fredag 27 januari 2012
Lördag 28 januari: No blogging-Gone birding
Inget bloggande idag. Gone birding. Stockholmskrysset. Vi kan kalla det för Stockholmsmästerskap i fågelskådning. Ser ni excentriska personer med kikare i händerna så är de, vi snarare, inte så värst farliga, heller inte särskilt excentriska. På heder och samvete. Bara lite konstiga. I era ögon. Att observera så många fågelarter i storstockholm som möjligt på 14 timmar är målet. Bara ytterligare en dag i livet.
torsdag 26 januari 2012
Brott i branschen
För en dryg vecka sedan blev ett auktionshus i Glasgow, McTears, en tidig morgon utsatt för ett uppenbarligen mycket välplanerat inbrott. Mer än trehundra smycken och juveler stals, till ett värde av £430.000 pund, runt fem miljoner kronor, vilket dessutom sannolikt var utropspriser.
De senaste åren har dessvärre också svenska auktionshus och handlare varit mer eller mindre brutalt utsatta för väpnade rån eller inbrott. Bland många andra har Bukowskis, Stockholms Auktionsverk, Kaplans, Ribbhagen och Helsingborgs Auktionsverk råkat illa ut. Under höstens mässa i Kista utsattes en smyckeshandlare för en stor stöld på mässans sista dag, efter mässans stängning.
På kontinenten har det under ett antal års tid varit stora problem med ytterst välplanerade rån mot utställare på mässor, speciellt handlare med ädla metaller och smycken har varit utsatta. Vid flera tillfällen har handlare efter avslutad mässa, med hela sitt varulager i lasten, följts efter för att rånas i hemmet eller i butiken.
Problemen kommer sannolikt inte att bli mindre framledes. Som att ta godis från småbarn har bitska tungor sagt, att råna auktionshus/handlare på inte alltid endast juveler. Säkerheten har skärpts och kommer säkert att ytterligare höjas både i Sverige och internationellt, eftersom nivån också på brottsligheten hela tiden åtminstone delvis höjs.
Ett problem som inte diskuteras så ofta är det faktum att det sedan många år är "mode" att sätta låga utropspriser på auktion, för att locka till bud, -mer ofta ifrågasatt gällande bostadsrättsmarknaden. Eftersom ett stulet föremål aldrig kan ge ett utbetalat försäkringsvärde som överstiger utropspriset, drar inlämnaren ett kort strå, vid eventuell stöld/förlust.
I Storbritannien har smyckeshandlarna sedan två år etablerat ett anti-brottsnätverk kallat SaferGems. Enligt utsago har SaferGems varit en succé och lett till att 14 tunga brott kunnat lösas och förhindrat mängder av andra. SaferGems överser även måleri och antikviteter och har lett till att Storbritanniens 43 olika polisstyrkor har etablerat närmare samarbete. Det låter som en win-win situation för alla oss med rent mjöl i påsen. Kan detta upplägg vara något för "lilla Sverige"? Det är jag övertygad om. Kanske finns något liknande nätverk redan? https://www.safergems.org.uk/
Avslutningsvis bör understrykas att det måste vara absolut fruktansvärt att utsättas för hotsituationer som nämns ovan, och därför är det nödvändigt att sträva efter att göra kriminella så lite frestade som möjligt, att begå brott i antikbranschen, eller någon annanstans.
Källa: Antiques Trade Gazette
Ett av de stulna föremålen i Glasgow. |
På kontinenten har det under ett antal års tid varit stora problem med ytterst välplanerade rån mot utställare på mässor, speciellt handlare med ädla metaller och smycken har varit utsatta. Vid flera tillfällen har handlare efter avslutad mässa, med hela sitt varulager i lasten, följts efter för att rånas i hemmet eller i butiken.
Problemen kommer sannolikt inte att bli mindre framledes. Som att ta godis från småbarn har bitska tungor sagt, att råna auktionshus/handlare på inte alltid endast juveler. Säkerheten har skärpts och kommer säkert att ytterligare höjas både i Sverige och internationellt, eftersom nivån också på brottsligheten hela tiden åtminstone delvis höjs.
Ett problem som inte diskuteras så ofta är det faktum att det sedan många år är "mode" att sätta låga utropspriser på auktion, för att locka till bud, -mer ofta ifrågasatt gällande bostadsrättsmarknaden. Eftersom ett stulet föremål aldrig kan ge ett utbetalat försäkringsvärde som överstiger utropspriset, drar inlämnaren ett kort strå, vid eventuell stöld/förlust.
I Storbritannien har smyckeshandlarna sedan två år etablerat ett anti-brottsnätverk kallat SaferGems. Enligt utsago har SaferGems varit en succé och lett till att 14 tunga brott kunnat lösas och förhindrat mängder av andra. SaferGems överser även måleri och antikviteter och har lett till att Storbritanniens 43 olika polisstyrkor har etablerat närmare samarbete. Det låter som en win-win situation för alla oss med rent mjöl i påsen. Kan detta upplägg vara något för "lilla Sverige"? Det är jag övertygad om. Kanske finns något liknande nätverk redan? https://www.safergems.org.uk/
Avslutningsvis bör understrykas att det måste vara absolut fruktansvärt att utsättas för hotsituationer som nämns ovan, och därför är det nödvändigt att sträva efter att göra kriminella så lite frestade som möjligt, att begå brott i antikbranschen, eller någon annanstans.
Källa: Antiques Trade Gazette
lördag 21 januari 2012
Vad jag önskar inte hade sagts i Antikrundan
Kan inte låta bli att reflektera kring Antikrundan, som sändes härom kvällen (19/1).
Lite varstans och ganska ofta diskuteras varför programmet är ett av de allra populäraste i rutan.
Självklart är det spännande att se vad besökarna har med sig i föremålsväg och kanske få sig en historia kring detta. Vi som tycker om vackra ting triggas ofta av känslan att få göra ett fynd, eller åtminstone att få vara lite delaktiga i processen kring fyndet. Att få dela expertens eufori, när bitarna faller på plats och slutledningarna dras kring vad det faktiskt är framför kameran, är häftigt. Känslan av live, direktsänd tv är viktig i sammanhanget, det får inte verka för regisserat. Det bästa tv-producenterna vet, gissar jag, är nog när besökarna och/eller experterna bjuder på den där oförväntade kommentaren och brister ut i något tillrop (-oftast gällande den uppskattade prislappen).
Min teori angående programmets popularitet har nog att göra med humor. Humor på för mig hög nivå, inte buskis, inte slapstick och heller inte det där ganska vanligt förekommande mys-skrattandet: jag-skrattar-lite-haha-krystat-under-hela-haha-dialogen-så-blir-det-haha-så-otroligt-mycket-haha-mysigare-haha-och-roligare-att-titta-på-hahaha. Nä, inte heller den typen av "humor", som jag för övrigt anser vara fördummande för alla parter. Tittarna är inte infantila, inte programledaren eller experterna och heller inte besökarna. Bespara oss då det infantila tonläget. Dessutom förutsätter jag att både Anne Lundberg och övriga skrattare är alldeles tillräckligt kompetenta för att hålla låda och underhålla inför kamerorna, utan att behöva flamsa och tramsa. Flamsandet i kön bland alla förhoppningsfulla påsbärare har också vuxit till absurd nivå, det är genant att se. Jämför med brittiska antikrundan, som är alla antikrundors urmoder.
Jag hade en mycket god vän i brittiska Antikrundan, som var oerhört uppskattad. Han var mycket omtyckt och alldeles oerhört kunnig inom sina områden, men han vägrade göra sig till inför kameran. Han var som han var helt enkelt och lät sakligheten vara hans norm. Detta var inte alltid omtyckt hos producenterna av programmet och man var på honom ideligen, om att han skulle vara lite mer "lättsam" i sin stil och skoja till det. Han vägrade att slå knut på sig själv, det fanns andra som gjorde det utmärkt, tyckte han. Min vän befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna, men de privilegierade som kände Gordon (Lang), för så hette han, vet att han var en alldeles oerhört rolig människa på ett mer subtilt och möjligen brittiskt vis. -Och framför allt inte på beställning.
Missförstå mig nu inte. Jag uppskattar entusiasm, engagemang, eufori, skämt och glädjeutrop. Det är härligt när Knut Knutson går igång på ett skåp från tidigt 1700-tal. När han eller någon annan "expert" låter passionen ta över och kunskapen, ivern och kärleken till föremålet- för det tror jag det rör sig om- tar överhanden. Då blir det riktigt bra TV.
Den humor jag uppskattar och som jag njöt av i senaste programmet, var när Jan Ribbhagen eldade upp sig något så alldeles infernaliskt över ett par "brännvinsskålssupkoppar" från 1700-talet. Hade jag fått sätta musik till det inslaget så hade det blivit Ravels Bolero på högvarv. Ribban använde superlativ som om de små kopparna med senare fötter hade kommit raka vägen från någon okänd Schatzkammer av gudomlig karaktär, -och som han tonerade. Att karln som ägde kopparna var av den kolugna typen var tursamt, för annars hade nog infarkten kommit som ett e-mail i inlådan, när han fick värderingen 15.000 kr och inte 1,5 miljon. Det inslaget är humor för mig på något Schyfferskt vis. Och jag vill understryka att det absolut inte är fråga om skadeglädje, som tråkigt nog ibland brukar framhållas i Antikrundesammanhang.
Roligt på ett tråkigt vis var också inslaget om gubben som hade "hittat" en samling glas utanför Öckerö på Västkusten. En del 1700-tals glas, möjligen Nöstetangen, konstaterades. Mannen som kommit med föremålen berättade att de hade hittats på 15 meters djup. -Men inte i ett vrak undrade Charlotte Widenfeldt (CW)? Nä, nä bedyrade mannen. Underförstått sa han att han bara råkade dyka där och simmade på en hel samling mer eller mindre fantastiskt 1700-tals glas, som likt döda sillar måste ha uppträtt i stim. Fantastiskt på min ära. Att sedan SvT tycks ha insett det prekära i situationen alldeles för sent, eftersom vi snackar lagbrott, och har lagt ut ett inslag på SvT play, som inleds med CW hållandes det tydligen saltsyrebehandlade glaset i handen framför sig, som vore det den heliga graalen, då SvT:s reporter sufflerar CW med inledande ord till inslaget: DET HÄR ÄR ETT VRAKFYND, varpå CW lite besvärat fortsätter prata... Det är också roligt,- a la Ricky Gervais, på ett smärtsamt vis. ( http://svtplay.se/v/2668816/en_minut_om_fynd_pa_havsbotten ). Dock tror jag att Riksantikvarieämbetet har en diametralt annorlunda uppfattning i saken. Inslaget skulle förstås inte ha sänts. Det kommer att ge landets alla sportdykare mer badwill än någon kan ana. Ytterst oproffsigt av SvT att ta med inslaget.
Dialogen mellan Claes Moser (CM) och mannen med akvarellen av Gallén-Kallela var genialiskt rolig. Claes slår som alltid an en saklig ton och nämner att det är en känd finsk nationalkonstnär. -Skandinaviens största utan jämförelse, nästan avbryter ägaren. CM: Är det värt något? Mannen gravallvarligt: Ja den e värd möcke, jag ringde till Finland och de sa fem miljoner. CM: Du gav 300 kr på auktion och säger att den är värd 5.000.0000. Hur kommer det sig? -De va inga finnar på auktionen. Han e dukti. CM: Den är värd c 100.000 kr. Anne lundberg: Är du besviken? O nej, -obetalbart minspel och kroppsspråk.
Riktad till Gallén-Kallela-mannen avslutar Anne Lundberg programmet med orden: "Vilket bra loppisfynd att gå på auktion! Jag skulle vilja säga att du har gjort dagens bästa loppisfynd här i Antikrundan!". Ridå. Vadå loppisfynd??
Bästa Anne; Loppis är inte samma sak som auktion. På loppis finns det inte en mängd anställda med specialkunskaper. Det gör det däremot på en auktion/auktionshus. Dina experter vet skillnaden.
*Senaste Antikrundeavsnittet:
http://svtplay.se/v/2680699/antikrundan/del_2_av_12
Lite varstans och ganska ofta diskuteras varför programmet är ett av de allra populäraste i rutan.
Självklart är det spännande att se vad besökarna har med sig i föremålsväg och kanske få sig en historia kring detta. Vi som tycker om vackra ting triggas ofta av känslan att få göra ett fynd, eller åtminstone att få vara lite delaktiga i processen kring fyndet. Att få dela expertens eufori, när bitarna faller på plats och slutledningarna dras kring vad det faktiskt är framför kameran, är häftigt. Känslan av live, direktsänd tv är viktig i sammanhanget, det får inte verka för regisserat. Det bästa tv-producenterna vet, gissar jag, är nog när besökarna och/eller experterna bjuder på den där oförväntade kommentaren och brister ut i något tillrop (-oftast gällande den uppskattade prislappen).
Min teori angående programmets popularitet har nog att göra med humor. Humor på för mig hög nivå, inte buskis, inte slapstick och heller inte det där ganska vanligt förekommande mys-skrattandet: jag-skrattar-lite-haha-krystat-under-hela-haha-dialogen-så-blir-det-haha-så-otroligt-mycket-haha-mysigare-haha-och-roligare-att-titta-på-hahaha. Nä, inte heller den typen av "humor", som jag för övrigt anser vara fördummande för alla parter. Tittarna är inte infantila, inte programledaren eller experterna och heller inte besökarna. Bespara oss då det infantila tonläget. Dessutom förutsätter jag att både Anne Lundberg och övriga skrattare är alldeles tillräckligt kompetenta för att hålla låda och underhålla inför kamerorna, utan att behöva flamsa och tramsa. Flamsandet i kön bland alla förhoppningsfulla påsbärare har också vuxit till absurd nivå, det är genant att se. Jämför med brittiska antikrundan, som är alla antikrundors urmoder.
Snart skoj? |
Jag hade en mycket god vän i brittiska Antikrundan, som var oerhört uppskattad. Han var mycket omtyckt och alldeles oerhört kunnig inom sina områden, men han vägrade göra sig till inför kameran. Han var som han var helt enkelt och lät sakligheten vara hans norm. Detta var inte alltid omtyckt hos producenterna av programmet och man var på honom ideligen, om att han skulle vara lite mer "lättsam" i sin stil och skoja till det. Han vägrade att slå knut på sig själv, det fanns andra som gjorde det utmärkt, tyckte han. Min vän befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna, men de privilegierade som kände Gordon (Lang), för så hette han, vet att han var en alldeles oerhört rolig människa på ett mer subtilt och möjligen brittiskt vis. -Och framför allt inte på beställning.
Den humor jag uppskattar och som jag njöt av i senaste programmet, var när Jan Ribbhagen eldade upp sig något så alldeles infernaliskt över ett par "brännvinsskålssupkoppar" från 1700-talet. Hade jag fått sätta musik till det inslaget så hade det blivit Ravels Bolero på högvarv. Ribban använde superlativ som om de små kopparna med senare fötter hade kommit raka vägen från någon okänd Schatzkammer av gudomlig karaktär, -och som han tonerade. Att karln som ägde kopparna var av den kolugna typen var tursamt, för annars hade nog infarkten kommit som ett e-mail i inlådan, när han fick värderingen 15.000 kr och inte 1,5 miljon. Det inslaget är humor för mig på något Schyfferskt vis. Och jag vill understryka att det absolut inte är fråga om skadeglädje, som tråkigt nog ibland brukar framhållas i Antikrundesammanhang.
Vrak? |
Riktad till Gallén-Kallela-mannen avslutar Anne Lundberg programmet med orden: "Vilket bra loppisfynd att gå på auktion! Jag skulle vilja säga att du har gjort dagens bästa loppisfynd här i Antikrundan!". Ridå. Vadå loppisfynd??
Bästa Anne; Loppis är inte samma sak som auktion. På loppis finns det inte en mängd anställda med specialkunskaper. Det gör det däremot på en auktion/auktionshus. Dina experter vet skillnaden.
*Senaste Antikrundeavsnittet:
http://svtplay.se/v/2680699/antikrundan/del_2_av_12
Etiketter:
Antikrundan,
brittiska,
Cederqvist,
flams,
Gervais,
Gordon Lang,
humor,
infantil,
Knutson,
live,
Lundberg,
Moser,
Nöstetangen,
Ribbhagen,
Riksantikvarieämbetet,
Schyffert,
SvT,
vrakfynd,
Widenfeldt
torsdag 19 januari 2012
What a mäss...
Eftersom de stora auktionshusen nationellt och internationellt skickligt lyckats i sitt arbete att få fler privatpersoner som kunder, så har antikaffärer som företeelse blivit ovanligare, vilket bland annat lett till fler mässor på temat antikviteter.
Har ni en minut i lugn och ro, med koncentrationsförmågan på topp? Bra, låt oss då söka bena ut vad som sker i (antik-)mässvärlden, åtminstone i Stockholmstrakten. Älvsjö Antikmässa travar på och dominerar i Skandinavien, men vad händer i övrigt?
För ett par år sedan sjöng Sollentunamässan sin sista strof, 2008 mer bestämt. Lokalerna var föråldrade. Denna mässorganisation togs över av Kistamässan, som lovades uppföras snabbt. Denna blev förvisso mycket modernare, men led också betänkligt av byggplatsstöket och fortfarande 2012 pågår arbeten. Här har man ändå arrangerat mässor sedan 2008, men eftersom det byggts kontinuerligt har det också gnisslat mellan dels utställare och organisation och även påtagligt för besökarna. Det blir utmärkt när det väl är klart, utställningshallen är jättefin, men diverse fadäser och problem under de få år mässhallen varit klar, kan möjligen ha skrämt besökarna eftersom siffrorna varit nedåtgående, om än inte särskilt mycket.
Under tiden har Helsingborgsutställningar (=Helsingborgsmässan) varit i Stockholm och -om uttrycket ursäktas- pinkat in revir i Frihamnen, i fyra år. Alla tycks ha sagt detsamma om denna mässa; härlig stämning, centralt belägen, mindre mässa och kul att ställa ut, men var var kunderna?
Kistamässan körde efter Sollentunas upplägg med både vår och höst Antik- och kuriosamässa, men det har ryktats att de skulle upphöra med en av de två. Under pågående höstmässa 2011 fick utställarna så reda på att Kista skulle ge upp vårmässan, för att koncentrera krafterna till hösten, som det hette. För någon vecka sedan kom beskedet att Helsingborgsutställningar skulle genomföra vårmässan som Kistamässan ställt in, -i Kistamässans lokaler, Valborgshelgen 2012. -Inte i Frihamnen och för all del inte heller i Helsingborg. Och om det går bra i Kista så ska skåningarna ta över rodret även för Kistas höstantik. I så fall så lägger man ned Frihamnsmässan. Hänger ni med? Det är inte helt lätt.
För att avrunda, så släpptes en pressrelease i december; Kistamässan hade sålts till Artexis, som redan äger Malmömässan. -Vilken mässa? Jo, den öppnas den 1 februari utanför Malmö. Antikmässor där? -Ingen aning, inget om detta nämns på hemsidan. Ännu.
Jo, det var visst ännu en sak. Nu sopar nya kvastar. Helsidesannonser i morgonpressen i dagarna: Prylmarknad i Kistamässan den 25-26 februari; det datum som Kistamässan ställde in sin antikmässa... Arrangör: Helsingborgsutställningar. Ta tricken till Kista. Inte till Helsingborg och inte till Malmö...Fortsättning lär följa, som det heter.
Källor: Kistamässan, Winston Håkansons blogg, Helsingborgsmässor.
Har ni en minut i lugn och ro, med koncentrationsförmågan på topp? Bra, låt oss då söka bena ut vad som sker i (antik-)mässvärlden, åtminstone i Stockholmstrakten. Älvsjö Antikmässa travar på och dominerar i Skandinavien, men vad händer i övrigt?
Typiskt antikmässeföremål(!?) |
Byggnadsstök |
Revirpinkande |
För att avrunda, så släpptes en pressrelease i december; Kistamässan hade sålts till Artexis, som redan äger Malmömässan. -Vilken mässa? Jo, den öppnas den 1 februari utanför Malmö. Antikmässor där? -Ingen aning, inget om detta nämns på hemsidan. Ännu.
Jo, det var visst ännu en sak. Nu sopar nya kvastar. Helsidesannonser i morgonpressen i dagarna: Prylmarknad i Kistamässan den 25-26 februari; det datum som Kistamässan ställde in sin antikmässa... Arrangör: Helsingborgsutställningar. Ta tricken till Kista. Inte till Helsingborg och inte till Malmö...Fortsättning lär följa, som det heter.
Källor: Kistamässan, Winston Håkansons blogg, Helsingborgsmässor.
måndag 16 januari 2012
Tänk att få vara en fluga på väggen i disciplinnämnden
I torsdagens Dagens Nyheter (12 jan) stod att läsa att två doktorander hade avstängts i två månader, efter att ha bråkat på sitt tjänsterum. Oj, tänker man, detta måste vara ovanligt. Stockholms universitets disciplinnämnd fick skrida till verket. En samling högt uppsatta herrar och kanske någon dam, excellerande i formalia, får diskutera något utöver det gamla vanliga. Vi snackar inte fusklappar på premiärtentan, utan avstängning av doktorander, på högsta möjliga akademiska nivå. Denna torrt formulerade nyhetsnotis i DN får onekligen igång min tankeverksamhet.
Att författare eller akademiker har försökt bräcka varandra i så kallad cred eller folklighet och slänga sig med uttryck som "den gröna mattans schack" om fotboll, eller talar sig varma om "pugilist-sporten", boxning alltså, oftast i samband med stora sportevanemang, kan ibland te sig larvigt. De två stockholmsdoktoranderna måste ändå bräcka det mesta tidigare inträffade i genren Akademiker som vill verka/är folkliga. Enligt DN befann de sig i det gemensamma arbetsrummet, förhoppningsvis fördjupade i sina avhandlingar. En av dem börjar vissla. Den andre ber visslaren gå ut. En slår den andre i ansiktet "...varvid han i sin tur använde ett slagträ för att slå tillbaka", som DN-journalisten något lakoniskt formulerade det. Vänta nu här. Doktorander. Dispyt. Tjänsterum. Slagträ. Tvärnit! Tärningen är mer än kastad.
Är den ene cricketspelare och därför innehavare av ett slagträ på rummet? Eller samlare av baseballmemorabilia? (-Mindre sannolikt, för om det var ett trä som tillhört exempelvis Babe Ruth, så hade ägaren aldrig använt det till att slåss med, eftersom en sann samlare självklart aldrig skulle riskera ett förstört och därmed värdesänkt trä). Eller är slagträägaren filmen Warriors största anhängare och leder det automatiskt till slutsatsen att kontrahenterna är råbarkade doktorander i filmvetenskap? Eller månne i något mer påtagligt ämne som praktisk filosofi? Eller har vi att göra med en kallhamrad litteraturvetare med Socker-Connys devis Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad som arbetsnamn på avhandlingen? Frågor som troligen aldrig får svar.
Ovisshet kan ibland vara alldeles, alldeles underbar.
*Den dag som de stora morgontidningarna återupprättar Kåseriet som konstform, vill jag gärna stå längst fram i kåsörkön, om jag får nos på historier som den ovan.
Att författare eller akademiker har försökt bräcka varandra i så kallad cred eller folklighet och slänga sig med uttryck som "den gröna mattans schack" om fotboll, eller talar sig varma om "pugilist-sporten", boxning alltså, oftast i samband med stora sportevanemang, kan ibland te sig larvigt. De två stockholmsdoktoranderna måste ändå bräcka det mesta tidigare inträffade i genren Akademiker som vill verka/är folkliga. Enligt DN befann de sig i det gemensamma arbetsrummet, förhoppningsvis fördjupade i sina avhandlingar. En av dem börjar vissla. Den andre ber visslaren gå ut. En slår den andre i ansiktet "...varvid han i sin tur använde ett slagträ för att slå tillbaka", som DN-journalisten något lakoniskt formulerade det. Vänta nu här. Doktorander. Dispyt. Tjänsterum. Slagträ. Tvärnit! Tärningen är mer än kastad.
Är den ene cricketspelare och därför innehavare av ett slagträ på rummet? Eller samlare av baseballmemorabilia? (-Mindre sannolikt, för om det var ett trä som tillhört exempelvis Babe Ruth, så hade ägaren aldrig använt det till att slåss med, eftersom en sann samlare självklart aldrig skulle riskera ett förstört och därmed värdesänkt trä). Eller är slagträägaren filmen Warriors största anhängare och leder det automatiskt till slutsatsen att kontrahenterna är råbarkade doktorander i filmvetenskap? Eller månne i något mer påtagligt ämne som praktisk filosofi? Eller har vi att göra med en kallhamrad litteraturvetare med Socker-Connys devis Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad som arbetsnamn på avhandlingen? Frågor som troligen aldrig får svar.
Ovisshet kan ibland vara alldeles, alldeles underbar.
*Den dag som de stora morgontidningarna återupprättar Kåseriet som konstform, vill jag gärna stå längst fram i kåsörkön, om jag får nos på historier som den ovan.
lördag 14 januari 2012
Sista chansen för Peredvizjniki i Sverige
För de som har vuxit upp i ett samhälle präglat av klassisk europeiskt/västerländskt vinklad konsthistoria, är det snart sista chansen att öppna ögonen för rysk konst på Nationalmuseum. Peredvizjniki-utställningen tar slut den 22 januari och nu har man utökat öppettiderna pga stort publiktryck.
Det är gott om verk av den i Sverige någorlunda välkände Ilya Repin, icke desto mindre utgjordes mina största upplevelser mycket mer av sena 1890-talsmålningar av exempelvis Levitan och Archipov. Levitans björkdunge kommer att sitta etsad länge på min näthinna, mycket pga det faktum att motivet egentligen inte är ett motiv per definition, utan snarare staffage, alltså utfyllnad. Men här tillåts motivet, en massa björkar, att faktiskt ta plats som vore det något "viktigt". Man blir perplex inför den målningen.
Interiören av Archipov, målad i slutet av 1890-talet, är som påpekas i katalogtexten, starkt influerad av vår egen Zorn. -Denne gigant till konstnär, ansedd så redan av sin samtid, besökte St Petersburg 1897 och togs emot som en statsman av den lokala konstnärskolonin. Jag lärde mig detta av utställningstexten, och även att han starkt influerade Archipov. Zorn reste mycket, inte minst till Nordamerika och måste ha influerat konstnärsbröder och systrar varhelst kosan styrde honom. Men att han betytt mycket även för ryskt sekelskiftesmåleri är sannolikt mindre känt.
Archipovs Tvätterskor som hänger i det avlånga, smala yttre galleriet, är hisnande i sitt utförande. Jag törs påstå att om någon så kallad expert på Zorn hade fått Tvätterskor visad för sig, -osignerad, så hade experten lovat sin högra arm på att detta var ett autentiskt verk av just Zorn- och ingen annan. Som påpekas i katalogtexten, så är också min första spontana association inför Archipov-målningen Zorns interiörer från bryggerier, vars mor var bryggeriarbeterska.
Perspektivet i Archipov målning är drastiskt djupt, med sublimt utförd ljusskildring och flyhänt utförda förkortningar och tekniken -penselföringen- är bred och synbart explosivt utförd. Är det Zorn som gjort den i alla fall? Bara en tanke. Nej, Archipov var även han en gigant.
Sätt er framför, snarare inför detta -i begreppets djupare bemärkelse- STORA konstverk och lyssna in stämningen. Hör kvinnornas prat, hör slamret och skvallret. Känn doften av våt tvätt och svett! Stor konst är som stora viner; Den leder till ytterligare associationer, djup och i bästa fall respekt och djupare förståelse för den som skapat det man är privilegierad att få avnjuta.
Jag hoppas att ni har möjlighet att besöka utställningen, det finns många pärlor att upptäcka. Jag vill dock ifrågasätta det faktum att alla informationstexter på väggarna är uppställda i först engelska och sedan svenska. Vi befinner oss ju faktiskt i Sverige. Jag är den förste att försvara flerspråkigheten, men varför engelskan först? Och hur långt är det till vår granne i öst? Varför i hela fridens namn har man exkluderat ryska som informationstext. Av utrymmesskäl? Ånej. När jag och familjen besökte utställningen förra söndagen (22/1), var det knökat av besökare och säkert hälften var just ryssar. Jag gissar att svaret har att göra med juridik av utställningsteknisk natur. Konstutställningar är big business och politik idag... Kyrilliska hade om inte annat sett ut som en snygg gest mot Tretiakov-Galleriet och Ryska Muséet som är de stora utlånarna av verken i denna underbara och viktiga utställning. Ses vi där kommande vecka?
*Ett besök på Nationalmuseums hemsida rekommenderas varmt inför utställningen.
http://www.nationalmuseum.se/sv/Utstallningar/Aktuella-utstallningar/Peredvizjnikibanbrytare-i-ryskt-maleri/
*Stort tack till Er uppmärksamma läsare, som noterat felaktigt angivna konstnärsnamn!
Det är gott om verk av den i Sverige någorlunda välkände Ilya Repin, icke desto mindre utgjordes mina största upplevelser mycket mer av sena 1890-talsmålningar av exempelvis Levitan och Archipov. Levitans björkdunge kommer att sitta etsad länge på min näthinna, mycket pga det faktum att motivet egentligen inte är ett motiv per definition, utan snarare staffage, alltså utfyllnad. Men här tillåts motivet, en massa björkar, att faktiskt ta plats som vore det något "viktigt". Man blir perplex inför den målningen.
Björkdungen, Isaak Levitan, 1889, olja på papper, något beskuren, 30x51 cm.
Interiören av Archipov, målad i slutet av 1890-talet, är som påpekas i katalogtexten, starkt influerad av vår egen Zorn. -Denne gigant till konstnär, ansedd så redan av sin samtid, besökte St Petersburg 1897 och togs emot som en statsman av den lokala konstnärskolonin. Jag lärde mig detta av utställningstexten, och även att han starkt influerade Archipov. Zorn reste mycket, inte minst till Nordamerika och måste ha influerat konstnärsbröder och systrar varhelst kosan styrde honom. Men att han betytt mycket även för ryskt sekelskiftesmåleri är sannolikt mindre känt.
Archipovs Tvätterskor som hänger i det avlånga, smala yttre galleriet, är hisnande i sitt utförande. Jag törs påstå att om någon så kallad expert på Zorn hade fått Tvätterskor visad för sig, -osignerad, så hade experten lovat sin högra arm på att detta var ett autentiskt verk av just Zorn- och ingen annan. Som påpekas i katalogtexten, så är också min första spontana association inför Archipov-målningen Zorns interiörer från bryggerier, vars mor var bryggeriarbeterska.
Perspektivet i Archipov målning är drastiskt djupt, med sublimt utförd ljusskildring och flyhänt utförda förkortningar och tekniken -penselföringen- är bred och synbart explosivt utförd. Är det Zorn som gjort den i alla fall? Bara en tanke. Nej, Archipov var även han en gigant.
Sätt er framför, snarare inför detta -i begreppets djupare bemärkelse- STORA konstverk och lyssna in stämningen. Hör kvinnornas prat, hör slamret och skvallret. Känn doften av våt tvätt och svett! Stor konst är som stora viner; Den leder till ytterligare associationer, djup och i bästa fall respekt och djupare förståelse för den som skapat det man är privilegierad att få avnjuta.
Tvätterskor, Abram Archipov, c. 1898, olja på duk, något beskuren, 97x65,5 cm.
Jag hoppas att ni har möjlighet att besöka utställningen, det finns många pärlor att upptäcka. Jag vill dock ifrågasätta det faktum att alla informationstexter på väggarna är uppställda i först engelska och sedan svenska. Vi befinner oss ju faktiskt i Sverige. Jag är den förste att försvara flerspråkigheten, men varför engelskan först? Och hur långt är det till vår granne i öst? Varför i hela fridens namn har man exkluderat ryska som informationstext. Av utrymmesskäl? Ånej. När jag och familjen besökte utställningen förra söndagen (22/1), var det knökat av besökare och säkert hälften var just ryssar. Jag gissar att svaret har att göra med juridik av utställningsteknisk natur. Konstutställningar är big business och politik idag... Kyrilliska hade om inte annat sett ut som en snygg gest mot Tretiakov-Galleriet och Ryska Muséet som är de stora utlånarna av verken i denna underbara och viktiga utställning. Ses vi där kommande vecka?
*Ett besök på Nationalmuseums hemsida rekommenderas varmt inför utställningen.
http://www.nationalmuseum.se/sv/Utstallningar/Aktuella-utstallningar/Peredvizjnikibanbrytare-i-ryskt-maleri/
*Stort tack till Er uppmärksamma läsare, som noterat felaktigt angivna konstnärsnamn!
Etiketter:
Archipov,
Cederqvist,
flerspråkighet,
förkortning,
gigant,
kyrilliska,
Levitan,
ljusskildring,
Nationalmuseum,
Peredvizjniki,
pärlor,
Repin,
ryska muséet,
St Petersburg,
staffage,
tretiakov,
Zorn
torsdag 12 januari 2012
Vad jag hoppas Knut säger i Antikrundan
I kväll sänds en ny omgång av ett av SvT:s mest populära program, Antikrundan. Av mig och många hett efterlängtat. Värdefullt eller värdelöst, äkta eller falskt, det mesta diskuteras och det blir bra TV som det heter och "går rakt genom rutan". Genomslaget är enormt och vad som sägs kan påverka antikmarknaden för lång tid.
Vill minnas att Knut Knutson i början av 90-talet(?) med sedvanlig teatralisk gestik kallade avlutade enkla linneskåp/garderober från sekelskiftet 18-1900 för "nästan vääädelösa" och sänkte marknaden eftersom de var satta till runt 2000 kr då. Knutsons intention var att få svenskarna att sluta luta av gamla fina allmogemöbler, vilket han ska ha all heder för. Enorma mängder originalmålade möbler gick förlorade i lutbadens 80-tal.
Nu är det hög tid för en liknande uppmaning att sluta måla annars osäljbara mörka möbler vita! Tittar ni på vad folk köper på de stora mässorna, eller för all del på diverse auktioner och annorstädes, så är det väldigt ofta sedan kanske fem år, vitmålade jugend-, nyrenässans- eller andra möbler som i original är mörka i färgen och därför svåra att sälja; Möbler vitmålade eller vitlaserade och blästrade för att se shabby chic ut. -Uttrycket som är "det nya svarta" sedan många år nu, i glansiga månadsmagasin, kvällspress och även i antikbranschens facktidningar. Ingen törs(?)säga ifrån eftersom dessa mörka möbler som sagt annars skulle vara närmast osäljbara, pga rådande mode. Det går mode i allt, som ni känner till. Men om 100 år kommer förhoppningsvis någon "expert i Antikrundan" eller motsvarande, att ondgöra sig över hur man kunde låta vitmåla ett helt kulturarv. Ironiskt nog, så kanske dessa "shabby chicade" möbler kommer att lutas av för att bli "inne" igen...
Vill minnas att Knut Knutson i början av 90-talet(?) med sedvanlig teatralisk gestik kallade avlutade enkla linneskåp/garderober från sekelskiftet 18-1900 för "nästan vääädelösa" och sänkte marknaden eftersom de var satta till runt 2000 kr då. Knutsons intention var att få svenskarna att sluta luta av gamla fina allmogemöbler, vilket han ska ha all heder för. Enorma mängder originalmålade möbler gick förlorade i lutbadens 80-tal.
Nu är det hög tid för en liknande uppmaning att sluta måla annars osäljbara mörka möbler vita! Tittar ni på vad folk köper på de stora mässorna, eller för all del på diverse auktioner och annorstädes, så är det väldigt ofta sedan kanske fem år, vitmålade jugend-, nyrenässans- eller andra möbler som i original är mörka i färgen och därför svåra att sälja; Möbler vitmålade eller vitlaserade och blästrade för att se shabby chic ut. -Uttrycket som är "det nya svarta" sedan många år nu, i glansiga månadsmagasin, kvällspress och även i antikbranschens facktidningar. Ingen törs(?)säga ifrån eftersom dessa mörka möbler som sagt annars skulle vara närmast osäljbara, pga rådande mode. Det går mode i allt, som ni känner till. Men om 100 år kommer förhoppningsvis någon "expert i Antikrundan" eller motsvarande, att ondgöra sig över hur man kunde låta vitmåla ett helt kulturarv. Ironiskt nog, så kanske dessa "shabby chicade" möbler kommer att lutas av för att bli "inne" igen...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)