Förfalskarmanual?

Förfalskningar är något som fascinerar de flesta. Så länge det finns pengar att tjäna kommer det att finnas konst och konsthantverk som inte är vad det utges för att vara och som ni vet förekommer det även på dagens (svenska) auktionsmarknad. Under ett antal års tid har undertecknad och ytterligare en person försökt och oftast lyckats få bort de mest flagranta fallen av falsk konst som föregivits vara av Bruno Liljefors. Dessutom arbetar jag personligen för att orientaliskt konsthantverk ska vara så korrekt katalogiserat som möjligt, som konsult åt institutioner som auktionshus, såväl som åt privatpersoner och samlare. Som alla förstår är expertisering av konst och konsthantverk ingen absolut vetenskap, vilket innebär att det finns gott om (olika) åsikter i branschen.

Sedan något år tillbaka finns ett företag etablerat, Art Signature Dictionary. Verksamhetsbeskrivningen lyder:
Art Signature Dictionary is the only dictionary in the world that specializes in showing artists signatures. Through a unique partnership with police authorities around the world Art Signature Dictionary also is the world's only database of art forgery.

Idén att ha ett signaturregister lättåtkomligt online är lika genial som enkel. Att ha tillgång till registret är för den ärlige jättebra och för den med mindre gott uppsåt troligen ännu bättre.

Tunga, svårbläddrade och ibland svårfunna uppslagsverk känns plötsligt som Hedenhös och borta är för de flesta besök på Kungliga Biblioteket eller liknande institutioner, för att slå i signaturlexikon för att finna en signatur eller ett monogram. -På gott och ont; Jag inbillar mig att det nätet, world wide web, har med sig i form av extremt lättillgängliga fakta -gratis eller mot en kostnad-, kontra att behöva besöka ett bibliotek och beställa fram böcker i tysta läsesalar, gör att skickligt förfalskad konst och konsthantverk har ökat (kommer att öka) alldeles oerhört i omfång. Beaktar man sedan den ofta astronomiska prisutvecklingen på eftertraktade föremålsgrupper så är det inte underligt att delade uppfattningar ofta råder bland experter om vad som är äkta eller falskt, nationellt och internationellt. Om en vas eller en oljemålning klubbas för nära miljardbelopp på världens auktionshus, så finns det ekonomiskt utrymme för att göra förfalskningen så bra och "korrekt" som möjligt.

I slutet av 1980-talet såldes en så kallad doucai chicken cup i Hong Kong för ett -i dåtidens ögon- astronomiskt världsrekordpris, motsvarande många miljoner kronor. För den oinvigde är detta en liten enkel tunnväggig kopp, cirka 3 cm hög målad i emaljfärger med motiv av tupp, höna och kycklingar, tillverkad under kejsar Chenghuas dynasti i 1400-talets Kina (1465-87). Dock samtidigt ett bländande sublimt mästerverk av tunnväggigt skirt målat och drejat föremål i porslin, ämnat enkom för kejsaren av Kina.

Chenghua, märke och period. Ingen bild på basen! -Sorry fakers.

Året därpå dök fantastiskt nog ytterligare tre chicken cups upp hos Sotheby´s och Christie´s till försäljning. Dessa var fantastiska i utförande och gjorda i Jingdezhen av samma material, i samma ugnar och av samma familjer i rakt nedstigande led, som de som gjorde originalen under 1400-talet. -Men, med andra ord, de tre var mycket väl utförda förfalskningar, utförda under sena 1900-talet. Den primära anledningen till att den tidens experter kunde klargöra detta, var att undersidorna, alltså basen och dess kalligrafi, var långt ifrån så skickligt gjorda som på originalen. Varför hade förfalskarna då misslyckats med baserna på de tre i övrigt fantastiskt väl utförda förfalskningarna? Jo, i auktionskatalogen illustrerades aldrig undersidan, varför både fotringens och den underglasyrblå kalligrafin var långt ifrån överensstämmande med de extremt fåtaliga originalen, max ett 15-tal idag totalt kända om jag inte missminner mig.

Att nämna förfalskningsproblematiken från sent 1980-tal, vad gäller kinesiskt ming-porslin i resonemanget kring ett nytt företag som lägger upp högupplösta bilder på originalsignaturer av bildkonstnärer på internet mot en avgift kanske ter sig möjligen underligt eller långsökt, men jag är rädd för att drivna och ytterst förslagna förfalskare av måleri som idag är verksamma inte tycker det, utan "skrattar hela vägen till banken".

Regina Krahl, en av världens främsta auktoriteter på kinesiskt porslin och konsult åt Sotheby´s, berättar när jag frågar henne att på den tiden, (läs 80-talet och tidigare) så var det inte ovanligt med bara en bild på ett katalogiserat objekt som kunde vara nog så högt ropat, vilket ofta innebar att förfalskarna fick gissa hur det såg ut i övrigt. Ofta upprepades designen felaktigt på fram- och baksida, även om det exempelvis skulle vara de fyra årstidernas blommor. Regina säger också att förfalskarna idag lätt kan få tag på all nödvändig information och att "fakesen" därför ofta är mycket svåra att upptäcka och det finns inget som man låter bli att förfalska. Om något speciellt är med i en katalog dyker kopior upp nära nog direkt efter att katalogen kommit i tryck, avslutar Regina lakoniskt.

Eftersom auktionshusen har tagit över mycket av antikmarknaden idag, anser jag att det åligger dem att stå för kunskap, alltså anställa och även vidareutbilda de främsta, för att kunna expertisera falska och äkta föremål. En konst- och/eller antikhandlare som säljer falska föremål drivs sannolikt/ förhoppningsvis snabbt bort från marknaden, men ett auktionshus kan avtala bort mycket ansvar och hävda att undersökningsplikt åligger köparen och fortsätta att sälja föremål som inte alltid är korrekt eller tillräckligt extensivt katalogiserade. Exempelvis friskriver sig auktionshuset Nagel, en stor tysk aktör inom orientaliskt, från allt ansvar vad gäller datering av japanskt, koreanskt och kinesiskt måleri.

Ifrågasätt alltid attribueringen!

Proveniens anses vara den magiska äkthetsgarantin i auktionsbranschen, men ett föremål som är falskt får en proveniens i och med det första försäljningstillfället för föremålet. Tendensen är att om ett föremål en gång har sålts av ett auktionshus, så är föremålet därmed godkänt som äkta. Jag har av en VD på ett stort auktionshus mötts av kommentaren : "Denna Liljefors är visst äkta, den såldes ju av Auktionshuset X i början av 1990-talet". Målningen drogs inte tillbaka, utan bjöds ut för ett par hundra tusen i utrop, men rättvisa uppnåddes, eftersom ingen bjöd och tavlan förblev osåld. Äkthetsintyg och flådiga mässingsskyltar på ramen bör fylla en funktion för den potentielle köparen: ifrågasätt attribueringen totalt och fråga dig i stället helt förutsättningslöst vem som har utfört konstverket!

Ämnet förfalskningar är något som är hysh-hysh i antikbranschen, eftersom det kan skrämma kunder till att avhålla sig från köp och detta utgör själva kärnan i mitt resonemang. Om diverse auktionshus tar in nytillverkat kinesiskt porslin och exempelvis katalogiserar det som "Vas, kina, Qianlongs märke", utrop 3.000 kr" på motsvarande någon vecko- eller nätauktion, och den klubbas för 4.000 kr, så är det inte bra. Alla kännare vet att köparen har införskaffat en nygjord vas för 4.000 kr+ auktionshusets avgifter. -En vas som kostade kanske 200 svenska kronor på marknad i Peking, ett par månader tidigare. Men kunden tror att den köpt något genuint, eftersom den har höga tankar om ifrågavarande auktionshus. Och det stod ju Qianlong (=1736-1795) i katalogen..! För att inte tala om dominoeffekten: mindre kunniga antikhandlare köper liknande katalogiserade föremål och har därefter föremålen till salu på kommande antikmässa. För att generalisera: Det står blåvita  nytillverkade bojaner med lock till höger och vänster på Älvsjö Antikmässa, alldeles för högt prissatta. En bojan kostar kanske 200 svenska kronor på "antikmarknaden" i Peking, säljes i nästa led på veckoauktion eller nätsajt för 3.000, antikhandlaren tar 5- 9.000 för den på mässan. Problem uppstår först den dag som bojanen kommer in för påsyn inför eventuell försäljning hos ett auktionshus, där en förhoppningsvis hängiven expert säger: Tyvärr, detta är en Qianlong-kopia från tidigt 2000-tal och den har endast ett dekorativt värde på kanske 500-1000 kr. Varpå ägaren, som ärvt föremålet, säger: men det köptes ju hos ert auktionshus eller hos den välrenommerade antikhandlaren och var katalogiserat som "qianlong"! Nä, den var katalogiserad som "Qianlongs märke", men det stod ingenstans att föremålet var från tiden, replikerar experten.

Det stod heller ingenstans att det var en kopia.

http://www.artsignaturedictionary.com

http://www.bukowskis.com/auctions/554/1326-kopp-porslin-ming-dynastin-chenghuas-sex-karaktarers-marke-och-period-1465-87

Rysk hausse nu kinesisk

Den hausse som för ett par år sedan rådde för ryskt konsthantverk kan idag i stället skrivas över till kinesiskt.

Utrop nr 1: 10-15.000. Slutpris: Det och lite till.

Klockan 22.46 föll klubban för sista gången på onsdagen(13/6) i Uppsala Auktionskammare (UA). Då hade man under 12(!) timmar minus en kvart klubbat 499 nummer huvudsakligen kinesiska föremål, med få återrop. UA har satsat hårt på att få in orientaliskt och det torde vara lönsamt. Auktionen inleddes med en 26 cm:s arkaiserande tempelklocka i brons med utropet 10-15.000 kr. Klubban föll på 1,7 miljoner kronor. Oops, -vilken inledning på dagen, var skulle detta landa..?

En stor andel av utropen tillhörde definierade samlingar, framför allt Gustaf/ Herman Lindbergs dito, i och för sig inte över hövan gamla, men uppenbarligen ett viktigt faktum sett ur köparnas perspektiv; även kineserna oroas över förfalskningar. Proveniensen betraktas som mycket viktig, (-vän av ordning förstår dock att den ofta är lättare att fuska med än själva föremålets faktiska utseende).

Bronser blev högt betalda, även noshörningshorn som brukligt, -återstår att se hur länge sistnämnda får säljas legalt i Sverige, hårdare lagstiftning har redan implementerats internationellt. Porslin gick också bra, särskilt föremål med kalligrafi. Även lagade föremål sålde till delvis höga priser, vilket kan ses som en ny företeelse. Objekt som tidigare hade ropats åter sålde långt över utrop. Det är ju också charmen och spänningen med auktioner, -att det oväntade kan och kommer att ske. Dessutom hade man fått in en samling netsuke av mycket hög klass som också sålde bra, "trots" det japanska ursprunget. Nu återstår bara betalningen... (Se tidigare bloggdiskussion, exempelvis http://antikmonologen.blogspot.se/2012/03/no-cod-ingen-mer-torsk-for.html).

Stockholms Auktionsverk säljer orientaliskt, 232 utrop, under torsdagen och Bukowskis på fredag, 496 utrop. Andra auktionshus i landet som jobbar för marknadsandelarna är framför allt Crafoord i Lund, numer UA-ägt och även Skånes Auktionsverk i Landskrona. Får man lätt gäspande gissa (läs hoppas) att Knutte och gänget i Uppsala börjar orientaliska auktionen klockan 09 i stället för 11 i höst?

Del av kakan

http://www.uppsalaauktion.se/objekt133279/tempelklocka.html

Skruvade siffror i Kina

Finanspressen i Sverige och internationellt har skrivit spaltkilometrar om det kinesiska undret, även beaktande omsättning av konst och antikviteter. I det senaste numret av The Art Newspaper (TAN) skriver journalisten Wang Tao om frågetecknen kring sifferexercisen. (I följande något nedkortade och egenkommenterade översättning av Taos artikel anges kinesiska valutan Rmb i motsvarande US dollar eller i enstaka fall brittiska pund).

Var den samlade kinesiska auktionshusomsättningen $154.2 miljarder, $88.1 miljarder eller mycket mindre?

Om man väljer att tro på statistiken, som många konstindex och investeringsfonder gör, verkar Kina köra om USA i loppet om att vara världens största marknad för konst och antikviteter. Men stämmer den? Om siffrorna undersöks närmare visar det sig att dessa slutsatser bör ifrågasättas. (Jag drar mig till minnes att det gavs seminarier på temat under senaste TEFAF i Maastricht). Notabelt är också det faktum att de flesta svenska auktionshus med ljus, lykta och troligen en och annan lunchbjudning mycket hårt raggar kinesiska föremål.

Före 1985 existerade inte konstauktioner i Kina; de förekom under sent 18- och tidigt 1900-tal, men förbjöds som varandes Kapitalist-verksamhet efter att kommunistregimen etablerats 1949. Tack vare tillåtna frimärksauktioner i mitten av 80-talet, började konstauktioner också tillåtas i liten omfattning. De första stora auktionerna med internationell prägel ägde rum 1992-93 i Peking. På två år etablerades nära 100 auktionshus på det kinesiska fastlandet och enligt Chinese Association of Auctioneers (CAA)var omsättningen då motsvarande $36 miljoner.

Att betala eller inte betala...

 1996 fastslog den Åttonde Folkkongressen "the Auction Law of the People’s Republic of China", som formellt erkände och satte ramar för auktionsförfarande för konst och antikviteter, gällande både modern konst och antikviteter som keramik och jade. Modern konst inkluderar måleri och kalligrafi av individuella konstnärer (ej massproducerat) från 1919 till idag, "antikviteter" inbegriper allt konsthantverk före 1919. Framför allt har auktionsmarknaden exploderat efter 2000 enligt the Art Market Research Center (AMRC), en partner till Chinese Academy of Fine Arts, som producerar data åt det Kinesiska Kulturministeriet.

Omsättningen närmast tredubblades år 2010, enligt AMRC, till $91 miljarder och siffrorna för 2011 är än mer häpnadsväckande; ($154.2 miljarder). Är vi vittnen till ett mirakel på marknaden, undrar Wang Tao. Svaret är nej. Stor diskrepans noteras, Artron´s, ett ansett webbaserat företag för bedömning av konstmarknaden ger en något lägre siffra($148.5 miljarder) för 2011. Men the Chinese Association of Auctioneers anger siffran $88.1 miljarder. Artprice, som fokuserar sin statistik på fine arts, alltså måleri snarare än "antikviteter"/konsthantverk anger en oerhört mycket lägre siffra på $4.8 miljarder och totalsiffran $11.6 miljarder för hela världen.

Hur kan fakta variera så kraftigt och vilka siffror kan man lita på? Artron, AMRC och Chinese Academy of Fine Arts anger väldigt höga siffror pga att de inkluderar resultat från auktionshus som inte reviderat sin redovisning vidrörande icke betalda eller icke autentiska (sedermera konstaterade förfalskade) föremål.

Ett bättre sätt att förstå den kinesiska marknaden och statistiken är att titta på specifika föremål som sålts på auktion. Många siffror baseras på falska försäljningar och dito klubbpriser. Detta är även ett stort problem för västerländska auktionshus (Se tidigare bloggen 29/3: No COD- ingen mer torsk för auktionshusen?). Kunder som ropar in föremål men inte betalar/ löser ut det, med Qianlongvasen som såldes på lilla Bainbridges i England 2010 för världsrekordet £51.6 miljoner(inklusive avgifter), som (extremt) exempel.

Underlåtelse att betala är mycket vanligt i Kina. Enligt CAA:s rapport för 2010 såldes 408 utrop för mer än $146 miljoner (rmb 1 miljard), men av dessa betalades endast 237. Icke-betalningar under 2010 var värda svindlande $8.7 miljarder. -Statistik som kan framkalla svettningar och kalla kårar hos vilken auktionshuschef som helst.

Till yttermera visso har vi problemet med förfalskningar som säljs på auktion, till enastående priser. Enligt Artrons topp-tio lista över konsthantverk sålda i Kina under 2011 var nummer ett en föregiven blå-vit Yuan-vas som såldes av ett litet Macao-baserat auktionshus för $108.7 miljoner. Samma hus sålde en enligt utsago 1700-tals kejserlig porslinspjäs (rankad nio på topp-listan) för $30.4 miljoner. Äktheten tillika klubbslagsbeloppen för båda föremålen har ifrågasatts både i Kina och utomlands.

Sjua på listan var en stol av jade, katalogiserad som Han-dynasti och såld för $34.9 miljoner av ett mindre Peking-auktionshus. Stolen visade sig vara en modern förfalskning och löstes aldrig ut.

En nakenakt tillskriven Xu Beihong (1895-1953) såldes för $20.6 miljoner- nr 26 på Artprice topp-100 lista för 2011; Sedermera avslöjad som förfalskning.

Uppräkningen är endast ett par exempel för att påvisa komplexiteten i att se verkligheten i Kina. Det går inte att ignorera eller avvisa data förrän vi fått ett bättre grepp om problem och felaktiga beteenden hos de kinesiska auktionshusen, men försiktighet måste iakttagas och siffror ifrågasättas, avslutar Wang Tao.

Allt går att sälja med mördande reklam heter det. -Även så med förvrängd/oriktig statistik.

Källa:
http://www.theartnewspaper.com/articles/The-dodgy-numbers-game/26475

Wang Tao is a senior lecturer in Chinese archaeology at the School of Oriental and African Studies, University of London

Kistaantiken lever vidare

I dag, 14 maj, meddelades att den hemlige aktören kallad Mrs X i förra veckans blogg, återtar uppdraget att köra Kista Antik & Kuriosamässa. Det blir närmare bestämt GG-mässor med Gerd Lindén och Gun Edin vid rodret. Gerd har många års erfarenhet av denna och även gamla Sollentunamässan vilket lovar gott. Datumen blir 28-30 september och intressant nog så jobbar man på möjligheten att hålla inträdespriset lågt och att kunna erbjuda besökarna möjlighet att köpa flerdagarsbiljett, -något jag har önskat och förespråkat i flera år. Datumen är attraktiva, just efter löning. Det gäller bara för utställare och organisatörer att regndansträna, så att mässan lockar mer än eventuella golfbanor eller landet-besök...

Kista Antikmässa nedlagd?

-!Stoppa Antik-Pressarna!-

Inte Kistamässan

Nu är det nära, Kista antik & Kuriosamässas saga tycks vara all. Mässan har haft problem med vikande besökarsiffror och har sedan hösten 2011 förhandlat om att sälja antikmässeeventet till Helsingborgsutställningar. Idag 11 maj, lämnade Mikael Johansson vid Helsingborgsutställningar besked att det inte blir någon höstmässa i Kistas förhållandevis nya mässhall.

Inte Helsingborgsmässor

-Vi satsar på Frihamnsmässan den 12-14 oktober i stället, säger Mikael Johansson och understryker att det är inga hard feelings mellan oss och Kistamässan.

På frågan om det inte känns fel att bryta en lång tradition svarar Pernilla Åbrink på Kistamässan att det självklart inte är roligt, men att Kistamässan är så pass attraktiv bland utställare, att man kan (eller tvingas) välja dem som ger mest pengar. Kistaantiken är det som en gång var Sollentuna Antik & Kuriosamässa och som startades 1989/90(?).

Problemet med vikande besökarsiffror på antikmässor kan diskuteras extensivt, men marknaden är för intresserade -särskilt i huvudstaden- som ett ymnighetshorn bestående av just mässor, loppisar, bakluckeloppisar m.m. Dessutom nämns ofta nätet som konkurrent till mässor; att folk köper sina samlarföremål på diverse auktionssajter och liknande på internet, i stället för att gå på mässa.

I skrivande stund får jag i telefonsamtal reda på att det finns möjlighet till en gnutta ljus längst in i Kistatunneln; ytterligare en intressent tittar på möjligheten att "rädda" Kista Antik & Kuriosamässa och besked kommer troligen i nästa vecka.

Mister X or Mrs. X is commonly used as a pseudonym for someone whose name is secret or unknown.

Personligen hoppas jag innerligt att Kistaantiken blir kvar med en mässa per år, helst på hösten, eftersom Älvsjömässan hålls på våren. Låt inte 22 år av obruten mässtradition brytas... Jag vill ha mässor med prylar och människor, inte nätauktioner och musklick. Förvisso behöver inte det ena utesluta det andra.

1 kilometer loppis

Karlbergsloppis

I söndags (6/5) gick stockholmarna på loppis, -samma loppis. På Stan-effekten gjorde att samtliga DN-läsande, söndagssovmornade människor under 50(?) tog sig till Karlbergsvägen i Vasastan, för att gå på jätteloppis, med de boende som säljare. Kontrollen av utställarna var rigorös; alla säljare fick visa legitimation så att organisatörerna kunde se att de var områdesboende.

Starkt ljus- stor stad...

Fint väder om än något svalt och framför allt reklamen i DN:s På Stan-bilaga, gjorde att tillströmningen av folk blev närmast absurd. Förra året hölls motsvarande loppmarknad i Aspudden. Idén med stadsdelsloppisar är briljant, men uppenbarligen är vi stockholmare för svältfödda på dylika event, eftersom det blev galet trångt bland utställarborden.

Förslagna pippisäljare

Slagsida för leksaker och urvuxna barnkläder, gott om chokladbollar och hembakta bullar. Föremål och ting var däremot inte så vanliga som i Aspudden förra året. Jag kom till Karlbergsvägen en halvtimme före själva öppnandet klockan 11 och köpte en pippi-docka, en sagobok och ett par australiensiska kängor- allt åt dottern, inget annat. Plötsligt gick det inte att ta sig fram och det kändes som om smockan hängde i luften. Vad hade hänt, jo loppisen var officiellt öppnad och dammluckorna öppnades.

Sensmoral: Fler gatuloppisar åt folket!

Kom å köp!

Japan, inte Kina -del 2

Som jag diskuterat tidigare (8 februari: Japan, inte Kina i Västerås och överallt) så är felkatalogisering av japanskt porslin -nuförtiden- vanligt förekommande i antikbranschen. Mig gör det personligen inget, men rätt måste vara rätt och ju större aktör som gör fel, desto värre är det anser jag. Orientalisk keramik och konsthantverk är ett av mina personliga specialområden; Jag vill inte tro att den närmast icke-existerande marknaden för japanskt konsthantverk (pga långvarig japansk recession) gör att man medvetet attribuerar japanskt som varandes kinesiskt.

Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen har anor äldre än något annat auktionshus i världen, etablerade 1674 och är ett av Sveriges största. Där borde (måste) man kunna skilja på japansk och kinesisk keramik, åtminstone i de lättare fallen. Jag har väntat över en vecka på att följande två utrop ska korrigeras, men nu är det två dagar kvar till avslut utan uppsträckning. Om inte annat, så bör man se det ur ett juridiskt perspektiv. Ponera att en kund köper porslin katalogiserat som kinesiskt och därefter importerar varan till -låt oss säga Kina- varpå någon där opponerar sig mot den felaktiga attribueringen. Att ersätta denna missnöjda kund för omkostnader/transporter/expertisering torde kunna bli mycket kostsamt. Sannolikt är mycket av ansvaret "bortavtalat" i det finstilta köp- och säljavtalet hos auktionshusen nuförtiden, men principen måste vara att rätt ska vara rätt. Schismer kreerar missnöje. Missnöje leder i värsta fall till köp- och säljbojkott från kundens sida.

Nota bene, min intention är inte att ironisera eller att trampa någon på tårna utan att höja kunskapsnivån hos alla berörda parter. Ju mer kunskap desto bättre- för alla! Som okunnig köpare måste man till syvende og sidst alltid kunna lita på katalogiseringen vare sig det gäller en varas äkthet, skick, proveniens, utropsnivå, datering eller just geografiskt ursprung.

https://www.stadsauktion.se/1205/133254-fat-kina
https://www.stadsauktion.se/1205/133252-tallrikar-kina

Fotnot:
Fortsättning följer. Jag har till yttermera visso för avsikt att skriva uttömmande om förfalskningar både vad gäller konst och konsthantverk framledes.

Ursprung: Japan, datering cirka 1800

Ursprung: Japan (samtliga), datering 1800-1890. De två nere till höger är de äldsta.

Äkta van Meegeren

På torsdag den 26 april kan hugade spekulanter köpa något så ovanligt som en signerad Han van Meegeren på Stockholms Auktionsverk. Många är de målningar som är signerade av van Meegeren, men få med hans eget namn.

Ett stycke konsthistoria

Han blev känd som 1900-talets absolut mest kände förfalskare av konst och hans liv slår scenariot i de flesta såpoperor. Under 1930-talet tröttnade den holländske konstnären på att porträttera rika amerikaner och britter i sydfrankrike och han bestämde sig för en lite annorlunda karriärvändning. van Meegern valde att fylla i Johannes Vermeers saknade tidiga år. Ett smart drag, eftersom Vermeers kända arbeten var mycket få och kunskapen om hans tidiga arbeten ickeexisterande. Han imiterade de dominerande blå färgerna och även Vermeers mer pointillistiska sätt att måla på. Dessutom köpte van Meegeren endast de bästa råvaror för färg; all ockra maldes och behandlades exempelvis för hand. Vermeers signum, ultramarinblått, maldes av lapis lazuli och detta köpte van Meegeren för dyra pengar hos ett företag i London.

van Meegerens förfalskningar hyllades som absoluta mästerverk av Vermeer och han fick erfara hur det kändes att få sina förfalskningar hyllade till skyarna av sin samtid, -något som oftast är(var) ovanligt för förfalskare. En kritiker vid namn Abraham Bredius skrev en mycket ofta citerad hyllning till "Vermeers" målning The supper at Emmaus, i tidningen The Burlington Magazine: "It is a wonderful moment in the life of a lover of art when he finds himself suddenly confronted with a hitherto unknown painting of a great master...just as it left the painter´s studio! And what a picture!.." Sedan fortsätter Bredius att ohöljt hylla målningen.

Det är lätt att dra på munnen åt stackars Bredius hyllning av ett alltigenom falskt verk men faktum är att det var van Meegeren själv som tvingades överbevisa sin samtid om att han och inte Vermeer hade utfört en massa målningar. År 1945, ett år efter Auktionsverkets målning(!), lyckades han få de sista tvivlarna att tro på hans "Vermeerska begåvning", då han under polisbevakning utförde den sista målningen av Vermeer, förlåt, -van Meegeren...

Att van Meegeren var stolt över sin begåvning att "tolka" Vermeer är alldeles uppenbart, eftersom han centralt har placerat en Vermeeresk målning som fond åt sin vackra styvdotters porträtt. En målning i målningen. Utrop nr 912, 30-40.000 kr. Ytterligare en pikant detalj är att Auktionsverkets utbjudna målning kommer med äkthetscertifikat. Nämnas bör också att van Meegeren inte bara utförde Vermeer-förfalskningar, utan även förfalskade andra mästare...

http://auktionsverket.se/auction/modern/2012-04-25/912-han-van-meegeren-portratt-av-paulina-viola-de-boer

Källa: Unmasking the forger-The Dossena deception, David Sox, 1987.
Fotnot:
Tavlan sålde inom utropet för 32.000 kr +avgifter.  -Hoppas ett svenskt museum var köparen!

Gediget på Nationalmuseum

Sevres, tidigt 1800-tal, porslin

Jag gick på vernissagen för utställningen Det moderna livet på Nationalmuseum, på torsdagen (19/4). Det är en överskådlig, för att inte säga liten, utställning av huvudsakligen franskt måleri, men även svenskt. Dessutom visas en mindre del skulptur, keramik (missa inte Nils Barck) och möbler. Man skriver i informationen att utställningen handlar om tiden mellan franska revolutionen 1789 och första världskrigets utbrott 1914 och den ganska så dramatiska utvecklingen under denna period. Må så vara. Möjligen är idén för utställningen något krystad, men det gör inget, för samlingen är väldigt fint visad och konsten av högsta kvalitet. Det är ändå stort att få se originalverk av storheter som Degas, Munch med flera som inte har hängt framme på lång tid.

Skulptur tillskriven Laurana, c 1470

Munchs verk och värk

Samtidigt pågår utställningen Passioner om hur känslor har tolkats i konsten från 1500-talet fram till idag. Detta utställningstema känns definitivt krystat, för säg det konstverk av högre kvalitet som inte på något vis kan tillskrivas passion..? Återigen, så är man ursäktade, eftersom det är en väldigt vacker utställning av högtstående konst. Guidning pågick i Passions-utställningen, symptomatiskt nog hölls föredraget av en kvinna och samtliga 21 åhörare var kvinnor. Sådan ser kulturscenen ofta ut idag.

Föreläsning om passion

Intressant var också att man experimenterar med olika belysningstekniker i ett rum, integrerade utställningar i utställningen och hands-on datormuseum; allt inför ombyggnad/renovering av hela byggnaden, troligen 2013. Så, om inte alltför lång tid stänger landets museum nr Ett. Passa på att njuta av dessa och de fasta utställningarna, för sedan lär det vara stängt-länge.


http://www.nationalmuseum.se

Forum i fin form

Utsikt från balkongen

Jag hade förmånen att besöka Forums jätteloppis i Köpenhamn både på skärtorsdagen och långfredagen. Det var något helt annat än svenska motsvarigheter jag bevistat. Drygt femhundra utställare, de flesta privatpersoner. Gissningsvis var runt 20% av utställarna proffs, alltså antikhandlare. 

Gott om grönländskt

Besökarantalet var enormt, cirka 5600 på torsdagen och sannolikt några färre på fredagen. Runt tio tusen är ungefär vad Kista Antikmässa haft på två mässor med tre öppet-dagar. -Speaking of the devil, så är det högst osäkert om det i skrivande stund blir någon mer antikmässa i Kista, -någonsin. Har försökt få svar på frågan både från Kistamässan och Helsingborgsmässor. Kista hänvisar till Helsingborg och de säger att de förhoppningsvis har besked i saken denna vecka.

Genial idé

En avgörande skillnad mellan Forum och svenska antikmässor är inträdet. Om man köper ett klippkort för tio besök, så kostar det 25 kronor att komma in på Forum-och n.b. då slipper man kön! Att jämföra med 120-130 kr för ett inträde i Kista eller Älvsjö. 


Låt vara att det är mer loppisprägel på Forum och mer storvulet upplägg på de svenska antikmässorna, men jag anser ändå att mycket finns att lära. Jag har länge förespråkat ett flerdagarsinträde för de mest inbitna besökarna på mässorna. Det skulle gagna alla parter. (Ex: 90 kr/dag, 120 kr för två dagar). Besökarantalen är i fallande och för att antikmässorna ska fortleva behövs kreativitet och dialog mellan utställare och mässarrangörer. Annars är jag rädd för att Kistamässans nedläggning kan bli en farsot i antiksverige, eftersom alla aktörer är extremt pengaorienterade och det hävdas allt som oftast att antikmässor inte är särskilt lönsamma för arrangörerna, pga att utställarna bygger sina montrar själva och heller inte beställer lull-lull i större omfattning. Antagligen är en avgörande skillnad i inträdespriset att hyran är lägre för en idrottshall, än en speciell mässhall. Därför ser vi antagligen en framtid med fler jätte-loppisar och färre antikmässor, tyvärr. Det borde finnas utrymme för båda.

Svårslaget

En liten del av fynden

Blandningen av utställare i Forum var jättekul. Mitt första inköp var hos en sjöman som jobbat jorden runt och handlat, men jag handlade även av småbarnsmammor och antikhandlare. Jag hann inte med alla utställare på en dag. Fika var dyrt för danska förhållanden, två korvar och en öl kostade motsvarande 130 svenska. Stämningen var grymt trevlig och jag älskar att snacka danska, vilket hjälper. Danskar har dessutom mycket lättare att förstå stockholmska, än skånska. Cirka fyra utställare kom från (södra) Sverige. Jag träffade ett antal svenskar som hade rest från Sverige enkom för denna mässa och som säkert tyckte som jag, -att det var väl värt det!

Dottern iförd fynd-klänning, med ett av pappas mest oväntade fynd. (-Ursäkta inflation i ordet...)