Skruvade siffror i Kina

Finanspressen i Sverige och internationellt har skrivit spaltkilometrar om det kinesiska undret, även beaktande omsättning av konst och antikviteter. I det senaste numret av The Art Newspaper (TAN) skriver journalisten Wang Tao om frågetecknen kring sifferexercisen. (I följande något nedkortade och egenkommenterade översättning av Taos artikel anges kinesiska valutan Rmb i motsvarande US dollar eller i enstaka fall brittiska pund).

Var den samlade kinesiska auktionshusomsättningen $154.2 miljarder, $88.1 miljarder eller mycket mindre?

Om man väljer att tro på statistiken, som många konstindex och investeringsfonder gör, verkar Kina köra om USA i loppet om att vara världens största marknad för konst och antikviteter. Men stämmer den? Om siffrorna undersöks närmare visar det sig att dessa slutsatser bör ifrågasättas. (Jag drar mig till minnes att det gavs seminarier på temat under senaste TEFAF i Maastricht). Notabelt är också det faktum att de flesta svenska auktionshus med ljus, lykta och troligen en och annan lunchbjudning mycket hårt raggar kinesiska föremål.

Före 1985 existerade inte konstauktioner i Kina; de förekom under sent 18- och tidigt 1900-tal, men förbjöds som varandes Kapitalist-verksamhet efter att kommunistregimen etablerats 1949. Tack vare tillåtna frimärksauktioner i mitten av 80-talet, började konstauktioner också tillåtas i liten omfattning. De första stora auktionerna med internationell prägel ägde rum 1992-93 i Peking. På två år etablerades nära 100 auktionshus på det kinesiska fastlandet och enligt Chinese Association of Auctioneers (CAA)var omsättningen då motsvarande $36 miljoner.

Att betala eller inte betala...

 1996 fastslog den Åttonde Folkkongressen "the Auction Law of the People’s Republic of China", som formellt erkände och satte ramar för auktionsförfarande för konst och antikviteter, gällande både modern konst och antikviteter som keramik och jade. Modern konst inkluderar måleri och kalligrafi av individuella konstnärer (ej massproducerat) från 1919 till idag, "antikviteter" inbegriper allt konsthantverk före 1919. Framför allt har auktionsmarknaden exploderat efter 2000 enligt the Art Market Research Center (AMRC), en partner till Chinese Academy of Fine Arts, som producerar data åt det Kinesiska Kulturministeriet.

Omsättningen närmast tredubblades år 2010, enligt AMRC, till $91 miljarder och siffrorna för 2011 är än mer häpnadsväckande; ($154.2 miljarder). Är vi vittnen till ett mirakel på marknaden, undrar Wang Tao. Svaret är nej. Stor diskrepans noteras, Artron´s, ett ansett webbaserat företag för bedömning av konstmarknaden ger en något lägre siffra($148.5 miljarder) för 2011. Men the Chinese Association of Auctioneers anger siffran $88.1 miljarder. Artprice, som fokuserar sin statistik på fine arts, alltså måleri snarare än "antikviteter"/konsthantverk anger en oerhört mycket lägre siffra på $4.8 miljarder och totalsiffran $11.6 miljarder för hela världen.

Hur kan fakta variera så kraftigt och vilka siffror kan man lita på? Artron, AMRC och Chinese Academy of Fine Arts anger väldigt höga siffror pga att de inkluderar resultat från auktionshus som inte reviderat sin redovisning vidrörande icke betalda eller icke autentiska (sedermera konstaterade förfalskade) föremål.

Ett bättre sätt att förstå den kinesiska marknaden och statistiken är att titta på specifika föremål som sålts på auktion. Många siffror baseras på falska försäljningar och dito klubbpriser. Detta är även ett stort problem för västerländska auktionshus (Se tidigare bloggen 29/3: No COD- ingen mer torsk för auktionshusen?). Kunder som ropar in föremål men inte betalar/ löser ut det, med Qianlongvasen som såldes på lilla Bainbridges i England 2010 för världsrekordet £51.6 miljoner(inklusive avgifter), som (extremt) exempel.

Underlåtelse att betala är mycket vanligt i Kina. Enligt CAA:s rapport för 2010 såldes 408 utrop för mer än $146 miljoner (rmb 1 miljard), men av dessa betalades endast 237. Icke-betalningar under 2010 var värda svindlande $8.7 miljarder. -Statistik som kan framkalla svettningar och kalla kårar hos vilken auktionshuschef som helst.

Till yttermera visso har vi problemet med förfalskningar som säljs på auktion, till enastående priser. Enligt Artrons topp-tio lista över konsthantverk sålda i Kina under 2011 var nummer ett en föregiven blå-vit Yuan-vas som såldes av ett litet Macao-baserat auktionshus för $108.7 miljoner. Samma hus sålde en enligt utsago 1700-tals kejserlig porslinspjäs (rankad nio på topp-listan) för $30.4 miljoner. Äktheten tillika klubbslagsbeloppen för båda föremålen har ifrågasatts både i Kina och utomlands.

Sjua på listan var en stol av jade, katalogiserad som Han-dynasti och såld för $34.9 miljoner av ett mindre Peking-auktionshus. Stolen visade sig vara en modern förfalskning och löstes aldrig ut.

En nakenakt tillskriven Xu Beihong (1895-1953) såldes för $20.6 miljoner- nr 26 på Artprice topp-100 lista för 2011; Sedermera avslöjad som förfalskning.

Uppräkningen är endast ett par exempel för att påvisa komplexiteten i att se verkligheten i Kina. Det går inte att ignorera eller avvisa data förrän vi fått ett bättre grepp om problem och felaktiga beteenden hos de kinesiska auktionshusen, men försiktighet måste iakttagas och siffror ifrågasättas, avslutar Wang Tao.

Allt går att sälja med mördande reklam heter det. -Även så med förvrängd/oriktig statistik.

Källa:
http://www.theartnewspaper.com/articles/The-dodgy-numbers-game/26475

Wang Tao is a senior lecturer in Chinese archaeology at the School of Oriental and African Studies, University of London