Antikmonologens 2014

År 2014 skrev Antikmonologen 36 bloggar huvudsakligen om auktioner. Antik- och andrahandsmarknaden i Sverige -och övriga världen- domineras nuförtiden av just auktionsverksamhet. Sedan 1980-talet har världens auktionshus mycket skickligt tagit allt större del av marknaden. Det som tidigare var en marknad främst avsedd för specialister som konst- och antikhandlare är idag en populär spelplats för gemene man och kvinna.

2014 års bloggtopplista i rangordning:
Uppsala Auktionskammare avslutar affärsrelation.
Crying Buddha sold at Woolley & Wallis in Salisbury.
Antikrundan brister i omdöme. Igen.
Enorm skandal under uppsegling på Lauritz.
Östasiatiska Museet satsar kommersiellt- Paradigmskifte på Skeppsholmen.
Senare än vadå L(a)uritz?
Konstig konst i Norrköping.
Sexfingers Jane kommer igen- Nu äldre än någonsin och MED proveniens. 13 elfenbensutrop borta i Jönköping.
Unikt tillfälle! IDENTISKA oljemålningar till salu! Kom och köp!
Uppsala Auktionskammare frias på grund av juridiskt gungfly och hittepå.

Årets bannlysning (svensk auktionsbransch första officiella?):
2014 års utan konkurrens mest lästa blogg var den som svart på vitt citerade Uppsala Auktionskammares (UAK) unge verkställande direktör Magnus Bexhed, då han i mailform förklarade för undertecknad att "Uppsala Auktionskammares affärsmässiga relationer med Dig är avslutade". Eftersom bloggen Uppsala Auktionskammare avslutar affärsrelation publicerades veckan före Älvsjö Antikmässa 2014, fick den enormt genomslag. Folk kom i horder för att uttrycka sin förvåning och upprördhet. Spekulationer om eventuella anledningar till bannlysningen diskuteras i ovan nämnda blogg.

Årets sleeper:
Strindbergsoljan som Bukowskis sålde för 11,7 miljoner var inte tidigare känd. Målningen hade skänkts till danska poeten Sophus Claussen och hade funnits i samma familj i 120 år.

Ur SvD 3 december 2014

Årets nästan-flopp-som-blev-succé: Warhol som inte sålde på höstens Moderna kvalité på Bukowskis. Först noterad som återropad för att en halvtimme senare noteras som såld. Begreppet efterförsäljning nådde sannolikt nya rekordhöjder i googles statistik denna afton. Illasinnade eller avundsjuka rykten är fortfarande i svang om försäljningen. Inte underligt, ty detta utgör det högst betalda konstverket i skandinavisk auktionshistoria.

Vita handskar på, vid hantering av 61-miljoners tavla, inklusive avgifter.

Årets kommersiella helomvändning:
Statliga Östasiatiska Muséet (ÖM) som anlitade dels Sveriges mest kommersiella auktionshus, situerat i Uppsala och dels Antikrundans Björn Gremner för att agera experter under Museets så kallade "Asienfestival", som ägde rum under valsöndagen, i augusti. Museichefen skyllde ifrån sig på programansvarig och hade inte hört talas om Cites. Snacket går fortfarande om varför ÖM valde just dessa aktörer och hur i hela fridens namn man ens fick idén. Folk i branschen tappade hakan över ÖM:s nya strategi. Spännande att se vad Asienfestival 2015 kommer att inbegripa. Cirkus månne? Det verkar det i och för sig redan vara. (Se Östasiatiska Museet satsar Kommersiellt- Paradigmskifte på Skeppsholmen)

GT:s artiklar om Sanne Houby Nielsen.

Chefen för det hele, som Antikmonologen aldrig lyckades få tag på, är lägligt skjuten åt sidan(?). Från att ha varit Överintendent, alltså högsta chef för Världskulturmyndigheten(där ÖM ingår), kommer Sanne Houby Nielsen i stället att leda Nordiska Museet (NM) från våren 2015. Tidningen GT har kritiserat henne hårt under vintern. Är chefsskapet på NM en sökt tjänst eller en kommendering?

Årets auktionshusköp:
Mer danskt; Uppkomlingen relativt sett, danska Lauritz, köpte världens äldsta auktionshus, Stockholms Auktionsverk. Se bloggen Danska Lauritz köper Stockholms Auktionsverk. Svensk-danska ägarparet Sundström fortsatte shoppingyran med att stoppa Helsingborgs Auktionsverk i påsen och möjligen mer förvånande, även Deconet.

Största auktionshajpen: -De var två och trenden kom redan året innan: Muslingestolen; Alla (inredare) ville ha en stol som ingen med övertygelse kunnat säga vem som designat. De har köpts för spottstyvrar landet runt och hamnar hos snabba möbelkonservatorer, får en vit fårskinnsklädsel och häpp, plötsligt har priset höjts uppemot ibland 500 gånger. Designern bakom stolen, som ser ut som vore den Mimmi Piggs favorit, är Philip Arctander och ursprungsåret lär vara 1944. Att det sedermera visat sig att IKEA (också?) tillverkat stolen gör ju inte saken sämre. Hajp nummer två är allt i möbelväg av Axel Einar Hjort, särskilt i sportstugemöbelserien Utö, i omålad furu.

Auktionsverkets Mimmi-möbler

Pall, AE Hjorth, 42.000 kr, SAV oktober 2014. Lite virke för pengarna.

Årets auktionshus-beef:
Intendent på Stockholms Auktionsverk köper "felkatalogiserad" antikvitet hos ärkerivalen Bukowskis och anklagar därefter Buk för felkatalogisering. Bland det konstigaste jag hört. Det vore fantastiskt intressant att få en intervju med den SAV-intendenten..! Se bloggen Budsugen Bukowskis-intendent sökes.

Årets sämsta affär: Nåja, en av dem i alla fall: Majolikafatet som klubbades den 28 december 2014 på Magasin 5, före detta Stockholms Auktionsverks Stadsauktion. Klubban föll på 5.000 kr. Endast två år tidigare blev slutpriset för exakt samma fat 40.000 kronor, med utropet 20-25.000. Mest fascinerande var att utropet vid senaste försäljningen sattes till 6.000 kronor. Proveniensen var mycket specifikt angiven båda gångerna: Rudolf/Vidar Christensen, Stockholm. Från 40.000 till 6.000 på två år. Gäller nöjd kund-garanti?

Årets största skandal: -Är inte ny, utan sannolikt en 40-årig surpotatis. I oktober skrev Preben Juul Madsen på utmärkta sajten Kunstnyt, i Danmark, att underligheter rådde beträffande försäljning av Afrikana hos auktionshuset Lauritz. Antikmonologen grävde djupare och förstod sammantaget att en viss Gabriel Müller har sålt Afrikana, främst masker, sedan tidigt 70-tal och konsekvent under cirka 40 års tid fått mer eller mindre nytillverkade föremål upphöjda med det i auktionssammanhang så oerhört viktiga ordet: "PROVENIENS"...Gabriel Müller eller liknande formuleringar. Detta har skänkt föremålen en aura av långt högre ålder och dignitet än de någonsin förtjänat. Se bloggen Enorm skandal under uppsegling på Lauritz.

Masker köpta under 1970-talet på Stockholms Auktionsverk. Proveniens: Gabriel Muller.

Köpt under 1970-talet på Stockholms Auktionsverk. Proveniens: Gabriel Muller.

Antikmonologen blev kontaktad av en person i Paris, med en samling masker som samtliga köpts på Stockholms Auktionsverk under 1970-talet, med tillhörande lappar påskrivna med "(Proveniens) Gabriel Müller". Parismaskerna har sågats som moderna, alltså nygjorda vid inköpet, av utländsk expertis. Att Stockholms Auktionsverk torde få kalla fötter när Müller nämns verkar oemotsagt. Att Lauritz i Stockholm sedan etableringen i Slakthusområdet för flera år sedan, har sålt ohemula mängder Afrikana märkt "Proveniens Müller" är inget nytt. Sedan Antikmonologen skrev om Müller-skandalen har Lauritz Stockholmskontor totalt upphört att ange "Proveniens Müller". Antikmonologen kunde leda i bevis att många masker som tidigare hade tillskänkts "Müller-proveniens" plötsligt inte hade någon som helst proveniens. Se också bloggen Lauritzgate- en praktskandal.

Årets antikdöd: Beslutet att lägga ner tidningen Antikvärlden togs. Anledningar och intervjuer kan begrundas i bloggen Sotheby´s säljer svamp; Antikvärlden kastar in handduken samt Auktionshusexistensproblem.

Borta

---------------------------------------

För övrigt noteras att Sveriges Television listar Antikrundans experter för 2015 med ingressen Antikrundan plockar in två nya experter- och ytterligare en gör comeback. Därefter listar man alla 26 med namn och anger deras specifika expertområden. Antikmonologen noterar att Charlotte Widenfelt (nr 3 uppifrån) ännu inte tilldelats området Orientaliskt (=ostindiskt) att expertisera, trots att hon i Uppsala Tingsrätt i elfenbensmålet/ Citesmålet mot Uppsala Auktionskammare så sent som i maj 2014 uppgav att hennes specialområde var just -orientaliskt... Måste kännas tufft att -återigen- behöva stå ut med endast de allmänna områdena konsthantverk, keramik och silver i Antikrundan. Se Uppsala Auktionskammare frias på grund av juridiskt gungfly och hittepå.

Ännu mer uppseendeväckande torde väl ändå vara att en enda av dessa 26 av Sveriges Television lyckligen utsedda experter ej är expert inom något föremålsområde alls, utan anges vara Expert på att vara "VD vid Uppsala auktionskammare"...

Detta om något, torde väl vara otillbörlig reklam, SvT? Ingen annan expert får liknande epitet/titel...

Fred och kärlek!

Fotnoter:
Under respektive Antikmonolog finns en kommentarsdel, där läsarna kan ventilera sina åsikter.

Källor:
http://www.expressen.se/sok/?q=houby 
http://www.svt.se/antikrundan/har-ar-antikrundans-experter-2015
http://www.svd.se/kultur/strindbergmalning-slog-rekord-pa-bukowski_4160577.svd
http://auktionsverket.se/auction/modern/2014-10-21/111-axel-einar-hjorth-pall-nk/

Sotheby´s säljer svamp; Antikvärlden kastar in handduken samt Auktionshusexistensproblem

Den sjätte december sålde auktionshuset Sotheby´s 1,89 kg svamp i New York. Samma auktionshus som i vanliga fall säljer Munch, Ming och Monet. Ifrågavarande svamp var en enda vit tryffel, värd sin vikt i guld, trodde man. Svampen är den största någonsin och såldes till en mat- och vinälskare från Taiwan. Den hittades veckan före auktionen i Umbrien i centrala Italien och hade lämnats in till auktionen av Balestra-familjen som företräder Sabatino Truffles. Pengarna som genererades av försäljningen ska gå till välgörande ändamål.

Världsrekordtryffel i vikt, dock ej i pris. Foto Sotheby´s.

Före detta världsrekordet i storlek vägde ungefär hälften så mycket och klubbades för $417.000 US år 2010. Därför hade förväntningarna ställts högt, runt en miljon dollar, för nya rekordsvampen. Att den såldes för en fraktion av detta, 61,250 US$, är tecken på det i sammanhanget självklara faktum att man lät bli att ha ett bevakningspris. Dessutom saknades två budglada kontrahenter. En svala gör ingen sommar. En budglad person ger heller inget högt slutpris.

Stora stygga Vargen heter Bonnier.

Från italiensk supersvamp i New York till svensk tidningsdöd. Antikvärlden läggs ner; en av två större svenska antiktidningar. Sista numret kommer i januari 2015. Tidningen hette tidigare Antikbörsen och togs över av Winston Håkansson, som under många år var chefredaktör och allmän eldsjäl som kände "alla" i branschen.

Erika Funke, fortfarande chefredaktör på Antikvärlden. Foto: Antikvärlden.

Antikmonologen intervjuade Erika Funke, Antikvärldens nuvarande chefredaktör, under tisdagen. På frågan hur det känns att läggas ner, svarade Erika att det förstås var jättetråkigt. Det är tufft att sälja tidningar och ännu tuffare att sälja annonser. Det är en liten bransch och antikintresset verkar dalande, sa Erika också.

På Antikmonologens fråga om vassare och möjligen mer ifrågasättande journalistik hade varit möjlig skrattar Erika, som är bekant med Antikmonologens blogg, och konstaterar att det nog hade varit svårt. Antikmonologen har ofta konstaterat att svensk antikpress står i allt för stor beroendeställning till de stora svenska auktionshusen, på grund av att de är de viktigaste annonsörerna.

Erika understryker att Antikvärlden i förhållande till Antik & Auktion har en väldigt liten organisation och personalstyrka och att samtliga jobb därför kan leva vidare i Bonniers tidning Hem & Antik. Det mest uppseendeväckande med affären verkar vara att Antikvärldens prenumerationsregister säljs till Allermedia, alltså Antik & Auktion. Det var det första Funke nämnde i samtal med Antikmonologen. Enligt Carin Stentorp, chefredaktör på Antik & Auktion, har det aldrig tidigare skett. Funke låter förtröstansfull och pekar på att Hem & Antik är kraftigt i uppåtgående med nuvarande 8 nummer per år. Antikvärldens dag kommer att leva vidare med något modifierat namn, även så diverse resor och events.

Winston Håkansson, chefredaktör emeritus på Antikvärlden. Foto: Antikvärlden.

Antikmonologen frågade Winston Håkansson vad han anser om nedläggningen. Bedrövligt, blev svaret. Jag hade hoppats på en hopslagning av Antikvärlden med Hem & Antik. -Men, påpekar Håkansson, tidningsmarknaden och antikmarknaden är svag. På frågan om vassare journalistik hade kunnat göra tidningen intressantare blir jag avbruten; -Antikvärlden har minsann alltid vågat ifrågasätta både det ena och det andra, inte minst auktionshus och mässor, säger Winston.

Metropol: Nr 9298685, "Tobaksburkar, Kina, porslin/mässing", utrop 800 kr, sålda för 1.500 kr.

Från svensk tidningsdöd till auktionshusexistensproblem: Att auktionshuset Metropol fortfarande har erbarmligt låg bildkvalite på sina föremål är tyvärr ett faktum. Exempelvis fick undertecknad hjärtat i halsgropen under måndagseftermiddagen, på grund av ett par sent upptäckta "tobaksburkar", på nätet. Dessa illustrerades av en enda bild. Alltså inga undersidor, inga baksidor, inga avtagna lock, inga närbilder. En bild rätt och slätt. En mörk, lågupplöst sådan. En dagishämtningsrokad senare gav vid handen att det alls icke var några tobaksburkar, utan ett par slaktade kinesiska vaser, som med hjälp av bronser senare modifierats till "tobaksburkar", av sannolikt "driftig antikhandlare". Ett i antikbranschen så kallat giftermål, eller variant på detsamma. Dock, flera och bättre bilder hade exkluderat möjligheten att dessa "burkar" någonsin i sin ursprungliga form var just "burkar"; varken för tobak eller metmask.

A propos Metropols av dem så kallade Tobaksburkar, tar jag mig här friheten att citera ett mail -i hela sin ursprungliga form- som kom till mig för exakt en vecka sedan, den 3 december:
"Hej 

Jag läser din blogg med intresse trots att det som avhandlas ligger långt från mitt vanliga intresseområde. :-)

Jag läste bl a ett inlägg om hur auktionshusen fotograferar sina objekt och att du framhöll iSolna som ett föredöme. Tack vare detta har nu varit i kontakt med dem och då jag upplevde deras bemötande som mycket trevligt och deras priser som humana har jag valt att sälja några objekt via dem.

Ett stort tack för en trevlig blogg med bra info även för oss amatörer...!

Vänligen/n"

Bloggen skribenten "n" åsyftar heter "Auktionshusexistensproblem -Bättre bilder eller full fart bakåt?". Jag känner inte skribenten och har aldrig tidigare haft kontakt med hen. Ovanstående mail torde göra ont för Metropols ledning att läsa. Till yttermera visso torde auktionshuset iSolna jubla över raderna och reklamen de nu får.

Dessutom, bäste Winston Håkansson och Erika Funke, så bjuder jag på ett par uppslag till lite intressant ifrågasättande journalistik. Klicka er tillbaka i tidigare Antikmonologer, så kanske ni hittar något ämne som möjligen inte är genompenetrerat i antikpressen? Eller är det endast i bloggform svenskar ska kunna läsa om verklighetens inte-alltid-så-kindpussande antik-Sverige?

Jag skriver den 10 december och höjer glaset till Alfred Nobels ära. Pennan är vassare än dynamit. Eller hur, Alfred?

Fotnoter:
Vit tryffel anses vara världens mest sällsynta tillika mest eftertraktade matingrediens. Den hittas med hjälp av specialtränade hundar i specifika områden i Italien under perioden oktober-december.

Bevakningspris på färskvaror torde av uppenbara skäl kunna ställa till problem. 

Giftermål, eller varianter på detta tema har existerat sedan urminnes tider. Både ärliga och mindre ärliga dylika. Ett giftermål uppstår oftast när flera olika mer eller mindre antika föremål slås samman till ett, så att ett nytt "antikt" föremål uppstår. Detta patineras sedan för att se mer äkta ut. Inget olagligt begås förrän någon påstår något oriktigt om föremålets originalitet.

Källor:

http://www.sothebys.com/en/auctions/2014/white-truffle-n09231.html
http://gothamist.com/2014/12/08/worlds_largest_truffle.php
http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/tidskrifter/article3866703.ece

http://www.metropol.se/auktioner/varor/9298685/%7B6D735F33-1F7E-4F20-AA39-3FCAB9ACF192%7D

Antikbranschens vara eller inte vara/ Nya stallyktor håller grytan kokande

Veckan efter att Brösarpsmässan (en antikmässa som uteslutande saluför föremål i originalskick) avslutats, så känns nedanstående resonemang extra påkallat...

En av alla mina uppmärksamma bloggläsare var vänlig att skicka en länk till mig.
http://www.stadsauktion.se/1303/176506-utomhusarmaturer-smide
Den berör utrop 176506 på Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen: Jag citerar katalogtext: "Beskrivning: Utomhusarmaturer, 1 par, smide, svarta kupor, 115 cm från vägg, nydragen el. Skador: Senare skärm och glaskupa".

Stockholms Auktionsverk den 25 mars 2013

Rent språkligt och även ur ett katalogiseringsperspektiv så är parallellerna uppenbara till Kolonns stallyktor (se Kass katalogisering Kolonn). Auktionsverket skriver: "Skador: Senare skärm och glaskupa". -Senare än vadå? Explicit så säger man -precis som Kolonn gjorde- att elen är ny, emaljskärmarna är nya och glaskuporna är nya, men implicit också att smidet är gammalt. Utan att exakt uttala sig om åldern på smidet påskiner man att den är högre än för övriga beståndsdelar, -vilket jag och fler med mig- betvivlar. För övrigt förstår jag inte termen "svarta kupor", men det är sannolikt ett omedvetet misstag och omedvetna misstag är o.k. -Andra typer av "misstag" är mindre o.k. Dessutom borde rubriken "Skador" ersättas av "Konditionsrapport" för mer korrekt förståelse.

Skador=Konditionsrapport

Gråzonerna i auktionsbranschen utgör en ständig utmaning och det är sällan proffs som drabbas utan oftare så kallat vanligt folk. Många antikhandlare och mer initierade känner till fallgroparna. Men, till syvende och sist så är förfalskningar (vare sig det gäller trädgårdsurnor i gjutjärn, kinesiskt porslin, "fixade/mifflade" möbler, svenskt 1700-tals glas, stallyktor, båtrattar, dinky toys-bilar, rolexklockor, gallé-glas, måleri av Liljefors, Nyström, Amelin, Jolin, etc, etc...) något som i slutändan skadar h e l a branschen. Kortsiktigt så blir säljaren/ auktionshuset nöjd över att ha fått rejäl dusör för en förfalskning, (vare sig de vet om objektet är äkta eller falskt). Långt senare kan dock kunskapen om det förfalskade föremålet leda till en massa negativa förvecklingar som också skrämmer bort folk från att någonsin mer intressera sig för äldre konst och antikviteter. There is something rotten in the state of Antiques, för att parafrasera den gode Shakespeare.

Rolex -made in Thailand

En ödmjukare katalogisering av sannolikt nyproducerade föremål måste till. För endast några år sedan skrevs det exempelvis 1700-tal, Ming eller Qing om mängder av porslin som togs till försäljning hos de flesta av de svenska auktionshusen. När man ganska snabbt insåg att man översköljdes av containerlass på containerlass av ofta högkvalitativt -splitter nytt- kinesiskt konsthantverk av alla upptänkliga material och typer, så tvingades man börja katalogisera mindre beskäftigt och mer sanningsenligt. Vissa aktörer är fortfarande oseriösa (se mina tidigare bloggar). Japanskt (impopulärt) konsthantverk kallas ofta för kinesiskt (populärt), -ofta och över hela landet. Även så i antikpressen; -medvetet eller ej?

Japanskt=Kinesiskt

Auktionshusen har mig veterligen ingen -svensk- gemensam intresseorganisation och ser i högsta grad sina kollegor, alltså andra auktionister/auktionshus, som konkurrenter snarare än kollegor. Detta gör att de -auktionshusen- inte har något system att mota eventuella problem i grind och heller inte för någon -åtminstone officiell- dialog. Visst, rykten sprider sig fort och alla känner alla i denna ankdamm till bransch.

 Ankdammsaktörer

Antikpressen i Sverige utgörs av Antik & Auktion och Antikvärlden. De skulle kunna betyda mer för folkbildningen, men har valt att styra in i lättsammare terräng. Ämnen som man tror skrämmer läsarna väljs enligt mitt förmenande bort för att de är just skrämmande och av -i ett kortsiktigt perspektiv- möjligen underminerande karaktär. Kanske är tidningarna också rädda för annonstapp, om alltför "delikata" ämnen tas upp. Jag påstår att det är precis tvärtom. Kunskap är makt. Min teori är att om läsaren känner sig kunnig(-are) så har man också en nöjd läsare. Internationella tidningar som Antiques Trade Gazette och The Art Newspaper tar ofta upp "besvärliga ämnen" både sakligt och konstruktivt. Som man bäddar får man ligga, även vad anbelangar val av -eller brist på- (djupare) journalistik.

En annan stor folkbildare -populärt kallat antikhandlarnas största fiende- är såklart SvT:s Antikrundan. Där lär sig gemene man/kvinna massor om nominativa värden och falskt kontra äkta. M e n, sedan ett par år är programmet ute på otroligt instabil gungfly. Man lägger ned en massa onödig tid på tempohöjningar-sänkningar med hjälp av oräkneliga musikinslag/cliffhangers/larviga hemma-hos-besök eller långväga resereportage/rangordning av sämst-bäst-utan att vi i tv-sofforna får annat än skymtar av objekten och påbjudet i stället för spontant -ständigt-skrattande som gör att programmet tappat enormt i anseende. Att både Brittiska Antikrundan (originalet) och den Amerikanska kör vidare i trygga, säkra och oerhört snygga -delvis olika- hjulspår tycks inte svenska programmakare anse vara tillräckligt. Här ska det poppas till och upp och skrattas och plojas och stojas... -Man är matt efter ett program. Var tog lugnet och sakligheten vägen? Det känns som man från producentens sida har väldigt låga tankar om oss tittare; vi klarar inte av en massa "tung" fakta utan måste oupphörligen matas med larv för att orka se hela programmet. -Morsning och goodbye, SvT.

Adhd-Rundan

Framtiden för antik- och konstsverige ser inte bara ljus ut. Stora aktörer (läs auktionshusen) blir större och gissningsvis färre. Konstgallerierna blir också större och färre, inte minst pga att också  auktionshusen börjat med försäljning av konst till fasta priser. Det kallas "Primary sales", senast Bukowskis med hårt annonserat så kallat Fire Sale (översatt: extrem utförsäljning) av konstnären Frosts alster. Konstgallerier och antikhandlare kämpar med stigande hyror både internationellt och i Sverige. Allt medan den tyngsta konkurrenten, internet, tar allt större marknadsandelar.

Fortsättning följer, utan musikpålägg.