Recension av Bruno Liljefors av Fredrik Sjöberg

Var hälsad, den bästa av läsekretsar..! Tre år sedan senast. Vad drar mig tillbaka till tangenterna undrar kanske någon, skandaler i antikbranschen? Jodå, det finns så det räcker, men de får vänta.

Muskelmannen Liljefors.

Jag fick en förfrågan av redaktionen för den ornitologiska tidskriften Anser i Skåne, att recensera en biografi över Bruno Liljefors, som släpptes i våras. Det var en alldeles för spännande uppgift att tacka nej till. 

För transparensens skull så bestod lönen för mödan att jag efter genomfört arbete fick behålla boken, inget annat. Att jag redan hade den och nästan läst hela vid uppdragsstarten, var ju en annan femma. Ni får stå ut med att tilltänkt läsekrets är mycket fågelintresserade.

---------------------------------------------------------------

Upphovsmannen till biografin är Fredrik Sjöberg; biolog, litteraturkritiker samt författare, vars egna litteraturförteckning är egensinnig och diger. Den mest kända; Flugfällan, nominerades till Augustpriset 2004, en bok om entomologen Malaise och hans flugfälla.

Fredrik till vänster. Bruno till höger.

Biografins första rader utgörs av Rubriken Stortrappen i Düsseldorf. Slumpens vägar och faktiskt stortrapp felbestämd till ”duva” i en auktionskatalog leder Sjöberg in i en nyupptäckt guldgruva av tummade gamla brev, författade av Bruno; fram till 2024 bortglömda hos ättlingar till en av Brunos kusiner i Kanada. För en konsthandlande antikhandlare tillika ornitolog kan svårligen en mer munvattnande inledning formuleras.

En biografi över Bruno har varit svårt efterlängtad under många år, men är det ens möjligt att skriva en dylik? Bruno är en ikon i svensk konsthistoria. Tillsammans med vännerna och kurskamraterna Anders Zorn och Carl Larsson utgör de tre herrarna gruppen kallad ABC-målarna. Bara en sådan sak! Att en Catalogue Raisonné aldrig har publicerats om Bruno, dvs en heltäckande katalog över allt Bruno åstadkommit på papper, pannå och duk kommenterar Sjöberg närmast uppgivet. Bruno, men även Carl Larsson, var under många år beroende av inkomster från tidskrifter som de illustrerade enorma mängder för. En heltäckande katalog vore av många skäl -tyvärr- ogenomförbar.

Boken baseras på andras biografiska försök, samt fortlöpande en historisk placering av Liljefors i hans samtid. Perspektivet är akademiskt, med väl fungerande fotnoter och litteraturhänvisningar. Det är fröjdefullt att följa Sjöbergs ofta komiska tankemässiga irrfärder, tillika formuleringar. Om Brunos far skriver han exempelvis: ”… utöver det framstår inte gubben som särskilt beläst, utan mer som en av alla dessa sentida män som en gång slukat Tolkiens trilogi Sagan om ringen och därmed fått inspiration så det räcker och blir över livet ut, varför ytterligare läsning anses onödig”… Och om Brunos små avbildningar av gråsparvars familjeliv från det sena 1880-talet; ”en sorts impressionistiska enaktare i grått och brunt”. Sparvarna betraktades som ohyfsat slödder/ ”fågelfaunans dräggiga underklass”… ”Och även om Liljefors inte som Strindberg var politiskt motiverad i sitt val av perspektiv och modeller, var hans bilder lika radikalt naturalistiska som Röda rummets öppningsscen på Mosebacke i Stockholm en afton i början av maj.”

Bruno och hans bröder umgicks sedan barnaåren med systrarna Anna och Signe. Bruno gifte sig med Anna, den äldsta systern men uttryckte sitt intresse även för den yngre, vilket för en läsare i 2000-talet ter sig underligt. Fadern genomgick liknande med en tidigt bortgången fru så äpplet föll nära trädet.

Sjöberg lyckas övertyga om att Nationalmuseums kända Varpakastare, beställd av Svenska Turistföreningen och daterad 1888, målades i ateljé på fastlandet, i Kvarnbo. Sannolikt med god assistans av ”gotlänningen” tillika Liljefors-kännaren Lars Jonsson. Detta torde vara spiken i kistan för teorin om att den store mästaren någonsin skulle ha besökt ”Öjn”. Sjöberg nämner även en komisk passus där en av Brunos målningar avbildar två knölsvanar sträckandes över en mosse i skogen; Liljefors poängterar att det är just svanar, ”emedan i tyska tidningar de tros vara ejdrar eller papegojor eller höns eller allt annat utom det riktiga”… (Jag har genom åren för andra skådare biktat mig om att ha skrivit vänliga brev till svenska auktionshus om att gratis hjälpa dem med artbestämningar för utbjuden konst. Det visade sig att många skådande vänner hade erbjudit auktionshusen exakt samma tjänster… Alltid utan respons(!)).

I min blogg Antikmonologen har jag många gånger tagit upp problem med på marknaden förekommande falska Liljefors-målningar. Detta nämner också Sjöberg; ”stor munterhet hos ornitologer(sic.)” om förekomsten av världens först konstaterade hybrid mellan storspov och morkulla. För en gångs skull utelämnar Sjöberg källan i litteraturförteckningen. Källan var just nämnda Antikmonologen…

Jag kan inte tänka mig en mer lämpad biograf för Bruno, än biologen Sjöberg. Den stora behållningen med boken är placeringen av Bruno i hans samtid. Med allt vad industrialism, samhällsutveckling, urbanisering, framskridande välstånd, politik/ pengar (konsekvent omvandlade till dagens värde), social samvaro etcetera -innebar. Mark Twains påverkan på det sena 1800-talet nämns också.

Ett besök vid Ottenby Kungsgård omtalas i ett brev från 1907. Brevet var ställt till det svenska fågelskyddets grand old man Paul Rosenius (1865-1957), läkare och författare, vars första bok illustrerades av Bruno. ”Jag tilltalades mycket av naturen där. Det är stora mått i alla fall. Intet knussel”, Liljefors var där för att studera svanar från kanot. I december! (Betänk det när ni är ute ”i fält” i terränggående bil och har ”problem med appar och dåligt wi-fi”...) Sjöberg berättar med värme om Rosenius betydelse för fågelskyddet i Sverige, och den ömsesidiga respekten och utbytet mellan Liljefors och vännen Rosenius. Den sistnämnde var drivande bakom Måkläppens Naturskyddsförening, den första i sitt slag, bildad redan 1899. Tio år senare grundades Svenska Naturskyddsföreningen och trots att Bruno långt ifrån var någon föreningsmänniska så ingick han i kommittén som föregick bildandet. Återigen, styrkan i denna bok, placerandet av Bruno i den sfär som var ”Sverige” under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Sade någon Kulturkanon?

Träffande beskrivs Liljefors som en jägare som målade för att kunna fortsätta jaga, snarare än tvärtom. År 2025 är följande rader slående, i ett brev från Bruno till Rosenius, gällande den sistnämndes då nyligen (1912) publicerade bok Min jakt med kamera; ”det känns stukande att se hur flott kameran klarar upp saker som en stackars målare arbetat sig gråhårig på under åratal förgäves”.

Grosshandlare Liljevalch nämns ofta i boken. Som bekant är en av Sveriges mest kända Konsthallar uppkallad efter honom. Så passande att en av Liljefors största beundrare och kännare ställs ut där nu; Lars Jonsson, 109 år efter succéinvigningen 1916.

Nog har ni tillräckligt med fälthandböcker om Botswanas tättingar och världens liror!? Uppsök i stället er lokale bokhandlare och köp denna förträffliga bok. Var annars kan ni få er historien till mans om när Bruno förklarar kornknarrens flyttvanor för August Strindberg och Albert Engström, medförandes en kappsäck full av nyskjutna rapphöns?

Och ja, det var möjligt att skriva en biografi om Bruno! I boken får ni anledningarna till konstnärens oftast haltande ekonomi och även veta att han led av en mycket smärtsam och sällsynt åkomma i slutfasen av livet.

Några dagar efter att jag läst ut biografin tog jag mig ut till min närmaste kust (Skillinge) för att promenera med hund och kikare. En timme senare hade jag varit med om en av mitt livs läckraste fågelupplevelser; en nästan adult havsörn fick syn på en storskarv med uppenbar sväljproblematik. Jag fick syn på örnen i full jaktflykt, någon meter över havet, helt omedveten om örnens mål. Därefter full kalabalik, skarvflocken (drygt 100) kastar, dyker och far åt alla håll. Utom en skarv, som redan innan örnens uppdykande befann sig i en svår situation, med en jätteål i näbben. Örnen visste mycket väl vad den gjorde och sträckte fram sin högra klo och grep ålen, kliniskt och oerhört målmedvetet. Sedan flög den lojt tillbaka till sin favoritsten för att smörja kråset. Och vet ni? Det kändes som Bruno stod bredvid mig under hela skeendet. Tack, Fredrik Sjöberg, för den förnimmelsen!

==============================================

Om nu detta inlägg läses av någon så kanske det kan bli fler inlägg. Förslag på ämnen skickas med fördel till nickantique@hotmail.com. Det finns även ett kommentarsfält längst ned i denna blogg.

Saker & Ting ses på YouTube.

Har ni tittat på Saker & Ting på YouTube? Om inte, så gör det! Jag är jättejävig eftersom jag deltar i varje avsnitt. Det är Handelsbanken, EFN och Fredrik Strage som gör programmen om Samlare & Samlande; mer än 30 halvtimmeslånga avsnitt. Oerhört nördigt och lyssnande på ett finstämt vis.

===============================

Eftersom denna blogg handlar om Bruno Liljefors så publicerar jag även ett konstverk som ska klubbas den 7 december, hos Upplands Auktionsverk; "Nr 42, Bruno Liljefors. Kolteckning, signerad".

Så här anser Upplands Auktionsverk att en korrekt monogramsignering av Bruno ser ut:

B.L. enligt Upplands Auktionsverk. Snarare B och understreck.

Kom igen, Upplands Auktionsverk, detta är under all kritik. Tycker ni verkligen att det står B.L? Otur att något har vässat sitt kautschuk just precis i "signaturen"! Ännu mer otur att rävstackaren är -eeeh- alldeles atypisk för allt Bruno gjort som liknar räv. Vore jag er så skulle jag läsa på mer om en konstnär som var duktig och ofta anlitad av jakt- och fiskepressen när det begav sig; Harald Wiberg. Hans verk kostar en fraktion av Brunos verk. Därav någons kautschukträning, enligt min mening. Upplands Auktionsverk har värderat räven till 2000 kr, alldeles för lite för en motsvarande av Bruno. 29 bud senare så är den i skrivande stund uppe i 3.900 kronor. Det är i det närmaste ett okej pris för en Harald Wiberg i en väldigt trevlig 1800-talsram. Men som den ser ut nu så är det en förfalskning. Ingenting annat! Och vad det inte är behöver man inte heta Fredrik Sjöberg för att förstå. Jag törs dessutom slå vad om att just denna kan hittas i något nummer av tidningen Svensk Jakt. Denna typiska Harald Wiberg-räv.

Fotnoter:

Jag har tillstånd att använda ovanstående recension även i Antikmonologen, av vänlige Arne på Anser. Här bör nämnas att situationen i moder Natur är utomordentligt prekär, så ett medlemskap i Skånes Ornitologiska Förening/ eller annan lokalförening/ BirdLife Sverige rekommenderas innerligen. Fågelskådning är för övrigt världens bästa hobby.

Boken Bruno Liljefors är glädjande nog nominerad till Augustpriset i år.