Stadiga manschetter säkra kort

Eftersom jag känner mig obekväm i både guld och halsband och inte är sugen på mascara så blir det i stället skjortor med manschettknäppning. Möjligen futtigt, men utöver handledsur så räcker det som bling på en karl, anser jag.

Strass med blå sten, cirka 1965

Längst ut på ärmen, diskret placerat får jag tillfälle att bre på lite med för uppgiften särskilt utformade knappar som elegant länkar skjortärmens beståndsdelar. Vare sig skjortan är mönstrad, flerfärgad eller vit, så går det alltid att matcha med ett par manschettknappar. Har jag jeans, vilket oftast är fallet, så försöker jag nå någorlunda harmoni mellan bältesspänne och manschetter, -men manschetterna kan vara nog så iögonfallande. Är det däremot kostym som gäller så tenderar jag att välja manschetter som är mer återhållna i utformningen. En regel som jag söker följa är silverfärgad klocka(-klockarmband)- silverfärgade manschetter och dito bältesspänne, eller lika för guld/mässingsfärgat.

Pärlemor/gulmetall, USA cirka 1950

Under 1600-talet dyker de första manschett-knapparna upp, länkade med en kedja. Generellt så var män nöjda med en rosett, spets eller bara ett snöre, för att snörpa åt skjortärmarna. Fortfarande rariteter, -men under 1700-talet gör man också knappar av diamant och strass. Runt 1850 blir manschettknappar något att räkna med och börjar synas allt oftare på välbärgade medborgare, dock män. Under 1860-talet gör den nya tekniken med elektrisk plätering att silver- eller guldpläterade manschetter på mindre ädla metaller blir vida distribuerade.

I form av fotboll, silver, England, cirka 1945

1887 etablerades Boyer-koncernen, som specialiserade sig på stärkta, löstagbara skjortbröst och dito kragar, men man breddade sortimentet till att inkludera manschetter, krag- och slipsnålar. Runt 1900 står Art Nouveau på sin höjd med växtornamentik som går igen i designen. 1920-30 kommer Art Decon starkt.

Strass/gulmetall, cirka 1968, med "gung-systemet"

1924 skapar Monsieur Boyer (ur tidigare nämnd koncern) den hittills viktigaste design-lösningen på en manschettknapp, nämligen gung-systemet. Alltså det som fortfarande idag är mest använt; en pinne som svänger i sin hela längd mellan två pinnar. Runt 1930 blev tryckknappsmanschetter populära. -Två identiska manschettknappar, ofta emalj/pärlemor/bakelit, som man helt enkelt tryckte ihop.

Gulmetall, USA, cirka 1950

Under 30-talet börjar stora modehus och formgivare att designa manschetter, vilket fortsätter fram i våra dagar. Ett fåtal framträdande kvinnor använde också manschetter; Daisy Fellowes -kallad 1900-talets elegantaste varelse(!) och även den idag mer kända Marlene Dietrich. Konstnären Alexander Calder, -mest känd som skulptör, gjorde ett par manschetter 1950, i form av gyllene virvlar, som idag finns att beskåda på the Calder Foundation.

Manlig manschett, vitmetall, cirka 1980

Suget efter manschettknappar har gått upp och ner precis som allt annat, men under 2000-talet verkar de åter vara i växande modekurva. Det som gör manschettknappen så spännande är nog till stor del det faktum att den oftast är mer eller mindre täckt av kavaj- eller kostymjackärmen. Den är inte in-your-face utan snarare kikandes ut lite försynt mellan raderna, som på en sann, modest gentleman.

Dynamisk dansk design, silver, Georg Jensen

Förhoppningsvis ses vi över en hoper manschetter på Älvsjö Antikmässa den 14-17 februari, i monter C 13:68. Jag hoppas då det! (Jag har manschettknappar för kvinnor också).

I form av Ericofon (Kobra), silver, 1973, (året MoMa ställde ut telefonen)

Fotnot:
En av världens största samlingar har ihopbringats av Bertrand Pizzin. Han äger drygt 2000 par. I sammanhanget nämns också sångaren Harry Connick Jr som storsamlare.


Källa:
Cuff Links, by Jean Noël Liaut and Bertrand Pizzin. New York 2002.