Österlensommaren har varit som de tenderar vara. Tror jag. Mycket sol, lite regn och i och för sig mycket pandemi även i år. Tre somrar gör nog inte en skåning, även om jag faktiskt råkar vara född i Rosengård, Malmö. (Enligt Havamal: på den tiden Rosgården var fin och nykreerad). Förvisso mer än svalans ordspråksendaste svala, men stockholmaren bankas inte ut med övrig smutsbyk, hur som helst. Tror jag. Men vad vet jag om dylika företeelser?
Vad jag de facto vet är att ett fantastiskt konstnärsskap har exponerats och ställts ut i orten där många snubbar fåfängt gjort u-sväng och beordrat sällskapet att ta en bild med överskuggande Ortsnamnsskylt i nacken; Bästekille. Även jag har frestats, dock icke ännu fallit till föga.
Hertha Hillfon är den exponerade. För ett antal år sedan sökte jag etablera kontakt med henne, för någon form av idolporträtt a la Antikmonologen. Det visade sig snabbt vara ett svårt uppdrag. Vänner som hade intervjuat henne förklarade att hon var extremt "svår", så skam till sägandes gav jag upp utan att egentligen någonsin ha lagt manken till. Något som djupt ångras när människan man på något sätt faktiskt åtrådde inte längre finns kvar i den fysiska världen.
 |
| Stor skulptur med spännande livsöde. |
 |
| Hillfonska nunor. |
 |
| Stark barnskildring i lera. |
Fabriken i Bästekille har under sommaren visat skulptur, oftast i keramiska material, men även måleri i olika former. Skulpturerna är det som känns mest familjärt, men samtidigt ändå alltid lika stort och självklart genialiskt. (Jag var under många år medlem i en vinkällare i Stockholm, där ett närmast monumentalt (150x120cm?) Hertha-ansikte -inköpt för en herrans massa år sedan av en viss Carl-Jan Granqvist- var det som mötte alla besökare vid ankomst till angenäma vinsammankomster. Det kändes alltid lika sympatiskt).
Nåväl, utställningen -skickligt kurerad, genererade störst överraskningseffekt vad gäller Herthas kolteckningar och porträtt av kvinnor. Mycket känsligt utförda.
--------------------------------------------------------------------------------------
En -efter-pandemin-resa- till vår underbara granne i väster, Danmark, ledde till kärt återseende av en av landets mest framstående nu levande konstnärinnor, nämligen Karin Mamma Andersson. Det är förstås ofrånkomligen enormt roligt att en svensk kulturutövare upphöjs till nivå i paritet med en av Europas mest högtstående kulturinstitutioner!
Jag vandrade genom utställningen och njöt av Karins konstnärsskap och tänkte såklart på hennes existens i Sverige och även i övriga världen. "Mamma" har representerat Sverige i Venedig-biennalen flera gånger men även haft separatutställningar jorden runt. Har någon någonsin träffat en "kändis (konstnär i detta fallet) så kan nog verbala "slagsmål" eventuellt uppstå om vem som känner hen mest innerligt.
Lyckligt betraktande och spankulerande i utställningen av Karins konst så hör jag plötsligt kommentarer som bryter av övriga kommentarer av banalare typ. "Där är revisorn, han är borta nu"...och där är Aslan och han är också borta..! Aj, det gjorde ont att höra.
 |
| I en glasmonter på Louisisana fick jag plötsligt syn på en gammal parkkompis från Stockholm. |
Förflugna ord som blev till ett "Sesam öppna dig". Innan jag blev pånyttfödd skåning så vandrade jag på/i Södermalms till dels brottshärjade och till dels nedbajsade parker dagar och nätter igenom. Inte i jakt på nattsträckande simänder, heller inte i jakt på grafittisprejande huliganer, utan enkom för att rasta någon av de hundar som gjorde mitt liv enklare att leva. Någon natt på Mariatorget så kom en vacker vovve och förklarade för min hund (i mitt förra liv); Siv, att Siv inte var värd vatten, än mindre den jordplätt hon tillfälligt ockuperade. Den vackra vovvens matte (eller om det var husse)... Tror på det senare alternativet, ursäktade den Vackra Vovvens uppträdande och sade något i stil med att Aslan bara hade en dålig natt. Min Siv tog ingen skit, varken från Gud fader eller Aslan, Lika litet som min nuvarande Ruth skulle. Men det goda i det onda var att jag fick en relation till Aslans trevliga husse och matte. Aslan förde mig samman med två fantastiskt trevliga hundägare vid namn Jockum och Karin.
Så stod jag då på Louisiana en vacker höstdag i slutet av en för mänskligheten oerhört påfrestande pandemi och hör kommentarer om dels Aslan och dels Karin. I den efterföljande dialog med en grupp trevliga personer, visade det sig att det var Karins och Jockums gamla lärare från konstfack som var på besök för att titta på en gammal elevs alster. De var uppenbart imponerade och någon sade att... "hon behövde ingen styrsel på skolan, det var uppenbart hur starkt konstnärsskapet var...".
Det råder det ingen tvivel om på Louisiana.
---------------------------------------------------------------------------
 |
| Sämre ställe för en sittning finns det gott om i. Hygge i Davids Samlinger... |
Vid ytterligare ett besök i Danmark, denna gång i Köpenhamn, kunde jag inte hålla mig ifrån en av mina absoluta pärlor i hela museivärlden. Kvalitén är helt enastående. Davids Samlinger är centralt beläget i fantastiska Köpenhamn. Gör ett besök här, man tror inte sina ögon och formligen häpnar i varje utställningsrum. Tyngdpunkten ligger på islamiska världen, men även europeiska och orientaliska föremål gör stället till en Pärla. Jag var här första gången 1993 i jakt på "bakkebordsblader", fajansbord, ehuru min tre-betygs uppsats i konstvetenskap hade dessa som ämne.
----------------------------------------------------------------------------------
 |
| Ruth och hennes husse ska till Brösarp! |
I dag öppnar Pärlan Brösarpsmässan sina portar, för första gången på mer än 1,5 år, på grund av den förhatliga pandemin. Spänningen är stor bland många. Hur stort är det sannolikt uppbyggda intresset för de bättre antikmässorna? Det återstår att se. Många duktiga och hängivna urställare har med sig fantastiska föremål från både fordom och mer nära samtid. Detta är en nyhet för Brösarp! Tidigare har det vara antingen "Klassiska" med oförvanskade, äldre antikviteter eller "Moderna", med huvudsakligen 1900-talsdesign.
