Äldre medborgares brödsmulande är vi vana vid, men när Fredriksbergs Hägerman sätter en fiskbit i munnen och blixtsnabbt blir av med den gissar jag att normen för fågelmatningsbeteende är bruten med hästlängder. Mumlandet steg hos oss betraktare med hägerns vinglängdskoefficient i kvadrat, när sillabiten försvann. Han talar oavbrutet i små ord och gestikulerar lika stillsamt som bestämt till de stora fåglarna.
Troligen avfärdar Hägermannens samtida honom som avvikande och abnorm. Möjligen men inte sannolikt är hans liv känt och dissekerat i Köpenhamn, men för mig var mötet med honom och vännerna nytt- och stort. Det blev en dag att minnas. Tack Hägermannen. Må dina stigar även fortsättningsvis kantas av bra fisk och pricksäkra dolknäbbade vänner.