Antikbranschens vara eller inte vara/ Nya stallyktor håller grytan kokande

Veckan efter att Brösarpsmässan (en antikmässa som uteslutande saluför föremål i originalskick) avslutats, så känns nedanstående resonemang extra påkallat...

En av alla mina uppmärksamma bloggläsare var vänlig att skicka en länk till mig.
http://www.stadsauktion.se/1303/176506-utomhusarmaturer-smide
Den berör utrop 176506 på Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen: Jag citerar katalogtext: "Beskrivning: Utomhusarmaturer, 1 par, smide, svarta kupor, 115 cm från vägg, nydragen el. Skador: Senare skärm och glaskupa".

Stockholms Auktionsverk den 25 mars 2013

Rent språkligt och även ur ett katalogiseringsperspektiv så är parallellerna uppenbara till Kolonns stallyktor (se Kass katalogisering Kolonn). Auktionsverket skriver: "Skador: Senare skärm och glaskupa". -Senare än vadå? Explicit så säger man -precis som Kolonn gjorde- att elen är ny, emaljskärmarna är nya och glaskuporna är nya, men implicit också att smidet är gammalt. Utan att exakt uttala sig om åldern på smidet påskiner man att den är högre än för övriga beståndsdelar, -vilket jag och fler med mig- betvivlar. För övrigt förstår jag inte termen "svarta kupor", men det är sannolikt ett omedvetet misstag och omedvetna misstag är o.k. -Andra typer av "misstag" är mindre o.k. Dessutom borde rubriken "Skador" ersättas av "Konditionsrapport" för mer korrekt förståelse.

Skador=Konditionsrapport

Gråzonerna i auktionsbranschen utgör en ständig utmaning och det är sällan proffs som drabbas utan oftare så kallat vanligt folk. Många antikhandlare och mer initierade känner till fallgroparna. Men, till syvende och sist så är förfalskningar (vare sig det gäller trädgårdsurnor i gjutjärn, kinesiskt porslin, "fixade/mifflade" möbler, svenskt 1700-tals glas, stallyktor, båtrattar, dinky toys-bilar, rolexklockor, gallé-glas, måleri av Liljefors, Nyström, Amelin, Jolin, etc, etc...) något som i slutändan skadar h e l a branschen. Kortsiktigt så blir säljaren/ auktionshuset nöjd över att ha fått rejäl dusör för en förfalskning, (vare sig de vet om objektet är äkta eller falskt). Långt senare kan dock kunskapen om det förfalskade föremålet leda till en massa negativa förvecklingar som också skrämmer bort folk från att någonsin mer intressera sig för äldre konst och antikviteter. There is something rotten in the state of Antiques, för att parafrasera den gode Shakespeare.

Rolex -made in Thailand

En ödmjukare katalogisering av sannolikt nyproducerade föremål måste till. För endast några år sedan skrevs det exempelvis 1700-tal, Ming eller Qing om mängder av porslin som togs till försäljning hos de flesta av de svenska auktionshusen. När man ganska snabbt insåg att man översköljdes av containerlass på containerlass av ofta högkvalitativt -splitter nytt- kinesiskt konsthantverk av alla upptänkliga material och typer, så tvingades man börja katalogisera mindre beskäftigt och mer sanningsenligt. Vissa aktörer är fortfarande oseriösa (se mina tidigare bloggar). Japanskt (impopulärt) konsthantverk kallas ofta för kinesiskt (populärt), -ofta och över hela landet. Även så i antikpressen; -medvetet eller ej?

Japanskt=Kinesiskt

Auktionshusen har mig veterligen ingen -svensk- gemensam intresseorganisation och ser i högsta grad sina kollegor, alltså andra auktionister/auktionshus, som konkurrenter snarare än kollegor. Detta gör att de -auktionshusen- inte har något system att mota eventuella problem i grind och heller inte för någon -åtminstone officiell- dialog. Visst, rykten sprider sig fort och alla känner alla i denna ankdamm till bransch.

 Ankdammsaktörer

Antikpressen i Sverige utgörs av Antik & Auktion och Antikvärlden. De skulle kunna betyda mer för folkbildningen, men har valt att styra in i lättsammare terräng. Ämnen som man tror skrämmer läsarna väljs enligt mitt förmenande bort för att de är just skrämmande och av -i ett kortsiktigt perspektiv- möjligen underminerande karaktär. Kanske är tidningarna också rädda för annonstapp, om alltför "delikata" ämnen tas upp. Jag påstår att det är precis tvärtom. Kunskap är makt. Min teori är att om läsaren känner sig kunnig(-are) så har man också en nöjd läsare. Internationella tidningar som Antiques Trade Gazette och The Art Newspaper tar ofta upp "besvärliga ämnen" både sakligt och konstruktivt. Som man bäddar får man ligga, även vad anbelangar val av -eller brist på- (djupare) journalistik.

En annan stor folkbildare -populärt kallat antikhandlarnas största fiende- är såklart SvT:s Antikrundan. Där lär sig gemene man/kvinna massor om nominativa värden och falskt kontra äkta. M e n, sedan ett par år är programmet ute på otroligt instabil gungfly. Man lägger ned en massa onödig tid på tempohöjningar-sänkningar med hjälp av oräkneliga musikinslag/cliffhangers/larviga hemma-hos-besök eller långväga resereportage/rangordning av sämst-bäst-utan att vi i tv-sofforna får annat än skymtar av objekten och påbjudet i stället för spontant -ständigt-skrattande som gör att programmet tappat enormt i anseende. Att både Brittiska Antikrundan (originalet) och den Amerikanska kör vidare i trygga, säkra och oerhört snygga -delvis olika- hjulspår tycks inte svenska programmakare anse vara tillräckligt. Här ska det poppas till och upp och skrattas och plojas och stojas... -Man är matt efter ett program. Var tog lugnet och sakligheten vägen? Det känns som man från producentens sida har väldigt låga tankar om oss tittare; vi klarar inte av en massa "tung" fakta utan måste oupphörligen matas med larv för att orka se hela programmet. -Morsning och goodbye, SvT.

Adhd-Rundan

Framtiden för antik- och konstsverige ser inte bara ljus ut. Stora aktörer (läs auktionshusen) blir större och gissningsvis färre. Konstgallerierna blir också större och färre, inte minst pga att också  auktionshusen börjat med försäljning av konst till fasta priser. Det kallas "Primary sales", senast Bukowskis med hårt annonserat så kallat Fire Sale (översatt: extrem utförsäljning) av konstnären Frosts alster. Konstgallerier och antikhandlare kämpar med stigande hyror både internationellt och i Sverige. Allt medan den tyngsta konkurrenten, internet, tar allt större marknadsandelar.

Fortsättning följer, utan musikpålägg.