela att tavlan skulle tas in för bedömning av det Fina Auktionshuset och bad att få återkomma. Tre veckor senare ringde en äldre Intendent, låt oss kalla honom B. Lasé, och avfärdade deras målning tämligen bryskt med orden: det är en förstörd Wiberg-målning, inte en Liljefors. Vi kan inte sälja den överhuvudtaget. Hämta den senast på fredag, vi har ont om plats.

Som jag påpekat i tidigare Antikmonologer ett antal gånger; Marknaden glömmer inte försäljningar. Ett argument jag stött på många gånger är att en målning "...ju självklart är äkta, eftersom den såldes hos Auktionshuset X, det specifika datumet och året". Men tänk om det auktionshuset gjorde fel då? 

-Nej då, den såldes ju för 120.000 kronor, då förstår du väl att den var äkta! Ett argument dummare än tåget. Förstås. Har ett föremål för all framtid en äkthetsstämpel, enkom för att det en gång såldes av ett stort och välrenommerat auktionshus? Svaret är förstås nej. Detta har jag också diskuterat otaliga gånger i Antikmonologen.

All 'Bout the Money. And this pretty world is getting out of hand, skrev Meja. Hear hear.

Vad är då sensmoralen av ovanstående berättelse? Att aldrig leka med de pengar man inte har råd att förlora? 

Vad är huvudproblemet? Är det skandalen i sig, att någon blivit lurad? Eller att ett auktionshus inte utfört ett korrekt arbete? Eller att någon för all framtid har förstört ett signerat verk av Harald Wiberg? 

Personligen så anser jag att problemet är enormt mycket större än så. Förr eller senare får köpare av falsk eller "oriktig" konst reda på att deras objekt inte är vad det vid försäljningstillfället utgavs för att vara. Det innebär att ägaren av ett objekt som hen lurats att köpa blir arg, bitter och besviken. Det i sin tur leder till att köparen, som kanske har en slant över för att köpa något vackert, denna gång köper ett platt -nytillverkat- paket från Möbeljätten i Kungens Kurva eller klickar hem något klämmigt och käckt från Kina på nätet. I stället för att handla antingen hos ett auktionshus på nätet eller hos en Antik/ Konsthandlare. Ni förstår ungdomar, förr i tiden fanns det (gott om) Antik- och Konsthandlare i fysiska butiker. Och nej, det är inte samma sak som loppis. Men på grund av internets popularitet och målmedveten marknadsföring från Auktionshusen så hamnar snart (Sveriges) antik- och konsthandlare på samma lista som Torn- och Fjälluggla, de utrotades lista.

Vad säger SLU, Antikhandlare näst på tur?! Foto: NSD.se

Enligt lagen skall falsk konst förverkas. Men. Vad tror ni Harald Wibergs efterlevande tycker om det? Bara för att någon imbecill varelse med onda avsikter suddar i Haralds teckning så är det -väl- inte skäl nog att bränna tavlan? Eller? 

Jag har genom åren belyst exakt denna problematik ett antal gånger. Nästan alla de tavlor jag satt i spotlight har dragits tillbaka av saluförande auktionshus. Ingen av dessa har till min kännedom förverkats. I samband med ett blogginlägg om två falska Bruno Liljefors, hos respektive Uppsala Auktionskammare och Stockholms Auktionsverk drogs båda tavlorna tillbaks från försäljning ett par timmar efter att den Antikmonologen hade publicerats. Men, ingen av tavlorna beslagtogs av Polis. I stället hamnar dessa förfalskningar i en form av limbo/ gråzon. Utsmyckar de månne korridorerna på den så kallade Elefantkyrkogården där oönskade (politiker) som gjort bort sig "jobbar" med något irrelevant sisyfosprojekt..? Tips till arbetssökande inredningsarkitekt om inte annat. 

Ornitologisk praktsensation på Bukowskis, maj 2013. Låt mig presentera världens första Spovkullor!

Ett undantag från det jag sa ovan utgörs av målningen Spoväng, (utrop 175-200.000 Skr) som klubbades för 120.000 (bevakningspriset) kronor av Bukowskis, i maj 2013. Den drogs alltså inte tillbaka, trots att jag relativt subtilt (nåja) sågade den jämns med fotknölarna på dåvarande Chefsintendenten. Den målningen, tillika min sågning, nämns för övrigt i Fredrik Sjöbergs utmärkta Liljefors-biografi (nämnd i förra blogginlägget), som ni bör köpa i julklapp åt någon Liljefors-road person. Eller varför inte som gåva till någon auktionshus-anställd i er närhet?! Bara en förflugen tanke. Möjligen känner ni ägaren av "Spovkullorna"? Liljeforsbiografin skulle nog intressera ägaren av den målningen. Eller inte. Varför väcka de spovkullor som sover?

En reporter på P1 Kultur intervjuade mig om just detta efter att bloggen om de två falska Liljeforsarna publicerats. Han intervjuade även intendenter hos båda auktionshusen vilka vägrade svara på frågan om vad som hade hänt med de båda förfalskningarna. Kutym i branschen är nämligen att ägaren av föremålet kontaktas när "det otrevliga/ onämnbara problemet har konstaterats". Denne uppmanas att så snart det någonsin går, hämta tillbaka det förfalskade/oriktiga tillika oerhört oönskade föremålet, helst via bakdörren och aldrig nämna det onämnbara igen. Allt enligt devisen "Don't mention the war". Men man vill trots allt behålla en god relation till inlämnaren som ju faktiskt KAN ha något äkta hemma.

God jul på er!

Fotnoter:

Jag tror fortfarande idag, att Spoväng förblev osåld. Men ifrågavarande auktionshus valde att skriva SÅLD på den, för att så att säga ha flaggan kvar i topp, även efter blogginläggets publicering.

Meddelarskydd innebär att om någon tipsar mig om något så är den personen skyddad som källa. En central regel för Antikmonologen.