Vallfärd Waldemarsudde

Grattis konstälskare, nu har ni inte en, utan två anledningar att söka er till Waldemarsudde. Sedan en månad hänger Lars Jonssons fågelmåleri av världsklass i Prins Eugens Pärla. På lördag (10 nov) slås dörrarna upp i anledning av 150-årsjubilerande Helene Schjerfbeck(1862-1946), med modifierad utställning senast visad på Ateneum i Helsingfors. Här visas 110 verk, största svenska utställningen någonsin, med 36 inlånade från Ateneum och många inlånade från privat ägo.

Självporträtt, 1915

Under genomvandring av utställningen blir hennes konstnärliga strävan att alltid utvecklas och bli bättre, väldigt påtaglig. -Något hon återkommande nämner i extensiv brevväxling livet igenom. Frågorna om Helene som människa blir många. En förlovning som bröts upp av en för oss okänd(!) manlig engelsk konstnärskollega per brev måste väl ha påverkat henne oerhört, som ung spirande kvinna, tänker man.

Konvalescenten, 1888

En klassisk skolning anas, med stor respekt och beundran för äldre -men även för henne samtida- mästare. Hon nämner Cezanne vilket känns påtagligt i flera självporträtt och stilleben. Modiglianis minimalism och sensualism känns närvarande i många porträtt, men även betydligt äldre inspirationskällor, som El Grecos manieristiska mer förvrängda verk.

Tack vare stipendium och beskyddare kunde Schjerfbeck, som kom från enkla förhållanden, resa till Frankrike och även andra europeiska orter, bland annat St Ives. Efter återkomst till Finland bor hon åter med sin mor, utanför allt vad storstad och studio heter. Modern dör 1923 och Gösta Stenman ställer ut Schjerfbeck. Under kriget lyckas Stenman efter mycket lock få Helene att komma till Sverige och hon bor sina sista två år i Saltsjöbaden.

Det är inte helt lätt att föra in konstnärinnan i någon specifik konstfålla, hon gick sin egen väg. Mycket av hennes måleri har ett inneboende psykologiserande anslag och steget till Munchs mest kända verk, känns ibland nästgårds.

Läsande flicka

Schjerfbeck har haft epitetet Ateneums pärla, vilket är lätt att förstå och att hennes konstnärsskap idag är högt skattat -inte minst internationellt, ter sig närmast självklart. Otroligt nog har hon flera gånger hamnat i konstens bakvatten och behövt draghjälp.

Att det dröjde ända till 2007 innan Schjerfbeck blev internationellt haussad (tack vare stor internationell utställning) är närmast obegripligt. Helene vistades i fyra omgångar i Frankrike och reste dessutom runt i Europa och Ryssland. Stenmans betydelse för Schjerfbeck kan inte nog understrykas. Intressant ur ett utvecklingsperspektiv är att han beställde nya varianter av äldre Scherfbeck-favoriter, vilket ger åskådaren en bild av Helenes utveckling. Från en typisk 1880-tals närmast super-realism till en allt mer tunt målad, mer introvert tolkning av konstnärinnans vardag.

Insydd siamesisk sensation

Under arbetet med utställningen i Helsingfors så upptäcktes sensationellt av konservatorerna att en målning hade en annan målning fastsydd under den första. Ägaren medgav delning av de båda och har nu två signerade Schjerfbeckar i stället för en. -Dels ett landskapsmotiv med å och dels kvinna med barn i stark förkortning snett bakifrån. Båda godkända av experten per se i dessa sammanhang, Leena Ahtola-Moorhouse, vid Ateneum.

Familjesmycket 1915-16

Intrycket av Helene Schjerfbecks konstnärsskap och det avtryck hennes konst måste ha gjort i sin samtid är enormt. Jag avundas innerligen de som har henne kvar på konstnärinnor-att-upptäcka-listan. Utställningen är stringent, oerhört välhängd och lämnar inget övrigt att önska. Jag lämnar utställningen i ett närmast poetiskt rus.