Europas största Antikmässa; Mercanteinfiera, -En bildodyssé

Antikmonologen inviterades att besöka Europas största Antikmässa i Parma som hölls mellan den 1-9 oktober. Efter en nysning till betänketid tackade jag ja och satt på planet till Bologna. Jag förvissade mig initialt om att inte endast tvingas skriva medhårs om mässan, utan även ha rätten att leverera mindre smeksamma utlåtanden.

(PLEASE NOTE: If you speak another language and lack knowledge of Swedish; do not hesitate to use the "Google Translate button" on the right hand side further down in the blog. You can choose from over 100 languages).

Galanta, färgkoordinerade trikolorerade -italienska damer -kan någon betvivla detta? På väg till Vernissage för Gianfranco Ferrés fantastiska utställning av klänningar i centrala Parma. 

Nedan följer bilder och tankar utan någon som helst kronologisk ordning. Extremt intensiva och underbara dagar i Parma!

Matthandlare var det inte gott om, här dock en av de tappra.

Handlare som sålde vackra oljor från 30-talet och delvis också betydligt yngre kinesiskt porslin.

Erbjöds för 800 Euro, som varandes cirka 50 år gammal. Enligt Antikmonologen en ming-kopia från sent 1900-/ tidigt- 2000-tal.

Resan till Bologna gick någorlunda bra och resan tillbaka möjligen lite mindre bra. Mitt incheckade bagage försvann nämligen i båda riktningarna. Så undertecknad är från och med oktober 2016 inte särskilt imponerad av tysk bagagehantering, eftersom det var det stora tyska företaget (som börjar på L och slutar på ufthansa) som stod för transporterna. Det tog 25 respektive 43 timmar för mitt bagage att komma tillbaka till mig. Två veckor senare har jag fortfarande inte fått annat än automatiserat standardsvar angående mail om inköp av nödunderkläder och tandborste med mera. Pinsamt, Lufthansa!

Saxat ur mailet. Onekligen imponerande att Lufthansa känner till min "time frame"!

Icke(?) försvunnet bagage till salu på mässan i Mercanteinfiera, som fick folk att tvärnita. Varumärkeskännedom är inte oviktig för den genomsnittlige mässbesökaren.

Det är omöjligt för en prylälskare att inte bli förälskad i Mercanteinfieramässan. En i begreppets innersta bemärkelse -obeskrivligt- stor tillställning, med drömmar om fynd som säkerligen infriades för de flitiga. Ett flertal restauranger, ost/skink- och glassbarer gjorde ömmande fötter och deras avlägsna släkting magen på bättre humör. Vattenflaskan måste finnas i ständigt hölsterläge, eftersom värmen också var påtaglig.

Ost- och skink-break på g.

Korall såldes till Antikmonologens förvåning av många. Koraller och korallrev är känsliga och i hög utsträckning hotade och rödlistade världen över.

Vänstra bordslampan, 63 cm hög, Italienskt 1950-tal, kostade 280 Euro och den ovala spegeln med intrikat slipning längst till höger, samma ålder och ursprung, kostade 150 Euro. Spegeln var 82 cm hög, exklusive upphängning.

Jag försökte hinna med att besöka alla utställningshallar på de cirka tio mäss-timmar jag hade till förfogande. Det fanns dock inte en chans att se allt på den tiden och vid närmare eftertanke betvivlar jag att man skulle hinna med att gå igenom alla montrar ens på nio dagar... Mässan är något så ohemult stor att det liksom inte går att begripa. Arrangören säger närmast som ett mantra att det är över tusen som ställer ut. Jag fick känslan av att de faktiskt inte visste exakt hur många som deltog...

Vacker engelsk flintgodskanna, c 1780, i okey skick kostade 100 Euro.

Dubbel i skägg. Underbart handskuret barskåp (till höger) med fiskarmotiv, Italien c 1950, 800 Euro. Vägghängd (ben medföljde dock) hylla med svarta skjutbara luckor i bakgrunden, 340 cm brett, Italien c 1950, pris 1200 Euro. Brittisk spekulant till vänster.

Imposanta bronsskulpturer, alla sannolikt made in China, i delen som kallas Archi Parchi, det vill säga avdelningen för trädgårdskonst. Att gjuta stora bronsskulpturer är idag minst kostsamt i Kina och Thailand.

Samtidigt som Antikmässan pågick också en bilmässa -och även en mässa för samtida, eller snarare modern konst. Dessutom utgjordes en del av mässan, i paviljong 5, av trädgårdsrelaterade antikviteter, kallad Archi Parchi. Antikmässan har ägt rum i 35 års tid (höst) och numer hålls den både vår (22 ggr) och höst. Utställare kommer från hela Europa och köparna kommer från hela världen. Cirka 50.000 besökare vid varje mässtillfälle utgör den imponerande siffran för de än mer imponerande 45.000 utställningskvadratmeterna.

Nytt och gammalt.

Ett av mässans få svenska föremål i förgrunden. En Orreforskaraff med tillhörande propp, prissatt till 70 Euro. Slumrande utställare i bakgrunden.

Utställaren Riccardo Tura från Arzano i Neapeltrakten hade fina grejer. Otroligt snygg 50-talssoffa skymtar rakt fram. I nära orört skick med originalklädsel kostade den 600 Euro. Speglarna i fonden kostade cirka 150 Euro styck.

Ett felfritt Argentafat förblev fick vara för 50 Euro. Den enda skridskon på hela mässan fick också vara med på bild. Torde vara en ganska exotisk tingest i de flesta italienska sammanhang. En skridsko gör ju som bekant ingen vinter.

Underbart integrerat skåp i fonden; Italien 1940-45. Pris 3.400 Euro.

En av mässans sannolikt mest fotograferade montrar. Huvudena troligen från ett vaxkabinett. Okänd herre i lila matchade samlingen fint.

Interiören till "vaxhuvudsmontern". Genomgående hög kvalité. Gissningsvis har de afrikanska buffelhuvudena en gång haft en glasskiva vilande ovanpå sina horn, utgörandes ett soffbord av något mer uppseendeväckande snitt än IKEA:s dylika.

Taklampa, diameter imponerande 240 centimeter. "Nytillverkad för denna mässa" enligt säljaren. Hade han inte sagt det så hade jag trott att den var 60 år gammal. Priset var 6.500 Euro. Säljare SPAZIO900 i Milano.

Produkttestning pågår.

Elfenbensfiguriner en masse.

De asiatiska kunderna fotograferar det de är intresserade av i en handvändning med sina mobiltelefoner. Ett par snabba telefonsamtal senare så blir det ofta affär. Här är det en splitterny kalebassformad elfenbensskulptur som fotograferas på översta hyllan.

Dessutom noterades gott om amerikanska handlare/inredare med både plånböcker och personliga assistenter i högsta hugg. Självklart var där också gott om kinesiska handlare. Tyvärr verkade kineserna endast vara intresserade av ett specifikt föremålsområde; elfenben.

Elfenbensföremål utförda i både Japansk, Indisk och Kinesisk "stil".

Alla mässor i hela världen har mer eller mindre flagranta problem med förfalskad konst och konsthantverk vilket onekligen är tråkigt. Som Antikmonologen påpekat oräkneliga gånger, -så fort det finns en  krona att tjäna så finns det också förfalskningar.

En vissla man kan blåsa i.

 

Det är sorgligt och skandalöst att en mässa av denna dignitet har sådana absurda mängder elfenben till salu. Den absoluta merparten såg ut att vara samtida med dessa rader, åtmistone producerat långt efter år 1947, vilket är det magiska -lagliga- året som gäller enligt Cites-överenskommelsen.

Eftersom det är ett ofrånkomligt faktum att en elefant tjuvskjuts var 15:e minut så borde ledningen för Mercanteinfiera sätta ner foten mycket hårt, som ett ställningstagande mot illegal handel med utrotningshotade djur och relaterat material. Antikmonologen frågade Ilaria Dazzi, Marketing Manager för mässan, dels om ledningens syn på förekomst av förfalskningar och dels om handel med (nytt) elfenben. Hennes svar var att mässan har en monter och personal i densamma, som rätar ut alla frågetecken kring dessa känsliga ämnen.

Hur det rent praktiskt fungerar med export till Italien från exempelvis Frankrike av hundratals kilo konsthantverk av elfenben övergår undertecknads förstånd; -obeaktat vilken ålder konsthantverket anges ha. Att sedan få exporttillstånd till exempelvis Kina av dessa föremål vet jag heller ej hur det juridiskt kan ske. Italien är vida beryktat för att ha en av världens absolut hårdaste lagstiftningar vidrörande export av antikviteter. Det har helt enkelt varit hart när omöjligt att köpa antikviteter för export utomlands i Italien just på grund av de stenhårda exportreglerna. Låt vara att elfenbenet vederbörligen registreras före införseln till Italien, men detta är ju rödlistat gods, enligt en överenskommelse påskriven av 183 länder världen över.

Spekulanter framför golvvas, en av ett par, helt täckt av bearbetat elfenben. Daterat av säljaren till sent 1800-tal. Paret kostade 20.000 Euro.

Säljaren framför båt helt utförd i elfenben, daterad av säljaren till sent 1800-tal.

Ett par figuriner helt utförda i elefantbete. Av säljaren daterade till sent 1800-tal. Pris 10.000 Euro för paret.

Detalj av elefantbete, rikt arbetad, 141 cm lång. Daterad av säljaren till sent 1800-tal. Äkthets- och ålderspecificerande intyg i förgrunden. I detta garanteras beten vara "äldre än 65 år". Pris 15.000 Euro.

Praktbägare i elfenben och silver, 30,5 cm hög. I samtal med säljaren sade han att den var tillverkad under tidigt 1700-tal. Det skrivna och laminerade intyget daterade bägaren till "Fin de XIXeme Siecle". När jag ifrågasatte 1700-talsdateringen ändrade sig säljaren till samma datering som det laminerade intyget gav; sent 1800-tal. Antikmonologens datering är dryga hundra år senare, dvs cirka år 2000, vilket gäller för både elfenbenet och det huvudsakligen gjutna(!) silvret. Pris: 15.000 Euro.

Inplastat intyg som garanterar att varan är äkta och -tillräckligt- gammal.

Antikmonologen konkluderar att mycket starka krafter är delaktiga i handeln med elfenben på Mercanteinfiera, eftersom allt från netsukes till gigantiska praktvaser stod att finna i var och varannan monter. Låt vara att det allra mesta passade bra i ett handbagage, snarare än i en container.

Mer elfenben.

Ännu mer elfenben.

Exakt samtidigt som jag iakttog en kvinna köpslåendes om ett par manshöga praktgolvvaser helt klädda i elfenben från elefant, daterade av säljaren till sent 1800-tal, -exakt samtidigt satt stora delar av världens hjärntrust för naturrelaterade frågor i ett gigantiskt stort och påkostat möte om Cites-problemen i världen. Ironin i detta gjorde ont att överhuvudtaget beakta. Cites-konferensen, ägde rum i Johannesburg i Sydafrika mellan den 24 september och den 5 oktober. Allt elfenben som salufördes i den monter där de stora praktgolvvaserna fanns bedömde Antikmonologen som skuret långt efter 1947. Jag ställde ett par "oskyldiga köparfrågor" till den enda personen som fanns på plats i elfenbensmontern; en fransk yngling på omkring 20 år. Det jag frågade om var om det fanns papper på föremålen. Svaret blev "javisst!" -för samtliga föremål jag var intresserad av. Jag förevisades inplastade intyg för alla föremål jag frågade om. Samtliga hade expertiserats av en specifik person situerad i Nice, Frankrike. Jag frågade varför de hade så många elfenbensföremål till salu. Svaret blev att "Parma utgör den bästa marknaden i Europa för elfenben, vi samlar ihop föremål till denna mässa varje år". Många stora samlare av elfenben bor i trakten av Parma, påstod den unge mannen vidare.

För alla de föremål som den unge mannen visade laminerade intyg för, fanns CITES inte nämnt en enda gång. Det stod i stället exempelvis för Praktbägaren: "Cette sculpture est garantie plus de 70 ans. Elle est conforme à la convention de Washington" (Denna skulptur(sic.) är garanterat över 70 år gammal, i överensstämmelse med Washingtonkonventionen). Dessutom stod det om praktbägaren att den är ett "Travail rhénan", alltså ett Rhenländskt arbete, vilket är oerhört intressant av flera skäl.

Utsikt från en av lunchrestaurangerna, där det bland annat serverades dignande fat av underbar lokal Parmaost och skinka-förstås!

Högt och lågt. Stabilt och instabilt.

En helig vilostund?

Handlaren Grassillieros var specialiserade på att sälja vintagemaskiner för att skära (Parma-)skinka med..!

Antiquairs J. Dücker (stående), hall 5, monter D07, från Belgien. En av favoritmontrarna. Han har sagt upp sitt alltför dyra hyreskontrakt på butiken och säljer enkom på mässor, runt om i Europa.

Ett par fina spanska barocka mässingsstakar. Priset var facila 300 Euro hos belgiska handlaren J. Dücker. Äldre konsthantverk är billigt både i Sverige och internationellt för närvarande.

Mer Louis Vuitton.

Fantastisk taklampa, modell större. Venetianskt 1940-tal, 32 ljuspunkter, 3,2 meter hög(!). Pris 8.000 Euro. Säljare Bruno Bernardi, Rimini.

Skäggdubbel No 2 i Antikhandel Bruno Bernardi. Jag tror det rör sig om far och son, men Orsa Kompani lovar ingenting bestämt. Tio år har de varit med som utställare på Mercanteinfiera. Hemmaorten heter Rimini.

Antikhandlaren Bruno Bernardi med uppenbart älskade pudeln Leone framför imposant takkrona i tre "etage". Venedig, 1940-50, 4.000 Euro. Mässan var totalt tillåtande inför hundar. Säljare och besökare hade med sig hundar i de mest oväntade situationer. Underbart! I Sverige råder hundförbud i de mest udda sammanhang. Däremot kan folk hälla en flaska Aqua Vera över skulten varje morgon, så att omgivningen knappt får luft emellan astma-anfallen. Förunderliga äro de svenska regelverken.

Den öppna trunken attribuerad till Louis Vuitton kostade 10.000 och den under med likadan attribuering 11.000 Euro. Den gula under globen fick jag ej pris på.

En Louis Vuitton som sannolikt kommit nyligen från Kina. Prislapp 10.000 Euro. Hårt antikpatinerad. Varenda skruv, bult och metalldel var hamrad, skrapad och slipad -på hela trunken...

Antalet Louis Vuitton-resegarderober på mässan noterades till minst 19 per dussin. Ett talesätt säger om Picassos originalmålningar att han gjorde 12.000 och av dem finns 14.000 i Florida. Same, same but different i Parma.

I denna monter stod jag och tittade på en Rolex Daytona tillsammans med coola klockkunder fredagen den 30 september. Dagen efter stals den, tillsammans med nedanstående tre ur.

Stölder och rån utgör ett växande problem på Antikmässor världen över.

I egenskap av antikproffs är det lätt för mig att mer eller mindre skämta om alla förfalskningar jag noterar på Europas största Antikmässa. Ett problem av enormt mycket större natur, är de absurda mängder föremål av elfenben som säljs på mässan. Ingen större tankeverksamhet krävs för att inse att det krävs proaktivitet från Mercanteinfieras mässledning. Att i direkt anslutning till entrén ha en monter med jourhavande expert(-er) som säljare och köpare kan konsultera räcker inte. Det låter snarare som en sent påkommen ursäkt. För att sätta stopp för denna elfenbenshantering som bevisligen omsätter miljarder kronor per år och utgör grunden för illegal verksamhet jorden runt, krävs drastiska åtgärder.

"Experten svarar" fanns i en monter just innanför entrén. Olika experter hade enligt anslaget "jour" olika dagar.

Nota bene; det är INTE svårt att datera elfenben rent vetenskapligt! Jag skrev följande den 22 november 2013: "Fredagen den 16 november talade jag med Professor Göran Possnert på Tandemacceleratorlaboratoriet/ Kol 14-laboratoriet i Uppsala. Han hade vänligheten att tala om för mig hur lätt det är att datera just elfenben och andra organiska föremål med hjälp av kol-14-metoden. Den bygger på att man i organiskt material bland annat kan detektera kärnvapensprängningar som skett i jordens atmosfär väldigt precist. Med hjälp av dessa kan man alltså datera ett elfenbensföremål mycket precist till före eller efter 1947. Mellan 1945 och 1998 har 2053 kärnvapenexplosioner noterats i världen. Professor Possnert påpekade dock att han mycket sällan utfört dateringar av elfenbensföremål för något auktionshus räkning. Det som behövs är minimum 50 milligram benmjöl, (beroende på bentäthet) för att korrekt datera objektet. Det minutiöst lilla borrhål som då uppstår kan mycket enkelt "retuscheras bort", om inlämnaren vill, berättar Professorn".

Billiga handväskor med dyra logotyper i fokus.

När besöket var över och mässområdet lämnades noterades en febril kommers även utanför huvudentrén. Utöver antikpatinerade afrikanska masker så lockade bland annat handväskor med mycket kända logotyper ett flertal flärdfulla damer. Att försäljarna av fejkväskor får stå i direkt anslutning till Mercanteinfieras huvudentré summerar hela upplevelsen i ett nötskal.

Special price for you, my friend! Same, same but different -inside Mercanteinfiera?!

Jag sprang under mässan på ett par kända profiler ifrån skandinaviska antikmarknaden. Ett par var där för att handla och någon till och med sedan många år där för att sälja.

I denna monter fanns bland annat två albino påfåglar och flera tigerskinn till salu.

Detta tigerskinn, etiketterat som Viktorianskt, såldes när Antikmonologen stod bredvid.

Konstmässan pågick samtidigt som Antikmässan. Här är en av två oljemålningar "av Bengt Lindström", som bjöds ut av ett större galleri.

Det tjuvskjuts en elefant var femtonde minut. Om detta fortsätter är jordens största landlevande däggdjur utrotat om ett par generationer. Proaktivitet var ordet för dagen. Detta är 2016, inte 1916. Vi måste kunna bättre än så här!

Källa: Wiktionary

Mercanteinfiera är ett paradis för alla initierade konnässörer, handlare, inredare, proffs och allmänt intryckssugna. Orutinerade uppmanas dock anlita jourhavande antikkonsult. Jag står härmed till Ert förfogande!

Italiensk nybarock spegel, tillverkad i Rom c 1850. Kom från nobelt hus i Rom. Säljare Teddy Russino, Ragusa. Pris 8.000 Euro. Stor! Uppskattningsvis 220 cm hög.

*************************************************

Fotnoter:
Samtliga bilder tagna av Antikmonologen.
Kurs: 1 Euro var c 9,70 SKr under mässbesöket.
För den som undrar; Jag köpte (tyvärr) inte en endaste pinal på mässan. De föremål som jag fann köpvärda var av större format än mina väskor, varför idéerna snabbt slogs bort.

Källor:
https://www.washingtonpost.com/news/animalia/wp/2016/10/05/the-world-just-agreed-to-the-strongest-protections-ever-for-endangered-animals/?tid=sm_tw

https://cites.org/eng

http://italychronicles.com/a-fine-art-trap-for-expats-in-italy/





http://www.theflorentine.net/lifestyle/2005/06/export-antiques-out-of-italy/

http://memolition.com/2013/10/16/time-lapse-map-of-every-nuclear-explosion-ever-on-earth/