Antikmonologen: ivory

Visar inlägg med etikett ivory. Visa alla inlägg

tisdag 26 mars 2019

Antikbranschens framtid, Oumbärlig glasbok, Hjortpall eller inte, Spanskt elfenbensförsök och kommande Brösarpsmässa

Vi skriver mars och årets stora antikevent i Sverige är över; Antikmässan i Älvsjö. I tider alltmer präglade av ettor och nollor utgör fysiska mässor mer och mer undantag i det som kallas antik- och konsthandel. Tyvärr. Som nämnt otaliga gånger är antikhandeln satt på undantag. De -få- som är intresserade av gamla grejer använder i allt större utsträckning dator i kombination med transportföretag som självklara delmoment i val av föremål att inreda med, samla på eller handla med.

Själv föredrar jag handslag, famntag, klapp och kram som självklara delmoment i det jag kallar för handel med spännande föremål. Förtroenden får man av människor, deras utstrålning och historier kring föremålen man likt en fluga kring koskit börjat snurra kring. Visst, man kan göra mycket fint med datorer, men till syvende och sist är det föremålet och människorna som är det viktigaste för gammeldags nördar som undertecknad. Glöm heller inte att den största kunskapen sitter i fingrarna. Föremålen måste kännas på. Förfalskningar och förvanskningar är legio. Er erfarenhet och era slutsatser sitter i hjärnan. Med beröring och till och med doftintryck kan ni addera delar till kunskapsekvationen, som ni inte trodde var möjliga.

Gensvaret för Antikmonologen är alltid lika roligt att få under Älvsjömässan. Trogna läsare, mindre trogna, stamkunder och vilt främmande personer som berättar att de berörs av mina rader känns alltid lika stort. Först då förstår jag genomslaget.

Mitt i monterbyggandet så hade jag fått en tandläkarvisit inbokad. En årsgammal måndagslagning av tappad plomb med garanti som inte kunde utföras -med garantin- på Österlen, utan bara där den faktiskt utförts. (Olika landsting, olika regler uppenbarligen). Ett snabbt besök i gamla hoodsen, Knivsöder, så var man två timmar senare tillbaka och byggde i Älvsjö. Ni skall dock veta att tiden vi utställare har på oss för att färdigställa montrarna är absurt kort, och den har kraftigt kortats ned av Stockholmsmässan under årens gång.

Tandläkarbesök mitt i dyrbar monterbyggnadstid; då borstas tänderna på trottoaren i farten..! Knivsöder härmed omdöpt till Tandborstsöder.

-------------------------------------

Under flera år har jag noterat en ung kille som diskret går igenom mina orientaliska föremål på mässorna. Några korta meningsutbyten har ägt rum, mer att likna vid lufttrampande. I år blev vi däremot lite mer av kompisar, vilket kändes bra. Jag blir tårögd, faktiskt, när jag träffar unga människor med intressen som brinner. Jag är ganska patetisk när allt kommer kring, gråtmild och på något underligt sätt triggas en stark, nostalgisk ådra i mig. Den unge mannen heter Olof och har sedan många år snöat in på Orientaliskt konsthantverk. Vilket förstås gillas.

Olof, med porslinstallrik av Orientalisk karaktär. Dock möjligen, sannolikt snarare, Europeisk, vilket ledde till intressant diskussion. Denna tallrik hade Olof fått av en handlare tidigare under dagen. Uppenbarligen är fler än jag blödiga.

Leo har till skillnad från Olof, fokuserat mer på Skandinavisk keramik. Glasyrer och olika keramiker utgör diskussionsämnen under Olofs alla besök i montern. Den blyge får inga svar och lär sig då heller inget. Något Leo förstått.

Nyinköpt vas i trygga händer.

Tredje exemplet på branschens framtidshopp utgör Svante, som drygade ut sin samling av reservoirpennor hos undertecknad. Efter att jag prutat ganska rejält åt honom började vi prata antikviteter. Han är nyblivet intresserad och har fallit för reservoirpennor som samlarområde. Än så länge består samlingen inte av särskilt många pennor, men oj vad jag avundas honom det där inledande suget efter kunskaper och objekt. Jag känner igen det själv såklart, både från antiksvängen, men även från livet som fågelintresserad.

Svante med dagens inköp hos Cederqvist Antik.

Att antikbranschens framtid representeras av tre unga herrar är möjligen ingen slump. Jag kan tyvärr inte komma ihåg någon ung tjej som agerar som Olof, Leo eller Svante i mitten av sina tonår. Hoppas jag har dåligt minne. Tjejerna i samma ålder stannar nog bara hemma i stället; och pluggar konsthistoria.

--------------------------------------------------------

Ska ni köpa en enda bok i år så har jag följande förslag; The Decanter, Ancient to Modern, av Andy McConnell. Första gången praktverket såg dagens ljus var 2004. I höstas utökades och förbättrades boken med över 2000 bilder och massor av nya fakta.

Andy McConnell, excentrisk glasexpert. Foto: Rye News.

Känner ni igen författaren, så kan det bero på att ni följer Brittiska Antikrundan. Andy är Den Stora Experten på glas, alltid med ett gäng rävar bakom öronen, med expertiseringar som fröjd för själen till följd. Precis som McConnell själv, så sprutar boken över av kunskap och frustande glädje. Greppet att välja just karaffen som ämne är genialiskt och det säger jag inte (bara) för att jag har jobbat med vin i över 30 år (se fotnot längre ned). Den är en grundform och mycket liv och glädje har genom årtusenden sprungit ur den.

McConnell gör karaffen till en intellektuell språngbräda och trots ideliga krumbukter i tid och rum, lyckas författaren på det hela taget följa en tråd. Att han är en stor Sverige-vän blir vid genomläsning uppenbart. Han har besökt vårt avlånga land ett otal gånger och är personlig vän med flera svenska glasgiganter. Att kalla boken för glasbibel låter som en floskel, sällan mer påkallad dock. Den samlare eller handlare av glas som inte har denna bok göre sig icke besvär. Simple as that. Låt vara att verket är en tegelsten, men då talar vi om en handslagen, uråldrig, återanvänd och högst älskad dylik. Rätt och slätt ett mästerverk, grafiskt, akademiskt, innehållsligt, ja, you name it. Bock i alla rutor. Gå genast till Eder hökare av böcker. Fyra exemplar finns i skrivande stund till salu hos känd internationell säljsajt. McConnell säljer också själv boken, inte minst i känt socialt medium , det vill säga Facebook.

--------------------------------------------------------

Bukowskis lägger ner sina onlineauktioner i Göteborg. Sveriges andra stad borde lätt kunna generera tillräckligt för att ha även onlinebusiness. Men kvastarna sveper frenetiskt åt alla håll inom Buk, vilket stämmer till stress för anställda -och kunder. Och kostnader ska beskäras ultrahårt. Aldrig upphörande headhunting efter Antikrundeexperter blir dessutom närmast absurt. Men TV:s genomslagskraft är stor, vilket alla större auktionshus vet. Huggsexa om de få u t v a l d a är ett ständigt faktum.

Att Buk till yttermera visso, efter internationell förebild, har höjt ribban för lägstabud (ännu mer) till 2000 kronor är dumt. Dessutom sägs det att man inte tar in föremål som man anser vara värda mindre än tretusen kronor. Det resonemanget skulle fungera utmärkt i en värld bestående av personal med absoluta, oklanderliga kunskaper vid mottagningningsdiskarna. Men Bukowskis, I hate to break it to you; det har ni inte. Det enda ni skapar är badwill, irriterade kunder som upplever att ni sätter näsan (ännu högre) i vädret. Skälet till dessa förändringar är (nog) att Bukowskis röda siffror i årsboksluten har gjort ägarna rejält irriterade, varpå siffernissar fattar jättesmarta beslut, utan hänsyn till den arkaiska tradition som ju faktiskt auktionsbranschen vilar uppå. Och glöm inte en sak, att "höja nivån" på det som tas in till auktion förtar ju glädjen i jakten på Fynden. För så är det. Vi som sysslar med gamla grejer och konst vill till syvende och sist alltid göra en bra affär och hitta något som andra missat. Jag jobbade på Solvalla travbana i många år som tonåring och det var många duktiga konst- och antikhandlare som sprang där, för samma "buzz" skull..!(?).

Bukowskis lokaler i Västberga lämnar övrigt att önska. Inte bara lokalerna, för den delen. Det är alltid svårt att få tag på personal som kan öppna skåp eller svara på frågor. Och lokalerna svämmar över av objekt som inte blivit uthämtade/utlämnade. Personalen som jobbar med utlämning är dock oftast briljant och jobbar blixtsnabbt, ofta kämpande med långa köer. Men som sagt, själva visningspersonalen verkar bortprioriterad. Förr var det roligt att gå på auktionsvisningar i Stockholm och det var ett socialt event. Med förr menar jag just efter Studentrevolten och Bob Beamons 8,90 i Mexico, men lite före Iphonens och elskotrarnas tillkomst. Nu är det något man vill undvika, ett nödvändigt ont, om man måste.

------------------------------------------------------------------

Daterat mars 2018

Daterat mars 2019. (Källa: Barnebys)

Att förstå Stockholms Auktionsverks (SAV)/ Luritz förehavanden är inte enkelt. SAV:s Fine Art-avdelning köptes ju ut av finansmannen Per Taube. Det lät nog läckert vid jakter och middagar att säga att man köpt Verket och skulle rädda det på vit springare, iförd välpolerad antik rustning. Något år senare får Bengt Sundström köpa tillbaka SAV! Efter att Sundström vikt ut sig i pressen om att han minsann tvingades inteckna sin franska vingård för att ha råd. Abstrakt konst. Abstrakta affärer. Same, same but different..? Absurt, Bengt Absurdström. Pajaserier och luftslott. Det är synd om människan. Likaså om personalen på Stockholms Auktionsverk. Den som finns kvar, i huggsexandet. Att läsa om Sundströms/Taubes affärer är som att iaktta två fjortonåriga nördkillar som spelar Monopol mycket inlevelsefullt. Vad händer i mars 2020 kan man fråga sig? Får någon gå direkt utan att passera Gå..?

--------------------------------------------------------

Katalogversion 1, 18 mars 2019.

Kommer ni eventuellt ihåg pallarna tillskrivna Axel Einar Hjorth som diskuterades i senaste Antikmonologen? Var det månne just DU som blev så kallad underbidder och moloken fick gå hem tomhänt, från Hebergs Auktion i februari? Nu kunde du i stället bjuda på en likadan(?) hos Lindes Auktioner, syd om Snuggan och väst om Gusselby eller mellan Karlstad och Västerås. Den 24 mars såldes nämligen "Pall i trä, uppskattat värde 1500 kr".

Katalogversion 2, 20 mars 2019: Ett par dagar senare har katalogtexten ändrats; "...snarlik Lovö" har tillkommit. Detta är intressant, eftersom Auktionshuset implicit insinuerar att pallen bara är lik originalet, men inte ett original. Kanske har man läst senaste Antikmonologen? Pallen klubbades för 20.200 kronor. Inte kattskit.

Hade ni otur och fick punktering på väg till den auktionen så kunde ni ge er in i budmatch på Tradera. Där fanns den mycket sällsynta pallen också till försäljning. Dock med lite mer specifik rubrik; "Axel Einar Hjorth, Taburett". Längre ned står också "sannolikt" i samband med tillskrivningen. Tänka sig, två pallar till salu samtidigt. Otroligt! Traderapallen finns i Genarp, Skåne och säljaren kallade sig tah_1985. Lite mer anonymt än Hebergs och Lindes, men pengarna tycks ju trilla in ändå. Genarpspallen försvann plötsligt från Tradera, långt före budslut. Ytterligare Antikmonologsläsare månne? Den dök upp direkt igen, nu endast kallad "Pall", men togs snabbt bort. Igen. Är det Tradera själva som sanerar i kopievärlden?

--------------

Under senaste Älvsjö Antikmässa kom en av landets mest etablerade handlare av modernt konsthantverk fram till mig och viskade: "Tack för att du skrev senaste bloggen. Väldigt bra. Men.., du har inte hört detta från mig; Det är omdebatterat huruvida Hjorth överhuvud taget är designern bakom pallen du skrivit om".

-Okej?

"Ingen har sett pallen i några annaler som avhandlar Hjorth, och den har inte setts före 1950 typ. Kanske till och med 1960... Det diskuteras om det är en möbel framtagen för dagis på 50- eller 60-talet".

Det vore väl den ultimata ironin om pallen som kostat hundratusentals kronor visar sig aldrig ha varit i närheten av Hjorths designblock. Vad en "omattribuering" skulle innebära i eventuella tvistemål mellan köpare och säljare återstår också att se. Beskrivningen "Pall, 100 kr" får plötsligt en alldeles ny klang... Att sedan förslagna människor har låtit nytillverka pallen/taburetten för att slå mynt av efterfrågan är fortfarande lika illa. -Efterfrågan från dels köpare, men också från, nota bene, auktionshus). Associationerna går osökt till den så kallade Muslingestolen.

-----------------------------------------------------------------------------

Med pågående internationalisering av auktionsbranschen kommer "nya" problem. Det man anser fel eller osmakligt på en marknad, accepteras på en annan.

Paraplyauktionsmotorn Auctionet expanderar ständigt. Duktiga, handplockade personer på exekutiv nivå går över stock och sten för att inkludera och expandera. Och man lyckas, även utomlands. Senaste tillskottet är auktionshuset Balclis i Barcelona.

Att de väljer att ropa ut ett par elfenbensbetar, den största 113 cm hög, är tråkigt. Det vore mycket intressant att få ta del av hur dateringen gjordes: "Cirka 1940". Förvisso står det att Cites-intyg medföljer, men eftersom det rör sig om några få år från förbjuden handel (1947), så är dateringen med osäkerhet inbegripen (c i r k a 1940) högst tveksam, ur försäljningssynpunkt. Jag betvivlar å det kraftigaste att något svenskt auktionshus ens skulle drömma om att försöka sälja ett par så stora och iögonfallande elfenbensföremål. Möjligen med ett undantag. Host.

Balclis värderade paret skurna elefantbetar till 115.000 kronor. Tack och lov var intresset så svalt att de ropades tillbaka av säljaren (exporttillstånd krävdes för transport utanför EU). Oaktat Cites-intyg så är försäljningsförsöket ur etisk-moralisk synvinkel förkastligt. Det tjuvskjuts en elefant varje kvart. En försäljning av betar liknande detta utrop underblåser handeln med elfenben, som utgör en extremt skuggig del av "antikmarknaden" Googla några minuter på "ivory for sale". Blir ni inte mer eller mindre illamående så kanske det är dags för Big Game Hunting-jaktresa till Afrika?

-------------------------------------------------------------------

Passar ni på afrikansk storviltsjakt så kan ni ju alltid ringa till OKQ8 i Brösarp och därefter till och med besöka den fina lilla orten. Samtalet lär ni inte glömma i första taget, eftersom Den Oefterhärmlige Herr Ranelid har pratat in telefonsvararmeddelandet. Det är e p i s k t. (Hur många personligt utformade telefonsvararmeddelanden finns det (kvar) i Sverige år 2019? -Överhuvudtaget?) Samtalet till bensinstationen genomförde jag en tid efter Antikmässan i Älvsjö, eftersom jag ville veta vad som hände med den fina svarta schnauzern jag lämnade in där, måndagen före Älvsjömässan i februari. En tvärnit vid södra infarten till Brösarp och häpp, så satt den fine lille herrn i mitt knä medan jag sökte efter någonstans att lämna in honom, för att undvika trafikdöden vid den 90-väg som han valt att schnauzra invid. Dessvärre vet jag än idag inte vem som hade blivit av med hunden. Men han lär ska ha återbördats till sin ägare, vilket räcker för mig.

Besök Brösarpsmässan! Det ska jag göra. Den 29-31 mars utökas Brösarps 700 invånare med ett par tusen tillresta prylälskare. Det som lockar, är mer specifikt orörda antikviteter. Alltså antikviteter som inte är "fixade", övermålade eller konstiga på något vis, utan riktiga, med SJÄL. Lisa Larsson-samlare göre sig icke besvär, däremot så lär de som söker det Där Speciella Föremålet med karaktär få sitt lystmäte. Antikviteter med cojones. Googla på det. Cojonesantikviteter.

Kanske ses vi där?

--------------------------------------------------------------

Fotnoter:

Jag har några få mycket goda vänner i utlandet. En av mina allra käraste vänner lärde jag känna i Sydneys Red light district, när vi som mindre bemedlade backpackers jobbade där och delade lägenhet, 1989. Ungefär 12 år senare hade vännen blivit lyckad författare, flerbarnsfar och skulle gifta sig, tillbaka i fäderneslandet England. Min present till brudparet blev något jag själv älskar och använder näst intill dagligdags. På sidan 476 i McConnells absurt läckra bok, sprängfylld av kunskap tillika roliga historier, finner ni en närmast identisk; A wrythen carafe, från Glasrike, det vill säga Småland. Ett föremål mina vänner använder frekvent och ofta talar om hur mycket de älskar. Så jag är rörande enig med Andy, det är något alldeles extra med karaffer. (Tänk förresten om det var vikingarna som lärde engelsmännen att dekantera alkohol!? Det vill jag tro).

Några dagar efter hemkomst från Älvsjömässan i februari åkte jag till ett av mina mer lokala auktionshus, -nota bene; i egenskap av pånyttfödd skånepåg- för att hämta några köpta varor som de snällt låtit ligga ett par dagar över tiden. Jag hade till min förskräckelse upptäckt en "Hjort-pall" till salu hos detta auktionshus kvällen innan jag åkte dit. När jag kom dit frågade jag efter pallen, men den var då tillbakadragen av Chefen för auktionshuset eftersom han hade blivit tipsad om senaste Antikmonologen, "...och inte ville ha något skumrask hos sig". Resolut. Bort med ärtaspögena!

Antikmonologen ber om ursäkt för dålig layout samt typsnittsvariation i detta blogginlägg. Dessvärre är det mer regel än undantag numer, i detta bloggverktyg.

Källor:
http://auktionsverket.se/nyheter/smycken-traffa-vara-specialister/
https://www.barnebys.se/blogg/lauritz-koper-tillbaka-stockholms-auktionsverk-1/

torsdag 9 februari 2017

The possible end of trade with so called antique ivory

Elephants are heading towards extinction. Between 1930 and 1940, according to the world Wildlife Fund for Nature (WWF), there were between 3 and 5 million African elephants alive in the wild. Today, because of an explosion in illegal poaching, the number has declined to just 400,000. An elephant is poached every fifteen minutes, all year round. Unless we, the human race, put a stop to this, the largest mammal on earth will be gone in a couple of generations.

The Mabenzi Family, Gorongosa National Park. Photo: ElephantVoices

Most people active in the antiques trade knows exactly why this is happening. The illegal trade in elephant ivory is flourishing today. According to international rules, ivory objects made after 1947 are illegal to trade with. But these rules are being routinely flouted by dealers and auction houses around the world.

CITES was drafted as a result of a resolution adopted in 1963 at a meeting of members of IUCN (The World Conservation Union). On 1 July 1975 CITES entered in force. For many years CITES has been among the conservation agreements with the largest membership, with now 183 parties. Only "worked" ivory specimens acquired before 3 March 1947 can be considered antiques and therefore legally be traded.


Guanyin ivory figurine on the Danish Auction Market in 2013, with a -according to Antikmonologen- bogus provenance. Withdrawn straight away, after Antikmonologen published, discussed and dismissed the provenance. It was re-entered on the market in January 2014 and then sold for 30.000 DKr, circa £ 2.700. The provenance had by then been conveniently altered.

As an antique dealer with a great interest in Oriental works of art, I have taken special interest in ivory that has been bought and sold in Sweden as well as internationally. What has struck me over and over again is how auction houses seemingly arbitrarily date objects made of elephant ivory as "late 19th Century" or "early 20th Century" even though they could very well have been made during the latter part of the 20th Century. It has become an "Auction House Standard", probably to avoid the eyes of the authorities and others that might question a catalogue entry.

I have been able to prove large anomalies over and over again with catalogued ivory objects in Sweden, Denmark, Germany, England and Asia during five years of writing the blog-post Antikmonologen. The sales of ivory has drastically dropped in Sweden since Antikmonologen started to penetrate the subject, in 2013. I act as a consultant to many Swedish auction houses -that want to do right- and frequently receive questions regarding ivory items; both from the trade and from the public.

Over the past few years I assisted the WWF of Sweden in addressing the ivory crisis, and in 2016, I was asked by the researchers for the BBC series Saving Africa´s Elephants; Hugh and the Ivory War, to point out suspicious ivory items that were for sale on the open market in England. In doing so, the BBC were able to show that seven out of ten ivory objects that they bought were made after 1947, i. e. illegal to sell.

In October 2016 I visited the largest Antiques Fair in Europe, Mercanteinfiera, with over 1,000 exhibitors, in Parma, Italy. The problems with numerous modern objects made from elephant ivory were in abundance. It was absolutely devastating to see how easily accessible all the ivory was, and to what extent. Smaller objects such as snuff bottles and netsukes were sold by hundreds of dealers. Several dealers sold very large and/or expensive items marketed for tens of thousands of Euros each. All items that I asked about were labelled as either "antique", "19th century" or "early 20th century" ivory, in stark contrast to my opinion. Most of the expensive items were sold with more or less home-made-looking certificates. Certificates are much easier to fake than the actual object. The Mercanteinfiera Fair takes place two times per year.

Unfortunately, according to the way the rules and regulations are set up, it is far too easy to claim the so called Antique exception and sell virtually any object made of ivory, claiming that it is from before 1947. It has become common practice for auction houses, when questioned whether or not an ivory object is old enough to be sold, to claim the Antique exception. In other words, auction houses are acting as both judge and salesman. They have a vested interest in judging ivory objects to be old enough, otherwise they are not able to sell them.

A pair of ivory Fo-dogs catalogued by one of the biggest Swedish Auction houses in August 2013 as: "Guardian lions, possibly China, 19th-20th Century, ivory. Virtually no wear. Condition over all probably good". At this particular instance, the police charged in to the actual physical hammer auction and confiscated a large number ov ivory items. The Auction house were then charged twice, in the Swedish judiciary system and freed both times. The so called Antique exception saved them. Their own expert, married to the owner of the Auction house in question, promised two courts that all ivory included in the auction pre-dated 1947.

More or less local solutions for ivory sales are applied, with the US as the market with the strictest rules and the Chinese recently having said that they will prohibit ivory trade alltogether by the end of 2017. How and to which effect remains to be seen.

Atomic blast. Photo: Cryhavok.org

Is there a solution to the ivory dating problem? The simple answer is yes, without any form of doubt. There are around 125 laboratories around the world that perform AMS (Accelerator Mass Spectometry) radio carbon dating. And since the crucial year is 1947, it is very easy for any of those laboratories to determine the age of the object in question. The reason for this is that the first ever nuclear detonation took place in New Mexico, US, on the 16th of July 1945. There were 2053 nuclear explosions between 1945 and 1998. As explained to me by Professor Göran Possnert at the Tandem Laboratory in Uppsala, Sweden, this makes it relatively simple to date organic material from 1945 onwards with great precision.

Fancy ivory/silver lidded cup for sale at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016. The salesman said it was made during the early part of the 18th Century. The laminated certificate said "Fin de XIXeme Siecle (end of 19th C)" (the vendors were French). When I questioned the 18th Century dating, the salesman changed his opinion to what the certificate said. Antikmonologen dates the entire object to around the year 2010. The asking price was 15.000 Euros.

So, is this very simple way of determining the age of ivory objects being used to any extent by the Auction houses (who totally dominate the high end market of the ivory business)? Alas, the answer is "No". The rather spurious pretexts from auctioneers has been that collectors do not want drill holes in the objects they might purchase or that the AMS tests are too expensive to perform. Or that it would not be a viable alternative to date all ivory objects and that the experts in the trade can date the objects themselves, from appearance only.

Too big.

The drill hole argument is not good enough, since the sample needed is minute according to Professor Possnert. -It is very easily disguised. The argument that the experts can date the objects themselves is correct to a certain extent, but it should be noted that ivory is an organic material that is very easily patinated and the Chinese are sublime patinators (it goes without saying that objects are carved in antique styles). Also, the risk of a cataloguer dating an object as from before 1947, just to be able to sell it, is as earlier pointed out, obvious.

It all boils down to the actual cost of an AMS test. In Sweden it would be around 3000 Swedish kronor plus VAT. The cost in England would be around £500 plus VAT. However, according to Professor Possnert in the AMS laboratory in Uppsala, the testing for age of ivory objects is virtually never asked for, neither by private persons nor by organizations.

Does the above mentioned imply that all ivory items suspected of being post 1947 should be destroyed? Of course not. But my suggestion is that all items consisting of, let us say, more than 20% ivory should be tested, when they come up for sale. Always, with no exception. This ought to put a stop to most of the selling of elephant ivory. As soon as you make exceptions to that rule, the need for some type of jury comes up and that would complicate matters unnecessarily. How very obvious pieces are to be dealt with, for instance objects with known, specific provenances, is for the international community, EU/CITES to decide. Should they be excluded from the "absolute" demand for AMS-test? I personally think so, but the survival of elephants is at risk, so maybe no exceptions to the AMS-demand should be accepted. It certainly is complicated, but needs to be addressed. Now!

Potential buyers at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016, admiring one -of a pair- of Ivory vases. They were dated as "late 19th Century". Antikmonologen begs to differ and consider them to be from circa 2010. Asking price 20.000 Euros.

The obvious solution to the ivory crisis is to implement an obligatory AMS test for all ivory items that comes up for sale. Strong forces are at hand, and they bring modern, antique-patinated ivory carved in an antique manner on to the Antiques market. Once an ivory object is sold as "antique" or labelled as pre- 1947, it is generally accepted as "kosher" or okey for all times, by the trade. A form of laundering.

We have come so far that £300-500 should not be allowed as the cause of obliterating the elephants as a species, the largest mammal still walking on earth. Nota bene; still.

Hugh Fearnley-Whittingstall in front of piled up ivory tusks, working with the BBC1 series Saving Africa´s Elephants. Photo:BBC

----------------------------------------------------------------------------------------------

Background on the author of this article, Nicklas Cederqvist:
Art Historian, Antiques and Art dealer, Writer of the biggest blog post in Sweden on the Antiques trade; Antikmonologen.blogpost.se. Educated at the University of Stockholm and Sotheby´s Institute, London.

Links:
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/08/uppsala-onlinekvalitetsauktion-avsager.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/09/elefantdod-inte-elefantol-och-skandaler.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2016/10/europas-storsta-antikmassa.html
https://bruun-rasmussen.dk/m/lots/DAF6CE16B4E9?src=http%3A%2F%2Fwww.bruun-rasmussen.dk%2Fsearch.do%3Fpg%3D1%26q%3Delfenben%26iid%3D300592136%26mode%3Ddetail

måndag 1 juni 2015

Kvalitetsauktioner på tapeten

Bråda dagar råder hos de stora auktionshusen. Även om visningarna har känts ovanligt luftiga finns det gott om intressanta föremål till salu.

En favoritmålning på Bukowskis är den ovanligt symbolistiska(-expressionistiska) oljan av John Sten; Höstlandskap. Ett tidigt verk från 1906. Månne för stark för en svensk publik? Klubbades för 227.000 kronor, inklusive avgifter.

Bukowskis, nr 923.

Annars är ju Strindbergs nyupptäckta tillika nydöpta "Fantasilandskap" från 1894 Bukowskis clou.

Fantasipengar för Fantasilandskap?!

Går den till svensk konsthandel eller internationell konstinstitution? Kommer man att hitta en tredje tidigare okänd oljemålning av August Strindberg skänkt till Sophus Claussen? Frågorna hopar sig. Vikten av Strindbergs konstnärsskap kommer i alla fall att väga allt tyngre framgent. Klubbades för 7,6 miljoner inklusive avgifter.

Munch-suktande herre på Bukowskis

Bukowskis har dessutom lyckats med en bedrift som få auktionshus kan drömma om, att få in fyra mycket viktiga grafiska blad av Edvard Munch.

Nr 1524/1635 Bruun Rasmussen. Datering: 1912-1949(!).

Antalet elfenbensföremål till salu är i Sverige lågt. Bukowskis har inga, Auktionsverket har ett och Uppsala har heller inga. Skånes Auktionsverk (SkAV) kör oförtrutet vidare och leder elfenbensligan med fyra utrop. En av de anställda vid Skånes Auktionsverk har enligt flera av varandra oberoende källor rekommenderat folk med elfenbensföremål på Facebook, att uppsöka SkAV för försäljning.

Den största syndaren i Skandinavien vad elefantelfenben anbelangar är danska Bruun Rasmussen. De ståtar med sex diskutabla utrop, vad gäller datering. Samtliga katalogiserade som kinesiska/japanska och daterade 1900-1949(!). Termoluminiscensdateringar av dessa sex utrop vore i högsta grad påkallade. Hästarna ovan förblev osålda.

Vad gäller datering så torde det orientaliska föremålsområdet vara unikt i Sverige. Inte sällan så sitter klisterlappar undertill på föremålen, med dateringar och ibland även priser. Det kan ju självklart sitta kvar där sedan föremålet inköpts hos en specifik antikhandlare. Men ofta så sitter det på när det (nyligen) har lämnats in till auktionshuset, av antikhandlaren. Ofta blir det konstigt eftersom dateringarna tenderar att vara "positivt" utförda, sett ur handlarens perspektiv. Dessutom rör det sig nästan alltid om samma inlämnare tillika antikhandlare.

Bukowskis nr 241: "Vattendroppare, sen Qing-dynasti (c år 1900)". Inte som etikettens "1700-tal/tidigt 1800-tal"... Antikmonologens åsikt är sent 1900-tal. (Osåld)

Vilken annan föremålsavdelning skulle acceptera en massa lappar på föremålen, med ofta helt eller delvis felaktig information?

Nr 1106, Stockholms Auktionsverk/ Lauritz

Korrekt information sitter nog på paret konsolbord av Pehr Ljung, hos Auktionsverket. Nyupptäckt är det tidigare ägarskapet; nämligen vår store Johan Tobias Sergel. Utropet har lagts till 400.000- 600.000 kronor, men det räcker nog inte. Sannolika budgivningskontrahenter torde vara svenska gräddhylleantikhandlare å ena sidan och (förhoppningsvis) Nationalmuseum å den andra. (Osålda)

Stockholms Auktionsverk/Lauritz erbjuder en underbar olja av Richard Bergh, föreställande Bodil Faber, målaren Viggo Johansens dotter. Känsligt så det förslår. Utrop 35.000-40.000 kronor. Klubbades för 42.000 kronor.

Auktionsverket, nr 2116; Fager Bodil Faber.

Möjligen har en ny trend etablerats? Att katalogisera föremål som "1900-tal" eller "late Qing"; då kan det ju vara både 1905 och 1995, och ändå safta i oerhört vad gäller uppskattat värde, alltså utropspris. Exemplen är fler hos Stockholms Auktionsverk/Lauritz: Mest iögonfallande är paret urnor katalogiserade som Famille Rose, 1900-tal. De är 63 centimeter höga och placerade på praktplats i visningssalen. Förvisso någorlunda ärligt katalogiserade som "1900-tal", eftersom de rent teoretiskt skulle kunna vara gjorda 1999. Och nota bene, de är ju inte katalogiserade som Qianlong, alltså 1736-1795, som annars är naturlig period för just "Famille Rose". Antikmonologens övertygelse är dock att det rör sig om 2000-tal. Kvalitén på måleriet är hög medan modelleringen haltar. De har kommit ur ugnen i Jingdezhen relativt nyligen. Utrop? 70.000-90.000 kronor för paret. Varför, undrar man i sitt tillkämpat stilla sinne..? Klubbades för 70.000 kronor. Grattis till inlämnaren.

Klubbas de för dylika slantar har mottagningspersonalen hos Sveriges samtliga auktionshus mycket mer bråda dagar de närmaste månaderna och åren... Tyngre åtminstone.

Alla sätt är bra utom de dåliga.

Okänd åskådare betraktar nr 3010 på Stockholms Auktionsverk/Lauritz.

På tapeten tycker jag för övrigt att ni ska bjuda. Två och en halv sagolika våder erbjuder Auktionsverket; gjorda av HH Kock i Berain-influerad senbarock. Utrop 30.000-35.000 kronor. (Klubbades för 24.000 kronor)

Nr 1128, Stockholms Auktionsverk/Lauritz. En av flera tapetvåder.

Om ett par dagar vet vi vad "marknaden" tyckte om och likaså vad den ratade.

torsdag 27 november 2014

Skånes Auktionsverk satsar på elfenben

När andra auktionshus i Sverige och internationellt drar ner på elfenbensutropen, satsar i stället Skånes Auktionsverk (SkAv) hårt på området. Femton utrop -flest i Sverige- hittas på sökordet elfenben i Landskrona, där Antikrundeexperten Pia Staël von Holstein är intendent, tillika VD för Skånes Auktionsverk.

Av de 15 utropen är två valtänder och en valrossbete. Resterande 12 är elfenbensföremål från elefant, i olika utföranden. Ett pipskaft ser ut att vara från långskaftade pipors högtid, senare delen av 1800-talet.

En välskuren figur föreställande mustaschprydd soldat med bajonettförsett muskedunder anses vara från 1800-talets Dieppe. Klubbad för 2800 kr.

Tre stora (192x49 cm) väggfält (eller möbelpaneler) katalogiseras som från cirka år 1900. Klubbad för 2800 kr.

Tre kinesiska knappar katalogiseras som från 1644-1912. Klubbade för 6000 kr.

En kinesisk nöjesdjonk(!) katalogiseras som från 1796-1850. Återropad.

En hårkam beskrives vara från 1800-talets mitt. Klubbad för 1500 kr.

En pappersvikt och ett penselställ beskrivs i rubrik som 1800-tal och i löpande text som från cirka år 1900. Klubbad för 18000 kr.

En större figurgrupp föreställande fiskarfamilj med skarvar(?) beskrivs vara från omkring år 1900. Klubbad för 9000 kr.

En stående figurin anges vara från omkring år 1900. Klubbad för 3800 kr.

Gamla -nåja- bekanta; sixfinger Jane and hubby. Klubbade för 8500 kr. Åtminstone står det så i slutprislistan. Tredje gången gillt?!

Ett äldre par som Antikmonologen diskuterat (dissikerat) två gånger tidigare, beskrivs vara från omkring 1900. Intressant nog, beskrevs dessa som sålda för 10.000 kronor(SkAv), senast de var ute till försäljning, våren 2014. Tydligen stämde detta icke. Notera att kvinnan är begåvad med sex fingrar på ena handen.


Ett par daoistiska gudomligheter beskrivs som "sen Qing dynasti eller Republik 1900-talets början". Dessa är av ytterst banal kvalité. Klubbade för 1500 kr.

En sittande lyckogud beskrivs som från 1900-talets början. Klubbad för 1500 kr.

Inte i ett enda av ovanstående utrop (av 15) nämns något om kvitton, pappersarbete, äldre fotografier av interiörer där objektet syns, eller liknande. Heller nämns icke med ett ord något om Cites eller tillstånd från Jordbruksverket för att få sälja. Något som för övrigt även krävs för valtänder. I tider av intensiv illegal handel med rödlistade djur och ständigt pågående tjuvjakt får Skånes Auktionsverks brist på redovisning av skriftlig proveniens ses som synnerligen notabel och ignorant. Det borde vara en självklarhet för alla säljare, att tydligt hänvisa till att skriftlig proveniens existerar. -om den gör det.

För de två valtänderna, valrossbeten, de kinesiska knapparna och för pappersvikten och penselstället anges följande proveniens: "Lennart Petri (1914-1996). Ambassadör i Rabat och Tunis 1958-1962, jämväl Tripoli 1960-1962, Peking 1963-1969, jämväl Phnom Penh 1965-1969, Wien 1969-1976 och Madrid 1976-1980. Under sin tid i Peking blev Lennart Petri vittne till Kulturrevolutionen och han var under 1980-talet ordförande i svensk-kinesiska vänskapsförbundet". Denna "proveniens" säger inte ett skvatt om när objekten är införskaffade. Teoretiskt kan de ha köpts av Petri år 1996. Dylik personhistoria etcetera/"proveniens" kan vara intressant när det gäller en Zorn-målning eller andra föremål, men för ett objekt som är rödlistat på Cites-listan räcker den inte på långa vägar. Om auktionshuset anser att eventuellt existerande pappersarbete är "hemligt" eller "förtroligt", bör auktionshuset skriva något i stil med "Kvitton/papper/fotografier finns och erhålles vid köp av föremålet".

Mannen från Dieppe har ingen proveniens. Ej heller de tre kinesiska väggfälten."Nöjesdjonken" har auktionens högsta (elfenbens-)utrop, 30.000-50.000 kronor. För denna djonk anger man inte endast "proveniens", utan också "Historik" och "Litteratur":
"Historik: Elfenben hör till de äldsta material som har använts i Kina för konstnärligt arbetade sniderier och som sedan kontinuerligt brukats fram till våra dagar. De äldsta fynden av konstnärligt arbetat elfenben är känt från neolitisk tid dvs cirka 5000 f.Kr.
Proveniens: Ur kvarlåtenskapen efter storbyggmästaren och byggherren RWO Carl Frithiof Dahl (1869-1956), Stockholm samlingar, därefter i arv till nuvarande ägare.
Historik: Till Carl Frithiof Dahls meritförteckning kan räknas uppförandet av Stockholms stadshus, Kungliga Dramatiska teatern, prins Karls och prins Wilhelms palatsbyggnader på Djurgården, affärshuset PUB (Paul Urban Bäckström) vid Hötorget samt ett flertal stora affärs- och flerbostadshus i Stockholms innerstad. Under sin karriär kom han att arbeta med arkitekter som Ragnar Östberg, Fredrik Liljekvist, Folke Zetterwall med flera.
Litteratur: Från Kina till Europa, Jan Wirgin, 272 jämför Båtmodell sid. 255".
Vill SkAv med nämnandet av elfenbensanvändningens historik skänka ålder även åt "nöjesdjonken"? Vad har C F Dahls extensiva meritförteckning och eventuella sociala begåvning att göra med en "nöjesdjonk" i Landskrona i november 2014 -egentligen? Vad har en litteraturhänvisning till en helt annan båt att göra med Landskronas "nöjesdjonk" -egentligen?

"Hårkam", dateras till 1800-talets mitt.

Hårkammen har ingen proveniens. Dock syns kvarvarande prislapp som dels anger priset 2250 kr och dels siffrorna 20140517. Inlämnarens pris och datum, har "glömts" att tas bort. Denna handlare gör ofta så.

Fiskarfamiljen har följande angiven "Proveniens: Inköpt 1948 i England av Artur Drikerts (1920-1993), anställd på Rederi AB Svenska Lloyds passagerarbåtar som trafikerade Göteborg-Tilbury/London, därefter i arv inom familjen."

Den stående figurinen har följande: "Proveniens: Leif Kullander (1951-2002), sjöman från Östmark, Värmland, inköpt i Kina/Japan under 1980-talet".

Det stående äldre paret har samma proveniens som senast, i våras: "Tandläkarhem i Karlstad, därefter inköpta på auktion 2012 av nuvarande ägare".

Reflektioner:
Någon kanske tänker om en figurin som föreställer en europeisk gentleman med bajonettförsedd pipa, att den måste vara europeisk och därmed antik, tack vare motivet. Nej, kineserna har insett för länge sedan, att man kan skära europeiska "subject matters", alltså motivval, för att därefter patinera föremålet till rätt "ålder". A propos patinering; kineser är världens skickligaste på att patinera föremål till att se gamla ut, som Antikmonologen tidigare diskuterat extensivt.

Som påpekats tidigare, utgör schablon-katalogiseringar ett stort problem i auktionsbranschen. Det har rått och råder en laissez faire-attityd för att undvika lagens och Jordbruksverkets granskande ögon. Skriver man 1800-tal om ett elfenbensföremål, så är chansen att någon opponerar sig emot den åldersbestämningen minimal, till exempel i jämförelse med termen "1900-tal". Alla vet att gränsen för lagligt går vid 1947, så om man skriver "sent 1800-tal" så anser man sig vara på säkra sidan.

Det tjuvskjuts en elefant var 15:e minut. Som Antikmonologen har påpekat otaliga gånger tidigare, är den primära marknaden för elfenben från elefant, noshörningshorn och många andra rödlistade djur Asien, främst Kina och Vietnam. Kineser utgör oftast slutledet i en handel med många mellanhänder. WWF med flera organisationer har påpekat att kriminella sammanslutningar finansierar stora delar av sin verksamhet med hjälp av illegala djurprodukter.

Ett elfenbensvitt leende. Intendent tillika VD för Skånes Auktionsverk, Pia Staël von Holstein. Foto: SvT

Uppsala Auktionskammare friades i Uppsala Tingsrätt för artskyddsbrott som de åtalades för, efter att ha salufört en större mängd föremål från rödlistade djur, så som elefant, hösten 2013. (Se bloggen Uppsala onlinekvalitetsauktion avsäger sig -TROLIGEN- ansvar för asiatiskt konsthantverk). Domen har överklagats till Svea Hovrätt. Branschen sägs från många håll vara avvaktande i väntan på Svea Hovrätts utlåtande.

Uppsala Auktionskammare har hösten 2014 noll elfenbensföremål till salu, frånsett ett större japanskt skåp från sent 1800-tal, med liten del antikt elfenben som del av dekoren. Om detta har man kursiverat skrivit: "Buyers should ensure they are familiar with the recent changes to US regulations, which impose restrictions on the import into the US of elephant ivory, including a complete prohibition on the import of African elephant ivory".

Stockholms Auktionsverk har ett föremål och Bukowskis har fyra föremål för vilka två har angiven namn-proveniens. Inget av Stockholms-auktionshusen nämner något om tillstånd från Jordbruksverket eller Cites-reglement, eller inköpskvitton för den delen. Jag fäster intresse vid figuren hos Bukowski s och skulle finna en exakt datering i laboratoriet i Uppsala mycket intressant. (Se bloggen Svensk elefanthöst).

IFAW, International Fund for Animal Welfare, har sedan 2004 låtit genomföra undersökningar om vad som erbjuds till salu på webben. Den 27 november meddelar IFAW att man under en sex-veckorsperiod under 2014 undersökt 16 länder ingående. Sverige var inte ett av dessa. Följande arter noterades i angivet antal annonser på internet. Ett internet som är öppet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Affärer görs ofta anonymt och är ett par klick ifrån användaren/köparen.

Ett brittiskt auktionshus, Chiswick Auctions (CA), har beslutat att upphöra med elfenbensförsäljning, på grund av att de fälldes för artskyddsbrott. Notera att CA självmant valt att upphöra att sälja även antikt elfenben, med mindre än att det endast utgör mindre än 5% av ett föremåls totala volym.

WWF lägger ner stor möda och enorma resurser på att upplysa konsumenter/resenärer/människor om att inte köpa produkter som kommer ifrån skyddade/rödlistade arter. Den 17 november kallade organisationen till presskonferens där Antikmonologen deltog. Man berättade om en genomförd marknadsundersökning, i oktober 2014. Om elfenben fick vi bland annat veta:
Var fjärde svensk kan tänka sig ha en skulptur eller ett smycke hemma.
Drygt 8% uppger att de äger något gjort av elfenben.
Elfenben ärvs (52%), köps under utlandsresa (27%) eller köps på auktion i Sverige (11%).

Hösten 2014 ger Skånes Auktionsverk oss möjlighet att fylla på i elfenbensförråden.

WWF visade under presskonferensen följande bild, på en av många kineser eftertraktad bil:

En bil klädd i elfenben. Foto: bornrich.com(!)