Visar inlägg med etikett Konsthantverkarna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Konsthantverkarna. Visa alla inlägg

lördag 8 december 2018

Grand Antiques, Tidös leksaker, Kenji Komatsu, Lamms rövkyss, UAK:s nya elfenbensskandal, Bruun R:s brainstorming och nya Nationalmuseum-med elfenbensskandal!

Sveriges utan konkurrens mest rotlösa Antikmässa hölls i år på Liljevalchs; Grand Antiques.
Följande lokaler har jag själv besökt med GA som mål; Grand Hotels Vinterträdgård (gissningsvis tidigt 90-tal, då den bör ha haft rekord i antal utställare), Nordiska Muséet, Skeppsholmskyrkan, Millesgården. Säkert har jag missat någon ytterligare lokal.

Uppenbarligen skulle Blå Porten, anrik restaurang/café nästgårds, ha varit färdigrestaurerad samtidigt som Liljevalchs återinvigdes efter extensiv renovering, men det gick i stöpet.

I framtiden torde samspelet mellan Blå Portens restaurang och Grand Antiques te sig självklart och kanske kan besökarna rentav gå obehindrat mellan de båda attraktionerna redan nästa år? Det hyste åtminstone flera av SKAF:s rävar förhoppning om. Jag pratade med merparten av handlarna på denna mycket vackra mässa och de lät löjligt nöjda med lokaler och givna förutsättningar. Det enda möjliga negativa var att det under vernissagen blev väl varmt och syrefattigt på grund av stort antal besökare. Förvisso ett så kallat I-landsproblem. Lokalerna är erkänt vackra och oerhört ändamålsenliga; högt i tak, bra rymd och ljus och centralt placerat. Dessutom ligger alltid en förväntad air av flärd över ett Liljevalchsbesök. Carl Bergsten kunde onekligen sin sak, när Liljevalchs uppfördes, 1916. 

Ivrigt rödpricksklistrande Mikael Skaj. I motljus.

Skajs monter var en Tour-de-Force i museala föremål (dumt uttryck, men ni förstår) med många röda prickar, tidigt under mässan.

Alltid lika imponerande är också Paul Jacksons montrar och denna utgjorde definitivt inget undantag. Jacksons rum gav ett närapå sakralt intryck med en uppsättning om sju högsträckta silikontrycksfoton på plexi av den finske konstnären Ola Kolehmainen, föreställande mosaikklädda väggar av Forseths design i Stockholms Stadshus. Som grädde på moset kunde Paul erbjuda ett läckert bord i mosaik av den store Forseth. 



---------------------------------------------------------------------------------

Under hösten har Antikdagen i Solnahallen besökts, samt även Uppsala Antikmässa (Knivstamässor) i Fyrishallen. Alltid lika trevliga mässor. 


Icke prismärkta varor i Solna ledde till uteblivna köp.
Generella iakttagelser är hur frustrerande det är med säljare som inte har prismärkta varor i montern. I Solna var det en handlare med stor monter som inte hade några priser alls. Intrycket blir att olika människor ges olika priser. Totalt oseriöst. Där ska arrangören gå in med murbräcka och slänga ut säljaren. I Uppsala var det någon säljare förra året, 2017, som hade kraftig rea på allt från början. Jag tror det var 30% på alla varor, det är inte heller särskilt lyckosamt och leder ofta till frustrerade kollegor och kunder. Viktigt är att arrangörerna har en fingertoppskänsla, känner av liknande felaktigheter och snabbt stämmer i bäcken.

Keramikkännare i Uppsala. Alltid munsbitar på deras bord, särskilt gällande Upsala Ekeby


---------------------------------------------------------------------------------

Äntligen har Antikmonologen tagit tid att besöka ett av Stockholms senaste tillskott på Museihimlen, även om en aversion mot att kallas just "Museum" initialt noterades från ifrågavarande -Leksakssamling. Om man nu ställer ut en väldig massa föremål av hög kvalitet i därför speciellt designade lokaler så bör man nog inte vara helt avvisande inför epitetet Museum.

Mot Sherwoodskogen! Nåja, leksakerna i alla fall...
Efter att ha tillbringat en dryg timme med en nybliven nioåring och en kvart-i-två-åring på Tidö leksakssamling eller Bergrummet, som ägarna insisterar kalla det, så har de inget att skämmas över. Jag har varit i lokalerna tidigare och noterat den säregna layouten och designen av lokalerna. Det man lyckats med från Tidös sida är imponerande, väldigt imponerande.

En genomskuren Volvo Amazon blir till Sveriges snyggaste utställningsmonter, fantasieggande för både barn och vuxen.

Förutsättningarna är en enorm samling av leksaker och uppenbarligen en rejäl hög med pengar, för krutet har använts, inte sparats på. Branschledande konsulter och experter har varit delaktiga i arbetet med museet. Mitt enda frågetecken under mitt besök var var kulan var. Nämligen utgör en leksakskula som rullar genom museet i därför avsedd ränna själva ryggraden i upplägget. Men de timmar jag och mina barn var där så var kulan tydligen på annan lokal. Eller på något annat kul.

Spegel, spegel, vilken Barbie är snyggast?
Under besök i detta totalt objektcentrerade och spännande museum blir man i sällskap med barn bryskt påmind om att man är en sentimental prylnörd, som står och fånpekar på något fint från anno dazumal. Medan hon hellre(?) upptäcker interaktiviteten på pekskärmarna som pedagogiskt berättar om livet -och prylarna- från förr. 

Frågan är vilken ålderskategori som är målgruppen för detta museum. -Egentligen..?
---------------------------------------------------------------------------------
Höstens konsthantverksfavoritutställnig blev för undertecknad en svårdefinierad sort  på Konsthantverkarna vid Slussen. 

Japansk filosofisk träutställning i stark kontrast till Slussens byggkaos. Sånt behövs!
Upphovsmannen, Kenji Komatsu, en Japan som i omgångar varit verksam i Sverige, har lekt skickligt med sinnet och fått till en utställning bestående av en mängd organiska, husliknande former. Ofta frustande obstinata i sin egensinnighet, vansinnigt skickligt skurna och sandpapprade till sinnlig perfektion. Jag träffade aldrig konstnären, men han lär ha mycket bestämda uppfattningar om sina kreationer och vad de skulle brukas till. Eller inte. Surrealismen kryper i hans galna bjälklag, likt vårstinna humlor. 

Tvärnitande buffelhus på den Slussenska prärien.
Jag hade turen att vid ett av mina besök få njuta av spontana betraktelser från en grupp supermysiga besökare från Sundbyberg, varav en del led av diverse funktionshinder. Deras tolkningar av svårfångade objekt var sublima. Såklart. 

Ett hus där det bor äpplen.

Mumindalens arkitekt euforisk av lattjo svampar. Icke. Men det skulle kunna ha varit så!

En rocka blev en en safarihatt blev ett hus. Kenji Komatsu!

---------------------------------------------------------------------------------



För ett par dagar sedan gjorde TV4 ett inslag i sina nyheter om att flera svenska större Auktionshus sade nej tack till försäljning av kinesiska gravfiguriner som saknade proveniens. Dock svarade Antikprofilen Peder Lamm på annat sätt, vilket ledde till nöjda TV4-journalister och så kallat "bra TV". Detta på grund av Lamms (något) raljanta ton. Han ifrågasatte det faktum att det inte finns ett faktiskt regelverk, utan bara rekommendationer. Icke-initierade journalister och TV-tittare blev sannolikt upprörda. Smidig som ett av världens största landlevande däggdjur i en porslinsaffär sa han också "kyss mig i arslet" med en inlevelse och sväng på klacken som inte var långt efter Sten Bromans inlevelse när det begav sig. Ett antal liter kvällsvätskor hamnade nog i vrångstruparna uti Svea Rike denna afton.



Men var det då hopp i galen tunna av Lamm? Ja, åtminstone tyckte unge herr Bexhed, VD för Uppsala Auktionskammare (UAK), det. Han intervjuades också samma dag av TV4- nyheterna och tyckte inte att Lamm gjorde rätt. Ett sådant beteende skulle inte accepteras av Sveriges Auktionsföretagsförening sade Bexhed med emfas och kraftigt höjt ögonbryn. 

Att Sveriges Auktionsföretagsförening torde vara en av Sveriges mest inaktiva föreningar har konstaterats av undertecknad redan för många år sedan. Samma förening räknar på hemsidan den 7 december 2018 upp W.A. Bolin som en av sina åtta medlemmar. Bolins som mig veterligen lade ner sin auktionsverksamhet sommaren 2017...

Att unge herr Bexhed mästrar Peder Lamm är mer tragiskt än komiskt, beaktande hur UAK har sålt exempelvis kinesiskt konsthantverk de senaste 15-20 åren. 


Fredagen den 7 december 2018 har Uppsala Auktionskammare den sällsynt dåliga smaken att i sin Internationella Kvalitetsauktion till försäljning utlysa en 13 centimeter hög kristusfigur skuren i elfenben. Katalogiserad av personal vid UAK som följer: "Kristusskulptur Indo-portugisisk skola, möjligen Goa. Sannolikt 1700-tal. Elfenben. Skuren samt delvis bemålad. På senare kolonnformad sockel. H 13 cm."

Elfenbensarbete. Sannolikt 2005.

Min övertygelse, baserad på dryga trettio år i antikbranschen och utbildning i Sverige och England, är att denna figur är gjord i Hong Kong under de senaste 10 åren. Att sockeln inte har formen av en kolonn, utan snarare ett korintiskt kapitäl, lämnar vi därhän. Att UAK:s personal säger att den kolonnformade sockeln är "senare" är jag helt enig om, men meningsbyggnaden fallerar ändå. -Eftersom jag anser att sockeln och elfenbensfigurinen är med varandra absolut samtida



Marty Feldmans mindre kända bror(?).

Elfenbenspatineringen ser helt igenom nygjord ut. Färgrester överallt! Gossens utseende lämnar övrigt att önska. Han är kraftigt skelögd och har ett för Jesusbarnet atypiskt, förvisso charmigt, underbett a lá Bruce Springsteen -Intet ont om underbett- jag har bara tidigare aldrig sett ett på Jesusbarnet. 

Framförallt så är ansiktet och huvudet en kinesisk skulptörs -med vår samtids- tolkning, av hur ett (västerländskt) barn ser ut. Det är inte en för Goa-elfenben typisk figurin från 1700-talet; snarare långt ifrån. Gossebarnet har förvisso tio tår och tio fingrar, som en förlossningsläkare skulle ha utbrustit inför stressade nyblivna föräldrar. Men, händerna ser mer ut att ha beklätts med styva grillvantar från närmaste byggvaruhandel. Patineraren har varit väldigt frikostig med cinnoberrött och barnets högra bröst har fått en extra släng av frikostigt tilldelat läppstift. De blå ögonen har nyligen målats väldigt blå, om än i väldigt varierande utsträckning på respektive ögonglob.

Marty Feldman, en karaktärsfull man, stilig som få. Foto: Pinterest.com

Vad är min poäng med att ifrågasätta denna katalogisering av UAK då? Poängerna är många och jag har skrivit spaltmetrar om detta de senaste sju åren. Det tjuvskjuts en elefant ungefär var femtonde minut. Fortsätter det i samma takt, vilket allt pekar på, så är elefanterna borta om ett par generationer. Världens störta landlevande däggdjur som gått på jorden i sannolikt miljontals år. Borta.

Denna högst tveksamma "antikvitet" sanktionerar försäljningen av illegalt elfenben. UAK kommenterar inte med ett enda ord proveniensen. Kan ni förstå det? Ett föremålsområde som Skandinaviens samtliga auktionshus närmast har slutat att ta in till försäljning. Jag agerar rådgivare åt ett antal auktionshus och de tackar samtliga hellre nej till elfenbensföremål, uppstoppade djur och noshörningsföremål än att eventuellt tjäna några tusenlappar. Utan att rådfråga mig.

UAK har gjort bort sig tidigare, vad gäller elfenben. Två gånger har -TV-profilerna- Knut Knutsons och Magnus Bexheds UAK åtalats i Tingsrätt och Hovrätt och friats båda gångerna. De friande domarna till trots, så påstår jag att de borde ha fällts. Vilket jag skrivit extensivt om. Åtalen var summariskt framlagda av två olika åklagare och framförallt så är regelverket en sörja av godtyckligheter. Alla godtyckligheters heliga moder är det som kallas för "Antikundantaget". Vilket är något alldeles oerhört fantastiskt och innebär att ett auktionshus EGNA experter får avgöra huruvida eller inte ett föremål de facto är tillräckligt gammalt eller inte- för att få säljas i enlighet med givna riktlinjer. Det i elfenbenssammanhang viktiga året är 1947. Allt som inte kan bevisas vara från före det året får ICKE säljas, enligt CITES-överenskommelsen. Det jag skrivit spaltmetrar om är ju också hur fantastiskt skickliga elfenbensmästarna som skapar konstföremål är. Skickliga på dels att karva till (mer eller mindre) bra stilkopior av antika föremål, men tillika fantastiskt skickliga på att patinera elfenbenet för att få det att se gammalt ut. Men de är uppenbarligen inte alltid så bra, om ni förstår vad jag åsyftar...

Så visst hade Peder Lamm rätt. Det finns rekommendationer, men inte underskrivna lagar. Att Lamm diskuterar gravfiguriner och jag elfenben spelar mindre roll. Grundproblemet är exakt detsamma; luddiga rekommendationer, godtyckliga regler och bristande etik och moral i jakt på profit. Knut Knutson, Magnus Bexhed och deras alldeles egna Kina-expert Charlotte Widenfelt har satt ett förväntat slutpris på Goa-Jesus till 12.000-15.000 kronor. Om den klubbas för 15.000 så innebär det runt 4000 kronor i intjänad slant för personalen att dela på. 

Jag citerar här en känd Antik profil, förlåt Antik-profil, och säger Kyss mig i arslet. Min tyngsta poäng i denna utvikning om Goa-Jesus är nämligen; ÄVEN om jag mot min förmodan har helt uppåt väggarna fel i min expertisering av utrop nummer 1121 i dagens (7 december 2018) auktion så är det urbota dumt av ett av Sveriges största Auktionshus att ens försöka sälja ett dylikt föremål. Infantilt. Skämmes tamejfaan!


I förra veckan slog Bonhams och strax därpå Sotheby´s på stora PR-trummorna och sa att de aldrig skulle sälja noshörningshorn mer. Christie´s har redan tidigare tagit samma beslut. Anledningen till de förstnämndas beslut var en nära förestående auktion i Hong Kong, med hundratals objekt av noshörningshorn. En auktion som skulle ha inbringat sannolikt hundratals miljoner kronor. Varför drog Bonhams tillbaka hela auktionen i elfte timmen då? Jo, för att enorma mängder människor skrev på upprop i sociala medier mot just den specifika auktionen. Populärt uttryckt en så kallad Shit storm. Och vilket genomslag det fick! Mitt namn var ett av alla tiotusentals. Såklart. Över 60% av jordklotets alla djurarter har dött ut sedan 1970-talet. Det är ingen lek.




Fyra tusen kronor Knutte, är du förb----t gniden? Om någon vänlig själ köper Goa-Jesus så är det lätt som en plätt att exakt datera honom. WWF, är det inte på tiden nu? Ett stenkast ifrån UAK ligger nämligen Sveriges enda laboratorium som kan kol-14 datera liknande föremål och se hur många kärnvapendetonationer materialet genomlevt. Detta har jag också skrivit extensivt om tidigare. Ironiskt nog så är kostnaden för dateringen i laboratoriet ungefär densamma som slanten UAK får i kommission vid -eventuell- försäljning.

Uppenbarligen Uppsala Auktionskammares inställning till elfenbensproblematiken.

För övrigt är Svenska Auktionsföretagsföreningens OCH Uppsala Auktionskammares etiska regelverk i starkt behov av en uppfräschning. Milt uttryckt.

BREAKING:
Denna blogg skrevs i huvudsak innan UAK:s auktion ägde rum. Goa-Jesus klubbades för 11.000 kronor. Är kommissionen på cirka 2.500 kronor väldoftande, Knutson, Bexhed et al? Själv anser jag -i motsats till talesättet- att pengar de facto luktar. Dessa 2.500 kronor stinker. De stinker av nyslaktad elefant och utrotning av arten.
---------------------------------------------------------------------------------


När Bruun Rasmussens (BR) ledning hade sitt senaste ledningsmöte tror jag det ägde rum på deras mest grandiosa Jule-Frokost efter ganska många lille en... 

Frokostbränsle för Bruun Rasmussens tankesmedja..(?) Foto: Drinko.se

I något som kan liknas vid en pressrelease daterad den 6 december tycker man att man kommit på något fantastiskt, nämligen... trumvirvel med passande musik... Direct Auctions (DA) Tada!!! 

Det nya med DA är att säljaren av föremålet själv tar bilderna i hemmet. Sedan ligger det där tills det klubbas utan någon fysisk visning och skickas därefter av säljaren till köparen. BR:s experter katalogiserar föremålet utifrån bilder och tar efter försäljningen "en något lägre kommission" av säljaren och köparen. Säljarnas bilder kan bli spännande och spörsmålen är definitivt fler än svaren i denna sak. To be continued. Eller inte. Hur vet man ens att föremålet existerar?? Kejsarens nya kläder. Få se nu. Vem var det som skrev den lilla historien..?

"MEGET dejlige Solbriller, 800 kr". Foto:Expressen.

Man vill uppenbarligen ta över en bit av den privata försäljningssektorn. Detta torde innebära att BR:s experter får otroligt mycket mer att göra. Elaka branschtungor gör gällande att BR:s väntetider är hemska innan Direct Auctions blivit verklighet...

----------------------------------------------------------------

Låt mig avsluta min sista(?) Stockholmsskrivna text med några ord om ett besök på alldeles nyrenoverade Nationalmuseum. 

Jättevackert och fantastiskt i all sin prakt. Fem års stängning av Institutionen och tung prislapp på arbetet leder onekligen till höga förväntningar. 

Garderobskaos blev första erfarenheten, med alla låneskåp upptagna och kö till en ledig galge för rock och hatt. Jag förstod heller inte hur man skilde ett ledigt skåp från ett upptaget... Förhoppningsvis barnsjukdomar -för 152-åringen. Sedan snabbt upp i färgglada salar för att titta på konsthantverk man längtat så efter. Noll information om 90% av allt glas, porslin och annat smått och gott. Informationsskyltar för konst sitter i huvudsak uppe, men till allt annat måste en APP nedladdas. En vaförslag? (En APP. En sådan som inte fanns när de flesta av oss var små, men som nu håller på att ta över vårat plastkortssamhälle. Det där samhället där storebror ser oss hela tiden. Om den lede Fi en dag kommer så måste vi komma ihåg att kamouflera av-och-på-knappen. Väl.)

Det grönvita fatet längst ned i bild pratade jag om med ett äldre par. De hade just upptäckt det och var stolta som tuppar när de förkunnade att det faktiskt var gjort av deras dotter, som är konstnär/keramiker! Gissa om de också tyckte att avsaknaden av infolappar vid alla föremål var botten...

Sorgligt tycker jag, att det ena har ansetts måste utesluta det andra. Jag vill inte gå med mobilen i högsta hugg hela tiden. Jag vill kunna vara obeväpnad och se info om alla föremål som intresserar mig i direkt anslutning till föremålet..! Hulda 76 och Bertil 67, vill titta på Rörstrandsporslin från 1800-talet utan APP. Och många med dem. Gör om, gör rätt och gör det fort Nationalmuseum! Än har inte montrarna dammat igen (nåja, inte alla i alla fall...se nedan...).


Hellre ett skitigt hus än ett rent helvete? Glipan är en centimeter mellan pansarglasen och dammtäcket ligger tjockt, efter 1,5 månads öppethållande.
Sedan hade ett gäng montrar öppna glipor konstruktionsmässigt, mellan väggar. Således en tråkig matta av damm på hyllor och föremål. Jag trodde inte mina ögon. Det måste väl göras om? Till vilken kostnad..?

Ryska ikoner, ytterst sköra på månghundraåriga träpaneler. Hur lång tid innan någon ristar något fränt budskap med en morakniv? Svängande rullatorer och handväskor var legio, vid mitt besök. Den största faran är generellt besökare/föredragshållare som pekar på konstverk med hårt och vasst objekt, av typen kulspetspenna.

Men det som förvånade mig alldeles oerhört var hur oskyddad den stora merparten av konsten i museet är. Folk går helt nära oljemålningar som ofta är värda många miljoner kronor styck. Stöldrisken är möjligen inte så stor. Sannolikt dels på grund av att konstverken är rigoröst fastsatta, inte endast "upphängda" och sannolikt också på grund av sensorer och moderna larmsystem (förhoppningsvis). Dock är det förvånande att se konst på enstaka decimetrars avstånd, helt utan skyddsmontrar. Ingen yta i en storstad är ju längre okluddrad eller orörd av mer eller mindre "konstnärliga individer" med vurm för att göra avtryck i sin samtid.

Hukande kvinna beundrar originalarbeten av Carl Larsson. Notera skuggan av kvinnans kropp, bildad av elektriska spotlights som belyser akvarellerna. Hualigen! Ständigt belysta akvareller ska inte förekomma. Månne är det speciallampor, men hur ska de INTE bleka akvarellerna? Jag känner inte till svaret. Det kan ju INTE vara så fel som det verkar på Nationalmuseum, väl?

Dessutom förvånades jag av att se en vägg med centrala verk av en av Sveriges mest älskade konstnärer, Carl Larsson, belysta med spotlights. Varför? Akvareller på papper bleks mycket snabbt, på ett par år så försvinner kraften i färgen helt...

Genusperspektiv ligger mitt i fållan år 2018 och illustreras i infotexten för vidstående skulptur:


Ord och inga visor om objektifiering och begär; om Åkermans nakna flick/kvinnoskulptur.

Jättefint att inkorporera samtida måleri med föremålen. Känns självklart när man ser det i verkligheten.

Zorns ikoniska Midsommardans hängd över Peter Johanssons installation How to cook a souvenir... Skivade dalahästar i gladpacksförpackningar. Ett Nationalmuseum med humor. I love it!

Nationalmuseums idealbesökare? Sannolikt App-älskande generation. Vi -stofilerna(?)- tittar på föremålen i montrarna. Kidsen, om uttrycket tillåts, sitter i en soffa på museet och kollar appen, eller gör de det..?
----------------------------
Uppenbarligen så är genustänket högt prioriterat på Nationalmuseum. Då tycker vän av ordning att Sveriges viktigaste och tyngsta(?) kulturella institution också kunde konfrontera andra viktiga ämnen med klokskap präglat av vår samtid.

Kvinna vänder ryggen åt elfenbensföremål utan information om ålder eller annat.

En japansk netsuke. Ny eller gammal? Inga kommentarer...

Det har man flagrant misslyckats med i elfenbensfrågan. Att det överhuvudtaget ställs ut till åskådande är allt annat än självklart. Här ställs dock mängder av föremål ut. Alltifrån möbler helt utförda i elfenben, till pokaler, figuriner och japanska netsukes. Detta utan att med ett enda ord kommentera den enorma problematik med galopperande illegal hantering med en produkt som i princip är olaglig över hela världen, men ändå sätts på piedestal i världens finrum, också på Nationalmuseum. Pinsamt, Nationalmuseum, pinsamt!

Elfenbensmöbel. Ny eller gammal? Bra eller dålig för elefanternas överlevnad? Det är inte många icke-initierade som vet..! Ett äldre par överhördes vid detta föremål; de var övertygade om att detta bordskabinett var helt nytt, eftersom det såg så ut. Vi hade en spännande och fin diskussion efter detta, där jag hade förmånen att få upplysa dem om föremålets ålder med mera... Att det saknades båda infotexter och Appar behöver väl inte tilläggas..?! Hur tänker NM egentligen?

Skärpning Nationalmuseum! Det är hög tid att nämna elefanten i rummet.


Gör en monter av era vackra och fantastiska elfenbensföremål HELT tillägnad elfenbensproblematiken! Upplys allmänheten, i stället för att -som nu- vilseleda dem. Visa att NM bryr sig om Cites. Det är 2018, inte 1792 när Konglig Museum instiftades, heller inte 1866, när nuvarande byggnad stod färdig. Jag ställer gärna upp som konsult. Då ska ni få mitt heterosexuella manliga perspektiv på hela frågeställningen. Och mycket mer.

-------------------------------------------------------------------------------

Nu flyttar jag och hela familjen till Österlen! Det blir Antikaffär på gården till våren, så väl mött! (Mer info kommer!)

-------------------------------------------------------------------------------



Fotnot:
Diverse problem med layout och typsnitt tycks mer och mer oundvikliga i detta bloggverktyg som kallas Blogger. Jag är den första att beklaga detta och ber om Ert överseende.

Källor:

tisdag 20 juni 2017

Magiska träformer, bokrecensioner och bortslösade skattepengar...

Sammanslagning av museer
Den gamla politiska surkarten (tack Marita Ulvskog...) angående flytt av Östasiatiska Museet lever tyvärr vidare. Av besparingsskäl vill några få personer slå ihop Östasiatiska Museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska Museet och flytta på dem. Idén är så allt igenom dum att det är genant. Snacka om kulturskymning..! (För bästa förförståelse, se lästips nedan (Wong, Rubin))

Den 31 maj ägde en omröstning rum i riksdagen. Oppositionen hade lagt förslag om att bevara museernas särart. 169 röstade för, 121 röstade mot, däribland alla MP. Två från S röstade med oppositionens förslag, och 17 från V lade ner rösterna, 1 från V röstade för oppositionens förslag. Det tolkas som att riksdagen röstat mot sammanslagning av Etnografiska, Östasiatiska och Medelhavsmuseets lokaler i Stockholm. Tack och lov! Resultatet av omröstningen är inte lagligt bindande, men praxis är att regeringen följer dem.


Ett flertal journalister har genomlyst problemet väl, men kulturminister Bah Khunke och överintendent Ann Follin ger sken av att idén är förträfflig. Statens Fastighetsverk och privata aktörer höjer hyrorna så till den grad att museer och andra kulturinstitutioner tvingas (överväga) att flytta. Ola Wong (Svenska Dagbladet) och Birgitta Rubin (Dagens Nyheter) har båda penetrerat problematiken och pekat på pinsamheter och absurditeter. Statens Museer för Världskultur är uppenbarligen en toppstyrd gigantisk koloss bestående av ryggkliare och ryggdunkare, där ingen vågar säga ifrån eller ifrågasätta av rädsla att bli av med jobbet. (Vilket många också blivit...)


Läs gärna Ola Wongs artiklar i ämnet, eller Birgitta Rubins utmärkta artikel om idiotin som rättesnöre (dock mitt ordval, inte hennes). Det är oerhört beklämmande läsning och manfallet av kvalificerad personal från museerna är stort. Follin böjer på formuleringar för att få glaset att verka halvfullt, som om omgivningen vore imbecill. -När alla för länge sedan noterat att glasets innehåll redan är utspillt. Genant. Oerhört genant.
-------------------------------------------------------------------------------------------

Konsthantverkarna


För er som har en timme över i Hufvudstaden de närmaste dagarna är en tur till Slussen en nödvändighet. Eleanor Lakelins utställning av magiska träalster tar slut på onsdag(!) (21 juni). Faktiskt så borde landets alla konsthantverksälskare vallfärda. Konsthantverkarna låter Lakelin begå Skandinavien-premiär i och med denna fantastiska utställning. Eleanor Lakelin är upptäcktsresande i material och denna resa skola icke förbises.



Anledningen till undertecknads besök var en åskstorms våta utfall. För att undgå skyfallet sökte jag skydd mellan möten, med min Ruth i änden av koppel; Hellre Konsthantverkarna än Gym eller halvskuggiga tavernor. Åtta meter senare stod jag uppslukad av former som vid första ögonkasten bedömdes vara keramik.


Överallt satt små -provocerande- skyltar som skrek "Var god rör ej", (ungefär lika subtilt smeksamma som medges ej dagen före lön vid kortterminal). Eftersom det taktila är av oerhörd vikt för att bedöma konsthantverk fanns endast en sak att göra. Tjugo sekunder senare hade jag haft näsan i ett antal vaser och skålar och förnimmelserna blev många och starka.

Blicken började flacka efter info-blad eller prislistor för att kunna greppa upplevelserna. Där bekräftades att alla objekten var av mer eller mindre exotiska träslag. Inte keramik! Det var nära tortyr att inte få känna på föremålen, men ju längre in i vandringen jag skred, desto viktigare blev doftupplevelserna. Något jag aldrig erfarit på en konstutställning tidigare. En verklig aha-upplevelse!


När jag nämnde detta för en av KHV:s intendenter frågade hon lugnt om jag doftat på de höga vaserna, som vore det den naturligaste av frågor. Eftersom så inte var fallet, stegade jag med nosen i högsta hugg mot ovanstående grupp av vaser. Doften var tungt mättat rökig och extremt frän, med påtagliga inslag av citrus. Genomgående enormt ovanliga dofter.

Denna utställning är  fantastisk, både för konsthantverksälskare och vinnördar. Jubla över dessa organiska alster, frambringade till former som endast en kvinna från Wales var kapabel att se. Lakelin lär ha mycket goda förbindelser med brittiska arborister, som genast meddelar henne om fynd av spännande vrilar och missväxter på träd som ska fällas. Hon jobbar endast med trädslag från Storbritannien.

Eleanor Lakelin vid svarven. Foto: Konsthantverkarna.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Slut med öppen prisdatabank
Bukowskis Market har fattat beslut om att inte längre öppet redovisa slutpriser på sålda föremål. Fram tills för någon månad sedan kunde vem som helst gå in och titta på "Avslutade auktioner" och se vad en föremålstyp sålts för, enligt det specifika sökordet. Bukowskis har sagt att denna service "har missbrukats" och att man därför tagit bort den. Nu ligger en varas slutpris endast kvar ett par veckor. Vad "missbrukats" betyder i sammanhanget är minst sagt oklart. Konkurrenten (kollegan?) Auctionet, som för övrigt nästan uteslutande hyser ex-Bukowskis-personal, går samtidigt ut och proklamerar att de minsann fortfarande står för online-slutpris-arkiv.



Slutpriserna hos auktionshusen kan också ses med oblida ögon, eftersom de ofta behandlas som "det enda rätta" och anges som rättesnören. Om en säljare saluför ett föremål för summan X, så är det inte ovanligt att den potentielle köparen invänder mot priset, med motiveringen att ett likadant/snarlikt föremål såldes hos AuktionHuset till priset Y och att därmed priset X är fel, eftersom priset Y bevisligen uppnåddes av AuktionsHuset. Antalet i variabler kan i sammanhanget onekligen variera.

-------------------------------------------------------------------------------------------
Dålig katalogisering
Med katalogiseringar som följande, så är slutpriser fullständigt irrelevanta, Bukowskis:

"Troligen äkta pärla", "Briljantslipade diamanter" utan att ange carat? Utropet var satt till 12.000 kronor. Klubban landade på 1.000 kronor. Med andra ord så förblev hänget osålt. Undrar vad den säljaren tycker om Bukowskis arbetsinsats? Tror ni att slutpriset hade blivit en tolftedel av uppskattat värde om ordet "troligen" hade eliminerats? Tror ni att slutpriset hade blivit 1.000 kr om man angett exakt carat-tal för de briljant-slipade diamanterna? Det tror inte jag. Jag drar mig till minnes en auktion i Uppsala för några år sedan...
 -------------------------------------------------------------------------------------------

Sagolikt auktionsföremål

Den stora vinnaren bland auktionshusen vad gäller ståtliga objekt var i våras Bukowskis. Bland alla imponerande föremål var dock det jag föll mest för en synnerligen ovanlig spegel av naivisten Lim-Johan (Johan Erik Olsson från Lima i Dalarna, 1865-1944). Möjligen modest i jämförelse med alla förgyllda och skrikbasunerade ting, men vilken sagolik kraft och vilket uttryck i denna skulptur! För det är ju ett konstverk, en skulptur, ett närmast levande väsen det rör sig om. En dubbelsidig spegel, nästan en meter hög, med absurt placerade lådor. Månne är det den manliga motsvarigheten till pigtittare, en drängtittare således..!? 

Undrar just vem eller vilken institution som var framsynt nog att köpa detta underbara föremål. Nationalmuseum kanske? Den som lever får se.

Lim-Johan själv, i sin glans dagar. Han kämpade sedermera med sinnessjukdom. Foto: Ovanaker.se


 -------------------------------------------------------------------------------------------

Branddrabbad slottssamlare
För någon månad sedan brann det i två hus/slott, som tillhör slottsekvilibristen Lars Sjöberg, tidigare intendent vid Nationalmuseum.
Lutherska Bönhuset före olycksalig brand. Foto: Anders Lidén.

Lutherska Bönhuset efter branden. Foto: Andreas Vestin/Läsarbild
Antikmonologen ringde upp honom och frågade vad som hänt.

Lars Sjöberg. Foto: Christinehofslott.se
-Slumpens vägar, svarade Lars. Det hade eldats i närheten av Regnaholm (Finspångs Kommun) och i det gamla Missionshuset i Bollstabruk (Kramfors) tror Lars att skadegörelse kan vara skäl till branden. Mer än så kan eller vill inte Lars säga. Antikmonologen tackar för samtalet.

Brandskadat Regnaholm. Foto: Niklas Luks/TT

-------------------------------------------------------------------------------------------

Pär Windahl, fortfarande fälld i domstol för Försök till bedrägeri. Dom fastslagen av Svea Hovrätt. Foto: Google.com
Fastslagen dom
Tjugosjutusen etthundra tjugo (27.120 kr) kronor har slösats bort på grund av att Pär Windahl inte kunde godta Stockholms tingsrätts dom från den 16 november 2016. Windahls överklagan avfärdades eftersom Svea Hovrätt fastställde tingsrättens dom den 2 maj 2017.

"1: Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2: Det som tingsrätten beslutat om beslag ska fortsätta att gälla.
3: Hovrätten bestämmer ersättning av allmänna medel åt (advokat) Elham Arshamfar (Windahls ombud tillika offentlige försvarare) till 27.120 kr. Av beloppet avser 20.466 kr arbete, 1.230 kr tidsspillan och 5.424 kr mervärdesskatt.
4: Staten ska stå för kostnaderna i hovrätten för den offentlige försvararen."

Vad "tidsspillan" åsyftar är för Antikmonologen okänt.


-------------------------------------------------------------------------------------------
Bokrecensioner
Äntligen har jag möjlighet att leverera ett par bokrecensioner som dröjt alltför länge. Hängmattorna finns sannolikt kvar och förhoppningsvis blir kommande sommar idealisk för bokläsning.


En layoutmässigt snygg och välskriven bok heter Barbie älskar Sverige, författad av Lotta Malmstedt och plåtad av Hans Jonsson. Boken är självskriven för alla Barbie-samlare, men härlig läsning även för de flesta roade av efterkrigs-Sverige.

På ett närmast självklart sätt har Jonsson placerat en uppsjö snajdigt uppsvirade Barbies i landskap som utgör mer eller mindre kända svenska 1900-tals landmärken. Exempelvis vid flygledartornet på Bromma Flygplats, men också ur grodperspektiv vid Turning Torso i Malmö.


Genomgående har Barbie-bilder i boken koncisa kommentarer om namn, beklädnad och datering, i närapå poetiska ordalag. Eller är det bara jag som njuter av rader som dessa?:

"Barbie Senior Prom (1963-64)  Aftonklänning i isblå och sjögrön tyll med liv av taft och gröna skor med pärla, kombinerad med jackan Going To The Ball (1964-65) i vit teddy med konstgjord orkidé på axeln. Ken Saturday Date (1961-63) Elegant grå kostym med näsduk i bröstfickan, randig slips och svarta strumpor och skor".


Jag blundar tillfälligt och visst lät det som Camilla Thulins röst i TV:n över en Nobelmiddag. -Och banne mig hör jag inte samtidigt Hans Villius läsa högt från samma uppslag: "Katedralskolan, Växjö... En aula som ser ut att hänga fritt. Den minimalistiska klockan. Mer Bauhaus än så här blir det inte i Sverige. En perfekt plats för en skolbal"...


Boken är definitivt en fullträff i genren nostalgia. Inte minst fascinerande är historien om hur Varuhuset NK lyckades få, krävde snarare, ensamrätt på Barbie de första åren. Att författaren och fotografen är allt annat än dunungar med stor erfarenhet av popkultur och reklambransch är påtagligt från pärm till pärm och gör att boken rekommenderas innerligt.



Ett i många bemärkelser tyngre bokval utgörs av Markus Dimdals Art Nouveau från Rörstrand -Konstkeramiken 1895-1926. Dimdal är i grunden ingenjör som blev samlare av den omskrivna keramiken och insåg tids nog att det inte fanns tillräckligt skrivet om hans intresse. Kärleken till föremålen och en fallenhet för grundforskning ledde fram till ifrågavarande bok. Dryga fyrahundra språkligt välskrivna sidor om en mans kärlek till keramik kan möjligen -i andras öron- låta tungt. Tro mig, det är det inte. För det första avhandlar Dimdal Jugenderan, den mest svävande, konstnärligt naturalistiska av eror. För det andra är boken skriven med frustande upptäckarkärlek och forskarvurm, av den typ som endast få -lyckliga - någonsin grips av.

Markus berättar att keramikkärleken är den utan konkurrens djupaste av hans samlarvurmer och att de gått från akvarier i unga år via olika musikgenrer till orkidéer och kanske viktigast av allt; att själva forskandet kring tillverkningsbiten har varit roligast och till och med slagit jakten på nya föremål.


Barbie-boken och Rörstrandsboken är båda förträffliga val av sommarlitteratur. Barbie-historien passar perfekt i hängmattan efter radions sommarprat och före eftermiddagskaffet. Rörstrandsboken däremot skulle jag personligen föredra i stället för TV efter middagen tillsammans med ett gott glas av valfritt innehåll. Barbien fascinerar och blir närmast sträckläst. Rörstrandsboken är viktig grundforskning och kräver mer eftertanke, eftersom man överöses av fakta om allt från glasyrer till marknadsföring på världsutställningar. Dimdals bok är ett praktverk tillika standardverk för alla som tilltalas av svensk keramik. Jag har intet att invända emot Dimdals bok utan bugar mig djupt med hatten svept i uppskattande gest... 2016-2017 måste sagt i förbifarten ha varit en höjdare i Dimdals liv, eftersom boken också ledde till en fin utställning av delar av hans samling på Thielska Galleriet, våren 2017.

-------------------------------------------------------------------------------------------
 
Antikmonologen önskar alla sina läsare en Riktigt Fin Sommar!

-------------------------------------------------------------------------------------------



-------------------------------------------------------------------------------------------
Fotnoter:
Barbie älskar Sverige utgavs av Hirschfelds förlag 2016.
Art Nouveau från Rörstrand -Konstkeramiken 1895-1926 gavs ut 2016 av Arvinius + Orfeus Publishing. Båda böckerna finns i skrivande stund i tryck och betingar dryga 300 kronor styck.

Källor:
https://www.svd.se/bah-kuhnkes-kulturpolitik-hotar-kulturarvet
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/birgitta-rubin-stoppa-kontraproduktiva-flyttkaruseller-och-se-over-fastighetsverkets-hyresmodell/
http://olawong.squarespace.com/ola-wong/2017/6/1/omrostning-genomford-riksdagen-ger-stopptecken-mot-sammansla.html
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/601/287-lim-johan-johan-erik-olsson-ladspegel-dubbelsidig
http://www.ovanaker.se/upplevagora/limjohan.4.2d8118541343be71ea98000197869.html

https://www.bukowskis.com/sv/lots/867028-hange-med-troligen-akta-parla-samt-briljantslipade-diamanter