Ryggkli & Kindpuss (även kallad Antik & Auktion)

En gång för inte särskilt länge sedan fanns det papperstidningar med tillhörande redaktioner och fast avlönade journalister.

Förlåt? Journalist? Jo förstår ni, det var en person, ändamålsenligt utbildad att skriva om olika företeelser och skeenden. Va? Papperstidning? Jo, det är sådana där som står i affären bredvid kassorna, ofta inhandlade av äldre personer när någon kunglig person kastat in handduken, knarkat eller bara gjort bort sig i största allmänhet. Eller vanligare; när någon så kallad influencer betett sig som Förenta Staternas President mestadels gör, skandalöst. Det säljer lösnummer.

I Sverige fanns ett par facktidningar för antikbranschen, den mest kända hette och heter fortfarande Antik & Auktion (A&A). Den har funnits sedan 1975. 

Under det talande namnet: Antik & AUKTION står också skrivet i versaler: "NORDENS STÖRSTA TIDNING OM ANTIKVITETER, INREDNING OCH KONST". Antik är skrivet i gemener, medan AUKTION sedan 2025 står i versaler. Fullständigt logiskt eftersom tidningens absoluta merpart utgörs av (gratis-)material från och om svenska och internationella auktionshus. Alla auktionshus vill förstås omnämnas i upphöjdhet, få sina ryggar kliade samt kinder pussade.

Sedan många år är i A&A hemma-hos-reportage av typen Ljuvlig retro hos Jürgen och Jöran eller Mysiga Möbler hos von Snorrings på makalösa Hjorthundra Slott legio. Intet ont om dylika reportage eller nämnda karaktärer, men slika ryggdunkande och kindpussande orgier hittar man nuförtiden i alla magasin och tidningar från Svensk Dental Tidskrift(nåja) till Dagens Industri. Inget som sticker ut det minsta, oftast skrivna av människa med laptop och wifi, snarare än av typen med anteckningsblock i hand och penna bakom örat, (i forntiden kallad journalist). Människor som lever på att sälja in artiklar till alla som trycker och som är hejare på att klia ryggar, kindpussas och på att upphöja. Enligt devisen allt går att sälja med mördande pitch. Oftast är okunskapen hos de lyckliga omskrivna nästan lika stor som hos artikelförfattaren, vad gäller (de ibland så kallade) antikviteterna som avbildas i hemma-hos-reportagen.

Ja hallå?! Skicka hit en dj-t bra fotograf. Vadå? Jo, för att vi måste få en 1,5:a med kokvrå i Jakobsberg att se ut som en fyrlängad gård på Österlen. Läsaren ska få känsla-för-feeeeling förstår du. Va? Jodå. Det funkar. Många bilder på loppisfynden och så varierar vi perspektivet. Grodperspektiv is da shit! Har du en lite mer personlig infallsvinkel på kudden från Myrorna? Hade du -egentligen- inte köpt den i en turkisk BASAR en dimmig septembermorgon för 20 år sedan? Ååh vad FASCINERANDE! Kan jag citera dig? Men ASSÅ, det är ju SÅ läckert med färgsorterade bokryggar..! Vi plåtar köket i hårt motljus. Det blir SÅ 2026!

Senaste numret av Ryggkli & Kindpuss levererar trevligt reportage från Herresäte och även favoriter på Auktion, enligt osedvanligt sedvanligt mönster. Trevligast i janarinumret är Elsebeth Welander-Berggrens artikel om Prins Eugens design, (även om artikeln i sig kan ses som oförblommerad reklam för under 2025 utkommen bok om Design på Waldemarsudde). Fin artikel av mångåriga trotjänaren Petter Eklund om "Käramik". Eklund är mycket antik-kompetent frilansskribent, vilket idag är vanligaste formen för kulturskribenter. MEN, här kommer vi in på det jag anser vara ett oerhört stort problem för A&A; skribenter som sitter på flera stolar. (Och visst, jag ser problemet; de initierade jobbar i branschen och det är möjligen svårt att hitta helt obundna skribenter, med Petter Eklund som det bekräftande undantaget!). 

Tidningen har två till fyra, alltid återkommande skribenter. Erik Bilén (Filialchef på Stockholms Auktionsverk i Göteborg; samt Regionansvarig för Skåne) och Jenny von Platen (egen antikbusiness), är de två som oftast skriver drygt halva tidningen -sedan många år (10-20). Att då en av dessa ofta får sina egna objekt omskrivna i tidningen och samtidigt skriver en sedan många år återkommande kolumn kallad "Månadens Moderna" blir, eeh, magstarkt, för att bruka Dag Hammarskjöldsk terminologi.

Jobba på sexpacket, läs A&A..!

I senaste numret, i Petter Eklunds väl underbyggda artikel, om "käramik" (8 sidor), tar han upp alla möjliga keramiska föremål och deras popularitet. På sidan 25, i nämnda artikel, får Jenny von Platen en helsidesannons, FÖRLÅT, helsidesillustration av ett blåvitt fajansföremål och citeras i sju rader med slutknorren:"...Sådana saker behövs också. 22000 kronor hos von Platen Modern Form". Tre sidor senare, på sidan 28, i samma tidning finner ni "Månadens Moderna", en tresidig artikel författad av... trumsolo... Jenny von Platen. Där kommenterar hon det hon har valt ut för att illustrera det hon finner iögonfallande. Det Jenny väljer ut är ju -självklart- sådant som Jenny tycker om och intresserar sig för. Det vore ytterst märkligt om inte Jennys val av föremål i hennes texter i Antik & Auktion sedan 20 år tillbaka inte sammanfaller med sortimentet i hennes egen affär. Häri ligger problemet. 

Kalle åker till Bilbesiktningen X, därför att Kalle kör BMW och på just Firman X så jobbar det en kille som förutom på Bilbesiktningen X, ÄVEN jobbar på BMW, och Kalle känner honom så att det brukar gå lite "smiiidigare" på så vis. Tjeenare mannen! Liksom bara sådär. Ryggkli & Kindpuss. 

Det känns inte som jag behöver sparka in fler -vidöppna- dörrar..? Hela denna problematik ska ju inte ens existera. Det åligger seriösa ansvariga utgivare och chefredaktörer att se till att nepotism, ryggdunkar och (gen-)tjänster hålls stången. Medelst lång stång. 

Gissa fyra flaggors och bakplåtspappers minsta gemensamma nämnare!

Tyvärr så är varje nummer fullt av banala fel och misstag. Korrekturläsning tycks anses som något förgånget. Personal med gedigen benmärgskänsla för gamla prylar tycks vara utrotade. Är det någonstans jag inte vill se ordet "auktion" stavat "aktion" så är det i A&A, men även det har noterats. Å andra sidan så layoutas tidningen i Vietnam och trycks i Finland, nej Lettland, nej Rumänien..!? Jag har en rejäl hög Ryggkli & Kindpuss runt om mig och konstaterar att tidningen de senaste tio åren har tryckts i fler länder än en genomsnittlig lövsångare passerar på sin väg från Skåne till södra Sahara under några höstveckor. Ett tag framkallade tidningen starka känslor av att sätta igång och baka. Varför? Pappret kändes precis som bakplåtspapper. Det är under alla omständigheter sorgligt att Sveriges flaggskeppstidning(?) om antikviteter och kulturarv inte ska kunna få tryckas i Sverige. It's all about the money, var det som tidigare påpekat, någon som sjöng.

Nedan ett par lösryckta -tyvärr alltför vanliga- fel:

I jubileumsnumret från 2025 omskrivs en artikel från 1975. I den artikeln diskuteras "Stig Lindbergs lilla keramikfigur" i samband med värderingsbedömning. Den omskrivs år 2025 -återigen- som gjord av Stig Lindberg, men är designad av den mindre kända Ursula Printz.

Nr 7 är INTE en tekanna från Japan/ Kina. Det är en KENDI. Ordet härstammar från Kundika (Sanskrit) och var en traditionell form att förvara/dricka vatten i/ur. Senare utvecklades formen i Mellanöstern till vad som benämns Hookah, i vilken man rökte/röker vattenpipa... Bara för att Auktionsverket i Engelholm kallade det för en tekanna så ska inte A&A låta den flagranta okunskapen traderas vidare!

NEJ, det står INTE svenska barockljusstakar på bordet. Möjligen står det ljusstakar i barock-stil på bordet. De tre ljusstakarna är högst sannolikt utförda i nysilver, omkring 1940. De är inte från barock-tid! 300 år fel.

Sedan många år är Pontus Silfverstolpe återkommande krönikör. Han ligger bakom det jättestora företaget Barnebys, en "Auktionsplattform", och jobbar där på heltid; underförstått, ytterligare en rejäl tvåstolsrumpa. Han har blivit A&A:s öra i samtidens antikbusiness och tidningens enda skribent som kontinuerligt kommenterar det som sker på marknaden. Väl så. Personligen anser jag att den uppgiften åtminstone till stor del borde åligga den som skriver motsvarigheten till ledaren tidigt i tidningen (oftast på sidan 5), vilken dock skrivs av Mari Janson, Editionschef. Stofiler som jag föredrar begreppet "Chefredaktör". Jag förundras (åter en Hammarsjöldsk term) ofta över dessa skribenters val av ämnen. Om man storsatsat på den alltid(?) lika älskade infallsvinkeln "Blå/röda/orangea ting från Antikmässan i Älvsjö" i femsidig artikel i tidningen, så kommenteras detta gärna i många rader av Editionschefen, i hennes "ledare", som en liten teaser om hur spännande innehåll som väntar läsaren. 

Enstolssittning vid detta tillfälle.

Silfverstolpes ämnesval är ibland spännande, dock oftast lika slätstrukna som en nyanställds skjorta på Bukowskis. Här ska minsann INTE trampas på några tår. En halvsida om ett par damskor som slagit försäljningsvärldsrekord i USA är liksom bekvämare att skriva om, än det paradigmskifte som Antikbranschen de facto befinns mitt i. Kindpussar & Ryggkli ska det vara. På piedestal. Med vackert satt ljus. Shabbychicat. And for GOD´s SAKE, don´t mention the war.

Ett par nummer tillbaka skrev Editionschefen i sin "ledare" om hur hennes sommarloppisinköpta teakbestick förstördes i hennes diskmaskin, efter ett liv i högsta välmåga i 70 år. Hon fortsätter med att säga att bara tanken på att råka välta någon tusenårig antikvitet ger henne svår magvärk. Själv drabbas jag av akut svår värk när en Editionschef för Antik & Auktion koketterar med att hon råkat diska sönder saker i en diskmaskin. Hela kroppen liksom knyter sig. Diskmaskin är ett konkret substantiv som aldrig får förekomma i samma sentens som "antikvitet". Vilket högsta hönset på Sveriges största facktidning för antikviter borde veta. Jag gråter inombords.

Så ser en "ledare" i A&A ut (Nr 3, 2025).

Den största fördelen med att få vara utvald expert hos äldsta facktidningen i Skandinavien gällande antikviteter och auktioner måste ju ändå vara evig ungdom. Vid en granskning av bilder på de för närvarande 17 utvalda experterna, noteras att färgfototekniken inte hade slagit igenom vid fototillfällena och dels att experterna ser exakt likadana ut som de gjorde för 30-40 år sedan. Minst. Bli expert hos Antik & Auktion, men klunka för bövelen först ur Ungdomens källa. Var det förresten den som låg i Sätra Brunn..?

Är jag prenumerant på Antik & Auktion? Njae, det går lite i vågor, men jag orkade bara "vara lojal" och stödja tidningen fram tills för ett par år sedan. Jag prenumererar på konkurrenten Retro. Jag höll på att skriva "i stället". Men så var det inte alls för 10-15 år sedan. Då var A&A mer spännande. Redaktionellt är tidningen nuförtiden otroligt förutsägbar. Med få undantag. Jag kan inte skilja ett omslag -eller innehåll- från ett annat... Och när man lyssnar runt bland kollegor, vänner och kunder så är det en unison kör av uppgivenhet och frustration. För övrigt precis som med åsikterna kring SvT:s Antikrundan, även kallad Flamsrundan. Tyvärr, tyvärr. 

Det viktigaste vi har i Antikbranschen är förtroendet från våra kunder. Tänk över det, A&A.

---------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Jag känner både Petter Eklund och Jenny von Platen och tycker om dem. Men någon måste -till slut- nämna elefanten i rummet. Vilket är sorgligt, eftersom en seriös tidningsmakare borde ha ställt alla skåp på plats, från början.

Snott i Antiksvängen

Gummisnodd kan vara bra att ha. En finansminister av Gamla Skolan, Gunnar Sträng, hade minst en runt plånboken i bakfickan. Auctionet praktiserar en annan variant. Undertecknad skrev för snart ett år sedan ett blogginlägg i Antikmonologen om "Antikbranschens framtid" och diskuterade tre unga killar som antingen handlade av mig, eller bara sökte kunskap och dialog under Älvsjö Antikmässa 2019. Dessutom nämndes en "coming" ung tjej i kommentarsdelen av det blogginlägget.

Döm om min förvåning när Auctionet, där flera goda vänner arbetar, plagierat mitt blogginlägg om "En ny generation" och helt enkelt tar två av killarna i Antikmonologens text och även "coming" Hilma och intervjuar dem i Auctionets Magazine (AM). En glansig, mycket påkostad tidning som utkommer ett par tre(?) gånger per år. Detta utan någon hänvisning till Antikmonologen. (Annars är Auctionet Magazine föredömliga med små faktarutor och bildbylines, men här hoppade man i galen tunna). Osnyggt.

Och nej, jag är inte bitter, bara en enormt stark förespråkare av devisen äras den som äras bör. I en i det närmaste ideell verksamhet är det ett av de fundamentala rättesnörena. Särskilt vidrörande företag som omsätter hundratals miljoner penningar. Problematiken är ej okänd, men tenderar att vara omvänd. Det mest kända exemplet är två journalister som lär ha plankat en journalists arbete rakt av, i en så kallad Podd om mord.

För övrigt rekommenderar jag AM. I september 2017 sa Auctionet så här om den då nylanserade tidningen: ”Vi vill med Auctionet Magazine nå antik- och designintresserade människor för att inspirera och berätta om Auctionet, men också väcka intresset hos personer som ännu inte är lika inbitna som vi själva är” säger Johan Axelsson, marknadsansvarig på Auctionet. ”Vår ambition är att bli Sveriges största magasin inom konst, antikviteter, inredning och design".

A propos det så är det -tyvärr- inte svårt att vara bättre än Sveriges (enda och) äldsta antiktidning, Antik & Auktion (A&A) . Små och stora fåglar i både trädkronor och undervegetation kvittrar om att omstöpningarnas hårt tuktade piassavor drar in på massor hos A&A. Vilket dessvärre leder till friskt vågade och nydanande journalistiska grepp så som "Antikrundan -Följ med bakom kulisserna"... -För trettioelfte gången med i stort sett samma experter som för 30 år sedan. Kram- och flamsrundan har programmet utvecklats till, med objekten i marginalen och några få favoriserade experter i spotlighten. Som bekant. Inget ont om alla experter i Antiksvängen, men man undrar ju hur det är ställt med återväxten när man kollar in nunorna i Antik & Auktions expertpanel.

Extra, extra! Read all about it! Same same but same.

En aktör som har alla möjligheter och förutsättningar att bli Sveriges Antiktidning nummer ett är annars Scandinavian Retro. Men än så länge är den förträffliga tidningen irriterande smal i sin inriktning; primärt 1940-1960. 

Irriterande smal.

---------------------------------------------------------------------------------

Sommaren 2019 snoddes tyvärr även annat.

På Tullgarns Slott stals två vackra gjutjärnsbänkar, tillverkade under 1800-talet. Vänligen håll ögonen öppna efter denna Kungliga egendom.

---------------------------------------------------------------------------------

Till yttermera visso snoddes även nedanstående damm-dam i Västerås. Mer precist den oerhört ovanliga skulpturen "Morgonbad" av Anders Zorn, utförd i brons. Verket stals från Botaniska Trädgården i Västerås våren 2018. Den värdefulla fontänen fanns endast i tre utföranden. En finns på Zorn-museet i Mora, den nu diskuterade ägdes av Västerås Konstmuseum och sedan finns ytterligare en i Rosenbad-parken i Stockholm. Västerås Konstmuseum hade en så enorm tur i oturen, att efter att stölden hade konstaterats erfor man att Rosenbad hade sin version inne hos anrika gjutarfirman Bergmans Konstgjuteri för översyn och renovering. Detta gjorde att man, i samarbete med Zorn-museet i Mora, lät gjuta en ny version av Zorns bronskulla. Den nya kullan kommer åter till Västerås Botaniska under senvåren 2020. Alla nöjda och glada.

Intendenten/konservatorn Christina Runeson glad över ny Zornkulla. Hon och Intendenten Frej Berglind Drake har varit inbegripna i fallet med Zorn-dam(m)en. 

Var en så pass ovanlig bronsskulptur tar vägen är svårt att sia om. Sannolikheten att hon redan smälts ned för bronsvärdets skull är nog hög. Eftersom endast tre -nu fyra- har gjutits så vore hon oerhört svårsåld som konstverk.

---------------------------------------------------------------------------------

Häromveckan diskuterades -i samma andemening- för övrigt i mången media ett inbrott i galleri på Östermalm i Stockholm. Då stals, snoddes, tio-tolv (förstår inte varför siffran ej har varit exakt angiven någonstans) skulpturer av Salvador Dali. Experter uttalade sig då och sade att de minsann är osäljbara eftersom det rör sig om numrerade upplagor.

I en perfekt värld vore det så. Här snackar vi motsatsen till unika föremål. Dali ville tjäna storkovan och därför gjordes hans skulpturer i upplagor uppemot 1500, ibland "bara" 300. Om auktionshus och konsthandlare vore rigorösa i sina katalogiseringar och alltid noterade vilken specifik numrering ett konstverk hade så vore det svårt att få stulna objekt sålda- åtminstone lagligt. En snabbtitt på nätet visar att merparten av Daliskulpturer sålda i Sverige är numrerade och noterade. Men långtifrån alla och prisbilden varierar från runt 4000 kronor upp till 70.000. Och de bronskulpturer som har sålts för under tiotusen är katalogiserade som "Efter Dali". Vad nu det betyder?

---------------------------------------------------------------------------------

Antikrundan är ett fortfarande ganska populärt TV-program.

Sno ihop följande:

Några föremål med ålder. Strössla med en massa personkult kring vissa experter. På med många musikpålägg. Sedan nävavis av en massa kramar och gott om glada tillrop som "Vilket loppisfynd!". Häpp!

Ja, ni vet. Men så ibland så kräver stunden lite allvar. En av ringrävarna i programmet, Konsthandlare Moser, får i uppdrag att bedöma en oljemålning signerad Ernst Josephson, när Antikcirkusen är i Söderköping, 19 minuter in i programmet. Den sistnämnde förekommer sällan på auktion och här pratade vi om ett imposant porträtt föreställande äldre kvinna. Moser resonerar kring målningen fram och tillbaka och insinuerar för ägaren att "...det börjar lukta miljonbelopp". Kameraglidningar och klipphängare och 2-minter-om-Ernst-Josephson-uppläst-av-Anne-Lundberg. Men så till slut, en... ...upplösning..., efter diverse trumvirvlar och annat spännande; Moser vet berätta att tavlan är en känd förfalskning, omnämnd i bok om Josephson. Utförd av vännen Allan Österlind, som blev något av expert på att fejka Josephson, eftersom de spenderat lång tid tillsammans i Frankrike. Inslaget avslutas med att Claes Moser säger att den inte är värd några miljoner, utan i stället "...ändå har ett bra värde, för att den är så känd som förfalskning i litteraturen ...en 40-50.000 kronor".

Uteblivet Lundbergskt kramkalas denna gång. En så känd förfalskning är ändå värd 40.000-50.000 kronor, sade Moser, i exakt dessa ordalag.

Veckan därpå får Andreas Rydén, Bukowskis, i uppdrag att i Nora bedöma en mindre bronsskulptur, en gång utförd som skulptur av Carl Milles i gips, föreställande ägarinnans mammas farmor, 31 minuter in i programmet. Familjen, nota bene inte Millesgården, lät gjuta en bronsskulptur efter gipsen någon gång på 60-talet, hos en konstgjutare, "...eftersom gipsskulpturen började falla samman". Stämmer det, frågar Rydén ägarinnan barskt. Jaa, kvider hon... "Då kallar man det för FULgjutning säger Ryden med tordönsstämma och fortsätter: "Hade du gjort det här med uppsåt att sälja skulpturen så hade det varit en ren och skär förfalskning. Då hade det här varit ett polisärende". Rydén hade under expertiseringens gång kontaktat  "sina vänner på Millesgården" och de bad ägarinnan kontakta Millesgården, varpå Millesgården skulle registrera skulpturen. Men, som en ICKE Millesskulptur och då får den ju inget värde, endast affektionsvärde, avslutade Rydén. "Jag kan alltså inte värdera den, eftersom det är en så kallad fulgjutning".

Vacker fulgjutning. En man måste göra vad en man måste göra; ej applicerbart resonemang vad gäller värderingar av fulgjutningar av Milles.

Vad är sensmoralen av herrar Mosers och Rydéns expertiseringar? You tell me, det övergår nämligen mitt förstånd. Det som ena veckan kallas för en -av tidigare och samtida förståsigpåare- förfalskning värderas ändå till 50.000 kronor av en av landets största Konsthandlare. Den andra veckan kallas en -tack vare oklanderlig familjeproveniens- äkta skulptur av Carl Milles för värdelös. Rent juridiskt torde Rydéns inställning vara svårklanderlig. Däremot blir Mosers kommentarer uppåt väggarna ut-i-tok i sammanhanget.

Har månne svensk lagstiftning ändrats, eller är det -ännu ett- flagrant exempel på att Antikrundan har redigerats och klippts sönder så att expertens andemening försvinner i klipprummet? Den som lever får höra. Till syvende och sist ska det ju bli BRA TV, gubevars...

---------------------------------------------------------------------------------

Taburetterna/pallarna som Antikmonologen (AM) skrivit många spaltmetrar om, har uppnått nya höjder. De minimalistiska furupallarna som oftast attribuerats till Axel Einar Hjorth (AEH), har jag och andra understrukit att de (också) har nytillverkats. För något år sedan konstaterades i AM att de sannolikt ens icke varit i närheten av AEH:s ritbord, utan är av betydligt senare datum.

För ett par veckor sedan skrev Barnebys, även kallade Propagandamys, som följer:

Barnebys intervjuar Intendent Erik Ingare hos UAK. Auktionshuset och Ingare slår sig för bröstet och berättar om "upptäckten". Ingare, tidigare hos Bukowskis, torde ha deltagit i försäljning och marknadsföring av ett stort antal då kallade Hjorth-taburetter. 

Även Pontus Silfverstolpe intervjuas, -av sig själv(?),  gällande "Avslöjandet av Auktionsbluffen" och säger bland annat "Vi är flera i branschen som har ifrågasatt dessa pallars ålder och ursprung en längre  tid". Hemma i duschen i så fall?

Uppsala Auktionskammare 11-14 juni, 2019. Av UAK värderade till 60.000-80.000 kronor

Detta par försökte UAK sälja sommaren 2019 för 60-80.000 i utrop. Proveniens: Gåva år 1974 till nuvarande ägare. Återrop.

I december 2014 sålde Uppsala Auktionskammare ett par furupallar med utropet, alltså av deras experter uppskattade korrekta värdet 12.000-15.000,  följande katalogtext:

De klubbades för 175.000 kronor.

I januari 2020 säger Ingare i intervjun med Barnebys: "Särskilt roligt för oss i Uppsala är också att tillverkaren fanns i vår närhet".

Jätteroligt. Verkligen. Undrar om köparna av dessa nytillverkade och felattribuerade pallar också tycker det? Vilken kund blir den förste att vilja häva ett köp i Sverige? Hur många inredare sitter nu nervösa och hoppas att deras slutkunder inte hör av sig, i Stockholm/Paris/New York?

Hur länge ska felattribueringarna leva vidare? Troligen så länge det kommer in folk med pallar till försäljning. Den 12 januari 2020 klubbades "Taburetter paret i furu. Möjligen Axel Einar Hjorth... för 72.500 kronor hos Arvika Auktionsverk (utrop nr 247781). Budstarten gick vid 50kr.

---------------------------------------------------------------------------------

Förra sommaren sålde Stockholms Auktionsverk en "Hylla, Art Deco", med utrop 4.000 kr. Den klubbades för 580.000. Köpare var en av Sveriges främsta handlare inom 1900-talets konsthantverk. Tufft för Auktionsverket, men alla kan göra fel.

Beskuren bild, föreställande Auktionsverkets Futurumhylla.

Det dröjde några månader så dök en kopia upp på Västkusten i Sverige, hos den meste "Hjort-taburett-säljaren" i Sverige, Hebergs Auktioner; ett känt namn för trogna Antikmonologen-läsare. Katalogtexten ändrades i ett sent skede till "samtida" om förfalskningen.

Äkta Hjorth Futurum till vänster och förfalskning till höger. Klubbat pris 41.000 kronor. Så någon trodde nog på den.

---------------------------------------------------------------------------------

Låt oss prata om något roligare! Den 13-16 februari äger Älvsjö Antikmässa rum. Åk dit vetja! Av någon anledning så har vi utställare i år placerats i annan hall än den vanliga. Så ni besökare får ta Mässkartan och rekognoscera i förväg, så ni hittar till favoriterna. Kanske ska ni överväga flerdagarsinträdesbiljett? Man hinner ju inte allt på en dag och det är ett överflöd av härliga prylar och dito utställare. Vill ni hälsa på hos Cederqvist Antik & Vin så finns vi i monter B05:71.

I mars äger även mytomspunna Brösarps Antikmässa rum. Närmare bestämt den 20-22 mars. Som nybliven skåning är det oerhört kul och stort att få delta där, även om premiären genomfördes redan under Brösarps Moderna, i oktober 2019.

Hoppas vi ses på någon av dessa mässor!

---------------------------------------------------------------------------------

--------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:
Ursäkta fortsatta problem med olika typsnitt i Antikmonologen. Verkar dessvärre olösligt.

Källor:
http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/auctionet-lanserar-nytt-magasin-2154273

https://www.barnebys.se/blogg/uppsala-auktionskammare-avslojar-auktionsbluff

Skånska erfarenheter

Uppsala Auktionskammare valde -efter att Antikmonologen skrivit extensivt om pallproblemet- att ändå försöka sälja ett par med utrop 60-80.000 kronor i sin Vårkvalité. Antikmonologen har skrivit spaltmetrar i många blogginlägg om dessa en-gång-i-tiden-alltid-till-Axel Einar Hjorth(AEH)-attribuerade taburetter/pallar. Som Antikmonologenläsare väl känner till, så utgörs merparten av de som sålts de senaste åren av nytillverkade kopior av äldre original. Men, vadå "original"? Ryktet säger att de aldrig varit i närheten av AEH:s ritbord, utan utgör någon mindre känd 50-talsdesign för någon förskola. Rykten.

Uppsala ansåg i juni 2019 att deras saluförda taburetter var designade i "Sverige under 1900-talets andra hälft", av "Okänd svensk formgivare". Den relativt sett orealistiska värderingen 80.000 föll också platt som en spätta, eftersom den så kallade "Marknaden" satte ner blydojan. Återrop. Gåresågåre som man säger på Söder. Tji kosing säger man också ibland.

Teoretiskt dyr ved.

I senaste numret av -den nyligen redaktionellt näst intill totalomstöpta- branschtidningen Antik & Auktion diskuteras bland annat Hjorth-pallarna och Antikmonologens ifrågasättande av dem. Eller nåja, A&A uttrycker det inte explicit just så, men andemeningen är densamma. Äras den som äras bör. Eller inte?

---------------------------------------------------------------------------

Bukowskis väljer sedan någon månad att helt mörka vad de tidigare sålt samt priser objekten uppnått. Vad har man att dölja? Varför hemlighetsmakeri? Flera auktionshus eller sajter ger webb-besökaren möjligheten att söka på antingen "aktiva försäljningar" eller "avslutade försäljningar", för att på så vis få fingervisningar om katalogiseringar och priser. Dock inte Buk. Längre. Locket på.

---------------------------------------------------------------------------

På bortresidan Östersjön hade Bukowskis förhoppningsvis konstkunniga personal låång kaffepaus när någon stackare kom in på Helsingforskontoret med en oljemålning på gyllenläder, föreställande en ung kvinnlig mörk skönhet i profil. Någon hejare satte 400 generade Euro i utrop och gav målningen den modesta titeln A woman. Är det en kopia eller förfalskning så vore nog 400 Euro korrekt marknadsvärde. Går det att leda i bevis att det är en originalmålning av Alphonse Mucha -för det är vad målningen skriker- så saknas det ungefär tre nollor i Europriset. 400.000 Euro vore ett lågt pris på en förvisso osignerad, men dock originalmålning av Mucha. Jag är glad att jag inte var inlämnaren, för att uttrycka mig diplomatiskt. Klubban föll den 25 september på 13.100 Euro, vilket innebär motsvarande under 100.000 SKr i fickan för den uppenbarligen okunniga/ovetande inlämnaren. En spottstyver i sammanhanget. Nästa gång den syns på marknaden är nog hos Sotheby´s, Christie´s eller på Maastricht… Gissningsvis så sitter den lycklige köparen i detta nu och går igenom all känd litteratur om Mucha. Pinsamt, Bukowskis.

---------------------------------------------------------------------------

Skånes Auktionsverk, Gamla Anders Antik, säljer INTE nazistmemorabilia. Däremot käcka pysselpaket. Broscher med kludd inkluderat. Jättepraktiskt, kanske som julklappar till barnen. Före eller efter Disney och Karl-Bertil, undrar vän av ordning.

Titta vad praktiskt med modelleran så centralt placerad!

Hakkors eller annat som associeras till fascistoida, högerextrema rörelser för detta utrop är mindre aimabelt. Även om det inte är olagligt så tycks det finnas någon form av gentlemens agreement bland svenska auktionshus att inte sälja dylikt. Det dyker upp ibland, dock sällan. Lök på laxen är att ämnet är absolut sprängfyllt av förfalskningar av varierande kvalitet. Dock har man ju från Skånes Auktionsverks sida garanterat att det är äkta vara, eftersom man katalogiserar dem som "Tyskland 1930/40-tal". Men elefanten i rummet insinueras på intet vis. 

EDIT: Detta utrop drogs -utan kommentar från Skånes Auktionsverk- tillbaka från försäljning INNAN auktionen ägde rum. Sannolikt efter en uppsjö ifrågasättanden från allmänheten. Att det låg ute i katalog på nätet i någon vecka i ovanstående form kan man onekligen förundras över.

---------------------------------------------------------------------------

Fräsiga damer förgyllde Helsingborgsvernissagen.

Sedan undertecknad (åter) blev Skånepåg så har besöksfrekvensen på sydliga Antikmässor blivit påtaglig, till min oförställda glädje. Ett besök på vernissagekvällen i Helsingborg i somras tillsammans med samlarvän kändes dock som en tämligen sömnig tillställning. Inte särskilt många besökare och avsaknad av köphunger. Hoppas sistnämnda steg exponentiellt och att mässan utföll till allas belåtenhet!

---------------------------------------------------------------------------

Efter klassiska Brösarp i våras blev nästa -för mig- nya mässa att besöka Katrinetorpsmässan. En mycket trevlig tillställning i Malmös södra utkanter, i lantlig herrgårdsmiljö. Mässan har ägt rum i tio års tid och vuxit kraftigt i omfång. 

Mats Bohman, Mässgeneral och Intendent på Landeriet, säger att expansionen är tillräcklig nu, med tre stora tält. I år önskade man möjligen lite mer värme, eftersom det var svalt i tälten/utställningssalarna. Nämnas bör dock att undertecknad var där under uppackning och monterbyggande, så möjligen steg temperaturen -på fler vis. 

Likt Brösarp är detta en lättöverskådlig mässa med många duktiga utställare. När undertecknads hundar skulle rastas upptäcktes Katrinetorps presentbutik. Den får ni icke missa; maken till bokhandel är svår att finna om man är road av konsthantverk och litteratur därom!

---------------------------------------------------------------------------

I nästa vecka äger Brösarps Moderna Mässa rum, mellan den 4 till 6 oktober. Det ska bli oerhört roligt att ställa ut där för första gången. Slagsidan för Mässan är 1900-talets design och foto och antalet utställare är 22 med uppenbar sydsvensk prägel på utställarna, varav alltså Cederqvist Antik & Vin är en. Jag hoppas många av er har möjlighet att besöka Mässan och ser verkligen fram emot att få träffa Er!

Väl mött och trevlig höst önskar Nicklas med ny Antikaffär i Hannas på Österlen!

Modernt(?) foto(?) till salu hos Cederqvist Antik & Vin i Brösarp!

--------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------

Top Secret foto: Space-cloud-unit-io

Hårt julklappstips, ASIBS och en del mjukt

Ett julklappstips i sista stund för den som vill samla poäng hos prylälskarvännen, är praktverket Aluminium och rostfritt stål -Skandinavisk bruksdesign från 1920-tal till 1970-tal. Skriven av Thomas Lindblad i år. Sistnämnde befäster sin position som en av våra stora researchers och författare inom ämnet konsthantverk. Tidigare verk av Lindblad inbegriper bland annat: Bruksföremål av plast (2004), Funkisglas (2010, skriven tillsammans med Anna Livén West) och Sigvard Bernadotte och svensk industridesign (också 2010).

Klassiker i samma stund som pressarna tystnat.

Att man måste bläddra till sidan fyra i "stålboken" för att förstå att Lindblad är en samlare av outmanad rang är lite synd och får möjligen skyllas på förlaget. Meningen "Samtliga avbildade föremål ingår i Thomas Lindblads samling av moderna bruksföremål" avslöjar nämligen för alla oss prylälskare att utgångsläget för boken är bästa möjliga och det borde sannerligen ha påpekats i baksidestexten. En galen mängd föremål i kombination med stor vetgirighet och (pryl-)kärlek. Vad kan då gå fel, om man har Lindblads sinne för detaljer och akademiska approach? Ingenting, vilket också bevisas i boken, med all önskvärd tydlighet.

Aluminium, rostfritt och plast i skön harmoni.

Boken torde närmast vara pornografi för samlare av designföremål i allmänhet och aluminium- och stålföremål i synnerhet. Lindblad underbygger konsekvent fakta i boken med industrihistoria, i precis lagom mängd för att trigga vilja-veta-mer-nerven. Visste ni exempelvis att de tre viktigaste typerna av rostfritt stål utgörs av ferritiskt, martensitiskt och austenitiskt dito? Inte? Då hänvisas till sidan 33. I likhet med hur engagemanget för Karl Bertil Jonssons eskapader i det borgerliga hemmets trygga sköte ställs på ända blir man nästan tårögd när Lindblad redogör för hur Otto Forsman i tidningen Järnhandlaren från 1925 reder ut begreppen kring rostfritt stål kontra rostfritt järn.

Inte senaps- eller sockerburkar, vad än säljaren påstår. Kalla en spade en spade och en spottkopp för spottkopp; det gör Thomas Lindblad!

Meningar som Det rostfria godset fick kronprinsparet att glänsa, eller var det tvärtom?, gör åtminstone mig glad och dessutom vet jag nu också att Madonna och Ronaldo har AGA-spisar. Intressant är också att priser nämns sporadiskt för olika föremål och konsekvent får vi då också reda på vad industriarbetaren samtidigt hade i månadslön. Pedagogiskt upplagd grundforskning av yppersta slag. Enda svagheten med boken -låt vara ytterst krystad- kan möjligen vara att den sänder ut Coffee-table-vibbar, alltså att den ser bra ut på vardagsrumsbordet, men ack-vad-man-bedrar-sig. Snarare blir det en det-var-som-fan-läsupplevelse. Sprängfylld av fakta och rolig att läsa. En ekvation många skribenter sannolikt drömt om, men få genomlevt.

Att Lindblads böcker om moderna designföremål torde vara grundmaterial vid diverse (industri-)design, arkitekt och konst(-facks)-utbildningar förutsätter jag, men även gemene man lär få trevliga läsupplevelser. Att få namn på de föremål man tog för givet i sin barndom kan vara nog så tillfredsställande. Min mors intresse för prylar, som ledde mig in på banan, gjorde att en Hollywood alltid stod i stängbar värmehuv, på vedspisen(!) i köket. Alltid med en gul trattformad filterhållare ovanpå mynningen, när det var kaffedags. (På vilken det stod skrivet melitta och den är förstås omnämnd i den ävenledes utmärkta, av Lindblad författade boken, "Bruksföremål av plast").

Kaffekannan Hollywood, rostfritt stål, 1,5 liter, design Adam Thylstrup 1957.

Hatten av i den djupaste av bugningar för Thomas Lindblads fantastiska arbete med denna bok. Många timmars arkivforskning och mer eller mindre chansartade arkivbeställningar har gett ett fantastiskt resultat.

Enligt webben finns"Stålboken" att beställa/köpa i god mängd. Plastboken tycks tyvärr vara slut hos förlaget, men kan hittas hos ett flertal antikvariat. Glöm google för en stund och grotta ner er med denna bok i stället. Än hinner ni och hårda paket är som bekant alltid roligast.

Författaren Thomas Lindblad. Foto: Bokförlaget Atlantis

----------------------------------------------------------------------------------------------

Detalj av Nationalmuseiinköp.

De av Antikmonologen diskuterade problemen med mer eller mindre övertygande angivna "provenienser", bland annat i senaste blogginlägget (1 december) blir inte mindre intressanta vid läsande av senaste Art Bulletin, Volume 21, som ges ut av Nationalmuseum. I nyhetsbrevet har Anders Bengtsson, före detta Uppsala Auktionskammaranställd/delägare, skrivit den korta artikeln A French Tapestry with a Swedish Provenance, som berättar att en fransk Gobeläng med allegoriskt motiv av Oktober har kunnat förvärvas av Nationalmuseum. Grattis till förvärvet, Nationalmuseum!

Bengtsson dissekerar och avfärdar ett antal angivna mer eller mindre kungliga provenienser vid försäljningen av Gobelängen, från tidigt 1900-tal. Det blir bitvis komiskt om påhittade böcker och uppdiktade historier.. Bengtsson skriver: "...the tapestry series came into the posession of Queen Lovisa Ulrika, which is not possible as Sparre was dead when she arrived in Sweden...". Ironiskt nog gäller proveniensen The Lamm Collection, som såldes i New York 1923. Måste kännas ovanligt för Anders Bengtsson att befinna sig på den sidan i proveniensernas värld..?

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Sverker Lenas skrev i Dagens Nyheter den 10 december om stor irritation gällande Fotografiska Museets nya konceptbutik under Sergelstorgsfontänen; "Höga priser, halverad ersättning och stora, osignerade upplagor av bilder som i vissa fall har haft en tidigare, limiterad edition. Svenska fotografer menar att Fotografiska Museets nya konceptbutik vid Sergels Torg sänker fotografiet som konstform".

Problemen är stora och att foto som medium har blåsts upp så enormt under de senaste åren är ibland svårförståeligt. Antikmonologen diskuterade delvis ovanstående problematik i blogginlägget Världens största kinesiska porslinssängvärmare upptäckt: "Problemen med olika typer av tryck för foto som medium är många. Foto har hajpats enormt de senaste åren och prisbilder har formligen exploderat. Om fotot är tryckt under fotografens levnad eller ej, har en enorm inverkan på priset och det faktum att man kan fortsätta att trycka nya "prints" av ett negativ gör att man kan mjölka ur värdet på ett i grunden originellt arbete, med eller utan upphovspersonens godtycke" (21 mars 2014).

---------------------------------------------------------------------------------------------

Hur länge tillåter Auctionet att Z-Point Auktioner finns kvar hos dem? I skrivande stund (18 december) har "Auktionshuset" 1 föremål till salu. Ett. Detta kan omöjligen vara en seriös satsning av det så kallade "Auktionshuset"? Ännu mer central fråga; är detta en seriös satsning av Auctionet?

Once upon a time.

Att antalet antikhandlare blir färre och färre i Sverige är ofrånkomligen ett faktum. Auktionshusen tar över allt mer av second-handmarknaden. Eftersom auktionshusmarknaden är totalt oreglerad dyker således naturligt nog lycksökare upp. Så kallade antikhandlare med flera, får snilleblixtar och kallar sina verksamheter för auktionshus. Inte mycket att orda om. Men när auktionshus agerar oseriöst och oansvarigt blir det någott att orda om. Härmed föreslås att akronymen ASIBS tas upp av SAOL och SKAF; Auktionshus Som Inte Bryr Sig. (AHTCCL; Auction Houses That Couldn´t Care Less). Ni läste det först i Antikmonologen.

------------------------------------------------------------------------------------

Minnesgoda läsare kommer ihåg blogginlägget Dubiösa drycker drabbar drinkare, som publicerades den 13 december 2013. Nu har domar fallit i målet och många mer eller mindre oädla droppar hällts ut...

Foto: Winespectator

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu har ett år passerat sedan Antikvärlden kastade in handduken, vilket innebär att endast Tomten är vaken. -Förlåt!; vilket innebär att enda kvarvarande facktidningen är Antik & Auktion. Denna skrift är inte direkt känd för kritiska krönikor eller djuplodande skjutjärnsjournalistik, utan snarare ett forum för kindpussande och ryggkliande klubbar i Antiksvängen. Av vilka det finns ett stort antal.

I senaste numret av A&A hostas det dock lite! Alltid lika duktiga och korrekta Petter Eklund skriver om de moderna auktionsvisningarna i Stockholm, som ägde rum under hösten; "Ska de fysiska auktionsvisningarna behålla sin lyskraft måste de bli bättre. Man vill se salar fyllda av svindel och överraskningar, inte detta vanliga smörgåsbord av samtidskonst". Oj oj! Har A&A månne haft redaktionsmöte med imperativ om att försöka bli lite vassare? Att redaktionen läser få existerande kritiska bloggar är ett otvivelaktigt faktum.

Petter Eklund har köpt pennvässare.

Av allt att klaga på i auktionsbranschen, så väljer man att kritisera utbudet (alltså det som säljs av inlämnare och dödsbon) och det faktum att utbudet är för lika från ett år till ett annat. Jag säger då det! Ska man skratta eller gråta? Jag kan tänka mig ett par ämnen som bränner lite mer, för att uttrycka det diplomatiskt. Men antiktidningsmantrat är att inte uppröra de viktigaste annonsörerna, det vill säga Auktionshusen. Några dylika har inte Antikmonologen och jag undrar inte varför.

Bland kindpussar och gamla nyheter: Antik & Auktion, -Din antika tidning!

För övrigt noteras också följande rubrik i A&A: "Nu kan du ångra ditt köp på nätauktion!". Till synes har Antik och Auktion influerats av formuleringar i blogginlägget, Ångerfullt Bukowskis? Paradigmskifte när ångerrätt införs på nätauktioner, som publicerades den 2 mars 2015. Nio och en halv månad efter Antikmonologens faktiska scoop och intervju med personen som anmälde Bukowskis till Allmänna Reklamationsnämnden -och vann- så får Antik & Auktion det att låta som kokheta, utropsteckenförsedda nyheter. Nog för att A&A har lång pressläggning, men 9,5 månader..!? Bättre kan A&A; -väl!? Till skillnad från Antik & Auktion så är till yttermera visso Antikmonologen mycket noga med att alltid ange källor, när inte källskydd åberopas. Det blir nämligen snyggast så.

--------------------------------------------------------------------------------------

-En fröjdefull jul tillönskas Antikmonologens samtliga icke bannlysta läsare, i Sverige och övriga världen! -

Ripa i vinterdräkt signerad R och räv av Erik Reimhult. Utan snö. Precis så som det oftast ter sig i Tjockhult.

Ha en fin jul. Tydligen lär snön utebli, men julen kan ju bli vit ändå, eller åtminstone grå i stället för svart. Har man som jag jobbat på Systembolaget i närmare 30 år, så ter sig knökade bolagspåsar definitivt som en mindre viktig förutsättning för en God Jul. Shane MacGowan i The Pogues skrev The Fairytale of New York; Julmusik anbefallen av Antikmonologen, om livets törnen.

Del av texten till Fairytale of New York.

MacGowan var under många år alkohol- och drogmissbrukarnas affischansikte Nr 1. Otroligt nog, så kämpar han fortfarande vidare. Ibland rakt fram, men oftare ner i diket?

The Pogues när det begav sig. Foto: malt-review.com(!)

Var rädda om Er och tänk på dem som av olika skäl har det svårt. De är många och det är kallt i dikena.

 -----------------------------------------------------------------------------

Fotnoter:
Vår Hollywood hade dock röd bakelitknopp, inte svart.
SAOL= Svenska Akademins Ordlista.
SKAF= Sveriges Konst-och Antikhandlareförening.
Antikmonologen har aldrig försökt få annonsörer till bloggen.
Tjockhult: slang för Stockholm.

Den 7 januari kontaktades Antikmonologen av Lars Vikström, pennan bakom artikeln om ångerrätt i Antik & Auktion, som diskuteras ovan. Enligt Lars önskemål har Antikmonologen tagit bort direkta påståenden om att Antik & Auktion skulle ha saxat journalistiskt material ur Antikmonologen. Eftersom Antikmonologen inte har faktiska bevis för att så är fallet skall icke något dylikt faktiskt påstås. Ursäkta, Lars och Antik & Auktion! Med utropstecken.

Källor:
http://www.nationalmuseum.se/sv/Om-samlingarna1/Forskning/Art-Bulletin/Art-Bulletin-Volume-21/
http://nationalmuseum.diva-portal.org/smash/get/diva2:875648/FULLTEXT01.pdf
http://www.winespectator.com/webfeature/show/id/52507
http://www.lyricsfreak.com/p/pogues/fairytale+of+new+york_20109730.html