Antikdialogen; Johan Magnusson på Magnusson Fine Wine

Torsdagen den 19 februari träffade Antikmonologen Johan Magnusson inne på Magnusson Fine Wine (MFW) på Östermalm, i hjärtat av Stockholm. Inredningen i Vinkällaren är smakfull och det känns som att komma in hos något av de större vinslotten i Europa. Åtminstone i deras yttre regioner. Konst på väggarna, vinattiraljer och lågmält utstickande highlights som exempelvis en vägg av Fornasettitallrikar utgör tecken på att designintresserade har varit delaktiga i inredningsuppdraget. (Arkitekten bakom Vinkällaren heter Thomas Eriksson på Stockholm Design Lab). Det som möjligen kan påstås saknas är den allestädes närvarande doftväggen av murken vinkällare.

Johan Magnusson, bland nära och kära.

Jag berättar för Johan, grundare tillika ägare av MFW, om idén att intervjua aktörer på den svenska Konst- och Antikmarknaden, eftersom det i Sverige saknas fackpress som -förvisso något hårdraget- skriver om annat än kindpussar och shabby-chicade fyrlängade gårdar på Österlen. Skälen till intervjun med Johan Magnusson är flera. Jag anser nämligen att vinvärldens aktörer har oerhört mycket gemensamt med Antikvärldens. De är dessutom ofta desamma. Jag försöker fånga antik-, konst-, design- och nu även vinmarknaden av idag.

Kaffe i kopparna hos Magnusson Fine Wine.

Sedan år 2004 säljs ju alkohol på auktion i Sverige, för närvarande av Bukowskis, tidigare av Stockholms Auktionsverk. Och, som jag initialt utbrast för Johan vid intervjutillfället, så utgörs den mest självklara gemensamma nämnaren av det faktum att det finaste man kan göra med en riktigt bra flaska vin är att dela den med ens bästa vänner/familj. Precis som man gör med ett konstverk man älskar. Förvisso existerar också köpare av konst vars inköp åker direkt in i bankfacksförvaring eller in i ensliga visningslokaler. Men de är investerare/spekulerare, inte älskare av konst. Många i läsekretsen tänker säkerligen osökt att sådana köpare är vanliga även i vinvärlden. Förvisso. Mer om detta senare. 

Det inte så hemliga sällskapet. Magnusson Fine Wine.

Johan ger mig en kort guidad tur i lokalerna, där 222.000 flaskor lagras vid intervjutillfället. ”Men innan midsommar passerar vi 230.000”. Johan verkar ha minutiös koll på allt i verksamheten. Idag är vi Sveriges största vinkällare, etablerad 2008. Carl Jan (Granqvist) älskar att säga att Grappe är Skandinaviens största vinkällare, skrattar Johan. Det får han gärna säga, så länge vi får vara -är- störst på Grevgatan så är vi nöjda. Vän av ordning har för länge sedan noterat att båda vinkällarna är situerade på just Grevgatan...

Verksamheten bygger på uthyrning av vinfack i mycket specifikt utformade, idealiskt tempererade lagerlokaler, samt även möjlighet att disponera lokalerna för sällskap anknutna till MFW, samt att deltaga i diverse pop-ups, champagne-after works etcetera... Onekligen en frapperande tanke att mest vin i hela Skandinavien, cirka 200.000 flaskor, lagras på en gatstump kortare än ett liggande Kaknästorn. Ytterligare en slatt om c 150.000 buteljer ligger dessutom i externt lager. Borde inte Grevgatan i stället heta Vinkällargatan, eller det något snofsigare Via Cellae Vinariae..? Finns det fler lediga garage på gatan..? Med tanke på hur eftertraktade parkeringsplatser är i Stockholms innerstad så betvivlar jag det å det kraftigaste. 

Johan är en av vin-Sveriges mest erkända personer och har tilldelats ett flertal utmärkelser. Han var den förste att av Handelskammaren utses till auktoriserad Värderingsman för vin och destillat i Sverige och jobbade under många år på Vinkällaren Grappe, som tidigare påpekat ligger ett kast med liten Sauternes-flaska från MFW. Han var VD där mellan 1994-2005. Till yttermera visso var Johan konsult åt Systembolaget och dem behjälplig i att bygga upp Systembolagets vin- och spritauktioner, i uppstarten. (Något som var möjligt att genomföra först efter att Sverige blev medlem i EU och tilläts undantag från EU:s konkurrensregler genom att integrera auktionerna i monopoluppdraget). 

Ni befinner er i ett händelserikt skede på MFW? 

Ja, jo, så är det nog. Vi, det vill säga jag och min hustru Charlotta, funderar på att flytta lite av vinverksamheten till Lottas barndoms tassemarker, utanför Örebro. För nu är det sådana tider att våra tre barn ska flytta hemifrån och då uppstår ju möjligheter. Johan berättar att han återkommande skriver i tidningen Gods & Gårdar, om vin. Det slog det honom en gång att alla skribenter, ofta frilansar, väldigt sällan har möjlighet att träffas. Så han bjöd in alla, inklusive redaktionen, till ett mingel på MFW. Det blev väldigt lyckat och har skapat lite av en ”vi-känsla” och har dessutom blivit en återkommande tradition! 

Jag förvånas icke. Han är en av de främsta sociala förmågor jag träffat. Första gången var under tidigt 90-tal, eftersom jag då varvade mina studier på Universitetet med arbete på Sveriges, och då faktiskt under ett antal år också världens största Vinbutik, i gamla Marmorhallarna, på Stureplan i Stockholm. Vinbutiken som för övrigt låg ungefär 12 kast med -extremt väl vadderad- liten flaska Sauternes, från både Grappes Vinkällare -och numer också Magnusson Fine Wine. 

Jag måste ju fråga: skapade etableringen av MFW några hårda känslor mellan dig och Carl Jan Granqvist? 

När jag ringde upp Grappes styrelse och berättade att jag köpt lokal på samma gata som Grappe så var det inga problem. Däremot så blev stämningen mindre festlig när vi öppnade och genomförde flytten av ett större antal kunder och ett provocerande stort antal flaskor. Jag förstår hans reaktion.

Mina associationsbanor leder genast till när en fotbollsspelare har gått från en Stockholmsklubb till en annan. Om den spelaren gör mål mot sin gamla klubb så låter han bli att slå frivolter, hur snyggt målet än var. -Om han är rädd om sin framtid. 

Vi erbjöd kostnadsfri hämtning inom en radie av 400 meter… Jag och CJ tappade kontakten i över tio år. Men sedan bjöd jag in honom tillsammans med gemensamme vännen Peter Winding (mycket känd dansk vinprofil) på en visning. Efter det åt vi middag på Operakällaren och drack två flaskor Chateau Ausone ’83. De hade jag köpt på min första resa till Bordeaux, som ägde rum tillsammans med Carl Jan, då vi sa att ”vi skulle dricka dem tillsammans en dag”. Jag tackade honom för allt han lärt mig och introducerat mig till. Utan honom och hans välvilja hade livet inte sett ut som det gör. Det var ju också genom honom jag träffade Lotta (Johans hustru Charlotta)! Sedan dess är vi goda vänner igen. I backspegeln förstår jag att det korta avståndet till MFW var utmanande för Grappe… 

In Vino Veritas

Se där vad bra vin kan leda till, tänker jag i mitt stilla sinne. 

Gammalt tillbaks så var ju vin i Sverige populärt inte bara att dricka, utan även som investeringsobjekt. Hade man en slant över så kunde man köpa kvalitetsviner till relativt sett låga priser. Dessa kunde sedan avnjutas i både privata och officiella sammanhang. Vin har ju alltid kunnat ses både som kulturbärare och prestigefyllda objekt. Precis som kunskapen om vinet. Och fram tills vi blev medlemmar i Europeiska Gemenskapen/ Unionen så var heller inte alkohol möjligt att mäta ut vid eventuellt trassliga ekonomiska förehavanden (läs konkurser). 

In kommer nu Lotta och hälsar på. Alltså Johans fru, som numer också är VD för MFW. Johan och Lotta berättar att de var ner en sväng till mina hemmamarker i Skåne en kort tid före intervjutillfället. De firade en god väns jämna födelsedag, bland annat tillsammans med Daniel Berlin på Restaurang Vyn. Det leder oss in i diskussion om prissättningar av mat, vin och även på konst och antikviteter. En kort och intressant dialog där vi möts åsiktsmässigt om att prisnivåer osökt leder till förväntningar, såklart. En hög prisnivå är i rätt sammanhang positivt både för säljaren av företeelsen och av köparen. En för hög prisnivå kan dock ställa till det, precis lika mycket som en för låg dylik. Det gäller att lägga sig rätt med känsla för feeling, som det heter. Lägger sig Daniel Berlin FÖR högt i pris så kanske det bara dyker upp en massa instagrammare som ska skärmdumpa maten, inte faktiskt njuta. Och lägger han sig för lågt så undrar folk vad som är fel...

Samma så kallade I-landsproblematik existerar även i Antikbranschen. Med den stora skillnaden att transparensen år 2026 är mer självklar, än för bara några år sedan, åtminstone i auktionsbranschen. Det vill säga att om exempelvis en konsthandlare köper en tavla för summan X så ligger den slutsumman kvar på internet för all framtid, en sanning med viss modifikation. 

För att återgå till världen av oenologi; det är omöjligt att inte ta upp ämnet överproduktion. För gemene man så kanske det är en nyhet, men för de som är mer än vanligt roade av vin så är det -tyvärr- ett välkänt ämne..!?

Jo, det är ett problem med överproduktion för de enklare vinerna. Men visst, det har också funnits en prisbubbla bland de exklusivare vinerna. Det var ju drivet av att fler och fler människor intresserade sig för vin. Men när de människorna tar slut och inte lika många människor dricker vin, så resulterar det i den marknad vi ser idag. Det är ju exempelvis alldeles för mycket osäkerhet i USA (nota bene: denna intervju genomfördes innan kriget i Iran). Vi har i princip ingen export till USA från Bordeaux och kineserna har nästan slutat köpa. Det finns fortfarande en marknad i Kina men den är inte alls lika spekulativ som den var tidigare. Jag tror att Statsledningen i Kina har dragit åt tumskruvarna vad gäller gåvor och bestickning. Här avbryter nästan Johan sig själv och utbrister…så vad vi upplever nu är en ganska hälsosam… uppstramning av marknaden, i alla fall på köparsidan… 

Vi har ju aldrig uppmuntrat till spekulation… Eller...jag gjorde det när jag var yngre och skrev om det i Finanstidningen och så vidare. Men senast igår kväll... -vi har blivit öppnare mot omvärlden- så har vi ingått olika partnerskap. Bland annat med ett Tech-nätverk i Stockholm som heter Angel House. Det är en samlingsplats för Tech-entreprenörer och vi har blivit deras Fine Wine Partner och deltagarna igår ville då genast prata om vin som investering... Men jag tror att vårat hjärta ändå har legat i det du pratade om från början, nämligen att vin inte är gjort för investeringar, utan för att öppnas och konsumeras. Men det är klart att jag har förståelse för att folk investerar i vin. Glöm då inte att det rör sig om väldigt långa realiseringstider och du måste tänka på hur du ska lagra vinerna. Men vi ser alltså en sättning i vinmarknaden som är ganska bra. Förutom för dem som har spekulerat under senare år. 

Bx

I Bordeaux ska man snart sälja 25:orna. 24:orna såldes för 30-35% lägre pris än 23:orna och man är tillbaka på priserna för årgång 2014. Samtidigt så är ju kostnadssidan inte parallell med 2014, utan har ju ökat ganska påtagligt. Den reella inflationen har varit påtaglig de senaste åren och pengar är inte längre billiga som förr. Så producenterna är ganska så ”squeezade”. De har ju en ekonomi baserad på lånade pengar och spekulation om expansion och ökade vinster. Vi får ju heller inte glömma elefanten i rummet, att världskonsumtionen de facto har gått ned kraftigt. 

Vem kunde förutspå det för 20 år sedan, eller ens för fem år sedan?! Är det en del av en hälsotrend, eller har unga inte tid att dricka gott vin, på grund av idogt tik-tokande..? 

Johan skrattar till lite ansträngt(?). Hälsotrenden är säkert en del av det. Men det handlar också om att man ska introducera den yngre generationen för vin. Det har ju inte funnits där i vardagen på samma naturliga vis som tidigare. I det lilla så har ju vi ungdomsaktiviteter här på MFW. Det innebär att fackinnehavarna, våra medlemmar, stannar hemma. Men de får öppna sina skåp/fack och så tar vi hand om introduktionen i vinvärlden för medlemmarnas barn. 

Kan jag få se legitimation, tack?!

Jag känner hur Systembolags-Nicklas genast drabbas av tendens till hyperventilering. I vilken ålder då? utbrister jag. 

Ja, då är alltså vår definition på barn 18-35, svarar Johan leende. Jag fyller i Johans tankar och ord och inflikar snabbt att jag gladeligen skulle hålla i motsvarande kurser för samma ålderskategori gällande konst och antikviteter! Vi har precis samma problem med dålig återväxt där. 

Messande pappa? (Illustration ur Karl-Bertil
 Jonssons julafton, av Per Åhlin).

En vanlig familjescen bland våra kunder är en pappa som sitter och messar om sina favoritviner under familjemiddagen. Medan hustrun och barnen sitter och pratar om annat och det blir liksom inte lustfyllt. Det är självklart en överdriven bild, men glöm inte att båda föräldrarna har ett intresse i att överlåta vinintresset till sina barn. Vad ska hända med den där vinkällaren? Många fyrtiotalisters största problem är att de aldrig kommer att hinna dricka upp sina viner. Och helst vill de dricka upp vinerna själva! Inte passa dem vidare till nästa generation. Vi försöker nu vara proaktiva i att överföra vinintresset och därmed kunskapen till både kvinnorna och den yngre generationen.

Jag har en kund som jag alldeles nyss har pratat om detta med. Han har väldigt mycket väldigt bra viner, tre fulla skåp. Nu har han kommit på att han ska inte dricka mer. Men han behöver inte sälja. Och han vill egentligen inte sälja. Och då när jag pratade med honom så påpekade jag att det finns spottkoppar. 70% av vinupplevelsen är doftintrycket! Du kan mycket väl spotta ut vinet. På förra middagen på La Tour (exklusiv restaurang i Dagens Nyheters -för stockholmare- ikoniska skrapa, på 23:e våningen) satt en person konsekvent och spottade fantastiska viner. Och det är ju helt rätt! Han fick ju ändå uppleva vinerna tillsammans med maten. 

Detta är ju fantastiskt att höra, eftersom det är lite tabu att uttala det bland vinälskare: spotta stora viner!? Ändå ligger det ju otroligt mycket i detta. Det är verkligen tabu att prata om det bland vinälskare, men likafullt anses det som vulgärt att bli packad. Fryntlig och glad är helt okej, men full går bort. Särskilt i samband med riktigt bra viner. Här kommer jag med en längre, tämligen upphetsad, utläggning om alla -återigen- beröringspunkter med konst- och antikbranschen: En vinälskare på ålderns höst, med en välfylld vinkällare. Han funderar oroat på vem som ska ta hand om de fantastiska vinerna den dagen solen inte längre går upp för honom. 

Under 40 år bland antik- och konstälskande människor så har jag förstått att det svåraste som finns att diskutera och ta tag i tycks vara just detta! Vem ska ta hand om alla föremål, eller i detta fall drycker, som det tagit ett liv att få ihop? I bästa fall ens partner eller ens barn. I värsta fall tycker de att det bara är skräp. Men skräcken finns nog där för alla som delat Passionen, med stort P, att samla på sig åtrådda objekt. Objekt som man faktiskt älskar. Bara den frasen känns svår att få ner på pränt. Man får väl inte älska objekt..!? Eller får man det? Fråga mig eller Johan Magnusson! Objekt är i sig ett tämligen kallt ord, likväl som ordet föremål eller sak. Men jag tror ni förstår andemeningen. 

Magnussons fina viner.

I denna intervju är diskuterade objekt oftast gjorda i glas och rymmer 75 cl livselixir i form av druvsaft. Druvsaft som tiotals generationer haft ett enda mål med; Perfektion! Dryck som -när det är som bäst- får tyst på alla vinprovare i ett rum samtidigt. Dryck som kan få vuxna människor att tåras. Av ren och skär respekt till de som skapat de närapå obeskrivliga dropparna. Jag har själv erfarit just dessa känslor kanske en handfull gånger. Det är något man aldrig glömmer. 

Om ingen i ens familj delar den kärlek man har till vinflaskorna (eller antikviteterna) så torde det vara den elefant i rummet man aldrig nämner. Vi får heller inte glömma att vinet är något som har ett liv och det kommer ju att dö förr eller senare. Så till skillnad från en tavla så finns det ju en tidsfaktor, säger Johan lite inskärande, i mina nästan sorgsna utsvävningar. Det är ju såklart en balansgång, men nästa generation måste åtminstone veta vad det är de tar över. Så därför har vi också börjat med kvinnoaktiviteter. Där är männen inte välkomna. Man har en vinmiddag med Lotta, där man lär sig om vin och mat och så vidare. Vi försöker helt enkelt lossgöra låsningarna som finns i de flesta familjer! Nå, i alla fall i många familjer.

MFW har ett välutrustat restaurangkök där kända kockar gör gästspel många gånger per år, enligt pop-up-modell. Medlemmar bokar plats enligt först-till-kvarn-principen. 

Var det DÄR det började?

Hur ser vinmarknaden i Sverige ut idag? 

Systembolaget har öst på. De har åtta auktioner om året nu och min uppfattning är att man inte längre är lika noggranna i urvalet av viner som man var tidigare. Det säger jag inte bara för att jag var inblandad förr. Det är ju en enormt svår uppgift. Vi har tagit initiativet att sätta streckkod på alla flaskor och göra det klickbart. Men sådana initiativ uppmuntrar man inte. Tydlighet är ju alltid önskvärt och det är ju viktigt att veta hur en flaska har lagrats.

Vi var ut och hämtade en vinkällare i Saltsjöbaden som låg bredvid hustruns skoförråd, i 25 graders värme. De kördes efter mellanlandning hos oss till Auktionsverket och såldes sedan där. Men det stod ju inget om hur illa de lagrats så det var ju falsk marknadsföring. Proveniensen är ju SUPERVIKTIG! Samtidigt så kostar ju en Romanée-Conti 2016 (ett så kallat DRC-vin (rött) från Bourgogne och ett av världens mest eftertraktade viner) lika mycket som ett från 1985 på auktion idag. Så förståelsen för vad ett moget vin är och hur det ska smaka är liten, lika liten som för proveniensen. Men förhoppningsvis så utbildas alla med tiden och får förståelse för hur ett vin kan/ska smaka. Det är ett sånt där projekt som jag tror kommer bli ihågkommet i framtiden men som ingen förstår just nu… Det stör mig verkligen att inte Systembolaget fattar det. 

Det hade ju satt fokus på något som är mycket viktigare än att det ska gå bra för MFW… Här nämner jag att en god proveniens är något oerhört positivt även i Antikbranschen. Tyvärr även att rena lögner är legio i antikbranschen.

På vår hemsida så har vi en öppen sida som heter ID-tracking. Systembolaget kan hur enkelt som helst göra vår streckkod klickbar för att få all info om vår lagring av den buteljen. Vi redovisar för våra kunder och alla som får en flaska med vår baksidesetikett hur proveniensen ser ut.

Nu har Bukowskis hand om alkoholauktionerna. Jag tror att Auktionsverket fick lägga av när Lauritz köpte Stockholms Auktionsverk. Jag blev erbjuden heltidsanställning på Systembolaget och valet stod mellan att bli statsanställd eller förverkliga en dröm? Det valet var inte så svårt… 

Nej, det förstår jag och nu är det min tur att skratta, delstidsanställd som jag var i Systembolaget i 32 år. Du tog rätt beslut..!

Vad hände med Parkers enorma genomslag i vinvärlden? (Robert Parker var världens absolut ledande vinrecensent under många år. Hans utlåtanden både stjälpte och hjälpte världens vinmakare...). Det har skrivits böcker och gjorts TV-serier på temat.

Bx-nörd-bibel.

Det är helt borta. Idag är han inte längre aktiv, troligen på grund av för mycket av det goda livet men Robert Parker betydde otroligt mycket för att öppna upp den amerikanska marknaden och även den internationella. De borde resa en staty av honom nere i Bordeaux! Idag finns det 10-12 vinskribenter som är betydelsefulla. Det känns mer hälsosamt än bara en. Men samtidigt så kan man konstatera att exempelvis Penfolds alltid producerar en 100-poängare. För det finns nämligen alltid någon vinskribent som ger en 100-poängare och då är det ju självklart den skribentens betyg man väljer i sin marknadsföring. Och på ett sätt har det blivit sämre; i sociala medier får du mest utrymme om du skriver positivt och höjer till skyarna och då betyder det ju till slut inte så mycket. De ”recensionerna” blir ju bara till vatten så att säga. När Parker var aktiv så betydde det ju i alla fall något. 

För bara några veckor sedan slogs ett världsrekord. En flaska röd Bourgogne såldes av Acker i USA för 812.500 dollar. Det en bit över 10 miljoner kronor. (Intressant nog såldes exakt samma flaska, åtta år tidigare för 558.000 dollar...) Det var en Domaine Romanée Conti, från toppåret 1945. Så nog finns det anledning för förfalskare att försöka. Å andra sidan så kan förfalskarna i stället satsa på att fejka Pokemonkort tycker jag. Ett sådant såldes i vintras för drygt en kvarts miljard kronor. Hur kul är ett tryckt kort med en hittepåfigur jämnårig med internet, i jämförelse med en flaska flytande livselixir? För att förstå min infallsvinkel så rekommenderar jag att ni tittar in på Francois Audouze Instagram-profil. Han säger där bland annat att kunskap om vin kan ställa till med en massa dumheter, eftersom förförståelse ofta förstör när man provar vin... Precis som med konst! Bortse från signaturer eller mässingsplaketter och bilda er en objektiv uppfattning om vinet eller konstverket. Jag tror jag ska börja prata om att blindprova konst och antikviteter också. Man ska alltid prova vin blint, det ger en ödmjukhet och nyfikenhet inför det som finns i glaset -eller på väggen! Francois Audouze predikar detta och han säger också att man ska spotta när man provar vin, det ger en mycket större och mer korrekt upplevelse av vinet. Det sista kan ni bara hoppa över, gällande konst och antikviteter.

Är problemet med förfalskningar på vinmarknaden stort? Vi såg ju extrema exempel för ett tiotal år sedan, där Rudy Kurniawan lurade många människor på stora pengar. (Antikmonologen var (en av) de första att skriva om skandalen i Sverige).

Det har blivit svårare att lyckas med förfalskningar tror jag. Jag åkte ner till Aalborg i Danmark med en Romanée-Conti ’45 (samma vin som världsrekordflaskan!), som en kund hade ärvt av sin pappa. I Aalborg håller nämligen företaget Rare Wines till och där jobbar en kille som gått alla kurser och har tillgång till den bästa tekniken. Kundens pappa hade köpt flaskan i Paris i slutet av 80-talet. Hade den varit äkta så hade den varit värd fem miljoner, men det blev tummen ned. Med den nya tekniken så konstaterade man att flaskan var producerad av en -för Paris och 1980-talet- känd förfalskare. Rena CSI..!

Du jobbar ju fortfarande med värderingar, i egenskap av auktoriserad värderingsman. Var rekommenderar du folk att sälja sina bättre viner? Är den svenska marknadens nätauktioner fullgoda alternativ till de stora vinmetropolerna, Paris, Hong Kong, London och New York?

Inte så billiga som förr.

Ja, generellt så får du samma peng i Sverige som internationellt. Dock kanske jag råder säljare som har extremt åtråvärda viner av ypperliga årgångar att söka sig så nära köparna som möjligt. Det lönar sig när det gäller absoluta toppviner, då prisskillnaderna är markanta mellan bra objekt, respektive toppobjekt. 

Ytterligare en beröringspunkt mellan vin och antikvärlden således. Jag resonerar exakt lika vad gäller toppobjekt i antikbranschen och rekommenderar mina kunder exakt samma sak, när det gäller riktiga pangobjekt.

Om ni vill förstå hur erkända MFW är så gå in på hemsidan och scrolla bland de 97(!) gästspel de haft i form av olika kockar och krogar som pop-ups. Namnen på den listan är som en ren historielektion i svensk och ibland även internationell topp-gastronomi under 16 år..! Och i höst blir det 100-pop-up-jubileum, med Alain Roux, Tommy Myllymäki och Klas Lindberg. Inga dunungar. Kanske inte helt lätt att få en bokning? Icke-medlemmar torde ej göra sig besvär.

Utan basker, med vin.

MFW känns hungriga på framtiden, så det ska verkligen bli intressant att se var det bär av. Himlen är som bekant gränsen. Med ett försäkringsvärde på en dryg halv miljard förstår man att MFW är att likna vid ett Fort Knox, med allt vad det innebär ur säkerhetssynpunkt. Glöm sedan heller inte att herr Magnusson är en ytterst vältränad, före detta fallskärmsjägare som fortfarande håller sig i form, även några år efter genomförd värnplikt. 

Improvise, adapt, overcome, var det visst någon som sa. Ett ordspråk för vinvärlden? Åtminstone för Johan Magnusson.

Tack Johan, för ett givande samtal.

--------------------------------------------------------------------

Stöd gärna Antikmonologen:

------------------------------------------------------------------

Missa inte Handelsbankens och EFN:s satsning Saker & Ting ett program som ligger på YouTube och handlar om Samlare & Samlande, med Fredrik Strage och undertecknad. Fler än 30 halvtimmeslånga avsnitt om sköna människor med passion!

Strage beskriver doften på en Bordeaux som "doften av ett nyöppnat paket Denniskorv", och TV-historia är skapad.

-----------------------------------------------------------------------

Brösarpsmässan...

Dessvärre måste jag dela en oerhört tråkig nyhet, som jag länge anat var i antågande. Efter imponerande 50 genomförda antikmässor i Brösarp väljer nu arrangörerna Jan-Erik Öhgren och Christian von Grothausen att lägga ned den enormt välrenommerade mässan. De började 1994 med "Oförvanskade antikviteter och kulturhistoriskt intressanta föremål" på vårvintern, men för ett tiotal år sedan så satsade de också på en Modern variant av mässan på höstarna. Dessvärre så har besökarsiffrorna dalat rejält de sista åren. Intresset för äldre antikviteter har minst sagt gått i stå, och nätet är också en stor bov i dramat. Jag ville inte att detta skulle ske. Men, återigen, det sker NU. Folk tycks vilja ha ett paket hemlevererat. Inte rota ute i butiker bland riktiga människor. Det finns snart inga butiker kvar ändå. Just på grund av att folk prioriterar bort dem i konkurrens med lågprissajter på nätet och stora köpcentra... 

Christian och Jan-Erik som gryniga skuggor i bakgrunden, skymtande i en högklassig spegel i originalskick, från 1700-talet. Så har det varit i Brösarp i 30 år. Men nu har vi nått vägs ände.

Det är ju exakt detta jag angriper i min serie intervjuer. Det faktum att hela konst- och antikbranschen befinns mitt i ett paradigmskifte. Mitt mål är inte en vad-var-det-jag-sa-effekt. Däremot vill jag att någon diskuterar situationen vi befinner oss i. Och eftersom ingen annan gör det så gör jag det.

Vem, jag, bitter? Nej, inte bitter, snarare förbannad! Som man bäddar får man faktiskt ligga.

...Och därmed är en epok till ända, skrev Jan-Erik och Christian i brevet som anlände den 15 april. Så är det onekligen. Ingen mer trängsel i Brösarp. Kommunen har enligt arrangörerna visat ett totalt ointresse för mässan. Båset är tomt. Var faan är kossan?

-------------------------------------------------------------------

Sveriges mest förstörda programkoncept.

Under tiden fortsätter programledaren för Sveriges populäraste(?) TV-program, Antikrundan, att hoppa jämfota och flamsande jubla "Oooh vicket loppisfynd" om föremål hon finner fantastiska. Antikrundan torde vara den enda företeelse som står totalt orubbliga i paradigmskiftet... Läs gärna mitt mest lästa blogginlägg någonsin; Varför så ängsligt, Antikrundan? 

...Och där kommer han som rotar i folks påsar i kön. Rör han min påse så får han den i huvudet. Min son vill nämligen att vi ska besöka en Antikrundeinspelning. Det kallas "bra TV, som går genom rutan". Jag kallar det livskris. Det är mycket nu. 

-----------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Någon namnändring av Grevgatan känns inte plausibel. Den är uppkallad efter greven Per Brahe den yngre (1602-1680). Första gången gatunamnet dök upp var på en karta daterad 1733, då som Grefwegatan.

EN liten förfalskning är väl ingen skandal, så här i juletid?

I söndags, den 7 december, såldes en signerad "kolteckning" av Bruno Liljefors av ett litet auktionshus i norra Mälardalen, Upplands Auktionsverk. Värdet hade satts till 2000 kronor av Auktionshusets experter. Klubban landade på 4300 kronor, efter att 34 bud lagts. Inklusive pålägg i form av köparprovision och diverse påslag fick köparen slanta dryga 50 hundralappar. Vän av ordning reflekterar sannolikt och tänker, herregud vad billigt! Ett original av Bruno för 5000 kr, wow..!

Och så är det, vore det ett original av Bruno Liljefors(1860-1939). Som påpekat i blogginlägg från den 6 december konstaterar jag att detta konstverk är utfört av en av Brunos efterföljare, Harald Wiberg(1908-1996). Harald var en alldeles förträfflig konstnär. Dock spelade Wiberg i en kostnadsmässigt mycket lägre division än Liljefors.

Någon har fattat det mindre genomtänkta beslutet att sudda ut blyerts- (eller kol-)signaturen för att i stället skriva "B.L", Brunos initialer. Det misslyckades "förfalskaren" med alldeles oerhört, som påvisats i senaste Antikmonolog-inlägget. Att denne någon satt dit ett B och ett alldeles misslyckat L innebär att försäljningen per definition blev en försäljning av ett falskeligen attribuerat originalkonstverk. 

Jaja, tänker en del. Någon torskar 5000 kronor. Det var väl inte så farligt; det var ju ändå inte en halv miljon. Förvisso. Men var ska gränsen dras? Vid vilken nominell gräns är det upprörande "på riktigt"? Jag är inte jurist och heller inte ekonom. Jag är konsthistoriker, arkeolog och etnolog. Men jag skulle kunna vara betodlare, hjärtkirurg eller fekalietömmare hos Bajamaja och ändå lida av frustrationen i att köpa något som är uppåt väggarna felkatalogiserat.

Ponera att köparen av "Räv i månsken" hos det lilla Auktionshuset i Uppland lycklig som en lärka hämtar ut sitt "original av Bruno Liljefors" i december 2025. Köparen, låt oss kalla honom Kalle, ger Liljeforsen i julklapp till sin hustru, kallad Märta. Hon blir så lycklig när hon försiktigt öppnar paketet, efter Kalle Anka, men före Karl Bertil Jonsson. Märta kände redan före den obligatoriska jullunchen att det var något särskilt i luften denna julafton. Döttrarna, vuxna sedan många år, var oerhört spända under paketöppningen. Märta trycker tavlan mot sin barm och sprider glöggfryntliga tillika lyckliga blickar över vardagsrummet. Tio minuter senare hängde den på praktplats i nämnda rum och det blev för alla parter en välsignad jul..! (Pappa Kalle hade gömt hammare och spik under en av kuddarna i tv-soffan bakom Märta). Detta var, hör och häpna, till och med bättre än en tändstickstavla föreställandes Bodens Fästning.

Mamma Märta hade sannolikt mer kläder på sig. (Ur Karl-Bertil Jonssons julafton; T.Danielsson/P.Åhlin)

Pappa Kalle hade i hela sitt liv jobbat som tunnelbaneförare och alltid drömt om att själv äga en äkta Bruno Liljefors. Fem år efter den välsignade julaftonen trillade Kalle av pinn och Märta följde snart därefter. Kvar fanns döttrarna, en hel del IKEA-möbler och så var det ju den där äkta Liljefors-målningen! Döttrarna blev tyvärr ovänner ganska omgående, som så ofta i hanteringen av själva dödsboet, på grund av pengar. Bland annat eftersom de båda ville äga Brunos räv. De blev oense och gick därför till det Fina Auktionshuset på Fina Gatan. 

Väl där möttes de av en kvinna i väldigt fin dräkt som tämligen högnäst lät meddela att tavlan skulle tas in för bedömning av det Fina Auktionshuset och bad att få återkomma. Tre veckor senare ringde en äldre Intendent, låt oss kalla honom B. Lasé, och avfärdade deras målning tämligen bryskt med orden: det är en förstörd Wiberg-målning, inte en Liljefors. Vi kan inte sälja den överhuvudtaget. Hämta den senast på fredag, vi har ont om plats.

Som jag påpekat i tidigare Antikmonologer ett antal gånger; Marknaden glömmer inte försäljningar. Ett argument jag stött på många gånger är att en målning "...ju självklart är äkta, eftersom den såldes hos Auktionshuset X, det specifika datumet och året". Men tänk om det auktionshuset gjorde fel då? 

-Nej då, den såldes ju för 120.000 kronor, då förstår du väl att den var äkta! Ett argument dummare än tåget. Förstås. Har ett föremål för all framtid en äkthetsstämpel, enkom för att det en gång såldes av ett stort och välrenommerat auktionshus? Svaret är förstås nej. Detta har jag också diskuterat otaliga gånger i Antikmonologen.

All 'Bout the Money. And this pretty world is getting out of hand, skrev Meja. Hear hear.

Vad är då sensmoralen av ovanstående berättelse? Att aldrig leka med de pengar man inte har råd att förlora? 

Vad är huvudproblemet? Är det skandalen i sig, att någon blivit lurad? Eller att ett auktionshus inte utfört ett korrekt arbete? Eller att någon för all framtid har förstört ett signerat verk av Harald Wiberg? 

Personligen så anser jag att problemet är enormt mycket större än så. Förr eller senare får köpare av falsk eller "oriktig" konst reda på att deras objekt inte är vad det vid försäljningstillfället utgavs för att vara. Det innebär att ägaren av ett objekt som hen lurats att köpa blir arg, bitter och besviken. Det i sin tur leder till att köparen, som kanske har en slant över för att köpa något vackert, denna gång köper ett platt -nytillverkat- paket från Möbeljätten i Kungens Kurva eller klickar hem något klämmigt och käckt från Kina på nätet. I stället för att handla antingen hos ett auktionshus på nätet eller hos en Antik/ Konsthandlare. Ni förstår ungdomar, förr i tiden fanns det (gott om) Antik- och Konsthandlare i fysiska butiker. Och nej, det är inte samma sak som loppis. Men på grund av internets popularitet och målmedveten marknadsföring från Auktionshusen så hamnar snart (Sveriges) antik- och konsthandlare på samma lista som Torn- och Fjälluggla, de utrotades lista.

Vad säger SLU, Antikhandlare näst på tur?! Foto: NSD.se

Enligt lagen skall falsk konst förverkas. Men. Vad tror ni Harald Wibergs efterlevande tycker om det? Bara för att någon imbecill varelse med onda avsikter suddar i Haralds teckning så är det -väl- inte skäl nog att bränna tavlan? Eller? 

Jag har genom åren belyst exakt denna problematik ett antal gånger. Nästan alla de tavlor jag satt i spotlight har dragits tillbaka av saluförande auktionshus. Ingen av dessa har till min kännedom förverkats. I samband med ett blogginlägg om två falska Bruno Liljefors, hos respektive Uppsala Auktionskammare och Stockholms Auktionsverk drogs båda tavlorna tillbaks från försäljning ett par timmar efter att den Antikmonologen hade publicerats. Men, ingen av tavlorna beslagtogs av Polis. I stället hamnar dessa förfalskningar i en form av limbo/ gråzon. Utsmyckar de månne korridorerna på den så kallade Elefantkyrkogården där oönskade (politiker) som gjort bort sig "jobbar" med något irrelevant sisyfosprojekt..? Tips till arbetssökande inredningsarkitekt om inte annat. 

Ornitologisk praktsensation på Bukowskis, maj 2013. Låt mig presentera världens första Spovkullor!

Ett undantag från det jag sa ovan utgörs av målningen Spoväng, (utrop 175-200.000 Skr) som klubbades för 120.000 (bevakningspriset) kronor av Bukowskis, i maj 2013. Den drogs alltså inte tillbaka, trots att jag relativt subtilt (nåja) sågade den jämns med fotknölarna på dåvarande Chefsintendenten. Den målningen, tillika min sågning, nämns för övrigt i Fredrik Sjöbergs utmärkta Liljefors-biografi (nämnd i förra blogginlägget), som ni bör köpa i julklapp åt någon Liljefors-road person. Eller varför inte som gåva till någon auktionshus-anställd i er närhet?! Bara en förflugen tanke. Möjligen känner ni ägaren av "Spovkullorna"? Liljeforsbiografin skulle nog intressera ägaren av den målningen. Eller inte. Varför väcka de spovkullor som sover?

En reporter på P1 Kultur intervjuade mig om just detta efter att bloggen om de två falska Liljeforsarna publicerats. Han intervjuade även intendenter hos båda auktionshusen vilka vägrade svara på frågan om vad som hade hänt med de båda förfalskningarna. Kutym i branschen är nämligen att ägaren av föremålet kontaktas när "det otrevliga/ onämnbara problemet har konstaterats". Denne uppmanas att så snart det någonsin går, hämta tillbaka det förfalskade/oriktiga tillika oerhört oönskade föremålet, helst via bakdörren och aldrig nämna det onämnbara igen. Allt enligt devisen "Don't mention the war". Men man vill trots allt behålla en god relation till inlämnaren som ju faktiskt KAN ha något äkta hemma.

God jul på er!

Fotnoter:

Jag tror fortfarande idag, att Spoväng förblev osåld. Men ifrågavarande auktionshus valde att skriva SÅLD på den, för att så att säga ha flaggan kvar i topp, även efter blogginläggets publicering.

Meddelarskydd innebär att om någon tipsar mig om något så är den personen skyddad som källa. En central regel för Antikmonologen.

Recension av Bruno Liljefors av Fredrik Sjöberg

Var hälsad, den bästa av läsekretsar..! Tre år sedan senast. Vad drar mig tillbaka till tangenterna undrar kanske någon, skandaler i antikbranschen? Jodå, det finns så det räcker, men de får vänta.

Muskelmannen Liljefors.

Jag fick en förfrågan av redaktionen för den ornitologiska tidskriften Anser i Skåne, att recensera en biografi över Bruno Liljefors, som släpptes i våras. Det var en alldeles för spännande uppgift att tacka nej till. 

För transparensens skull så bestod lönen för mödan att jag efter genomfört arbete fick behålla boken, inget annat. Att jag redan hade den och nästan läst hela vid uppdragsstarten, var ju en annan femma. Ni får stå ut med att tilltänkt läsekrets är mycket fågelintresserade.

---------------------------------------------------------------

Upphovsmannen till biografin är Fredrik Sjöberg; biolog, litteraturkritiker samt författare, vars egna litteraturförteckning är egensinnig och diger. Den mest kända; Flugfällan, nominerades till Augustpriset 2004, en bok om entomologen Malaise och hans flugfälla.

Fredrik till vänster. Bruno till höger.

Biografins första rader utgörs av Rubriken Stortrappen i Düsseldorf. Slumpens vägar och faktiskt stortrapp felbestämd till ”duva” i en auktionskatalog leder Sjöberg in i en nyupptäckt guldgruva av tummade gamla brev, författade av Bruno; fram till 2024 bortglömda hos ättlingar till en av Brunos kusiner i Kanada. För en konsthandlande antikhandlare tillika ornitolog kan svårligen en mer munvattnande inledning formuleras.

En biografi över Bruno har varit svårt efterlängtad under många år, men är det ens möjligt att skriva en dylik? Bruno är en ikon i svensk konsthistoria. Tillsammans med vännerna och kurskamraterna Anders Zorn och Carl Larsson utgör de tre herrarna gruppen kallad ABC-målarna. Bara en sådan sak! Att en Catalogue Raisonné aldrig har publicerats om Bruno, dvs en heltäckande katalog över allt Bruno åstadkommit på papper, pannå och duk kommenterar Sjöberg närmast uppgivet. Bruno, men även Carl Larsson, var under många år beroende av inkomster från tidskrifter som de illustrerade enorma mängder för. En heltäckande katalog vore av många skäl -tyvärr- ogenomförbar.

Boken baseras på andras biografiska försök, samt fortlöpande en historisk placering av Liljefors i hans samtid. Perspektivet är akademiskt, med väl fungerande fotnoter och litteraturhänvisningar. Det är fröjdefullt att följa Sjöbergs ofta komiska tankemässiga irrfärder, tillika formuleringar. Om Brunos far skriver han exempelvis: ”… utöver det framstår inte gubben som särskilt beläst, utan mer som en av alla dessa sentida män som en gång slukat Tolkiens trilogi Sagan om ringen och därmed fått inspiration så det räcker och blir över livet ut, varför ytterligare läsning anses onödig”… Och om Brunos små avbildningar av gråsparvars familjeliv från det sena 1880-talet; ”en sorts impressionistiska enaktare i grått och brunt”. Sparvarna betraktades som ohyfsat slödder/ ”fågelfaunans dräggiga underklass”… ”Och även om Liljefors inte som Strindberg var politiskt motiverad i sitt val av perspektiv och modeller, var hans bilder lika radikalt naturalistiska som Röda rummets öppningsscen på Mosebacke i Stockholm en afton i början av maj.”

Bruno och hans bröder umgicks sedan barnaåren med systrarna Anna och Signe. Bruno gifte sig med Anna, den äldsta systern men uttryckte sitt intresse även för den yngre, vilket för en läsare i 2000-talet ter sig underligt. Fadern genomgick liknande med en tidigt bortgången fru så äpplet föll nära trädet.

Sjöberg lyckas övertyga om att Nationalmuseums kända Varpakastare, beställd av Svenska Turistföreningen och daterad 1888, målades i ateljé på fastlandet, i Kvarnbo. Sannolikt med god assistans av ”gotlänningen” tillika Liljefors-kännaren Lars Jonsson. Detta torde vara spiken i kistan för teorin om att den store mästaren någonsin skulle ha besökt ”Öjn”. Sjöberg nämner även en komisk passus där en av Brunos målningar avbildar två knölsvanar sträckandes över en mosse i skogen; Liljefors poängterar att det är just svanar, ”emedan i tyska tidningar de tros vara ejdrar eller papegojor eller höns eller allt annat utom det riktiga”… (Jag har genom åren för andra skådare biktat mig om att ha skrivit vänliga brev till svenska auktionshus om att gratis hjälpa dem med artbestämningar för utbjuden konst. Det visade sig att många skådande vänner hade erbjudit auktionshusen exakt samma tjänster… Alltid utan respons(!)).

I min blogg Antikmonologen har jag många gånger tagit upp problem med på marknaden förekommande falska Liljefors-målningar. Detta nämner också Sjöberg; ”stor munterhet hos ornitologer(sic.)” om förekomsten av världens först konstaterade hybrid mellan storspov och morkulla. För en gångs skull utelämnar Sjöberg källan i litteraturförteckningen. Källan var just nämnda Antikmonologen…

Jag kan inte tänka mig en mer lämpad biograf för Bruno, än biologen Sjöberg. Den stora behållningen med boken är placeringen av Bruno i hans samtid. Med allt vad industrialism, samhällsutveckling, urbanisering, framskridande välstånd, politik/ pengar (konsekvent omvandlade till dagens värde), social samvaro etcetera -innebar. Mark Twains påverkan på det sena 1800-talet nämns också.

Ett besök vid Ottenby Kungsgård omtalas i ett brev från 1907. Brevet var ställt till det svenska fågelskyddets grand old man Paul Rosenius (1865-1957), läkare och författare, vars första bok illustrerades av Bruno. ”Jag tilltalades mycket av naturen där. Det är stora mått i alla fall. Intet knussel”, Liljefors var där för att studera svanar från kanot. I december! (Betänk det när ni är ute ”i fält” i terränggående bil och har ”problem med appar och dåligt wi-fi”...) Sjöberg berättar med värme om Rosenius betydelse för fågelskyddet i Sverige, och den ömsesidiga respekten och utbytet mellan Liljefors och vännen Rosenius. Den sistnämnde var drivande bakom Måkläppens Naturskyddsförening, den första i sitt slag, bildad redan 1899. Tio år senare grundades Svenska Naturskyddsföreningen och trots att Bruno långt ifrån var någon föreningsmänniska så ingick han i kommittén som föregick bildandet. Återigen, styrkan i denna bok, placerandet av Bruno i den sfär som var ”Sverige” under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Sade någon Kulturkanon?

Träffande beskrivs Liljefors som en jägare som målade för att kunna fortsätta jaga, snarare än tvärtom. År 2025 är följande rader slående, i ett brev från Bruno till Rosenius, gällande den sistnämndes då nyligen (1912) publicerade bok Min jakt med kamera; ”det känns stukande att se hur flott kameran klarar upp saker som en stackars målare arbetat sig gråhårig på under åratal förgäves”.

Grosshandlare Liljevalch nämns ofta i boken. Som bekant är en av Sveriges mest kända Konsthallar uppkallad efter honom. Så passande att en av Liljefors största beundrare och kännare ställs ut där nu; Lars Jonsson, 109 år efter succéinvigningen 1916.

Nog har ni tillräckligt med fälthandböcker om Botswanas tättingar och världens liror!? Uppsök i stället er lokale bokhandlare och köp denna förträffliga bok. Var annars kan ni få er historien till mans om när Bruno förklarar kornknarrens flyttvanor för August Strindberg och Albert Engström, medförandes en kappsäck full av nyskjutna rapphöns?

Och ja, det var möjligt att skriva en biografi om Bruno! I boken får ni anledningarna till konstnärens oftast haltande ekonomi och även veta att han led av en mycket smärtsam och sällsynt åkomma i slutfasen av livet.

Några dagar efter att jag läst ut biografin tog jag mig ut till min närmaste kust (Skillinge) för att promenera med hund och kikare. En timme senare hade jag varit med om en av mitt livs läckraste fågelupplevelser; en nästan adult havsörn fick syn på en storskarv med uppenbar sväljproblematik. Jag fick syn på örnen i full jaktflykt, någon meter över havet, helt omedveten om örnens mål. Därefter full kalabalik, skarvflocken (drygt 100) kastar, dyker och far åt alla håll. Utom en skarv, som redan innan örnens uppdykande befann sig i en svår situation, med en jätteål i näbben. Örnen visste mycket väl vad den gjorde och sträckte fram sin högra klo och grep ålen, kliniskt och oerhört målmedvetet. Sedan flög den lojt tillbaka till sin favoritsten för att smörja kråset. Och vet ni? Det kändes som Bruno stod bredvid mig under hela skeendet. Tack, Fredrik Sjöberg, för den förnimmelsen!

==============================================

Om nu detta inlägg läses av någon så kanske det kan bli fler inlägg. Förslag på ämnen skickas med fördel till nickantique@hotmail.com. Det finns även ett kommentarsfält längst ned i denna blogg.

Saker & Ting ses på YouTube.

Har ni tittat på Saker & Ting på YouTube? Om inte, så gör det! Jag är jättejävig eftersom jag deltar i varje avsnitt. Det är Handelsbanken, EFN och Fredrik Strage som gör programmen om Samlare & Samlande; mer än 30 halvtimmeslånga avsnitt. Oerhört nördigt och lyssnande på ett finstämt vis.

===============================

Eftersom denna blogg handlar om Bruno Liljefors så publicerar jag även ett konstverk som ska klubbas den 7 december, hos Upplands Auktionsverk; "Nr 42, Bruno Liljefors. Kolteckning, signerad".

Så här anser Upplands Auktionsverk att en korrekt monogramsignering av Bruno ser ut:

B.L. enligt Upplands Auktionsverk. Snarare B och understreck.

Kom igen, Upplands Auktionsverk, detta är under all kritik. Tycker ni verkligen att det står B.L? Otur att något har vässat sitt kautschuk just precis i "signaturen"! Ännu mer otur att rävstackaren är -eeeh- alldeles atypisk för allt Bruno gjort som liknar räv. Vore jag er så skulle jag läsa på mer om en konstnär som var duktig och ofta anlitad av jakt- och fiskepressen när det begav sig; Harald Wiberg. Hans verk kostar en fraktion av Brunos verk. Därav någons kautschukträning, enligt min mening. Upplands Auktionsverk har värderat räven till 2000 kr, alldeles för lite för en motsvarande av Bruno. 29 bud senare så är den i skrivande stund uppe i 3.900 kronor. Det är i det närmaste ett okej pris för en Harald Wiberg i en väldigt trevlig 1800-talsram. Men som den ser ut nu så är det en förfalskning. Ingenting annat! Och vad det inte är behöver man inte heta Fredrik Sjöberg för att förstå. Jag törs dessutom slå vad om att just denna kan hittas i något nummer av tidningen Svensk Jakt. Denna typiska Harald Wiberg-räv.

Fotnoter:

Jag har tillstånd att använda ovanstående recension även i Antikmonologen, av vänlige Arne på Anser. Här bör nämnas att situationen i moder Natur är utomordentligt prekär, så ett medlemskap i Skånes Ornitologiska Förening/ eller annan lokalförening/ BirdLife Sverige rekommenderas innerligen. Fågelskådning är för övrigt världens bästa hobby.

Boken Bruno Liljefors är glädjande nog nominerad till Augustpriset i år.

Härlig Hertha, Kanon-Karin, sublim David och Antikmässa i Brösarp...

 Österlensommaren har varit som de tenderar vara. Tror jag. Mycket sol, lite regn och i och för sig mycket pandemi även i år. Tre somrar gör nog inte en skåning, även om jag faktiskt råkar vara född i Rosengård, Malmö. (Enligt Havamal: på den tiden Rosgården var fin och nykreerad). Förvisso mer än svalans ordspråksendaste svala, men stockholmaren bankas inte ut med övrig smutsbyk, hur som helst. Tror jag. Men vad vet jag om dylika företeelser? 

Vad jag de facto vet är att ett fantastiskt konstnärsskap har exponerats och ställts ut i orten där många snubbar fåfängt gjort u-sväng och beordrat sällskapet att ta en bild med överskuggande Ortsnamnsskylt i nacken; Bästekille. Även jag har frestats, dock icke ännu fallit till föga.

Hertha Hillfon är den exponerade. För ett antal år sedan sökte jag etablera kontakt med henne, för någon form av idolporträtt a la Antikmonologen. Det visade sig snabbt vara ett svårt uppdrag. Vänner som hade intervjuat henne förklarade att hon var extremt "svår", så skam till sägandes gav jag upp utan att egentligen någonsin ha lagt manken till. Något som djupt ångras när människan man på något sätt faktiskt åtrådde inte längre finns kvar i den fysiska världen.

Stor skulptur med spännande livsöde.

Hillfonska nunor.

Stark barnskildring i lera.

Fabriken i Bästekille har under sommaren visat skulptur, oftast i keramiska material, men även måleri i olika former. Skulpturerna är det som känns mest familjärt, men samtidigt ändå alltid lika stort och självklart genialiskt. (Jag var under många år medlem i en vinkällare i Stockholm, där ett närmast monumentalt (150x120cm?) Hertha-ansikte -inköpt för en herrans massa år sedan av en viss  Carl-Jan Granqvist- var det som mötte alla besökare vid ankomst till angenäma vinsammankomster. Det kändes alltid lika sympatiskt). 

Nåväl, utställningen -skickligt kurerad, genererade störst överraskningseffekt vad gäller Herthas kolteckningar och porträtt av kvinnor. Mycket känsligt utförda. 

--------------------------------------------------------------------------------------

En -efter-pandemin-resa- till vår underbara granne i väster, Danmark, ledde till kärt återseende av en av landets mest framstående nu levande konstnärinnor, nämligen Karin Mamma Andersson. Det är förstås ofrånkomligen enormt roligt att en svensk kulturutövare upphöjs till nivå i paritet med en av Europas mest högtstående kulturinstitutioner!

Jag vandrade genom utställningen och njöt av Karins konstnärsskap och tänkte såklart på hennes existens i Sverige och även i övriga världen. "Mamma" har representerat Sverige i Venedig-biennalen flera gånger men även haft separatutställningar jorden runt. Har någon någonsin träffat en "kändis (konstnär i detta fallet) så kan nog verbala "slagsmål" eventuellt uppstå om vem som känner hen mest innerligt. 

Lyckligt betraktande och spankulerande i utställningen av Karins konst så hör jag plötsligt kommentarer som bryter av övriga kommentarer av banalare typ. "Där är revisorn, han är borta nu"...och där är Aslan och han är också borta..! Aj, det gjorde ont att höra. 

I en glasmonter på Louisisana fick jag plötsligt syn på en gammal parkkompis från Stockholm.

Förflugna ord som blev till ett "Sesam öppna dig". Innan jag blev pånyttfödd skåning så vandrade jag på/i Södermalms till dels brottshärjade och till dels nedbajsade parker dagar och nätter igenom. Inte i jakt på nattsträckande simänder, heller inte i jakt på grafittisprejande huliganer, utan enkom för att rasta någon av de hundar som gjorde mitt liv enklare att leva. Någon natt på Mariatorget så kom en vacker vovve och förklarade för min hund (i mitt förra liv); Siv, att Siv inte var värd vatten, än mindre den jordplätt hon tillfälligt ockuperade. Den vackra vovvens matte (eller om det var husse)... Tror på det senare alternativet, ursäktade den Vackra Vovvens uppträdande och sade något i stil med att Aslan bara hade en dålig natt. Min Siv tog ingen skit, varken från Gud fader eller Aslan, Lika litet som min nuvarande Ruth skulle. Men det goda i det onda var att jag fick en relation till Aslans trevliga husse och matte. Aslan förde mig samman med två fantastiskt trevliga hundägare vid namn Jockum och Karin.

Så stod jag då på Louisiana en vacker höstdag i slutet av en för mänskligheten oerhört påfrestande pandemi och hör kommentarer om dels Aslan och dels Karin. I den efterföljande dialog med en grupp trevliga personer, visade det sig att det var Karins och Jockums gamla lärare från konstfack som var på besök för att titta på en gammal elevs alster. De var uppenbart imponerade och någon sade att... "hon behövde ingen styrsel på skolan, det var uppenbart hur starkt konstnärsskapet var...".

Det råder det ingen tvivel om på Louisiana.

---------------------------------------------------------------------------

Sämre ställe för en sittning finns det gott om i. Hygge i Davids Samlinger...

Vid ytterligare ett besök i Danmark, denna gång i Köpenhamn, kunde jag inte hålla mig ifrån en av mina absoluta pärlor i hela museivärlden. Kvalitén är helt enastående. Davids Samlinger är centralt beläget i fantastiska Köpenhamn. Gör ett besök här, man tror inte sina ögon och formligen häpnar i varje utställningsrum. Tyngdpunkten ligger på islamiska världen, men även europeiska och orientaliska föremål gör stället till en Pärla. Jag var här första gången 1993 i jakt på "bakkebordsblader", fajansbord, ehuru min tre-betygs uppsats i konstvetenskap hade dessa som ämne.

----------------------------------------------------------------------------------

Ruth och hennes husse ska till Brösarp!

I dag öppnar Pärlan Brösarpsmässan sina portar, för första gången på mer än 1,5 år, på grund av den förhatliga pandemin. Spänningen är stor bland många. Hur stort är det sannolikt uppbyggda intresset för de bättre antikmässorna? Det återstår att se. Många duktiga och hängivna urställare har med sig fantastiska föremål från både fordom och mer nära samtid. Detta är en nyhet för Brösarp! Tidigare har det vara antingen "Klassiska" med oförvanskade, äldre antikviteter eller "Moderna", med huvudsakligen 1900-talsdesign.

Nej Auctionet, detta är inte kvalitet

På grund av diverse omständigheter har jag de senaste åren tyvärr presterat väldigt få blogginlägg. Gudarna är dock innerligen medvetna om att uppslag inte saknas. 

------------------------------------------------------------------------

Det är söndag och paraplyföretaget för 40 auktionshus; Auctionet (AN), håller idag höstens Kvalitetsauktion. Annonseringen har varit allestädes synlig, inte minst i sociala medier. "Vår expert väljer ut sina favoritföremål". Experterna utgörs av Tom Österman, David Brolin och Li Pamp. Två av tre kända från TV -inte oviktigt i sammanhanget- och alla erkänt duktiga ringrävar i Antiksvängen.

22 eller 23? Kvalitetsauktion i alla fall.

Av de 40 auktionshusen deltar 22 i Kvalitetsauktionen med 808 föremål totalt. I genomsnitt således 36 föremål per auktionshus. De 22 väljer själva huruvida eller inte de ska vara med i Kvalitetsauktionen, likaså även föremålen. Minst antal utrop har Lysekils Auktionsbyrå med tre objekt. Flest föremål i auktionen har Garpenhus Auktioner med 128 utrop. Inget av AN:s utländska auktionshus deltar i Höstkvalitén.

Vid en sortering av Kvalitetsauktionens högst värderade föremål tar Garpenhus guld-, silver- samt bronsplats, med Tanghäst värderad till 600.000 kr, björn skuren i jade värderad till 300.000 samt Yoke i sten från Haiti värderad till 225.000 kronor. Ja, även fjärdeplatsen tas av det Malmö-baserade auktionshuset, med ett par silverkandelabrar värderade till 180.000 kronor. -Edit: Inget av dessa fyra föremål såldes-

Under de två rubrikerna "Asiatika" (19 utrop) och Keramik och Porslin, underrubrik "Orientaliskt" (16 utrop), finner vi Garpenhus sammanlagt 35 orientaliska utbjudna objekt. Samtliga föremål är kinesiska och den sammanlagda värderingen -gjord av Garpenhus expert/experter ligger på 1.502.500 kronor (med förbehåll för eventuell felräkning). Detta är exklusive Yoken, värderad till 225.000 kronor.

Jag har försökt ringa till Garpenhus under helgen, men de har stängt lördag-söndag. (Något som var otänkbart bara för något/några år sedan under en sista visningshelg för en så kallad Kvalitetsauktion. Men som tiderna ser ut med allt större framgångar för nätauktioner samt den extrema situationen med rådande pandemi, så är det förståeligt). 

Nedan visas ett urval av Garpenhus orientaliska kvalitetsföremål.

"Kang-shi, omkring 1700". Min rumpa, torde en brittisk intendent utbrista på sitt språk. Omkring 2000 vore en korrekt katalogisering.

"Sannolikt Yuan-dynastin" (1279-1368 efter Kristus). Samtida vore en adekvat beskrivning.

"Yuan-dynastin" (1279-1368). Samtida vore en korrekt katalogisering.

"Song-Yuan (960-1279)". Nu skrek den brittiske intendenten "min rumpa" på sitt språk -igen. Samtida vore närmare sanningen.

"Song-Yuan". Icke. Samtida -igen!

Song-Yuan. Nope. Samtida.

"Han dynastin (206 f.Kr- 220 e.Kr)". Värdering 300.000 kronor. Sent 1900-tal/samtida vore en korrekt datering.

Gott och blandat hos Garpenhus Kvalitetsauktion. 

Själv köper jag dock hellre en påse av denna variant, för en tjuga. Foto: Partykungen.se

------------------------------------

Garpenhus 35 kinesiska föremål har följande angivna provenienser (alltså tidigare kända ägare):

"Sydsvensk privat samling": 24 stycken.

"Skånsk privatsamling": 4 stycken.

"Ingeniör Hans Henningsen, Danmark, därefter privat samling": 3 stycken.

"Alf Holm": 2 stycken.

"Viktig sydsvensk privat samling": 1 (snusflaska värderad till 2500 kronor). (Varför "viktig"?)

Ett föremål, en blåvit terrin, saknar proveniens.

Den för hela Höstkvalitetens högst värderade föremål, en sancai-glaserad Tang-häst, värderad till 600.000 kronor, anges proveniensen som: Hans Henningsen, Ingenjör, Danmark. Direkt efter proveniensen står "För jämförelse:" med två länkar till två olika Tang-hästar som sålts hos ett av världens största auktionshus, Christie´s. Den första Christie's-hästen såldes år 2019 för 675.000 amerikanska dollar. I runda slängar 7 miljoner svenska kronor. Inte kattskit. Den hästen hade kända provenienser från 1947/1984/1986. Den andra Christie's-hästen såldes 2014 för 149.000 amerikanska dollar, cirka 1,5 miljoner kronor. Den hade dock endast en -mycket modernare- proveniens, från 1998. Vän av ordning undrar då hur intendenten vid Garpenhus Auktioner har resonerat när denne satte värderingen 600.000 kronor. -Eftersom densamme ansåg att de två Christie's-exemplen var så -i sammanhanget relevanta- att de skulle stå i direkt anslutning till Garpenhus kuse. Varför realisationsvärderingen 600.000 kronor, när de två så viktiga(?) jämförelseobjekten såldes för 7 respektive 1,5 miljoner kronor? 

För att potentiella kunder skulle tycka att 600.000 kronor var superbilligt?

Tidiga provenienser blir något av en "garanti" för presumtiva köpare att föremålet de åtrår de facto är äkta -ofta i motsats till en "för sen" proveniens. Åtminstone som psykologisk effekt betraktat.

Ymnighetshorn, dock ej kinesiskt. Foto: Bukowskis

Provenienser kan vara/är helt avgörande för slutpriser på kinesiskt konsthantverk, eftersom marknaden bokstavligen svämmar över av mer eller mindre bra förfalskningar sedan många år. En säker proveniens från 1947 är i sammanhanget guld värd. Det kinesiska ymnighetshornet började spruta ut förfalskningar i slutet av 1980-talet och fortsätter till våra dagar. Ett ämne jag diskuterat i Antikmonologen (AM) otaliga gånger sedan bloggstart år 2012. Alla mer erfarna auktionshusanställda vet att en mycket stor andel av de kinesiska föremål som idag erbjuds till försäljning är förfalskningar. Inte bara kopior, utan de facto förfalskningar.

Trogna läsare av AM har också i bakhuvudet att det alltid är mycket enklare att förfalska ett skrivet intyg än själva objektet i sig...

Att i direkt anslutning till ett föremål som värderats till 600.000 kronor länka till två extremt lyckade försäljningar i USA av två helt andra föremål är i mina ögon helt enkelt en variant av Phishing eller nätfiske. Ett försök att lura potentiella kunder att bjuda högt. Om Lasse-Gurra Aktersnurra säljer sin långmilare till Volvo från 2001 för 8.800 kronor så blir det liksom lite konstigt om han i annonsen ändå också länkar till Volvos värsting, med triple-bigger-extra-allt-bling-bling på, från 2020, för 940.000 kr. För fångst av godtrogen lantbrukare. Bondfångeri med ett ord.

Auctionet har sedan många år ett system av att för oss kunder sätta spotlighten på föremål som är extra intressanta. Oftast står detta i direkt samband med de högst värderade föremålen. Anmärkningsvärt är att inget av hela Kvalitetsauktionens fyra dyraste objekt är utvalda av någon av Auctionets tre experter. Förvisso är ingen av de tidigare nämnda tre experterna expert på just orientaliskt konsthantverk, men de besitter mycket breda kunskaper inom alla föremålsområden. 

Jag anser att ett totalt undvikande av kommentarer vidrörande auktionens fyra dyraste föremål, tillsammans värderade till mer än 1,3 miljoner kronor, är oerhört "olyckligt", för att inte säga fel. 

Orientaliskt är dock INTE handplockat av Li Pamp. Heller inte av Tom Österman och heller inte av David Brolin. 

Hör inte, talar inte, ser inte. Världens äldsta framställning av de tre åsiktsamputerade primaterna i Shintohelgedomen Tosho-gu i Japan. Foto: Wikipedia.

Här finner ni Auctionets Urvalskatalog för Höstkvalitén 2020. Alltså det AN anser som mest spännande.

I en lång text nämner Försäljningschefen Tom Österman massor av spännande föremål i Höstkvalitén i deras 16-sidiga nätmagasin. Dock nämns inte ett enda orientaliskt föremål. Ändå är h e l a auktionens tre högst värderade föremål orientaliska...

Hösten 2020 får -för Auctionet nya antikkändisar- nya titlar att tillföra sina trycksvärtedoftande visitkort. Rektor och Magistrar har redan pekats ut. Ingen av dessa har plockat ut Orientaliska favoriter. Heller. 

Jag tolkar det som att man från Auctionets sida resonerar som att "Marknaden får avgöra". Man kryddar med gubbnävar av Laissez-faire och tänker att går-det-så-går-det och det som inte säljer drabbar ingen, vare sig fattig eller rik. 

Eller är det rent utav så att det på mer exekutiv nivå inom Auctionet inte finns djupare kunskaper om orientaliskt konsthantverk? I så fall borde man ta in konsulter som gör jobbet. Vi finns. Att jag som "bärare av budskap" är både kokt, stekt och helrökt behöver inte påpekas. Men tack för tanken, ni som uttalat den. (Jag har pekat på precis samma problematik vad gäller Skandinaviens största Antikmässa, i Älvsjö. Kvalitetsjuryn för Antikmässan har stora problem med just orientaliskt).

Från Auctionets hemsida!

Som det nu ser ut så är det en skandal att man accepterar dylikt krafs i en "Kvalitetsauktion". Jag bedömer den absoluta merparten av Garpenhus 35 föremål som moderna förfalskningar. Flera av objekten måste skärskådas på nära håll och även TL-testas för att kunna bedömas korrekt. En del av de lägre värderade föremålen är nästan korrekt katalogiserade, eftersom de beskrivs som 18/1900-tal. Dock bara nästan, eftersom det skulle kunna ha stått 19/2000-tal i stället. Med kraftig slagsida åt 2000-tal, eftersom vi skriver 2020 i år och det mesta av Garpenhus 35 föremål i Auctionets "Kvalitetsauktion" är gjorda på denna sidan millennieskiftet.

Vilka är förlorarna under och efter genomförd auktion då? Alla, i långa loppet! Jag har skrivit många spaltmetrar om detta i tidigare Antikmonologer. Kanske påminns ni exempelvis av blogginläggen om Z-Point Auktioner i Borlänge? Läs först Snillen excellerar i Borlänge och sedan Århundradets auktionsresultat i Borlänge; -eller kanske inte? 

Paralleller till Garpenhus finns, även om Z-Point Auktioner var snäppet värre. Z-Point försattes i konkurs i februari 2017 men var uppburen medlem av båda Auctionet och Barnebys, tills AM började gräva i verksamheten.

Ansvaret vilar tungt på en så stor organisation som Auctionet att hålla "ordning i sina led". Fyrtio auktionshus ombord samma skepp är ett svindlande antal! Undertecknad har flera gånger diskuterat problemen med AN:s Försäljningschef för Sverige, Tom Österman. Ju fler utländska auktionshus som ansluts till AN, desto fler problem uppstår om gemensam inriktning och regelverk -anser jag.

Även om de svenska medlemsauktionshusen sköter sig, så innebär det inte med automatik att Tyska/Spanska/Engelska/övriga auktionshus gör det. Jag har för Tom pekat på felaktiga katalogiseringar utförda av tyska auktionshus för exempelvis kinesiskt konsthantverk samt även pekat på minst sagt problematiskt saluförande av elfenbensföremål hos spanskt auktionshus, utan påföljder. Det sades då att man inte kan styra de utländska medlemmarna i dylika frågor, endast söka föra en dialog.

Är det så även för de svenska Auctionet-medlemmarna?

----------------------

Fyra dagar efter avslutad Kvalitetsauktion så går det inte särskilt bra att hitta försäljninigsresultaten för Garpenhus praktföremål:

Tanghäst, värderad till 600.000 kronor, utrop nr 1479756:

Björn, Han-dynastin,  jade, värderad till 300.000 kronor:

Yoke, sten, värderad till 225.000 kr:

Där fumgerar länken och föremålet går att bjuda på- igen! Värderingen är densamma, 225.000 kronor, beskrivningen är också exakt densamma som inför Kvalitén, "Teknisk analys från 2014 medföljer som bekräfter (sic.) att det rör sig om ett mycket gammalt föremål". Ett mycket gammalt föremål är exakt hur gammalt?

Silverkandelabrar, ett par, värderade till 180.000 kronor:

Alltså konstateras att tre av fyra av hela Auctionets Höstkvalitetsauktions högst värderade föremål mystiskt ha försvunnit efter att ha utbjudits på auktionen. Vad hände med det som kallas transparens? Detta är mycket oroväckande och allt annat än förtroendeingivande. Vad säger Auctionet om plötsligt uppdykande Svarta hål i deras organisation?

                                                            -----------------------------------------

För att avsluta Auctionet-resonemanget på en gladare nivå så noteras att en uppenbarligen mycket eftertraktad cykel, en så kallad höghjuling, såldes för en rar slant. Utropet var satt till 6.000 kronor hos Södermanlands Auktionsverk. Två köpare var dock ivriga och klubban föll först på dryga 80.000 kronor, cirka 100.000 med avgifter. Cykeln tillhör en ovanlig övergångsvariant när man försökte sig på att växla ner framhjulets storlek med hjälp av dubbla kedjor och kugghjul. Denna korta transitionsperiod varade ungefär mellan 1884-1887. Därefter tar det vi idag ser som "designmässigt normala" cyklar över. Initierade källor tror att cykeln är på väg utomlands. Hoppas de tar småvägar dit.

---------------------------------------------------------------------------

Älvsjö Antikmässa meddelade för ett par dagar sedan att de ställer in 2021 års mässa, på grund av pandemin. Tiderna är extremt tuffa för alla antikaktörer som inte har auktionshus. 

Organisationen bakom Antikmässan skickade ut en enkät till oss utställare för någon dryg månad sedan, där man bland annat frågade om vi kunde tänka oss att i stället för en fysisk mässa göra en digital dylik. De lär ha fått ett rungande nej till svar, -såklart. Bara det faktum att man uttalade tanken om digital antikmässa som ersättare för den "riktiga" mässan är minst sagt oroande. 

Rimligen kommer många antikhandlare tyvärr tvingas upphöra med sina verksamheter under 2020/2021, på grund av rådande situation, med konkurser till höger och vänster. 

Hur många finns kvar 2022? Kommer de att räcka till för att utgöra Antikmässan samma år? Kommer Stockholmsmässan att få -tillräcklig- lönsamhet i en eventuell Antikmässa i Älvsjö år 2022? Hur viktig anser Stockholmsmässan att Antikmässan är? Finns någon underliggande "högre kulturbärande gärning" som motivering för Antikmässans existens? Var årets mässa rent av den sista? 

Många frågor blir det och flera av dem formulerades redan långt innan pandemin.

-------------------------------------------------------------

Sist vill jag understryka vikten av att handla lokalt och gärna hos små aktörer. I tider som dessa räknas varje krona. Köp antikt eller gammalt och återanvänd och laga för andras överlevnad -och planetens! -I stället för att klicka hem nytillverkade saker från exempelvis Kina eller Amazon... Sistnämnda företag har vi ju i och för sig redan rullat ut röda mattan för i Sverige.

Var rädda om er, håll avstånd, tvätta händerna ofta och var även rädda om kärleken.

------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------

Fotnot:

Mottot att ”inte se (något ont), inte höra (något ont), inte säga (något ont)” ger uttryck för en buddhistisk tanke om att den som inte exponeras för ondska inte heller kommer att reflektera denna ondska i sitt tal och sina gärningar (Wikipedia).

Källor:

De tre aporna – Wikipedia