Antikbranschens vara eller inte vara/ Nya stallyktor håller grytan kokande

Veckan efter att Brösarpsmässan (en antikmässa som uteslutande saluför föremål i originalskick) avslutats, så känns nedanstående resonemang extra påkallat...

En av alla mina uppmärksamma bloggläsare var vänlig att skicka en länk till mig.
http://www.stadsauktion.se/1303/176506-utomhusarmaturer-smide
Den berör utrop 176506 på Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen: Jag citerar katalogtext: "Beskrivning: Utomhusarmaturer, 1 par, smide, svarta kupor, 115 cm från vägg, nydragen el. Skador: Senare skärm och glaskupa".

Stockholms Auktionsverk den 25 mars 2013

Rent språkligt och även ur ett katalogiseringsperspektiv så är parallellerna uppenbara till Kolonns stallyktor (se Kass katalogisering Kolonn). Auktionsverket skriver: "Skador: Senare skärm och glaskupa". -Senare än vadå? Explicit så säger man -precis som Kolonn gjorde- att elen är ny, emaljskärmarna är nya och glaskuporna är nya, men implicit också att smidet är gammalt. Utan att exakt uttala sig om åldern på smidet påskiner man att den är högre än för övriga beståndsdelar, -vilket jag och fler med mig- betvivlar. För övrigt förstår jag inte termen "svarta kupor", men det är sannolikt ett omedvetet misstag och omedvetna misstag är o.k. -Andra typer av "misstag" är mindre o.k. Dessutom borde rubriken "Skador" ersättas av "Konditionsrapport" för mer korrekt förståelse.

Skador=Konditionsrapport

Gråzonerna i auktionsbranschen utgör en ständig utmaning och det är sällan proffs som drabbas utan oftare så kallat vanligt folk. Många antikhandlare och mer initierade känner till fallgroparna. Men, till syvende och sist så är förfalskningar (vare sig det gäller trädgårdsurnor i gjutjärn, kinesiskt porslin, "fixade/mifflade" möbler, svenskt 1700-tals glas, stallyktor, båtrattar, dinky toys-bilar, rolexklockor, gallé-glas, måleri av Liljefors, Nyström, Amelin, Jolin, etc, etc...) något som i slutändan skadar h e l a branschen. Kortsiktigt så blir säljaren/ auktionshuset nöjd över att ha fått rejäl dusör för en förfalskning, (vare sig de vet om objektet är äkta eller falskt). Långt senare kan dock kunskapen om det förfalskade föremålet leda till en massa negativa förvecklingar som också skrämmer bort folk från att någonsin mer intressera sig för äldre konst och antikviteter. There is something rotten in the state of Antiques, för att parafrasera den gode Shakespeare.

Rolex -made in Thailand

En ödmjukare katalogisering av sannolikt nyproducerade föremål måste till. För endast några år sedan skrevs det exempelvis 1700-tal, Ming eller Qing om mängder av porslin som togs till försäljning hos de flesta av de svenska auktionshusen. När man ganska snabbt insåg att man översköljdes av containerlass på containerlass av ofta högkvalitativt -splitter nytt- kinesiskt konsthantverk av alla upptänkliga material och typer, så tvingades man börja katalogisera mindre beskäftigt och mer sanningsenligt. Vissa aktörer är fortfarande oseriösa (se mina tidigare bloggar). Japanskt (impopulärt) konsthantverk kallas ofta för kinesiskt (populärt), -ofta och över hela landet. Även så i antikpressen; -medvetet eller ej?

Japanskt=Kinesiskt

Auktionshusen har mig veterligen ingen -svensk- gemensam intresseorganisation och ser i högsta grad sina kollegor, alltså andra auktionister/auktionshus, som konkurrenter snarare än kollegor. Detta gör att de -auktionshusen- inte har något system att mota eventuella problem i grind och heller inte för någon -åtminstone officiell- dialog. Visst, rykten sprider sig fort och alla känner alla i denna ankdamm till bransch.

 Ankdammsaktörer

Antikpressen i Sverige utgörs av Antik & Auktion och Antikvärlden. De skulle kunna betyda mer för folkbildningen, men har valt att styra in i lättsammare terräng. Ämnen som man tror skrämmer läsarna väljs enligt mitt förmenande bort för att de är just skrämmande och av -i ett kortsiktigt perspektiv- möjligen underminerande karaktär. Kanske är tidningarna också rädda för annonstapp, om alltför "delikata" ämnen tas upp. Jag påstår att det är precis tvärtom. Kunskap är makt. Min teori är att om läsaren känner sig kunnig(-are) så har man också en nöjd läsare. Internationella tidningar som Antiques Trade Gazette och The Art Newspaper tar ofta upp "besvärliga ämnen" både sakligt och konstruktivt. Som man bäddar får man ligga, även vad anbelangar val av -eller brist på- (djupare) journalistik.

En annan stor folkbildare -populärt kallat antikhandlarnas största fiende- är såklart SvT:s Antikrundan. Där lär sig gemene man/kvinna massor om nominativa värden och falskt kontra äkta. M e n, sedan ett par år är programmet ute på otroligt instabil gungfly. Man lägger ned en massa onödig tid på tempohöjningar-sänkningar med hjälp av oräkneliga musikinslag/cliffhangers/larviga hemma-hos-besök eller långväga resereportage/rangordning av sämst-bäst-utan att vi i tv-sofforna får annat än skymtar av objekten och påbjudet i stället för spontant -ständigt-skrattande som gör att programmet tappat enormt i anseende. Att både Brittiska Antikrundan (originalet) och den Amerikanska kör vidare i trygga, säkra och oerhört snygga -delvis olika- hjulspår tycks inte svenska programmakare anse vara tillräckligt. Här ska det poppas till och upp och skrattas och plojas och stojas... -Man är matt efter ett program. Var tog lugnet och sakligheten vägen? Det känns som man från producentens sida har väldigt låga tankar om oss tittare; vi klarar inte av en massa "tung" fakta utan måste oupphörligen matas med larv för att orka se hela programmet. -Morsning och goodbye, SvT.

Adhd-Rundan

Framtiden för antik- och konstsverige ser inte bara ljus ut. Stora aktörer (läs auktionshusen) blir större och gissningsvis färre. Konstgallerierna blir också större och färre, inte minst pga att också  auktionshusen börjat med försäljning av konst till fasta priser. Det kallas "Primary sales", senast Bukowskis med hårt annonserat så kallat Fire Sale (översatt: extrem utförsäljning) av konstnären Frosts alster. Konstgallerier och antikhandlare kämpar med stigande hyror både internationellt och i Sverige. Allt medan den tyngsta konkurrenten, internet, tar allt större marknadsandelar.

Fortsättning följer, utan musikpålägg.

Kass katalogisering Kolonn

Rubrik: 
60249. UTOMHUSARMATURER, 1 par, smide.

"Rostanlupna. Senare skärm och glaskupa"

Jag var på auktionshuset Kolonn i Sundbyberg i tisdags och betraktade bland andra föremål, detta par armaturer. På ett ögonblick konstaterade jag att lamporna är alltigenom nytillverkade. Nåja, möjligen kan de vara så gamla som från 1980-talet, mer sannolikt dock 2000-tal.
Total katalogisering lyder som följer:

"Beskrivning
Armaturer i smide, svarta kupor. Nydragen el.
Längd från vägg ca 60 cm.
Konditionsrapport
Rostanlupna. Senare skärm och glaskupa."

Stallyktor utan stall

Eftersom jag tycker rätt ska vara rätt, påpekade jag mycket vänligt för passerande auktionshusanställd i förbifarten att armaturerna, vanligen kallade stallyktor, aldrig har varit i närheten av ett stall, än mindre var gamla. Jag fick ett otydbart mumlande bifall till svar.

Jag påstår att fraseringen: "Rostanlupna. Senare skärm och glaskupa" faktiskt indikerar att det enda som inte är kommenterat, -nämligen smidet, underförstått då påstås vara äldre. Vilket alltså blir till en indirekt lögn.

Men, 48 timmar efter mitt vänliga påpekande ligger "armaturerna" fortfarande ute till försäljning, med exakt samma katalogisering. Glaset är -som katalogiseringen påstår- nytt. Elsocklar och sladdar är -som katalogiseringen påstår- nya. Emaljskärmarna är -som katalogisering påstår- nya. Då återstår endast själva armarna och fäste/avslutning i "rostanlupet" järn.

Rost

Den rostanlupna ytan är lika naturligt uppkommen/förekommande som blommande körsbärsträd på Sydpolen. Rost kallas också för patina och att få järn att rosta är allt annat än svårt. Att "antikpatinera" är standardförfarande för alla material som förekommer i seriösa och framför allt mindre seriösa antiksammanhang. Nuförtiden säljer var och varannan antikbod shabby-chicat gods, som antingen är gammalt, delvis gammalt (så kallade giftermål av nya och äldre beståndsdelar) eller av nyare tillverkning. Det är helt ok, så länge potentiella kunder inte leds att tro att man köper något genuint, av äldre datum.

Om inlämnaren är medveten eller inte om att "armaturerna i smide med svarta kupor och nydragen el" inte är särskilt gamla, är i sammanhanget irrelevant. Det är auktionshusets ansvar att skriva en katalogisering som är korrekt och med verkligheten överensstämmande. Varje dag året om, försöker inlämnare av föremål vid Sveriges och världens övriga auktionshus att förmå den som tar emot föremål att skriva beskrivande texter, som är bättre än sanningen. Det vet de som arbetar på auktionshusen. Att skriva: Vas, Kina, utrop 1000 kr, om en nytillverkad kinesisk kopia/förfalskning kan ingen opponera sig mot. Att skriva exakt detsamma om samma föremål, men ha utropet 5000 kr, eller 30.000 kr kan många opponera sig mot. -Jag, till exempel. Någon mindre kunnig stackare kommer i slutledet att ha en förfalskning på väggen eller på middagsbordet och så ska det inte vara.

Jag har diskuterat ovanstående problematik tidigare; Eftersom auktionshusen mycket skickligt marknadsför sin verksamhet och har tagit över stora delar av antik- och konstmarknaden, så har man också en skyldighet att utföra sitt värv på ett så korrekt sätt som möjligt.

För några minuter sedan plingade mailboxen till: En timme återstår av budgivningen på lamporna. De är uppe i 1800 kr (avgifter på runt 20% tillkommer). Ironiskt nog så är det fortfarande billigt för två nytillverkade stallyktor, eftersom riktpris på en snarlik lykta, oftast tillverkad i Polen eller Kina, är mellan 2200-2700 kronor. De så kallade byggnadsvårdsföretagen säljer liknande föremål i parti och minut och det är big business. Stora affärer med (oftast) korrekt katalogisering.

Slutpris 2000 kr

Källa:
https://auctionet.com/sv/60249-utomhusarmaturer-1-par-smide

Fotnot:
Skjut inte budbäraren.

En Ding värld

Sotheby´s New York sålde under Asia Week igår den 19 mars, en vit keramikskål som hade köpts för sex år sedan på loppis i USA för 3 dollar (c 20 kr). Utropet hade satts till 200.000-300.000 dollar, vilket sannolikt gladde säljaren. Utropet skulle visa sig vara långt ifrån vad den så kallade marknaden ansåg skålen vara värd, -egentligen. Klubban föll på två miljoner dollar (inkl. auktionshusets påslag och avgifter motsvarande 14 miljoner kronor).

Dubbla lotusbladpaneler

Köparen var den etablerade London-handlaren Guiseppe Eskenazi. Denne (legend) agerar ofta som ombud/mäklare för samlare och institutioner världen över. Var skålen hamnar är ännu okänt, men många intresserade finns garanterat, eftersom endast en snarlik skål är känd -någonstans; British Museum fick 1947 en nästan likadan skål i gåva efter den kände samlaren Henry J. Oppenheim.

13, 4 cm diameter sagolikt konstnärsskap!

Ding-vara (Ding ware) är känd för att i bästa fall vara mycket tunt modellerad med nästan vit lera och elfenbensfärgad glasyr. Under Sung-dynastin (960-1279) producerades sublim keramik, dock inte porslin -åtminstone inte i större mängder. Dingföremålen påminner för den oinvigde om porslin utseendemässigt. Dekoren är på de bästa föremålen för hand skuret på ett mycket högstående konstnärligt vis, som få keramiker någonsin kunnat efterlikna. Dessvärre förekommer skickligt utförda förfalskningar och de är -naturligtvis- gjorda i Kina.

Området med brännugnar som associeras med Dingvara heter Quyang, Ding-distriktet i Hebei-provinesen, i norra Kina. Området kallades tidigare för "Dingzhou". Dingproduktionen utgjordes mest av mindre hushållsföremål som små skålar och fat, vanligen i natur-former. Oftast var de tidiga (1000- och 1100-tal) ding-föremålen odekorerade. Från sent 1000-tal och tidigt 1100-tal blir föremålen allt mer komplext utförda, med extremt flyhänt skuren och ofta "kammad" dekor. Under 1200-talet blir tekniken att med tryckformar dekorera föremålen allt vanligare.

SÅ ser en äkta dingbas ut!

I och med att Sotheby´s nu visar bilder på skålen ur alla vinklar, så kan jag inte låta bli att återigen citera min vän Regina Krahl, som arbetar som konsult åt nämnda Sotheby´s, även relativt nyutnämnd President för the Oriental Ceramic Society i England: "Om något speciellt är med i en katalog dyker kopior upp nära nog direkt efter att katalogen kommit i tryck"... (Se för övrigt bloggen: Förfalskarmanual).

Så chansen att även Du hittar en liknande skål på loppis har definitivt ökat! Men, kommer den att vara från tiden, -alltså äkta? Skulle inte tro det. När ni ser en snarlik skål på auktion katalogiserad som: "Skål, Kina, utrop 3000 kr", så behöver ni inte ropa Hej utan kanske snarare Hejdå?

Fotnot:
Formen och den utvändiga dekoren förekommer i silverutförande, från samma period och delvis (ej helt lik) även tidigare, under Tang-perioden (618-906).

Källor:
http://artdaily.com/index.asp?int_sec=2&int_new=61421#.UUmYolebUtQ
http://www.sothebys.com/en/auctions/ecatalogue/2013/chinese-works-of-art-n08974/lot.94.pricehl.html

Unik möjlighet dämpa Nobelprislängtan

Börjar sonens/ dotterns författarambitioner kännas långsökta? Går inte pappas karriär i kemilabbet så spikrakt som familjen trodde? Månne är även dina medlarinsatser i mellanöstern fruktlösa.

Hav förtröstan; den 10 april får ni möjlighet att köpa ett nobelpris. Då erbjuder Heritage Auctions i New York, engelsmannen Dr Francis Cricks Nobelpris, som han tillerkändes 1962, för sina upptäckter angående DNA-strukturer. 

Man tror att detta är det första Nobelpriset som kommer ut på kommersiella marknaden på mer än 70 år och förväntningarna ligger kring en halv miljon dollar (c 320.000 Skr). Det är Cricks efterlevande som säljer guldmedaljen, checken på 85.739 kr och 88 öre(!), lab-rock, böcker och annan memorabilia. 

En del av intäkterna ska anslås till forskningsmedel för det nya Francis Crick-Institutet i London, som ska stå färdigt 2015. Familjen beskriver Crick som en modest man, som hellre hade en stor griffeltavla på kontorsväggen och ett porträtt av Charles Darwin, än några av de otaliga priser han fått. Efter att ha tagit en Fil kand 1937, började han arbeta i fysiklaboratorium, där han studerade vattens viskositet vid höga temperaturer, "...det tråkigaste ämne som överhuvud taget är tänkbart", enligt honom själv. Karriären vindlade mellan olika fakulteter; dock var Crick målmedveten och verksam långt in på ålderns höst. DNA-upptäckten gjordes tillsammans med James D. Watson och Maurice Wilkins. 

DNA-medaljens nya hemviste?

Nobelmuséet torde kunna vara en intressent i budgivningen? Sponsorer borde inte vara svåra att uppbringa; DNA-uppspaltningen kan argumenteras vara en av mänsklighetens viktigare upptäckter..!
Om ni inte tycker det räcker med guldpengen så ingår även nautiska loggböcker och trädgårdsjournaler. Och ja, checken är redan inlöst...

Fotnot: I samtal med Intendent Susann Ronvall på Nobelmuseum den 15 mars, fick jag veta att muséet redan äger flera Nobelpriser, men man blev mycket intresserad av försäljningen i New York, som man inte tidigare hört talats om.  
Ursäkta typsnitts- och storleksproblemen. De är för tillfället olösliga.

Fotnot:
Nobelpriset såldes för 2,27 miljoner dollar +avgifter, till en kines vid namn Jack Wang, ägare till ett kinesiskt biomedicinföretag.

Källor:
http://www.artdaily.org/index.asp?int_sec=2&int_new=60987#.UULjRVebUtQ
http://www.ha.com/Heritage-Auctions-press-releases-and-news/francis-crick-s-1962-nobel-prize-for-discovering-dna-structure-at-heritage-auctions.s?releaseId=2326&ic=leftcol-crick-nobel-prize-althome4-022513
http://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Crick

Samtidigt, i Köpenhamn...

När det råder stiltje i Sverige gällande större auktioner, höll Bruun Rassmussen (BR) i förra veckan årets första kvalitetsauktion i Köpenhamn. Jag har inte sett kalla säljfakta, men uppenbarligen blev en hel del sålt till höga priser.

Något som sällan ses på ett svenskt auktionshus hemsida, är vad olika muséer köpt in hos dem. BR använder en lista över museum som handlat hos dem i sin marknadsföring och personligen anser jag det vara en spännande form av "skryt". Självklart kan det vara känsligt att "hänga ut" köparen, men det kommer ju ändå till allmänhetens kännedom förr eller senare, om ett museum köpt ett föremål. När det gäller konsthandeln så kan förhållandet vara det rakt motsatta; Om en viss aktör i Sverige köper ett konstverk, så finns(fanns?) en "gentlemens agreement" att auktionshuset inte kan/får använda det specifika konstverket i sin marknadsföring. Hur dyrt än sålts..! -Möjligen inte så gentlemannamässigt?

En olja av dansk guldålders stolthet C.W. Eckersberg, föreställande ett seglande sällskap, köptes av Statens Museum for Kunst och är redan upphängd.

Tondon av CW Eckersberg från 1824 kostade 1.5 miljoner statliga kronor.

Porslin och keramik gick delvis oerhört bra. Ett brickbord med tebordsskiva från danska Store Kongensgade-fabriken klubbades för 500.000 medan 13 delar av Meissens ”Papegojservis” gick för ett samlat klubbslag på 420.000. Vidare blev det rekordpriser på ”Flora Danica”, då t.ex. tolv middagstallrikar såldes för 125.000.

Barock dansk bricka med rokoko-ställ; en halv miljon kronor

Själv glömmer jag aldrig när jag var I Köpenhamn i början av 90-talet, för att forska kring fajansbord för en C-uppsats i Konstvetenskap. Jag gick in i dåtidens mest exklusiva antikhandel på Bredgade och räknade till 13 fajansbord i två våningar. De flesta var svenska och när jag mycket artigt började ställa frågor om "bakkebordsblader" -som de kallas på danska, blev jag till min oerhörda förvåning bryskt utföst ur butiken. Att jag talade i princip flytande danska, var iförd kostym och var överhövan artig hjälpte inte. Jag hann aldrig riktigt presentera mitt -helt- akademiska ärende. Det rådde och råder nämligen från Sverige exportförbud på signerade, bättre fajanser och flera av dem kände jag igen ifrån Stockholm, vilket innehavaren snabbt förstod.

Som en Paprikavas; 51 cm, dock ovanligare, kostnad 1,2 miljoner

Av det moderna konsthantverket stod sig Axel Saltos karakteristiska stengodsvaser och figurer väl. Det största utbudet någonsin bjöds ut och många av verken såldes till mycket höga priser, medan mer ordinärt förblev osålt. En stengodsvas i knoppande stil slog det danska auktionsrekordet och gick för 1,2 miljoner. Sammantaget gick det samlade utbudet av Axel Salto för 3,6 miljoner. En kuriositet var utropet om 16(!) pendyl, vägghängda ljusstakar designade av Pierre Forsell för Skultuna. Utropet var 15´ och klubban landade på 25.000 kr. Börja samla?!

16 Skultuna pendyl en suite, 25.000 kr

Ett par Mix-fåtöljer av Kaare Klint och Edvard Kindt-Larsen noterades till 410.000 kr, utrop 200-300´; Gudomligt vackra!

Mix, modell 4396, 410.000 kr, designade under 30-talet

Ett Wegner-skrivbord med yppersta proveniens; från designern Herbert Krenchels hem, såldes för 250.000 (utrop 75´). Ett smycke att visa upp på ett stort internationellt design-museum månne? Eller köptes det av en försigkommen handlare, för att därefter köpas av ett stort museum..?

Krenchel-frotterat Wegnerbord, designat 1954

Fotnoter:
Alla priser i danska kronor, som är ungefär 10% starkare än svenska kronan.
Paprikavaser finns i runt tio varianter och designades av Anna-Lisa Thomson för Uppsala Ekeby. Den vanligaste golvvasen är 52 cm hög.
Källor:
http://www.bruun-rasmussen.dk/vfs/news/130308-2.html

Bukowskis Dubbe(l)natur

(För bäst förståelse av följande rader, bör ni ha läst närmast föregående blogg: Bukowskis -För Sverige med tiden)

Efter senaste krönikan om Bukowskis satsning på att ta en tugga av Sveriges klockkaka, har flera omständigheter gjort att jag inte kan hålla mig från tangentbordet.

Jag vill understryka tre faktum; 1: Jag känner inte Gunnar Dubbe (-nyutnämnd klock-Intendent hos Bukowskis). 2: Jag har heller aldrig haft nöjet att träffa honom. 3: Jag har ingen som helst anledning att betvivla eller ifrågasätta herr Dubbes kompetens som nyutnämnd Intendent för avdelningen klockor därstädes. -Tvärtom, så önskar jag honom stort lycka till.

Emellertid:
Under rubriken Experter kan man på Bukowskis hemsida klicka sig fram till följande bild av en liggande Rolex med blå urtavla:

Klicka där, så dyker bilden av Gunnar Dubbe upp.

Gunnar Dubbe(?)

 Av för mig okänd anledning finns ingen släkt Dubbe noterad i svenska nätsökmotorer. Jo, en person; endast med Bukowski-nummer och adress; Gunnar Dubbe. Precis med det namnet presenteras han på Bukowskis hemsida. Sedermera har jag förstått att Gunnar Dubbe till min stora förvåning lär heta något annat.

Intendent inkognito?!

Lördagen den 2 mars ringer jag Intendent Dubbe för att söka reda ut begreppen; ber om ursäkt över att jag stör i helgfriden och förklarar att jag är en bloggare med intresse för antikbranschen. Dubbe har inte sett min krönika om honom och Bukowskis, säger han. Jag frågar om hur Bukowskis ser på det faktum att Dubbe är sponsrad. -Det är inte sponsring, replikerar Gunnar. Det är google ads som ser ut så där, -men det ska tas bort idag! Hur ser Bukowskis på det faktum att du är sponsrad då? Det får du fråga Bukowskis om, replikerar Intendent Dubbe. -Alla bloggare är sponsrade säger Dubbe allvarligt. Jag säger att så alls inte är fallet, det är jag själv ett exempel på.

Bloggen Dubbes (och Chopards-) värld- Perpetual fascination! Lördag klockan 14.00, 2 mars 2013.

Därefter frågar jag om Dubbe egentligen heter så i efternamn. Nej, får jag veta, Dubbe är från början fotograf och när han började plåta för ett antal år sedan, så behövde han ett artistnamn. Det blev Dubbe och alla i branschen känner mig som Dubbe, säger herr Sjögren. Känner Bukowskis till ditt riktiga efternamn, frågar jag. Det får du fråga Bukowskis om, avslutar Gunnar Sjögren, alias Gunnar Dubbe, Klockintendent på Bukowskis.

Bloggen Dubbes värld, efter undertecknads telefonsamtal, klockan 14.15, lördag 2 mars 2013...

Tio minuter efter att vi lagt på, har Nymans och Krons Ur- annons för Chopard försvunnit från Dubbes blogg-sida. Rokad från rosa Chopard till rosa flamingos. Snabba puckar.

Jag konstaterar att ett av Skandinaviens största auktionshus väljer att lansera ett helt nytt auktionssegment, handleds- och fickur i en auktion som omspänner 19 utrop, varav minst 17 icke är funktionstestade. Samtidigt väljer man att lansera den nyanställde - av externa klockföretag sponsrade- Intendenten som ansvarig för nämnda klockavdelning under ett alias. Jag tror inte att något svenskt auktionshus -någonsin- har introducerat en nyanställd varken som sponsrad eller under alias. Jag tror heller inte att någon med notabelt ansvar har lanserats med endast ett alias i svensk företagshistoria, -någonsin. Jag har ingen aning om anledningen härtill, men finner det högst remarkabelt.

Sedan senaste krönikan har jag hittat Bukowskis info-sida om nya Klockavdelningen med rubriken: "Bäst på klockor - Gunnar Dubbe". Sidan bjuder frejdigt språk, spännande formuleringar och dito ordval: På frågan "Vem har klockstil enligt dej?" Svarar Intendenten bland annat: "Leonardo DiCaprio sägs äga en av de finaste Jaeger-LeCoultre-samlingarna i världen. Något som blir litet märkligt då han gör reklam för TAG-Heuer på stan". -Litet märkligt, säger den som är sponsrad av urhandeln och arbetar på Bukowskis under alias. Vidare säger Dubbe: " Rolex Oysterquartz är tillsammans med Ventura bland de mest ironiska klockorna och därmed en rolig klocka som jag uppskattar enormt mycket för att det är ett designmässigt svar på Royal Oak och Nautilus. Samt ett finger till det misslyckade Beta 21-samarbetet." Specifikt vilket finger, Intendenten? RIP Henryk Bukowski, auktionstemplets polske grundare.

Åsyftat finger?

Frågorna hopar sig... Hur många av Bukowskis Intendenter agerar under alias? Hur många är sponsrade? Kommer vi få höra: "Välkommen till Bukowskis, 007(-eller Dubbe) på klockavdelningen, med rätt att värdesätta klockor som är sponsrade av James Bond-konsortiet extra högt"? Hur påverkar det faktum att en intendent presenteras med alias, relationen mellan auktionshus och kund ur ett rent juridiskt perspektiv? Hur kan vi kunder veta att intendenten jobbar obunden för Bukowskis -och inte också i ett två-stolsläge för något klockmärke? Hur ska vi kunder veta att Bukowskis kundtjänst agerar för kundernas bästa och inte för aktörer som möjligen sponsrar intendenten? Etc, etc...

Fotnoter:

*Att auktionshus idag tar in externa konsulter för expertisering är kutym. Ofta jobbar då denne annars för annan arbetsgivare eller är sin egen, men syns alltså inte "utåt" i verksamheten. Jag har själv agerat "discretionary consultant" under flera år.

*Många bloggare har alias, exempelvis den mest(?) kända, -Blondinbella. Dock har hon mig veterligen i ett tidigt skede klargjort att hennes riktiga namn är Isabella Löwengrip. För att inte missförstånd skall uppstå, så vill jag understryka att Blondinbella inte är ansvarig Intendent för någon avdelning på Bukowskis, -till min kännedom. Hon är dock, i likhet med herr "Dubbe", sponsrad.

*Möjligen blev Intendent Dubbe/Sjögren mindre sponsrad efter klockan 14, lördag den 2 mars.

*Bloggportalen Twinglys information om Dubbe.nu, den 3 mars 2013: " Dubbes klockor består av 4 klockgalna grabbar utspridda på Stockholm och Göteborg. Vi saknade ett ställe på internet där klockor diskuterades på ett seriöst sätt och startade därför Dubbes Klockor." Innebär detta att Bukowskis har anställt fyra herrar som "heter" Dubbe i efternamn? Måhända praktiskt och kostnadseffektivt, med tanke på Bukowskis andra kontor ute i landet. Heter de övriga också Gunnar i förnamn?

*Hade "Gunnar Dubbe" anställts som Gunnar "Dubbe" Sjögren och sett till att få sin blogg rensad innan Bukowskis basunerade ut anställningen, så hade inget underlag för denna blogg funnits.

Källor:
http://www.bukowskis.com/news/375-nyhet-klockavdelning-pa-bukowskis
http://www.dubbe.nu

Bukowskis -För Sverige med tiden

Under några år har det mumlats om att Bukowskis ska börja med klockor; Alltså sälja klockor med därför specialiserad avdelning. Igår, 27 feb, plingade inboxen till och nyhetsbrev från Bukowskis förtäljde bland annat att det nu är dags. Under rubriken Vintage & Juveler placerat över två -inhyrda(?)- fotomodeller, -till skillnad från senaste kvalitetskatalogen då ju egna personalen fick sköta modellandet- med underrubrik Märkesplagg, juveler och accessoarer. Långt ner i mailet -närmast inklämt på en höft- finns en klickbar länk: "Klockor hittar du här". Nitton utrop närmare bestämt och en överblick ger vid handen att högsta utrop är 15.000 kr (för två damur). Annars står det tyvärr på 17 utrop "ej funktionstestad", endast de två damuren förutsätts vara funktionstestade, eftersom detta lämnats okommenterat. I övrigt är katalogiseringen ytterst knapphändig.

Sponsrad personal- I ett auktionshus nära dig!

Ansvarig intendent för Bukowskis nya klockavdelning blir Gunnar Dubbe, alldeles säkert ytterst kompetent och lämpad för positionen. En googling på herr Dubbe visar att han är idog bloggare och en sponsrad sådan. Nymans och Krons Ur har glassig annons för Chopard, schweiziskt lyx-ur, högst upp på sidan.

Inte är det väl en bomb som tickar runt intendentens handled?

Under rubrik "Most wanted" är Bukowskis logotyp klickbar och där står följande:
" Roll with the changes! För några veckor sedan fick jag ett samtal och en fråga om jag kunde komma in för ett möte. Visst kunde jag det. Efter två möten till var det dags att skriva kontrakt, och simsalabim så hade jag fått ett nytt jobb. Kul och otippat. Vad är det jag ska göra då? Jo, jag ska vara klock-intendent på Bukowskis, Sveriges anrikaste auktionshus. Grundat för mer än 100 år sedan. Som titeln antyder så är det klockor som jag kommer att pyssla med, som att värdera olika typer av klockor. Med fokus på armbands- och fickur. Bukowskis har även något som kallas för Bukowskis Market som är online-auktioner. Här kan man finna en hel del roliga prylar. Även den klocksidan kommer jag att ha ett vakande öga på. Tanken är att Dubbe.nu ska rulla på som vanligt eller i alla fall i så bra tempo som möjligt. Kanske något inlägg mindre men inte större förändring än så. Veckans nyheter kommer att vara den fasta punkten i tillvaron. Så om ni har någon klocka som ni vill sälja titta gärna in".

Ur led är tiden?

Dubbes extensiva bloggsidor är som en enda stor tävling i subjektiva formuleringar och säljslogans för handledsklockor, med lånade(?) prestige-ur från olika -sponsrande- klockbutiker och värdeuttryck som torde få mer konservativa ordekvilibrister att rodna. Väl så, var och en är sin egen lyckas smed, men när nu herr Dubbe blir Bukowskis klockintendent så verkar det hela en smula risqué, för att uttrycka det diplomatiskt. Objektivitet och lågmält anslag är signum ristade i sten i auktionsbranschen, av tradition och gammal hävd. Att en dag objektivt och med oantastlig etikett förklara för en potentiell eller redan etablerad kund att rolexen som varit inne för katalogisering faktiskt är en kopia, samtidigt som det på intendentens bloggsidor görs ren och skär reklam för olika klockmärken känns...-märkligt.

Klock-standard

Det allom dominerande auktionshuset för klockor heter sedan många år Kaplans och med dem blir det svårt att konkurrera. De har satt en standard för klockkatalogisering och dito försäljning och även hostat upp sig med allt kaxigare marknadsföring. Stockholms Auktionsverk har i många års tid haft klockauktioner, om än jämförelsevis i mycket liten omfattning. Att Buk vill ta marknadsandelar säger sig självt. Dock; om en chefs- eller styrelsepost tillsätts med någon som har "olämpliga aktieposter" eller opassande åtaganden, så tenderar -nuförtiden- effektiva kvastar sopa undan/ sälja av, så att det är rent framför egen dörr, så att säga. Dubbes dörrmatta bör möjligen skakas ytterligare en aning och nog också piskas, så att obundenhet och saklighet blir ledord. Det är svårt att hävda med de bloggsidorna... Eller ser vi en ny trend? -Ansvariga intendenter ska från och med 2013 sponsras av externa intressenter, för att hålla nere lönekostnader? Intressant tanke. To be continued.

Lycka till med pysslandet Dubbe -och Bukowskis! Auktion 12 mars, visning den 7-11 mars.

Fotnot:
På en punkt vinner Bukowskis över Kaplans; alla bilder på klockorna är vertikalt och logiskt placerade. På Kaplans envisas man med att visa majoriteten av uren liggande, så att betraktaren måste "luta på huvudet", för att se urtavlan rätt...

Källa:
http://www.bukowskis.com/auctions/S201
http://www.dubbe.nu

Deviser och banditer på Älvsjö-Antiken 2013

I egenskap av ensamutställare är det svårt att få mer än en överblickande känsla för trender på Antikmässan i Älvsjö. Det blir på väg till och från toaletten som man tar sig en snabbtitt i kollegors montrar, eftersom man hela tiden har tidspressen att antingen bli klar med montern, eller att hinna tillbaka till eventuella kunder som väntar på ens uppmärksamhet. Väl så.

Ändå är intrycket även i år att det är arsenik och gamla spetsar som gäller. Arsenik som viktig komponent för (äldre tiders?) uppstoppade djur och gamla spetsar som symbol för shabby chic. Uppstoppat i var och varannan monter. Förra årets diskuterade äggsamling fanns i år fortfarande till salu hos samma "inredare/antikhandlare"; tack och lov alltså fortfarande osåld. Äggsamlingar och ovanliga fåglar/djur är direkt olämpliga som inredningsdetaljer anser jag, av tidigare diskuterade anledningar. Se krönikan Antiktrend 2012 låter kviddevitt. Shabby chic är på nedåtgående, men montrar som säljer upphottade, grå- eller vitlaserade gustavianska stil/kopie/freak-möbler går det fortfarande 13 av på dussinet. Dessvärre är köparna troligen (o)lyckligen omedvetna om vad de egentligen kommer hem med. Fortfarande är säljare av orientaliska nytillverkade föremål heller ingen ovanlighet på mässan. När ska någon våga sätta ner foten? Kvalitetsjuryn eller SKAF verkar i alla fall inte vilja ta i ärenden som dessa ens med tång, enligt devisen det som inte nämns finns inte?

Kvalitetsjuryn bedömande Hasse Larssons fantastiska monter

Sedan bloggstart har jag fått många mail, kanske mest notabelt ifrån en -anonym- dansk "samlare", som efter att ha läst mina bloggar om uppstoppade fåglar och djur har bett mig om tips på var han kan få fatt på en uppstoppad kungsörn. Det är lika effektivt att fråga mig om detta som att fråga en domare som dömt en bankrånare till fängelse om hur man bäst rånar en bank. Dansken ursäktar sig med att han p.g.a. sitt stora intresse för nordamerikanska indianer så gärna ville ha en uppstoppad kungsörn, Aquila chrysaetos, hemma. -Goddag yxskaft, lär en döv gubbe en gång i ett annat sammanhang ha replikerat.

 Två år i rad har jag upptäckt påtända narkomaner i min monter och ringt vakter, för att därefter leda vaktstyrkan till dem. Hur känner man igen en sådan, undrar vän av ordning. De man lättast känner igen (och det är de jag diskuterar) lever i misär på gatan, i aldrig avstannande jakt på nästa fix. Att de kommer in på mässan är i sig möjligen inte så konstigt, men fel. Enda kravet tycks vara entréavgift på 130 kr, troligen enligt devisen döm aldrig hunden efter håren. Utöver det kan man sannolikt komma in endast iförd skinntanga med banjo på ryggen. Framför allt kan man uppenbarligen komma in även om man är hög som en skyskrapa i New York. Jag har pratat med Mässans säkerhetschef om problemet och han inbjöd vänligt till dialog. Min poäng är att kassapersonalen självklart ska släppa in alla betalande, -nästan. Men, de måste få någon form av rudimentär utbildning i att känna igen personer som är (extensivt) påverkade av droger eller alkohol, så att man kan hindra dessa personer som jobbar efter devisen tillfället gör tjuven, från att få tillgång till ymnighetshorn av föremål och relativt sett lättåtkomliga dagskassor. Skandinaviens största antikmässa med skandinaviens xxxxxx säkerhet? Jag har tidigare diskuterat problemen med organiserad brottslighet som specialiserar sig på mäss-relaterade brott. Se bl.a. krönikan Brott i branschen.

Fyrkantsman med numera stulet föremål

Stölder är ett återkommande och stort problem på mässan, som av uppenbara skäl inte diskuteras högt, enligt John Cleese devis: Don´t mention the war... Om en tydligt påverkad person betalar inträde, så bör kassapersonalen vara instruerad att direkt varsko vaktstyrka, så att vederbörande kan punktmarkeras inne i mässhallen, eller ännu hellre faktiskt avvisa vederbörande direkt, innan han/hon betalar entré. Jag förstår att en del människor har svårare än andra att avgöra huruvida eller inte någon är påverkad av alkohol eller droger. Men jag ifrågasätter om Älvsjömässan alls har några direktiv till sin kassapersonal i dessa frågor? Som högt betalande utställare ska jag banne mig känna mig säker på att mycket påverkade personer upptäcks långt innan de når min -från alla entréer- avlägset belägna monter.

Fyrkantsmannen som glömde betala. Något för TV-programmet Efterlyst- utan fyrkant?

En kollega som handlar med glas och porslin har en mycket vaken och alert anställd som i fredags tyckte att en monterbesökares beteende var mer än underligt. -Så till den milda grad underligt, att han tog sin smarta mobiltelefonkamera och enkelt och diskret fotograferade vederbörande. Mannen med fin-påsen, betraktade länge och väl ett glasobjekt som för något år sedan utgjorde ena halvan av ett par. När mannen gick från montern var glasobjektet puts väck. -Case closed, säger de visst i CSI-programmen. Till yttermera visso fick den andra halvan av paret fötter utan betalning, på förra årets mässa. En slump? -Njae, låter krystat. Bilderna blev bra och jag blev förevisad dem sista mässdagens eftermiddag. Jag kände genast igen vederbörande som besökare i min egen monter under fredagen, men även under söndagen. Jag själv reagerade också på mannens underliga sätt att betrakta mina föremål, men samtidigt hela tiden iaktta sin omgivning med en flackande, arg blick. Under söndagen gick rykten bland utställarna om vilka som blivit bestulna och när en av de bestulna förevisades bilden på mannen, så utbrast han genast att det han blivit av med hade handhavits av just den fotograferade personen, strax innan föremålet försvann. Sannolikt är personen duktig kleptoman. Jag vill ha bort både narko- och kleptomaner från Antikmässan och det är vi många som vill.

Paul Percy med annat Arthur Percy-fat

För att avsluta i en högre tonart, så kan jag konstatera att det rådde en härlig stämning under mässan, med oerhört glada och trevliga besökare -och kollegor! Jag hoppas innerligt att besökarna tycker det samma! En av mina personliga höjdpunkter var att mina sista kunder var min stora formgivaridol Arthur Percys son och sondotter som köpte ett möjligen unikt percyfat av mig (tyvärr ej med på bild). Paul Percy och hans dotter, -vars namn jag pinsamt missade att notera, har som mål att öppna ett Museum Arthur Percy. Musik för mina öron; Ju förr desto bättre!

Glada Percys

Fotnot:
Vid eventuell googling: SKAF betyder i detta sammanhang inte Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund, utan Sveriges Konst- och Antikhandlareförening.

Nota bene: Ingen är skyldig till något, förrän denne är dömd av domstol.

Paul Percy fick sitt förnamn av Arthur efter Cezanne och Gaugin, fick jag i förtrolighet reda på. Sådan info gör att man sover gott och drömmer om forna dagars konstliv...

Stadiga manschetter säkra kort

Eftersom jag känner mig obekväm i både guld och halsband och inte är sugen på mascara så blir det i stället skjortor med manschettknäppning. Möjligen futtigt, men utöver handledsur så räcker det som bling på en karl, anser jag.

Strass med blå sten, cirka 1965

Längst ut på ärmen, diskret placerat får jag tillfälle att bre på lite med för uppgiften särskilt utformade knappar som elegant länkar skjortärmens beståndsdelar. Vare sig skjortan är mönstrad, flerfärgad eller vit, så går det alltid att matcha med ett par manschettknappar. Har jag jeans, vilket oftast är fallet, så försöker jag nå någorlunda harmoni mellan bältesspänne och manschetter, -men manschetterna kan vara nog så iögonfallande. Är det däremot kostym som gäller så tenderar jag att välja manschetter som är mer återhållna i utformningen. En regel som jag söker följa är silverfärgad klocka(-klockarmband)- silverfärgade manschetter och dito bältesspänne, eller lika för guld/mässingsfärgat.

Pärlemor/gulmetall, USA cirka 1950

Under 1600-talet dyker de första manschett-knapparna upp, länkade med en kedja. Generellt så var män nöjda med en rosett, spets eller bara ett snöre, för att snörpa åt skjortärmarna. Fortfarande rariteter, -men under 1700-talet gör man också knappar av diamant och strass. Runt 1850 blir manschettknappar något att räkna med och börjar synas allt oftare på välbärgade medborgare, dock män. Under 1860-talet gör den nya tekniken med elektrisk plätering att silver- eller guldpläterade manschetter på mindre ädla metaller blir vida distribuerade.

I form av fotboll, silver, England, cirka 1945

1887 etablerades Boyer-koncernen, som specialiserade sig på stärkta, löstagbara skjortbröst och dito kragar, men man breddade sortimentet till att inkludera manschetter, krag- och slipsnålar. Runt 1900 står Art Nouveau på sin höjd med växtornamentik som går igen i designen. 1920-30 kommer Art Decon starkt.

Strass/gulmetall, cirka 1968, med "gung-systemet"

1924 skapar Monsieur Boyer (ur tidigare nämnd koncern) den hittills viktigaste design-lösningen på en manschettknapp, nämligen gung-systemet. Alltså det som fortfarande idag är mest använt; en pinne som svänger i sin hela längd mellan två pinnar. Runt 1930 blev tryckknappsmanschetter populära. -Två identiska manschettknappar, ofta emalj/pärlemor/bakelit, som man helt enkelt tryckte ihop.

Gulmetall, USA, cirka 1950

Under 30-talet börjar stora modehus och formgivare att designa manschetter, vilket fortsätter fram i våra dagar. Ett fåtal framträdande kvinnor använde också manschetter; Daisy Fellowes -kallad 1900-talets elegantaste varelse(!) och även den idag mer kända Marlene Dietrich. Konstnären Alexander Calder, -mest känd som skulptör, gjorde ett par manschetter 1950, i form av gyllene virvlar, som idag finns att beskåda på the Calder Foundation.

Manlig manschett, vitmetall, cirka 1980

Suget efter manschettknappar har gått upp och ner precis som allt annat, men under 2000-talet verkar de åter vara i växande modekurva. Det som gör manschettknappen så spännande är nog till stor del det faktum att den oftast är mer eller mindre täckt av kavaj- eller kostymjackärmen. Den är inte in-your-face utan snarare kikandes ut lite försynt mellan raderna, som på en sann, modest gentleman.

Dynamisk dansk design, silver, Georg Jensen

Förhoppningsvis ses vi över en hoper manschetter på Älvsjö Antikmässa den 14-17 februari, i monter C 13:68. Jag hoppas då det! (Jag har manschettknappar för kvinnor också).

I form av Ericofon (Kobra), silver, 1973, (året MoMa ställde ut telefonen)

Fotnot:
En av världens största samlingar har ihopbringats av Bertrand Pizzin. Han äger drygt 2000 par. I sammanhanget nämns också sångaren Harry Connick Jr som storsamlare.


Källa:
Cuff Links, by Jean Noël Liaut and Bertrand Pizzin. New York 2002.

Like Leica

Dessa dagar är det inte lätt att vara verksam som yrkesfotograf, eftersom i princip alla har tillgång till en kamera, på ficklängds avstånd. Många från 7-årsåldern och uppåt har idag en mobiltelefon med kamerafunktion. Självklart får man inte samma kvalitet på bilderna med en telefonkamera som en yrkesfotograf med professionell utrustning, vilket möjligen inte inses av alla.

Digitala kameror dominerar marknaden, närmast totalt. Äldre manuella kamerahus och optik är något som nästan rynkas på näsan åt och andrahandsvärdet har fallit oerhört i omvänd relation till stigande intresse för digital teknik. Manuella kameror, systemkameror, är något som idag ses runt halsen på kameranördar, samlare och konnässörer.

Världsrekordpris för modell IIIg; 440.000 kr

Roland Eriksson på LP Foto i Stockholm vurmar för äldre kameror och berättar stolt om försäljningsresultatet från senaste auktionen, i december. Då såldes bland annat en Leica IIIg från 1960 (utrop nr 327), -en av endast 125 tillverkade. Ägaren köpte den på annons i en fototidning 1982, tillsammans med två andra Leicor för en spottstyver, av FFV. Eftersom han var prenumerant, fick han tidningen före andra presumtiva köpare och kontaktade genast FFV för att tinga kamerorna. Klubbpris 440.000, mer än dubbla utropet och världsrekord för modellen!

Priserna var väldigt låga på 80-talet, berättar Roland. Nu går det mesta till kinesiska samlare och precis som inom de flesta andra områden är det även i kamerasvängen gott om förfalskningar. Problemen med utebliven betalning förekommer, men är sällsynta. (Se bloggen No COD- Ingen mer torsk för auktionshusen?) Till marsauktionen har man till yttermera visso fått in ytterligare en rysar-Leica och med noterat världsrekord lär många nya kunder hitta till Regeringsgatan.

En av LP Fotos kunder kommer frekvent på besök från Hong Kong. Han har en originalolivgrön Leica M3 för Bundeswehr runt halsen, med specialtillverkat handtag i kinesiskt ädelträ och avtryckare i elfenben med infällt guld, säger Roland med beundran i tonfallet. Ingen vulgär mobilkamera där inte.

Nyhetssnack:
Igår (29/1) fick vi veta att en stulen Carl Larsson-tavla har dykt upp, på Bukowskis (igen). Hur resoneras det i hälarkretsar/ägarfamiljer undrar jag i mitt stilla sinne? -Den är het (=stulen), vi lämnar in den på Buckan, för de bryr sig inte...(?) (Se bloggen Hill in -igen- och Larsson ut -igen- på Bukowskis) Nåja, Bukowskis jurister har i alla fall något att ta sig för i januari-stiltjen.

Samma dag i ett auktionshus i Uppsala; -en teknisk katastrof. För femtioelfte gången har man problem med tekniken och tvingas att ställa in och skjuta upp auktionen som skulle ägt rum tisdag. Pinsamt räcker inte och ingen som helst förklaring på hemsidan, -år 2013. Saxat från Uppsala Auktionskammares hemsida: "När slagauktionen startar kan du delta i budgivning i realtid via Internet (UAK Livebid) samtidigt som auktionen pågår. Då kan du på vår hemsida följa auktionen med ljud och bild och genom att logga in på Mina sidor enkelt bjuda i realtid". -Eeh, nej UAK; det kan man inte och enkelt går det icke. -För minst tredje auktionen i rad, två kvalitetsauktioner inräknade... Dags att bryta eventuella kontrakt och skaffa en ny leverantör!?  Annars fortsätter Sisyfos sitt datorarbete i Uppsala. Idag, onsdag 30/1, tycks auktionen tack och lov fungera som den ska. Peppar, peppar ta i trä.

Vuxen-karusell?

En mer lyckad auktion, -leksaks, ägde rum i New Hope, Pensylvania, på Noel Barrett´s vinterauktion. Då såldes bland annat en Märklin-karusell från c 1910 för c 1,5 miljoner kronor, -mer än dubbla utropet.

Avslutningsvis kan nämnas att Stockholm föräras ytterligare en bakluckeloppis. Det är de företagsamma och sedvanligt kaxiga damerna bakom Stockholmsmarknader som fått ytterligare ett barn och barnet heter Solvalla Drive-in-Loppis; inga datum ännu. Loppisfloden torde snart svämma över.

Fotnoter:
Carl Larsson-tavlans titel är enligt utsago Studiefigur i rokoko och ägs av Nationalmuseum. Den stals från Utrikespolitiska institutet för 30 år sedan. Nationalmuseum har lämnat in en stämningsansökan till Lunds Tingsrätt.
FFV; Försvarets Fabriksverk. Försvarets överskottsmateriel såldes där mellan åren 1943-1991.

Källor:
http://www.lpfoto.se
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/stulen-carl-larsson-malning-hittad_7871228.svd
http://artdaily.com/index.asp?int_sec=2&int_new=60431#.UQhmTGdrj3w 
http://www.solvallaloppis.se/?utm_campaign=cmp_176400&utm_source=getanewsletter