Ditt och datt om konst och pengar

Samlarna och konstens miljonaffärer av Gunnar Lindstedt

För de av Antikmonologens läsare som ännu inte hunnit läsa Samlarna, av (ekonomi-)journalisten och författaren Gunnar Lindstedt, följer här några rader om boken.

Förväntningarna är stora, mycket beroende på Lindstedts renommé som bland andra inbegripit Stora Journalistpriset 1998. I diverse böcker och artiklar i bland annat Veckans Affärer har han belyst Trustor-skandalen, IT-bubblan och hisnande oljeaffärer. Marknadens förväntningar och känslor inför Samlarna lär ha varit minst sagt skräckblandade. Mycket beroende på –som ofta påpekat av Antikmonologen- att antik- och konstmarknaden i Sverige sällan eller aldrig ifrågasättes.

Inledningsvis får vi följa med konsthandlaren tillika grytomröraren Björn Wetterling som upprört konstbranschen med sin oftast allt annat än konservativa approach till konsthandel. Symptomatiskt är att just Wetterling släpper en journalist in på livet i konstens inre rum. Utöver gallerist Wetterling följer ett par plånboksstinna herrar från Skövde samt Lindstedt med på studiebesök bland handlare och konstnärer i New York. Redan i kapitel ett får vi sedelärande historier om både kommissioner från små gallerister till större och om att förfalskningar är vanligt förekommande. Wetterling befäster på så vis historierna/myterna om högtflygande konstaffärer via sin uttolkare Lindstedt, som vidarebefordrar dem med hull och hår. Jag betvivlar dock sällan eller aldrig sanningshalten i dem.

Växelvis får läsaren svensk kommersiell konsthistoria med affärerna bakom Teto Ahrenbergs misslyckade aktie- och Corbusier-affärer samtidigt som Pontus Hultén skrivs upp. Ahrenbergs namn ska enligt Lindstedt mycket målmedvetet ha eliminerats ur historieskrivningen kring främst Matisse Apollon.

På besök i Schweiz besöker Lindstedt den svenske (före detta) konsthandlargiganten Bo Alveryd och på villkoret att journalist Lindstedt betalar lunchen på tre-stjärnig Michelinrestaurang får journalisten ynnesten att intervjua miljardär Alveryd.

Boken heter Samlarna, men den kunde lika gärna heta Tankar kring pengar och konst. Med början i nordamerikansk industrialism får vi en genomkörare i samlande och mecenatskap. Därefter tas vi från en kontinent till en annan och från en konstmässa till en annan. Ofta, inte alltid, är Björn Wetterling rättesnöre. Det sista blir påtagligt när Wetterlings protegé Natalia Edenmont försvaras in absurdum.

Björn wetterling (Foto: Kristianstadsbladet 2005)

Edenmont slogs upp stort i intervju i Dagens Nyheter i samband med utställning hos Wetterling. I den intervjun koketterade Edenmont med hur oerhört sällsynta en del fjärilar var. Lindstedt skriver ändå att hon ”…ovetande använt ett antal fridlysta fjärilar…”. Lindstedt är också duktigt ställningstagande i formuleringar som ”Den polisutredning som inleddes blev en storm i ett vattenglas”. Antikmonologen har tidigare extensivt diskuterat Edenmont(Natalia Edenmont utrotar för att sälja).

Intressanta diskussioner berör Lundin och Bukowskis. (Rykten gör gällande att Bukowskis nuvarande VD Michael Storåkers skulle ha tvingats avgå på grund av vad som skrivs i Samlarna). Vidare benas skandalen ut kring närmast heliga före detta Moderna Museet-chefen Pontus Hultén och hans egenhändigt tillverkade Warholska Brillo-boxar. A propos Warhol, så diskuteras Andy Warhol-marknaden extensivt. Ett fåtal samlare/handlare styr prisbilden på Warhols verk. Marknaden kommer att svämmas över av Warhol-originalverk under de närmaste åren, på grund av att The Warhol Foundation bestämde sig för att via Christie´s sälja ohemula mängder. Antikmonologen har tidigare diskuterat detta, (En syndaflod av Warhol).

En liten invändning mot Samlarna; Tänk er en bok med titeln Sveriges främsta fotbollsspelare, utan att en enda gång nämna Zlatan Ibrahimovic. Att i en bok som Samlarna endast i en bisats nämna Åmells Konsthandel, tredje generationens antik- och konsthandel, är närmast att betrakta som tjänstefel. Åmells, Sveriges enda riktigt stora svenska och internationella aktör, vad gäller främst bildkonst. Å andra sidan är sannolikt Verner Åmell betydligt mer återhållsam vad gäller kommentarer och utvikningar för journalister än övriga (svenska) gallerister.

Hängmattesällskap. (Foto: cirka 1885, Fineartamerica.com)

Samlarna är av flera skäl given i hängmattan sommaren 2014, för såväl antikroade söndagsflanörer som auktionshusdirektörer. Dock; En röd tråd är svårfunnen, snarare är den pratig och hastigt korrekturläst och någon sensmoral blir aldrig uttalad. Utan att vara oumbärlig är boken ändå given läsning, eftersom annat knappt finns skrivet om svensk konstmarknad. Därför är varje stavelse ändå intressant, hur sorgligt det än kan låta.

Gunnar Lindstedt (Foto: Ninni Oljemark)

Jag ser fram emot Lindstedts nästa bok om svensk konst- och antikmarknad. Han torde nämligen ha fått blodad tand.

Fortsatt trevlig sommar, bästa läsare!