På en parkbänk i Köpenhamn, sitter en man som talar med djuren. Hans närmaste vänner tycks utgöras av en flock hägrar. Jag iakttog honom och vännerna under en kvart på påskdagen. Mötet var som möten kan vara men alltför sällan är, alldeles oerhört oförväntat.
Vännerna, formellt kända som Ardea cinerea, är inte kända för att låta sig tämjas, men i Frederiksbergsparken har denne man, låt oss kalla honom Hägermannen, sannerligen lyckats. Tack vare innehållet i en gul plastpåse, har han minst fem bredvingade fåglars totala uppmärksamhet. För att inte nämna den mänskliga publiken, som skräckblandat förtjust iakttar matningen, -där ligger sannolikt Hägermannens hemlighet- påsprasslet med hägergodis.
Äldre medborgares brödsmulande är vi vana vid, men när Fredriksbergs Hägerman sätter en fiskbit i munnen och blixtsnabbt blir av med den gissar jag att normen för fågelmatningsbeteende är bruten med hästlängder. Mumlandet steg hos oss betraktare med hägerns vinglängdskoefficient i kvadrat, när sillabiten försvann. Han talar oavbrutet i små ord och gestikulerar lika stillsamt som bestämt till de stora fåglarna.
Troligen avfärdar Hägermannens samtida honom som avvikande och abnorm. Möjligen men inte sannolikt är hans liv känt och dissekerat i Köpenhamn, men för mig var mötet med honom och vännerna nytt- och stort. Det blev en dag att minnas. Tack Hägermannen. Må dina stigar även fortsättningsvis kantas av bra fisk och pricksäkra dolknäbbade vänner.
Vännerna, formellt kända som Ardea cinerea, är inte kända för att låta sig tämjas, men i Frederiksbergsparken har denne man, låt oss kalla honom Hägermannen, sannerligen lyckats. Tack vare innehållet i en gul plastpåse, har han minst fem bredvingade fåglars totala uppmärksamhet. För att inte nämna den mänskliga publiken, som skräckblandat förtjust iakttar matningen, -där ligger sannolikt Hägermannens hemlighet- påsprasslet med hägergodis.
