Jag förklarar min infallsvinkel inför denna intervju; att
jag tidigt i våras skrev ett längre inlägg om vår "facktidning" Antik & Auktion, sågade den jämns med fotknölarna och att jag då bestämde mig för att själv intervjua
en grupp aktörer i vår bransch, för att söka fånga Antikmarknaden, anno 2026 (eftersom ingen annan gör det). På grund av tekniska problem med transkribering från ljudinspelning till text, spelades intervjun in den sista april 2026 och publiceras först nu, men jag finner tidsfaktorn irrelevant för nedanstående, så håll till godo.
Det känns roligt att få med Claes
på vagnen, eftersom han ju har hållit en framskjuten position på den svenska
konstscenen under väldigt många år. Dels genom sin konsthandel och dels genom sin framskjutna position som konstexpert i SVT:s mycket populära program Antikrundan.
Claes påpekar att Antik & Auktion ju är väldigt urvattnad
nuförtiden. Jag inflikar att vi också hade Barnebys, närmare bestämt Pontus
Silfverstolpe, som kommentator av branschen, om än en väldigt tillrättalagd
sådan. Nu har dock Barnebys gått i konkurs, men deras verksamhet fortsätter underligt
nog till synes opåverkad, långt efter vårens konkursbesked. Claes nämner
också Winston Håkanssons kolumn i Antikbörsen, en sedan många år hädangången
skrift. Många minns hans krönikor och nyhetsbrev som ibland även kunde ta upp mer känsliga
ämnen.
 |
| ClaesMoser med sin kanske mest kända målning, Fausto, av JAG Acke. En målning som styrde honom in på konsthandel, i stället för Finansbransch. |
Och Antikrundans utveckling har ju också varit väldigt
ledsam!
Ja, det är tragiskt, säger Moser. Det är förflackat och
har gått långt utanför de ramar som en gång bestämdes för programmet.
Jag älskar programidén och har alltid varit en stor fan av
den. Men idag är det den engelska Antikrundan som gäller för mig.
Ja, den tittar jag också på och den håller en helt annan nivå.
 |
| Programledare Anne Lundberg ute och rastar trattgrammofonen. Foto: SVT. |
Vad jag har förstått så är en stor del av Antikrundans
problem hur varje avsnitt redigeras? Ni experter kan ha sagt en massa spännande
men sedan kan det ha klippts bort i klipprummet, så att säga?! För att få
till det som populärt kallas ”bra TV”?
.jpg) |
| Antikrundans saxparty? Foto: CederqvistAntik&Vin |
Jo visst, så var det. Vi hade inget att säga till om, efter
inspelningsdagens slut. Men det värsta var ändå att då redigerades det efter
våra expertiseringar. Idag redigeras det innan vi har sagt någonting -också..!
Vi fick klara direktiv de sista åren jag var med; Vad ska ni tänka på när ni
står inför en person som kommer med en tavla nu då? Jo, ni ska tänka på att den
här personen är av kött och blod och se henne som kanske er farmor eller mormor
och framkalla känsloyttringar hos personen..! Redan då tyckte jag att detta
inte var förenligt med Public Service. Det är en typ av regi som inte alls hör
hemma i vår värld.
Jag tyckte att programmet var fantastiskt så länge (Jesper) Aspegren
var Programledare. Han hade en egen tankeverksamhet som kanske inte alltid
stämde med SVT:s, men han höll sig till det han ville göra och han förfäktade
liksom sina egna idéer och var ju snabb, påläst och road av branschen.
 |
| Jesper Aspegren, forne Programledaren för Antikrundan. Foto: SPF Seniorerna. |
Info: Jesper Aspegren var Antikrundans programledare de tolv
första åren, 1988-2000.
Anne (Lundberg) är en skicklig grävande
journalist i grunden men spelar ju som programledare i Antikrundan ständigt uppdykande Pellejöns. Jag
ser inte hennes roll som klar och vi behöver inte den sortens jönseri i
Antikrundan. Det räcker med de experter som fyller den funktionen, utan att
även Anne ska jönsa. Budskapet är ju redan kommenterat och inspelat liksom. Då
behövs inte överbetoningar som ”är du glad nu?” och ”vad ska du göra med
pengarna..?”
Jag håller med, det blir vulgärt.
Jaa, jag tycker att man ser ner på
folk på något vis. Det gillar jag inte. Jag har väl varit en av de som varit
mest missnöjd och kanske fört fram det vid rätt många tillfällen till SVT. Det
började med att jag ansåg att avlöningssituationen var fullständigt horribel
när man jämförde vad vi fick betalt kontra vad de på TV4 eller de utomlands fick.
 |
| Peter Nahum, Konsthandlare samt expert i Brittiska Antikrundan 1981-2022. Foto: BBC |
Min bästa vän, Peter Nahum, hade motsvarigheten till min funktion, fast i
brittiska Antikrundan och de hade riktigt bra betalt. Vi hade en svältlön på
2500 per program och jag bråkade mycket med TV om det här. Till slut så lyckades vi få igenom löneförhöjningen. Och till och med Pernilla (...Månsson Colt, Producent för Antikrundan) sa att det var min
förtjänst..! Vi fick plötsligt dubbel ersättning, 5000 kr per program, vilket
förstås idag är en struntsumma. Men jag förstod att jag ansågs som lite obekväm.
De förväntade nog att vi bara skulle säga ja, tack och amen till allting.
Men då sticker jag fram hakan lite
och säger jaa Claes, du hade förvisso åsikter, men ändå var du kvar i en herrans massa
år..!?
Joo, visst. Men de sa öppet, a
propos lönesättning, att vi ger inte några högre löner, men vi gör er till
världsberömda i Sverige. Och det hade de ju rätt i. Men jag såg det som jämförelsebart med barnarbetskraft! Oavsett om det var någon sanning i att vi blev ”världsberömda
i Sverige” så ska inte det ha med lönesättningen att göra. Den typen av
lönesättning ska inte finnas i Sverige.
Sedan fanns det naturligtvis en massa saker som var väldigt
kul och positivt med det hela! Det har ju varit en fantastisk resa att vara med
på. Bara det att du jobbar ihop med dina värsta konkurrenter, det finns ju
ingen annanstans. Möjligen att man ser något liknande på de här galamiddagarna och
idrottsaftnar, där konkurrenter sitter och skålar. Men vi åkte ju runt i 14
dagar och hade jättekul tillsammans. Sedan var vi tillbaka på våra
arbetsplatser och morrade plötsligt åt varandra över diverse objekt.
Sedan får man ju inte glömma att en grundprincip som
värderingsman var att det du värderat fick du inte sälja och jag var
värderingsman för Handelskammaren i 40 år. Man inser att väldigt mycket har
passerat igenom Antikrundan som sedan kommit ut på auktion; det skulle inte
hålla om Uppdrag Granskning skulle granska företeelsen idag, om vi säger så.
Nej, som initierad publik kan jag bara hålla med dig. Många
är vi som skakat på huvudet åt diverse ryggkliande tjänster och gentjänster
under Rundans alla år..! Den expert som haft ett grundmurat vänskapsförhållande
med särskilda auktionshus har ju uppenbarligen pekat antikrundebesökare med
dyrbarheter i ryggsäcken i en specifik riktning.
 |
| Gå direkt till Auktionshuset Y, hälsa från MrX, så blir det introduktionsprovision!? Foto: Goromusic. |
Det har ju gjorts lite försök att stävja detta, men det har
varit alltför tafatta försök och därför effektlöst.
Och därför har det känts larvigt de gånger som någon expert
fått sparken från Rundan. Då har man så att säga inombords skakat på huvudet
och tänkt: åkte den personen för det!? Det har ju skett mycket värre saker…
Precis. Jag är mer kritisk mot SVT än mot programmet, alltså
SVT som företag med sin svågerpolitik. Jag har vänner till familjen som har
SVT-uniformer dagligen och deras barn och barnbarn har fått samma uniform. Hur
det där fungerar förstår inte jag. Men det är något märkligt i företaget, som stör. Och opartiskheten ger jag inte särskilt mycket för idag.
Personligen föredrar jag det brittiska, mer lågmälda,
anslaget i Antikrundan. Jag har tidigare nämnt min gamle lärare och mentor
Gordon Lang, som dels undervisade på Sotheby´s skola och dels var en av
brittiska Antikrundans experter. Han ifrågasattes flera gånger av ledningen för
brittiska Rundan för att han ansågs som för allvarlig i sitt expertiserande. Han
var enligt mitt förmenande en av de roligaste och mest intelligenta människor
jag någonsin mött. Men han var brittiskt lågmäld, utan att tjoa och tjimma och
han lät bli att dyka ner i folks medhavda kassar i antikrundekön…
Det har gått överstyr här, säger Claes.
Ja, det är infantilt. Experter som släpar omkring
på en tvåmeters skylt med Rundans logga för att göra hembesök hos
föremålsinnehavare och sedan görs långa personporträtt -av experterna..! Det blir osmakligt.
Ja tyvärr så är det ju på den nivån. Vi har ju haft så
kallade uppsamlingsmöten en vårdag varje år, då vi gått igenom det vi gjort föregående
år. Detta Public Service-företag skulle kunna göra ett program för två personer
är mest bekymrade över siffror vidrörande antalet tittare och om de minskar
eller ökar. Allt fokus ligger på att öka andelen tittare. En del tittar på ”Play”
och en del på live-TV. Antikrundan är ju ett av de få program som fortfarande
har en live-publik! Och den är man så mån om att den inte får minska mer än vad
den gjort. Det här är nys kan jag tycka, för det är ju naturligtvis en
generationsfråga. Det är ju det som har varit rätt kul med Antikrundan, att vi
ser att intresset har gått ner i åldrarna ändå. Då måste man ju bejaka det och
kanske faktiskt också inse att live-streamingen är hopplöst förlorad. Den
kanske man inte behöver ägna sig så mycket åt, utan den kommer förstås att
naturligt dö ut.
Se där en framtidsspaning!
 |
| Jamen vad är det VÄRT? Foto: Freepik.com |
Det finns ju annat som man kan ägna sig åt. Här kan jag väl
också notera att kvalitén på arbetet som teknikerna gör har förändrats. Från
att man tydligt kunde se stämplar på föremål tidigare så slarvas det idag med
det. Idag får man se ett föremål i ett antal sekunder och sedan kommer blixtsnabbt
frågan: vad är det värt? Det är det viktiga… Inte frågan varför är det
värt eller vad är det för någonting? Det är ett historieberättande
som tagit slut, som inte finns längre.
Inte tillåts finnas längre, understryker jag.
Det där var skillnaden förr, med ganska långa inslag, men de
gav ju också mycket mer ”VDN-märkning” (VDN var en Varumärkesdeklaration förr i tiden) åt det vi gjorde och sa. De första åren
med Jesper Aspegren och en annan programledning, då hade vi ju de här
uppföljningsprogrammen efteråt där vi satt på Skånska slott och diskuterade.
Och det var bra resonemang med vettiga programidéer, men där sjönk ju
tittarsiffrorna drastiskt… Från en eller 1,2 miljoner tittare under en vanlig
Antikrunda så gick det ner till 400.000 plötsligt, där det blev för mycket
fakta. Då funkar det inte och det är det jag tror SVT är livrädda för.
Här tänker jag i mitt stilla sinne; detta resonemang
gällde för 1990-talet. Innan mobiltelefoner och social media exploderade. Hur ska det då
resoneras anno 2026… "Livrädda" känns adekvat i sammanhanget.
Men det har ju med vår historielöshet att göra, ser jag det
som! Där har ju SVT en större roll att gå in och kämpa för att återta och göra
historien rolig. Den behöver inte vara flamsig, den ska vara intressant. När jag tittar på Instagram eller andra Sociala Media så kan
man slås av vilken fördumning vår tid lider av. Man slås om och om igen av hur
galet det är med en Trump som president. Det ska ju vara en omöjlighet att ha
en sån politiker.
Ja, ryggdunkarkulturer kan ställa till det.
 |
| Antikrundeutbrytning, någon..? Foto CineMasterpieces.com |
Vi har ju förstås haft på gång att bryta oss ur Antikrundan.
Jag var till och med och diskuterade med någon annan kanal om det där. Men sedan
rann det ut i sanden, just av den anledningen. Vi var 6-7 stycken och vi ansåg
att det kunde räcka med så många experter, men folk blev för rädda om sina egna
skinn och då la vi ner tanken. Men vi gjorde någon podd i radio, med Jesper
Aspegren. Som också rann ut i sanden, för att vi inte fullföljde.
 |
| Här har mycket runnit ut. Foto: Sandhammaren/ N. Cederqvist. |
----------------------------------------------------------------------
En märklig och tråkig sak jag upptäckte under min tid i
Rundan, som jag inte trodde var möjlig i ett modernt företag, var att man inte
hade någon krishantering för personal inom SVT. I ett av våra program så
infiltrerades vi av Uppdrag Granskning. De skickade en reporter som agerade "vanlig
besökare", med en oljemålning under armen som uppgavs vara av Bengt Lindström.
Han är en rätt svårbedömd konstnär. Kvinnan sa att hon fått den av Bengt och då
sa jag att om du har fått den direkt av Lindström, så anser jag att tavlan är
värd si och så mycket, för då är den äkta. Precis så sa jag. Kritiken blev att
jag på 25 sekunder sa vad jag sa. ”Claes Moser godkänner en förfalskning på 20
sekunder och säger att den är värd 40.000”. MEN, man har klippt bort följande: ”Stämmer
det här, att den kommer därifrån?” Det var bortklippt och jag blev ju tokig. Så
jag pratade med vår Programledning och de sa att du ska bara lägga dig ner
och pudla.
 |
| Att pudla eller inte pudla? Det är frågan. Foto: pet-life.website |
Då pratade jag med en god vän som sa att han kunde
rekommendera världens bästa krishanterare, nummer ett i Sverige. Han jobbade
för de största, östgöte är han. Min vän kontaktade honom och han sa att jag
absolut inte skulle pudla. Tvärtom! Se till att komma ut i TV-sofforna!
Alltså ställa till med en jättescen?
 |
| Ulv, inte pudel, i fårakläder. |
Precis. Då ringde jag TV igen och sa att jag inte alls
skulle pudla, för nu har jag lagt 6.000 kronor ur egen ficka och blivit
rekommenderad att stå för det jag sagt -eftersom jag hade rätt i sak. Då tvärvände
de och sa ja, det är klart att du ska ut i sofforna..! Men det
var aldrig snack om att jag skulle få tillbaka mina utlägg. Det fick jag stå för
själv. Därefter tog man åt sig äran och frågade mig om jag var nöjd med
krishanteringen... De frågade mig om jag märkt vilken effekt krishanteringen
fått. Sedan lyckades jag få Uppdrag Granskning att klippa om den där scenen som
jag var mest arg på. De gjorde det delvis, men de redovisade inte helheten. Det
var ett väldigt fult spel av två olika ansikten i samma företag. Min dåvarande fru
Sanna, som då var chef för Stockholms 750-årsjubileum marknadsmässigt, upplevde
också SVT:s krishantering som totalt icke-existerande.
Jag påstår ju att Antikbranschen befinns i ett
paradigmskifte. När du och jag var unga, förvisso några år emellan oss, så var det en
helt annan sak. Då fanns det handlare och småhandlare men de marginaliseras
eller försvinner idag. Auktionshusen tar över det mesta och som jag nämnt
tidigare, så försvinner också väldigt mycket kunskap på grund av detta. I
fartens heliga förtecken.
Och idag ska allt passa i en budget, som inte fanns förr. Se på Brösarpsmässan som nu läggs ner. Han har ju helt rätt i vad han säger, Jan-Erik
Öhgren, det finns ingen återväxt i branschen. Vi var till och med motarbetade av ortsborna.
Det är ju helt absurt! Och kunskapsbanken ebbar ut, de besatt ju ändå
enormt mycket kunskap, de gamla handlarna. Okej att en marknadsplats
försvinner, men därmed måste ju inte kunskapen försvinna. Den kan ju
kanaliseras om.
Jag kommer ihåg när jag som ung och fattig sprang runt bland
handlarna i Stockholm. Jag minns hur det alltid såg ut inne hos dig, när jag
vågade mig in. Nästan alltid satt det någon person, oftast en äldre herre och
ni språkade om ditt och datt.
Ja, man hade ju tid, inflikar Claes.
Exakt, och vad är samtal..? Jo, kunskapsutbyte!
Det fanns ju aparta människor som drogs till vår bransch och
som i sin maniskhet blev betydelsefulla, för de var ju kunniga..! De
representerade kunskapen som inte finns. Ofta hade de grottat ner sig i de mest
befängda områden. Befängt insatta i sitt eget lilla smala område, men med
kunskap som gick tvärs genom hela jordaxeln… När man nu pratar med folk på
auktionssidan så är det hårt tryck på dem. De måste fylla budget hela tiden.
Jag pratade med en anställd på Kolonn nyligen och de tycks ha ett lite annat, äldre tänk där. Då kommer folk av intresseorsaker!
 |
| Apart människa? Undertecknad håller Antik-föredrag. Foto: PRO.se... |
Kul att du nämner det! Den första jag intervjuade i
denna intervjuserie var ju Tom Österman som var med och grundade Auctionet och
hans fru jobbar som VD på Kolonn. De blir nog glada över dina ord.
Ja, han kommer ju från generationen när man gjorde saker
grundligt från början. Jag har ju förstått att det nuförtiden bara handlar om
att bräcka rekord och överträffa tidigare säsonger. I Rundan ser vi teatraliska experter som också får kopie-efterföljare. Jag hoppas att man istället ger
utrymme åt någon ny individualist som kanske tillåts vara sig själv med lugn
och eftertanke.
 |
| Lerin? Ledsen frun, no can do... Foto:SVT. |
Jag upptäckte som mässutställare att det ibland kommer in en
tant med handväska och utan att ha tittat på mina väggar, så säger hon: var har
du dina Lars Lerin då?! Varpå jag svarade, jag kommer aldrig ha en Lars Lerin, och
då undrar hon ju om det är fel på mig. Nej, men jag tycker att det finns för
många. Inget ont om Lerin, han är skicklig, men det behövs ju dom som säger… att
nu är det basta. Det ska inte gå att att sälja 225 Lerin på en auktion i
Karlstad dag ett och få in 25 miljoner. För att 30 dagar senare sälja 225 nya
och få in 25 nya miljoner. Det ska inte gå på en liten marknad som den svenska…
Antik- och Konsthandeln har ju också blivit fångad i det här spelet, så att de
få konsthandlare som finns kvar har ju insett att det är Lerin det handlar om.
Och Lars Lerin går att utnyttja, det går att byta med honom. Han råkar nämligen
vara den största samlaren av Göteborgskolorister. Man kan vakna klockan tre på
natten och gå till datorn och handla konst och föremål på nätet 24 timmar om
dygnet. Lerin finns med i varje liten annons och man tröttnar liksom bara till
slut på allt som snurrar…
 |
| Ro hit med en LERIN genast, otäcka gubbe! (Bronsskulptur av Susanna Arwin). Foto: Villawaring.se |
Den förklädda konsthandeln har satt på sig
galleristkostym och det här är ju inte bra. Jag gillade hur det var förr: en
förstahandsmarknad och en
andrahandsmarknad. Förstahandsmarknaden, det var direkt av konstnären som
gallerist. Andrahandsmarknaden utgjordes av mässor, auktioner och så vidare.
Allt det där är idag satt ur spel och det gagnar ingen, annat än möjligen
dagens revisorer. Konstnärerna har tappat den välsignande handen där en person
följer med dem livet igenom och jobbar för dem, som gallerister traditionellt har gjort. Konstnären
kan nu bli övergiven -och det blir ju nästan alla konstnärer. Det finns 13-14.000 mer eller mindre yrkesverksamma konstnärer idag, kanske 4.000 anslutna till KRO (Konstnärernas Riksorganisation). 200 klarar att leva
av sin konst, resten ska leva på vatten och intet.
 |
| Kan vi få en omgång vatten och bröd till bord åtta, tack..? |
Jag frustreras över att det idag finns personer som är oseriösa
och har lurat många genom åren och som ändå agerar som ”lyckad gallerist” och
har väldigt hög svansföring, inte minst i sociala medier!?
Ja, visst är det så och det kan nog mest förklaras av att
det inte finns någon påföljd för att agera oseriöst i vår bransch.
------------------------------------------------------------------------------
Här berättar Claes om ett samtal han fick för nio år sedan,
av en Professor i Virologi Michael Lindberg (Linnéuniversitet i Kalmar) som bland annat jobbat med 20 miljoner år gamla benknotor. Han
berättade om en spännande idé och involverade ytterligare en kollega vid namn Marie
Allen, Professor i Forensisk Genetik samt en av väldens ledande DNA-experter. Det handlar om att kunna hitta
originalkonstnärens DNA i själva målningen. Vi kallar det för konsensusprofil. Vi
har utvecklat ett pennliknande föremål som tar ett mikroskopiskt litet tvärsnitt
av färgen på duken/ pannån, utan att provtagningen alls syns. Som första exempel
använde vi en osignerad tavla jag köpt för ett antal år sedan, som jag var
övertygad var en Carl Larsson. Med hjälp av våra DNA-undersökningar, bland annat inkluderande tandborst/ svettbands/ fickludds-besök på Carl Larsson-gården i Sundborn, lyckades vi
leda i bevis att det var en äkta Carl Larsson. Det håller rättsligt och det vet
vi tack vare att Marie också jobbar med rättsmedicinska undersökningar på högsta
nivå.
Allt fungerade som vi trodde, så vi har bolagiserat, tagit in finansiärer
och formulerat patentansökningar och allt som hör till. Den statliga myndigheten
Vinnova tror också på idén och stödjer oss. Det finns dock krafter som
inte vill att vi ska lyckas och därför bolagiserade vi. Vi behövde så att säga
mer än en skyddsväst under kläderna. Patentet och nyheten sjösattes i våras
(maj 2026). Företaget heter Hidden In Art AB.
Jag blev i samma veva uppringd av Bodil Appelquist på SVT:s Vetenskapens Värld, vilket ledde till ytterligare en sväng till Sundborn där de spelade in hur vi genomfört våra undersökningar och så. Programmet ligger på SVT Play, (da Vinci-mysteriet i Söderköping). Programmet rekommenderas varmt!
Oerhört spännande! Och vad fick du för ersättning av SVT? 2.500?
He-he… Nej, endast ersättning för resa och uppehälle och all
syn-reklam, som det kallas. Men det här är nog det största jag kommer att vara
med om i mitt liv. Detta är ju ett evighetsarbete, att bygga databas. Det vore
ju lämpat för exempelvis Getty Foundation eller liknande mega-aktör. Vårt mål
är att visa hur det går till och sedan sälja bolaget. Man uppskattar att det
årligen omsätts falsk konst för cirka 350 miljarder kronor, grundat på att all
konst omsätter runt 700 miljarder per år och att lite mer än 50% anses vara falsk.
 |
| Phi-Fi, det vill säga Programledarna Philip Mould och Fiona Bruce. Foto:BBC.com |
Jag associerar till mitt absoluta favorit-program, det engelska TV-programmet Fake or
Fortune med Konsthandlaren Philip Mould och Fiona Bruce. Den sistnämnda är
också legendariskt uppskattad programledare för brittiska Antikrundan. De har ju
påvisat att kalla vetenskapliga bevis ibland ändå inte håller, när ett Expertiseringsinstitut
har bestämt sig för att ett verk är fel..?!
Jovisst kan det vara så.
-----------------------------------------------------------------------
Ett exempel på en transaktion som kan vara konstig är ju
Salvator Mundi-tavlan. Det var ju en oligark som sålde och det skulle ju kunna
vara en penningtvättstransaktion. Det är ju där fokus ligger från myndigheter
och banker idag. Det är ju i de kretsarna man också handlar med Warhol och
Basquiat. Riktigt stora pengar som kommer varifrån? Om vi då vetenskapligt kan
belägga äkthet eller avfärda förfalskningar så inser man snabbt att det kan
finnas mycket stark opposition mot vår affärsidé…
Jag skrev en blogg för nästan exakt 13 år sedan, Svensk elefanthöst, om olagligt
elfenben på svenska auktionsmarknaden. Jag intervjuade då Professor Göran Possnert, tyvärr nu bortgången, i Uppsala
som upplyste om att det är jättelätt att datera elfenben och om det är
tillräckligt gammalt för att -lagligt- kunna få säljas, dvs före Cites-året
1947. Eftersom världens första nukleära explosion ägde rum år 1945 (Hiroshima
och Nagasaki) så kan man alltid se alla nukleära utfall som avtryck i det
organiska materialet elfenben. Trots att jag föreslog detta enkla test, så
avfärdade flera auktionshus idén som… för dyr. Det skulle nämligen kosta runt 3.000
kr att testa ett elfenbensföremål. Det är ju en parallell till er idé om DNA i
konstverken!?
 |
| Bättre än Zorn. Foto:Kontorsmaterial.se |
Även de stora auktionsdrakarna inser nog att de måste jobba
på rätt sida av lagen, hand i hand med lagstiftaren. Annars binder de i slutändan
ris åt egen rygg. Jag har ju varit en av de som har bråkat mest om hopplösa
katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter. Du får oftast mer VDN-information
på förpackningen till en 18-kronors glödlampa på 7-Eleven än du får om
målningen för 10 miljoner av Zorn, hos ett stort auktionshus… När Hills Flodkrök
skulle säljas för första gången på Beijers (Auktioner- sedan länge insomnat
Auktionshus), kommer du ihåg det?
Yes, jag var på den visningen, på Birger Jarlsgatan.
 |
| Förstörelsevapen? Foto:CederqvistAntik&Vin |
Mmm. Jag stod med en journalist framför tavlan och sa åt honom
att den tavlan är fullständigt förstörd av ett strykjärn. Carl-Gustaf Petersén, (dåvarande VD för Auktionshuset Beijers), hörde vad jag sa och kastade ut mig från visningen! Sen ringer han till Konst-
och Antikhandlarföreningens styrelse, där jag satt, och sa att ni måste göra er
av med styrelseledamot Moser, för han är farlig för branschen. Han bad sedermera om
ursäkt för det. Men jag höll ju på att förstöra försäljningen av den målningen,
eftersom jag skrämde marknaden. Allting har sin tid, va!? Det är bara att härda
ut och vänta.
 |
| Nystruken? Foto: Sven-Harrys Konstmuseum |
Det är ju fortfarande ett jätteproblem, det här med dåliga
katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter.
Det var ju ingen som krävde det förr. När utländska kunder
som är vana att anlita konstrådgivare ska börja köpa saker så är det klart att
de -och även konsthandlarna- vill ha en VDN över det de är intresserade av. Idag
går det att fiffla och fixa med bilder och då sitta framför en djäkla skärm av glas och försöka dra kloka
slutsatser, det håller inte alltid!
Vad tror du om framtiden för handlare visavi auktionshus och
mässor?
Det känns uppgivet. Jag tror att vi har all anledning att
känna oss uppgivna. Den digitala delen kommer ta över mer och mer. Det är beklagligt,
för det behövs ju en och annan sanningssägare och även något annat än bara digitala
övningar. Det behöver finnas gallerier som då fostrar en publik, knuten till konstnärskap
så att man kan se en kontinuitet. Inte bara dagens mediaeffekter; köp Lars Lerin,
köp Lars Lerin! Varför? Han är så bra..! Det resonemanget kommer inte att räcka
i framtiden.
 |
| Framtidens konst- och antikhandlare..? Foto: vecteezy.com |
Något som är en vardagsföreteelse internationellt är i princip
icke-existerande i Sverige, nämligen betalda konstrådgivare. På grund av
Antikrundan så får jag ju massor av samtal hela tiden om konst och frågor
därikring. Om jag skulle ägna mig åt alla som vill ha svar så skulle jag inte
få göra annat. Först när jag nämner att jag vill ha betalt för min tid så
försvinner de direkt. Det har blivit någon slags lovsång kring de fantastiska experterna,
ett uttryck jag för övrigt inte tycker om, i programmet. En lovsång och
tilltro som är sjuk.
För övrigt tror jag att mässor kommer att spela ut sin roll.
Det är klart, Mastricht (en av världens mest exklusiva konst- och antikmässor) kommer väl att finnas kvar. För det är väl den
enda som kommer att bära sig tror jag, om inte något nytt tänk kommer på plats.
Vi kan ju inte ha små privatjets som flyger från USA till Maastricht en gång om
året. Det ligger liksom inte i tiden.
 |
Ligger. Möjligen dock icke i tiden. Foto:BottleHero
|
Fast angående detta är jag cynisk och uppgiven! De som
har riktigt mycket pengar bryr sig inte. Jordklotet brinner upp men, bara de
får sin Beluga-rom och Cristal-Champagne om aftonen så är de nöjda... -och kanske även få skjuta sig en riktig
Tusker (riktigt stor elefant-tjur) någon gång emellanåt.
 |
| Ligger. Definitivt inte i tiden. Foto: Expressen.se |
De senaste åren har jag fått ganska många förfrågningar från
utländska doktorander som har stött på patrull i sitt forskande om nordiskt
sekelskifte. Det tycks inte finnas någon hjälpvillighet i museivärlden för de
är rädda för konkurrens. Jag försöker hjälpa dem och skicka dem vidare efter
bästa förstånd. Att vi blir mer internationaliserade tror jag ändå är någon
slags triumf. Det kan finnas en förlängning på intresset inom vårt område, som
kanske inte bara ligger på auktionssidan, utan också kan få leva vidare i form
av konsultverksamheter och även med möjliga nya(?) utbildningar. Så länge skolsystemen
inte reformeras så tror jag dock att framtiden är mörk.
Här försvinner vi i en diskussion, handskakande snarare, om hur
det känns som om människor i vår samtid allt mer tappat kunskap och kulturell
kompass. Jag nämner vardagsiakttagelser från min antikaffär på Österlen och vi konstaterar
lakoniskt att människor numer generellt förutsätter att allt är loppis. Vilket osökt -åter- leder mig till Antikrundans käcka programledare, vars starkaste utrop, tillika komplimang
i sitt yrkesutövande är ”Oh, vilket loppisfynd!” om det hon finner positivt. Ett,
i mitt tycke, tecken på kunskapsförflackning. Claes nämner att Anne ju är en
loppis-tjej, något hon inte hymlar med. Jesper Aspegren däremot, kom från en
borgerlig familj där konst och antikviteter hade ett naturligare mottagande.
Flamseriet i Antikrundan stjälper för väldigt många av oss i branschen. Precis
som att fifflande i auktionsbranschen också innebär att många drar sig undan
från antikbranschen.
Det sista du sa är ju det jag skrivit mest om under 15 års
bloggande! Jag vill kalla saker vid deras rätta namn och jag predikar att man
ska söka sig till auktoriteter inom respektive område, för att få bästa möjliga
hjälp och engagemang. Gagna branschen, sök kunskap och handla av dem, predikar
jag.
Det gäller att man måste trumma ihop en arsenal av lika
tänkande som går ut och gör någonting, för att det ska synas. Det är ett sånt
brus idag att det är svårt att tränga igenom. Jag tycker om Instagram som
medium (#claesmoser) och brukar lägga ut texter där och få ganska mycket
uppskattning.
Ja, förr var man ju tvungen att annonsera i fysisk press,
men det är det få som gör idag. Jag är också väldigt aktiv på Instagram
(#nickantique). Dessutom finns det ju -som påpekat- ingen fackpress värd namnet
längre och Instagram är ju faktiskt gratis. Ett icke oviktigt faktum i
sammanhanget.
Ett annat problem är ju att svenska muséer inte har pengar
att köpa in föremål med, eller göra fina utställningar med. I Danmark och
Finland kan man, men inte i Sverige. Då måste man, anser jag, göra som i
Amerika, understöda donationsmöjligheter genom att skattebefria. Jag känner
personer som donerar hundratals miljoner till sjukhus med mera, men de vill
verka i det tysta. Detta behöver nog utökas. Hela vårt kulturbestånd kan ju
inte bara handla om popmusik och Grammisgalor!? Det är en knepig tillvaro och
man undrar ibland om vår bransch kommer finnas kvar?
Precis! Och det leder mig in på en given diskussionspunkt,
nämligen AI. Vad tror du det kommer att innebära för vår bransch och dess
framtid?
Jag tittar på AI frekvent och vill försöka förstå vad det
innebär. Det enda jag konsekvent försöker tänka är; var kritisk, var kritisk,
var kritisk… Gör man bara som en guppy och nickar och sväljer så är det snabbt
kört.
 |
| Nicka och svälj inte! Foto: Hornbach.se |
Javisst. Vi handlare skulle enkelt kunna lura folk upp till månen,
men det vore dumt, för det kommer alltid tillbaka och biter en i rumpan. Förhoppningsvis i alla fall.
Jag har ju i Antikmonologen diskuterat många föremålsområden genom åren.
Kinesiskt är ju ett exempel. Där har det sålts ofantliga mängder
förfalskningar, inte minst på mässor. Jag har försökt få framträdande figurer
att sätta ner foten mot detta, men responsen har antingen varit ”sköt ditt så
sköter jag mitt” eller ”du är galen, det kan inte vara sant”. Ett annat exempel är falska
eller felattribuerade så kallade sportstugemöbler, företrädesvis attribuerade
till Axel Einar Hjorth.
Ja, det är ju precis med Hjorth-möblerna som med Lerin, de bara sprutar ut på marknaden. Fast Lerin är äkta… Förr hade vi ju bevakande
journalister som kommenterade konst- och antikbranschen. De var fast anställda
och oftast begåvade skribenter. Nu tar man in något när en chefredaktör får en
idé, av en skribent som inte är särskilt initierad, kunnig eller begåvad och då
blir det i bästa fall halvdant.
Ja, precis, och det är ju ur precis det resonemanget denna intervjuserie har fötts! Det blir ju bara ryggkliande och kindpussande så kallade inredningsartiklar…
Tack Claes, det blev ett långt och givande samtal och det har varit väldigt skoj!
--------------------------------------------------------------------------
.jpg)
