Ditt och datt om konst och pengar

Samlarna och konstens miljonaffärer av Gunnar Lindstedt

För de av Antikmonologens läsare som ännu inte hunnit läsa Samlarna, av (ekonomi-)journalisten och författaren Gunnar Lindstedt, följer här några rader om boken.

Förväntningarna är stora, mycket beroende på Lindstedts renommé som bland andra inbegripit Stora Journalistpriset 1998. I diverse böcker och artiklar i bland annat Veckans Affärer har han belyst Trustor-skandalen, IT-bubblan och hisnande oljeaffärer. Marknadens förväntningar och känslor inför Samlarna lär ha varit minst sagt skräckblandade. Mycket beroende på –som ofta påpekat av Antikmonologen- att antik- och konstmarknaden i Sverige sällan eller aldrig ifrågasättes.

Inledningsvis får vi följa med konsthandlaren tillika grytomröraren Björn Wetterling som upprört konstbranschen med sin oftast allt annat än konservativa approach till konsthandel. Symptomatiskt är att just Wetterling släpper en journalist in på livet i konstens inre rum. Utöver gallerist Wetterling följer ett par plånboksstinna herrar från Skövde samt Lindstedt med på studiebesök bland handlare och konstnärer i New York. Redan i kapitel ett får vi sedelärande historier om både kommissioner från små gallerister till större och om att förfalskningar är vanligt förekommande. Wetterling befäster på så vis historierna/myterna om högtflygande konstaffärer via sin uttolkare Lindstedt, som vidarebefordrar dem med hull och hår. Jag betvivlar dock sällan eller aldrig sanningshalten i dem.

Växelvis får läsaren svensk kommersiell konsthistoria med affärerna bakom Teto Ahrenbergs misslyckade aktie- och Corbusier-affärer samtidigt som Pontus Hultén skrivs upp. Ahrenbergs namn ska enligt Lindstedt mycket målmedvetet ha eliminerats ur historieskrivningen kring främst Matisse Apollon.

På besök i Schweiz besöker Lindstedt den svenske (före detta) konsthandlargiganten Bo Alveryd och på villkoret att journalist Lindstedt betalar lunchen på tre-stjärnig Michelinrestaurang får journalisten ynnesten att intervjua miljardär Alveryd.

Boken heter Samlarna, men den kunde lika gärna heta Tankar kring pengar och konst. Med början i nordamerikansk industrialism får vi en genomkörare i samlande och mecenatskap. Därefter tas vi från en kontinent till en annan och från en konstmässa till en annan. Ofta, inte alltid, är Björn Wetterling rättesnöre. Det sista blir påtagligt när Wetterlings protegé Natalia Edenmont försvaras in absurdum.

Björn wetterling (Foto: Kristianstadsbladet 2005)

Edenmont slogs upp stort i intervju i Dagens Nyheter i samband med utställning hos Wetterling. I den intervjun koketterade Edenmont med hur oerhört sällsynta en del fjärilar var. Lindstedt skriver ändå att hon ”…ovetande använt ett antal fridlysta fjärilar…”. Lindstedt är också duktigt ställningstagande i formuleringar som ”Den polisutredning som inleddes blev en storm i ett vattenglas”. Antikmonologen har tidigare extensivt diskuterat Edenmont(Natalia Edenmont utrotar för att sälja).

Intressanta diskussioner berör Lundin och Bukowskis. (Rykten gör gällande att Bukowskis nuvarande VD Michael Storåkers skulle ha tvingats avgå på grund av vad som skrivs i Samlarna). Vidare benas skandalen ut kring närmast heliga före detta Moderna Museet-chefen Pontus Hultén och hans egenhändigt tillverkade Warholska Brillo-boxar. A propos Warhol, så diskuteras Andy Warhol-marknaden extensivt. Ett fåtal samlare/handlare styr prisbilden på Warhols verk. Marknaden kommer att svämmas över av Warhol-originalverk under de närmaste åren, på grund av att The Warhol Foundation bestämde sig för att via Christie´s sälja ohemula mängder. Antikmonologen har tidigare diskuterat detta, (En syndaflod av Warhol).

En liten invändning mot Samlarna; Tänk er en bok med titeln Sveriges främsta fotbollsspelare, utan att en enda gång nämna Zlatan Ibrahimovic. Att i en bok som Samlarna endast i en bisats nämna Åmells Konsthandel, tredje generationens antik- och konsthandel, är närmast att betrakta som tjänstefel. Åmells, Sveriges enda riktigt stora svenska och internationella aktör, vad gäller främst bildkonst. Å andra sidan är sannolikt Verner Åmell betydligt mer återhållsam vad gäller kommentarer och utvikningar för journalister än övriga (svenska) gallerister.

Hängmattesällskap. (Foto: cirka 1885, Fineartamerica.com)

Samlarna är av flera skäl given i hängmattan sommaren 2014, för såväl antikroade söndagsflanörer som auktionshusdirektörer. Dock; En röd tråd är svårfunnen, snarare är den pratig och hastigt korrekturläst och någon sensmoral blir aldrig uttalad. Utan att vara oumbärlig är boken ändå given läsning, eftersom annat knappt finns skrivet om svensk konstmarknad. Därför är varje stavelse ändå intressant, hur sorgligt det än kan låta.

Gunnar Lindstedt (Foto: Ninni Oljemark)

Jag ser fram emot Lindstedts nästa bok om svensk konst- och antikmarknad. Han torde nämligen ha fått blodad tand.

Fortsatt trevlig sommar, bästa läsare!

Nathalia Edenmont utrotar för att sälja

Öppet brev till Natalia Edenmont.

Du och ditt konstnärliga utövande har gjort mig upprörd, mycket upprörd. För ett antal år sedan uppmärksammades din utställning på Galleri Wetterling, pga att du inkorporerade bilder av döda djur på ett utmanande sätt. Jag var mer eller mindre likgiltig inför den utställningen, som jag inte besökte. Min reaktion då var att din konst var utmanande för den stora massan, men tämligen banal ur ett konstnärligt perspektiv. Var och en är sin egen lyckas smed, du med dina exempelvis döda möss i närbild; konstnärlig frihet, som i och för sig inbegrep dödade djur. Du gjorde vad jag förstår en poäng av att bilderna inte var photoshoppade, utan "på riktigt".

"Fjärilsvingarna ger henne unika penseldrag", rubrik i DN 3/9-12

I din senaste utställning, åter på Wetterlings i Kungsträdgården, använder du fjärilsvingar för att gestalta din konst. I intervju i Dagens Nyheter den 3 september säger du bland annat: "Jag är målare i grunden, men för att slå Jackson Pollock räcker det inte att kunna färg. Man måste ha unika penseldrag. Fjärilarnas struktur ger mig det". Du koketterar om kostnaden för fjärilarna; "mellan 50 och 50 000 kr styck". I intervju med SvT:s Kulturnyheterna den 5 september erkänner du -med anledning av polisanmälan mot dig- ...att du inte hade tillstånd för införsel av insekterna men att flera av dem inte var fridlysta när de fångades. DN skriver: "Hon vet heller inget om eventuella utrotningshotade eller fridlysta arter, och bryr sig inte heller om det, utan säger att hon ändå inte skulle kunna motstå de vackraste." -Kommentarer överflödiga, jag baxnar.

Jag vet inte var jag ska börja. Att använda, snarare ha ihjäl, en massa(10-100-tals?) laboratoriemöss eller andra djur som finns i närmast obegränsade mängder i sin konstnärliga gärning är ändå svårt att försvara etiskt-filosofiskt-moraliskt. Att använda vingar från 100.000-tals(?) fjärilar, varav många extremt sällsynta fridlysta arter, för att skapa "konst" anser jag groteskt, infantilt och icke acceptabelt. Du nämner "unika penseldrag" i samma sentens som Pollock. -Den sistnämndes stora claim-to-fame var hans action painting, då han stänkte på färgen på duken, snarare än målade på den... Att göra hela konstverk i stort format av döda fjärilar i enorma mängder är horribelt och något som gynnar i stor utsträckning illegal insektshandel i länder som är långt efter industri-världen, vad gäller utveckling och förståelse för ekologiskt-zoologiskt samspel. Att en relativt sett rik, konstnärsutbildad kvinna idag verksam i en västerländsk kontext gynnar primitiv insektshandel i skilda delar av världen är beklämmande. Du Natalia, borde besitta en förförståelse som utesluter agerande som ditt.

Jag tar för givet att dina "konstnärliga vägval" är högst medvetna och att det är med spekulativ och utstuderad beräkning du agerar som du gör. Du hävdar att det du gör är "konst" och därmed en helig ko, -precis som exempelvis Anna Odells påhittade psykos/fingerade självmordsförsök på en bro i Stockholm. Under många års konststudier har jag lärt mig mycket om diverse -ismer och konstinriktningar. Den inriktning du utövar kan jag bara kalla för kloakkonst. Det är dock inte konst. Tvärtom, så är det motsatsen till det sublima. Det är uppmärksamhetstörst, som osäkra konstköpare leds att köpa i tron att det är stort. Konstens motsvarighet till kvällstidningsjournalistik. Att som betraktare och inte utövare av konst ifrågasätta en konstnär och hennes rätt att ställa ut, anses i vår europeiska konstkontext som mer tabubelagt än att ifrågasätta... -ja, jag vet inte vad. Se bara på högst aktuella Vilks-problematiken.

Moder till upprörande "konst"

Hur kommer din "konst" att utvecklas? Kanske köper du noshörningshorn och maler ned det i dina färgpigment? Totempålar klädda i äkta pandaskinn? -Dina insektsleverantörer kan garanterat ge dig goda kontakter för att köpa diverse fridlysta däggdjur världen över. Eller kanske tar din konst ett mer skandinaviskt uttryck, så att du i stället siktar in dig på att göra skulpturer av pilgrimsfalkar, havsörnar eller för att göra det mer upprörande i folkhemmet domherrar i full praktdräkt? Under alla omständigheter kommer folk att bli upprörda och det är väl målet?

Själv är jag konsthistoriker, antik- och konsthandlare m.m, utbildad vid Stockholms Universitet och Sotheby´s Institute i London. Jag har även rest extensivt, exempelvis till fjärilsparadiset Palawan och vet hur mycket det arbetas internationellt, för att förhindra "fjärilskonst" i diverse turistsouvenirssammanhang. Jag anser att samhället inte kan eller ska acceptera vad som helst i konstens namn. Det du gör Natalia, är av så grov karaktär att samhället måste säga ifrån. Jag är en stark förespråkare för demokratiska metoder, rationellt tänkande och fredlig, intellektuell dialog. Därmed ser jag också fram emot att se vad polisanmälan som gjordes av Anders Lindström, till vardags rättsentomolog, mot din så kallade fjärilskonst, kommer att leda till. Ett prejudikat månne? Herrar och damer jurister får allt plugga på Cites-listan.

En central frågeställning, inte minst för mig själv, är exakt var gränsen ska dras, för vilka djur som får användas. Hade jag upprörts lika mycket om det i stället var brunråttor du använt i din "konst"? Troligtvis inte. Men de är heller inte Cites-listade. Natalia, försök i stället frammana en konstnärlig ådra ur ditt inre, som inte förutsätter död och massaker. Du är kvinna, satsa på genus-problematiken i stället. Det är i ropet. Fortfarande.

Avslutningsvis så måste jag säga att minst lika upprörande som din "konst", är det faktum att DN:s journalist med flera skriver mängder om ditt konstnärsskap artigt med mössan i handen, utan att ifrågasätta det ovan diskuterade bruket av tiotusentals dödade fjärilar. Att gallerist Wetterling kör på ligger väl i nasarens natur, men är naturligtvis värt att också ifrågasätta.

Härmed lovar jag dyrt och heligt, hur utblottad jag än må vara, att aldrig förmedla ett konstnärligt verk, signerat N. Edenmont.


Fotnot:
Cites
http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/hotadeartercites/dethararcites.4.7caa00cc126738ac4e88000172.html
Källa:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/fjarilsvingarna-ger-henne-unika-penseldrag, SvT:s Kulturnyheterna, 5/9 2012.