Karin Mamma och Jockum om Konst

Antikmonologen har i sommar intervjuat ett par av Sveriges mest uppburna konstnärer, Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström. Frånsett att de är hett eftertraktade i både Sverige och internationellt så är de också just, -ett par. Med detta i bakhuvudet bad jag dem svara på tretton frågor om konst, oavhängigt och framför allt ovetandes om den andres svar.

"Snart har dåtiden fallit över alla oss"

 

1: Ser du hajpen för samtidskonst som en självklart fortlevande företeelse?
Karin Mamma: Det kommer nog alltid att vara så, människan är nyfiken på sin samtid, man vill veta vad som är på gång, man vill inte känna sig akterseglad. Men alla funkar ju tack och lov inte på samma vis. Det finns alltid personer som ser samtiden i ett större sammanhang, ser orsak och verkan.

För att begripa sin egen tid måste man också vara nyfiken på historien. Ett rörligt intellekt gör det hela lättare. Själva hajpen har att göra med ekonomi, om västvärlden blir bankrutt försvinner hajpen.

Karin Mamma Andersson i ateljén

Jockum: Tror att konst är konst. Om det kallas för samtidskonst eller något annat spelar mindre roll.

Människor kommer alltid att uttrycka sig på ett eller annat sätt. Och det står självklart i relation till historien och föregående generationer. Alla som lever i just denna stund är samtida eller nutida. Snart har dåtiden fallit över alla oss. Men vi finns kvar som ett minne, en lukt, eller en berättelse. Konsthajpen är stor för att jakten på prylar är stor. Många kan köpa vad de vill men unika original ger något annat till livet.

2: (Om du inte har kontrakt med en gallerist:) Kan du tänka dig att "göra en Damien Hirst" och sälja en längre tids produktion via ett auktionshus, helt utan inblandning av en utomstående mellanhand i form av en gallerist?
Karin Mamma: Just Damien Hirst ser jag ju i första hand som en affärsman, att han valt att göra så går i linje med hans arbeten. Personligen skulle det nog krävas bra mycket innan jag fattade ett sådant beslut, troligen aldrig. Auktionshusen fyller sin funktion, men i grunden handlar det om den enes död är den andres bröd. När en person väljer att sälja, handlar det oftast om någon form av kris, eller ren och skär spekulation.

Jockum: Nej, det känns inte bra. Det känns skit. När jag är i ateljén finns inte publiken och galleristerna i mina tankar. Då utvecklas arbetet genom sig självt som ett slags mögel. Till slut blir det en utställning, något som har en egen rytm och viktiga tomrum, en sammanhängande bit. Det vill man visa. Auktionsverken kränger. De är bra på sitt. Men de säljer egentligen skärvor och osammanhängande delar. 

"...faktum är att jag har också målat mycket skit, men inte just den skiten"

3: Har du råkat ut för att din konst förfalskats/ ser du risken för att din konst en dag kommer att förfalskas som stor?

Karin Mamma: Jo, jag har absolut råkat ut för detta. Det finns folk som kontaktat min gallerist i Stockholm eller något av stadens auktionshus och hävdat att de har en tidig målning av mig, typ innan jag kallade mig för Mamma Andersson. Flera gånger har det varit ren skit som inte har något med mig att göra. Men det finns ju något komiskt i detta, faktum är att jag har också målat mycket skit, men inte just den skiten. De flesta skeletten i garderoben är tack och lov slängda. 

Jockum: Vet inte om man kan kalla det förfalskningar. Men jag har sett sjuka kopior. Skulle det hända att det blir förfalskningar, då får det väl vara så. Om jag får reda på det, så kommer jag spotta galla över det. 

4: Hur ser du på galleristens/auktionshusens funktion i dagens konstliv?

Karin Mamma: Att som konstnär arbeta med ett galleri kan verkligen ha sina fördelar, det vill säga om galleriet har goda avsikter. Det finns rötägg i den branschen precis som i allt annat. Men om du har turen att hamna på ett bra galleri betyder det väldigt mycket. Inte alls bara konstnärligt och ekonomisk utan också på många andra plan. Man får någon att luta sig mot. Någon som kan försvara dig i olika situationer. Dessutom får man en relation till de andra konstnärerna på galleriet. 

Jag tror även att gallerierna fyller en funktion för samhället. Om du är intresserad av konst, kan du om du bor i en lite större stad, oftast hitta en handfull gallerier som visar intressant konst, det är helt gratis. Utan gallerierna har vi bara museer, konsthallar och auktionshusen kvar, de är i sig otroligt viktiga men där visas oftast en redan etablerad konst.

Inspirerad(?) Jockum Nordström med kär familjemedlem

Jockum: För mig personligen är det viktigt att jag kan lita på mina gallerister. Jag ser dem som vänner och arbetspartners. Det handlar om förtroenden. 

Auktionshusens funktion idag är andrahandsmarknaden. Den har jag nästan ingenting att göra med.

Vad beträffar auktionshusen kan man också se dem som någon sorts oredigerade utställningar där högt och lågt samsas. Möbler, konst, kartor, tallrikar och fan vet allt, de kan ibland vara spännande men ofta känns de väldigt splittrade. Personligen är jag mest förtjust i de klassiska auktionerna.

5: Anser du att en kvinnlig konstnär har svårare att lyckas "stort" på dagens konstmarknad?

Karin Mamma: Så har det alltid varit, men jag är inte helt säker att det är så entydigt idag som det var förr. Det finns väldigt framgångsrika kvinnor idag, men flertalet är fortfarande män. Vad det beror på kan jag inte svara på. Jag vägrar tro att det finns kvalitetsskillnader beroende på vilket kön man tillhör.

Jockum: Nej, det tror jag inte. Inte idag. Inte i västvärlden i alla fall. Och det är den världen jag känner till. 

6: Under vilka omständigheter skapar du din bästa konst? (Exempelvis: Mellan kl 9-5 under tystnad, eller medelst skapande kaos när det "kommer till dig"...)

Karin Mamma: Det växlar hela tiden, men jag behöver nog en morot för att jobba på. För mycket stress gör mig förlamad och ledsen. Förr jobbade jag alltid fint direkt jag steg in i ateljén, nu för tiden är startsträckan betydligt längre. Det händer att de bästa passen är väldigt sent på kvällen, ibland på natten. Ju längre in i processen jag befinner mig, desto lättare är det att känna lust och bra självförtroende. Början av en era är alltid ganska plågsam och vacklande sen blir det bättre och lättare.

Jockum: Det kan man själv inte veta. När jag var yngre fanns en högre energi. En skenande häst. Ett klockspel som inte ville sluta spela. Då spelade inte förutsättningarna så stor roll. Idag behöver jag mycket lugn och ro. Jag vill vara ifred långa perioder, veckor, månader. På dygnet är tiden mellan tio och 3 bäst. Sen tycker jag också mycket om kvällen mellan klockan 8 och 12. Lyssnar dagligen på musik och har alltid gjort så.

Stairway to heaven? Arbete pågår; ateljéinteriör.

7: Var i världen anser du att centrum för samtida konst ligger?

Karin Mamma: Där jag befinner mig, där du befinner dig. Centrum hit, centrum dit. N.Y t.ex är en fantastisk stad. Massor med roliga och spännande människor, ett enorm utbud av kultur. Jag älskar att ställa ut där, men fy fan vad jag är glad att jag slipper arbeta där, hetsigt och pockande och vidrigt höga hyror. Men såklart finns det folk som behöver den karusellen runt sig för att må bra, det är ju en väldigt subjektiv åsikt jag ger. Hur som tror jag de så kallade Centrum flyttar sig hela tiden, det är det som är själva tricket. En sak är säker det ligger inte i Boden, inte i Stockholm.

Jockum: Det centrum kan man inte hitta. 

"Handen på hjärtat, jag är inte intresserad av mässor"

8: Vilken (vilka) plats/mässa etcetera anser du är viktigast för samtida konst?

Karin Mamma: Handen på hjärtat, jag är inte intresserad av mässor. Fråga samlare och art dealers istället, mässorna är till för dem och galleristerna.

Jockum: Stora museer brukar ha bra utställningar. Här slänger jag in några platser jag upplevt intressanta. Självklart finns det hundratals andra. New York, Düsseldorf, London och Berkeley.

Konstmässor suger ofta. Det gäller bokmässor, filmfestivaler, samlingsutställningar och bufféer. 

"Konstmässor suger ofta"

9: Vilka (äldre) konstnärliga inspirationskällor vill du framhålla som viktiga för ditt eget skapande?

Karin Mamma: Philip Guston, Randi Fisher, Eva Hesse och Clifford Still är just nu mina favoriter, men jag misstänker betydligt äldre källor så vi säger Ucello, Hercules Segers och Edvard Munch. Jag älskar konst, jag lever med konsthistorien runt mina fötter dagligen, hundratals böcker omger mig i ateljén. Favoriter kommer och går, ibland får de en revival inte bara en gång utan flera gånger.

Jockum: Ibland är det vissa detaljer. Ibland bara något som jag tycker om eller behöver i arbetet. Tatiana Nikolayeva, rysk pianist, cimbalospelaren Aladar Racz, Ungern 50-tal, Kimya dawson, sångerska, musiker och låtskrivare från USA, specifikt hennes första skivor. Selda från Turkiet, en platta med 4-händiga inspelningar från tidigt 70-tal av Schubert. Albert P. Ryder, amerikansk 1800-talsmålare. De sena teckningarna av L.S. Lowry från Machester, Ernst Ludwig Kirchners tidiga målningar. Skulptören Théophile Bras teckningar från tidigt 1800-tal. Smedsuddsmålaren Axel Nilsson, tysk folkkonst, serier från 60- och 70-talets Turkiet och England. Äldre Koreansk och Japansk (folk-)konst. Även textilier som Bayeuxtapeten.

10: Vilka samtida konstnärer vill du framhålla som väldigt viktiga?

Karin Mamma: Viktiga för mig just nu Tal R, Raymond Pettibon, Gunnel Wåhlstrand och Jonas Dahlberg.

Jockum: Här kan jag nämna många. Men jag avstår. 

Arbete pågår... Ateljéinteriör

11: Kan du tänka dig att ställa ut/sälja din konst i ett repressivt land, där konsten är hotad eller tillrättalagd? 

Karin Mamma: Renodlade fascistländer ska bojkottas.

Jockum: Nej.

12: Vad är konst, enligt dig?

Karin Mamma: Nej, det kan jag inte svara på.

Jockum: Konst är jag inte alltid intresserad av. Men bilder är jag alltid intresserad av. Konst är nog när folk gör konst. Alltså när de hävdar att de gör konst.

"Provokation har ju inte så mycket med rätt att göra, det är väl det som är själva poängen"

13: Anser du att en konstnär har rätt att provocera mer än andra yrkesutövare, i sitt konstnärsskap?

Karin Mamma: Nej, varför skulle den ha det? Provokation har ju inte så mycket med rätt att göra, det är väl det som är själva poängen.

Jockum: Tror inte att konst handlar ett skit om provokation i sig. Konst handlar framförallt om ett undermedvetet berättande. Om allt. Ibland blir det en provokation, ibland blir det ett jaså. Konst går inte att planera. Det tar tid.

14: Vilken fråga saknar du här?

Karin Mamma: Ingen, nu räcker det.

Jockum: Ingen.

----

Karin jobbar för närvarande på en stor muralmålning som i oktober ska ingå i en grupputställning på Artipelag, där all konst utförs på plats. Därefter ska Karin ställas ut separat på David Zwirner (New York).

Jockum arbetar i dagarna för fullt inför en utställning på David Zwirner Gallery (London), som öppnar i slutet av november.

Det rör onekligen på sig i närheten av paret Mamma Andersson/Nordström. Full fart framåt!

"Sommaren finns fortfarande, men bara lite. Backtimjan blommar och hussvalorna flyger ännu omkring och fladdermössen. Igår såg jag några amiraler och getingar suga i sig av halvruttna päron på backen"

Tystad husse.

-BREAKING NEWS-

 !-VARNING FÖR TJUVAR-!

Som en varning till alla mina läsare i antikhandel och auktionshus har jag från initierad källa:

En antikhandlare på Södermalm har idag den 16 januari, -för mindre än två timmar sedan, blivit bestulen på ett bordsur som vägde cirka sex kilo, i en fräck stöld.

Runt klockan 12.30 kom tre slavisk-talande personer in i affären och lyckades gemensamt pressa affärsinnehavaren in i ett hörn, för att med hotfullt uppträdande stjäla bordsuret, utfört i vit marmor. Bordsuret var riktigt tungt, utfört runt år 1880, huvudsakligen i vit marmor och cirka 45x40 cm, berättar ägaren.

Dessvärre har affärsinnehavaren inga bilder på uret, men kan berätta att de tre personerna, varav en iförd hantverkarkläder, var i butiken kvällen innan brottet, för att rekognoscera. Ägaren konstaterar uppgivet att inget fanns att göra...

Som jag tidigare diskuterat är säkerhet ett stort problem i branschen, för alla aktörer, små som stora. Se exempelvis Brott i branschen.

Fotnot:
Affärsinnehavaren vill förbli anonym.

Allt är inte gammalt som är blåvitt

Kära Göteborgs Auktionsverk.
Hoppas ni mår bra. Det gör jag.
Jag undrar lite över hur ni tänker angående kinesiskt konsthantverk?
Idag, tisdag den 9 oktober, har ni 36 utrop till salu under rubriken "Orientaliskt". Jag har valt ut tio av de utrop som jag undrar mest över: 

Utropspris 2000 kr.

Varför anser ni att värmefatet är mellan 213-312 år gammalt?

Utropspris 1500 kr

På vilka grunder anser ni att värmefaten är mellan 113-212 år gamla?

Utrop 1200 kr

På vilka grunder anser ni att skålen är mellan 113-212 år gammal?

Utrop 2500 kr

På vilka grunder anser ni att detta är ett Ming-föremål(1368-1644)?

Utrop 2000 kr

Varför anser ni att värmefatet är mellan 213-312 år gammalt?

Utrop 2000 kr

 Varför anser ni att fatet är mellan 213-312 år gammalt?

Utrop 1000 kr

På vilka grunder anser ni att bojanerna är mellan 113-212 år gamla?

På vilka grunder anser ni att tallrikarna är mellan 113-212 år gamla?

Utrop 1800 kr

På vilka grunder anser ni att faten är mellan 113-212 år gamla?

Av de 36 orientaliska utropen som ni saluför är samtliga, utom ett enda, daterade. Det enda utropet som är odaterat är nr 34409, "Rökelsekar, Kina". Dock är det daterat på undersidan med en etikett: Kina Chienlong (1736-1795). Ni tycks anse att etikettens påstående är riktigt, eftersom ni satt utropet till 3000 kr, ett av de tre dyraste orientaliska föremålen ni har till salu.

Anledningar till datering av porslin kan vara följande:
Inlämnaren/dödsboet kan hävda att den förre ägaren: var mycket gammal/ reste extensivt i Kina för länge sedan/ var släkt med viktiga personer inom Svenska Ostindiska Compagniet/ var en storsamlare/ var en fantastisk kännare/ kände en person på Termoluminiscenslaboratoriet i Oxford/ etc, etc...

MEN, till syvende og sidst är det alltid ett spörsmål om att respektive institution som tar sig an uppdraget att förmedla försäljningen sitter inne med tillräckliga kunskaper för att SJÄLVA kunna dra korrekta slutsatser som är med sanningen överensstämmande.

Jag har sagt det förut och kommer att säga det igen: Om det sitter en mässingsplakett på ramen till en oljemålning, där en känd konstnärs namn är ingraverat, så är det -av många skäl- inte liktydigt med att det är ett verk av den kände konstnären. Samma sak gäller för all konst och allt konsthantverk. Vad än inlämnaren säger, så måste ett auktionshus ta EGEN ställning till föremålets autenticitet, alldeles oavsett vad inlämnaren påstår/säger sig veta. Detta gäller självklart i ännu högre grad för en enskild konst- eller antikhandlare. Att sälja kopior eller förfalskningar kommer förhoppningsvis snabbt att slå tillbaka mot säljaren, åtminstone i Sverige. Idag säljer de flesta, för att inte säga alla, västerländska auktionshus (även de svenska med andra ord) förfalskningar i parti och minut. Framför allt förfalskningar av kinesiskt porslin, men även annan konst/ konsthantverk. Idag är det dock kutym att katalogisera exempelvis en bra 1700-talsförfalskning av en vas, som "Vas, Kina" UTAN datering. Att sedan utropet egentligen ligger för högt är ändå ok i marknadens ögon, eftersom ingen felaktig datering är med i katalogiseringen av föremålet.

Det är utomordentligt tuffa tider för konst- och antikhandeln, i rådande recessionstider. Auktionshusen har sedan 1980-talet mycket skickligt blivit oerhört viktiga och dominerande aktörer på konst- och antikmarknaden och till stor del tagit över densamma. Om inte auktionshusen tar ansvar för den expertroll de fyller/ bör fylla är en kris runt hörnet. Laissez faire-attityden med att marknaden avgör priset på ett objekt får inte bli allenarådande när vissa föremålsgrupper ska krängas. Det går undan när förtroenden faller.

Jag har blivit kontaktad otaliga gånger av personer som vill sälja bra kopior/ nytillverkningar av kinesiskt men även av svenskt, till mig eller via mig. Jag har helt brutit kontakten med en mycket nära vän, av precis denna anledning. Idag fejkas ALLT man kan tjäna en krona på. Kineserna gör mycket bra kopior av (förutom sitt eget konsthantverk) nautica, svenskt 1700-tals glas m.m., m.m... Där arbetskraften är billig kan man lägga ner mycket tid på patinering etc. För uppemot 15 år sedan frågade jag en chefredaktör för en svensk antiktidning om jag fick skriva om problemet med förfalskningar av kinesiskt porslin och förekomsten på den svenska marknaden. Oh ja, svarade personen i fråga, du får skriva hur mycket du vill- när du har BEVIS! I det svaret ligger mycket av problemet. Falsariemarknaden är inte absolut, det finns inget facit, men om ni frågar de främsta inom varje specifikt område så vet de direkt vad, var och oftast varför, som är falskt och fel. Sedan jag började blogga i januari 2012 har båda antiktidningarna haft artiklar och/eller krönikor om problemen med fakes, men generellt så skyr branschen ämnet som pesten, eftersom det är besvärligt och "skrämmande" för kunderna. Det är bestämt lättare att skriva om inredningar i vitt.


Bästa Göteborgs Auktionsverk, det ska bli spännande att se vad ni har på er kommande Kvalitetsauktion.

Här sitter jag och rimmar. Allt är inte guld som glimmar.

Ha en trevlig och glödande höst/
Nicklas Cederqvist

Källa:
https://auctionet.com/sv/search/11-orientaliskt?company_id=10&scoped=10

Sveriges enda anarkistiska auktionshus -Bevakningspris ÖVER utropspriset...

Ett bevakningspris är det pris som inlämnaren (=säljaren/ kommittenten) kommer överens med auktionshuset (=kommissionären) om att inte sälja objektet under, alltså ett absolut lägstapris. Praxis är att bevakningspriset ligger runt 80 % av det överenskomna utropspriset, men upp till 100% förekommer också, om än sällsynt. Likaså förekommer utrop helt utan bevakningspriser, om än ovanligt. Mig veterligen accepterar inga auktionshus bevakningspris som ligger över utropspriset. -Eller hur är det med den saken?

Vas. Utrop 5000. Budnivå: 9500. EJ såld.

 Auktionshuset Tradera, som torde vara en av Sveriges största e-handelsplatser har en totalt avvikande praxis och tillåter säljaren att sätta bevakningspriset över eller långt över utropspriset. Exemplen är otaliga. Det är bara att logga in och sucka över företeelsen.

Rolex. Utrop 1 krona. Budnivå 36700. EJ såld.

 En Rolex-klocka vars budtid tog slut måndag 3/9 hade utropet 1 kr. Tolv bud lades och därmed borde ju klockan vara såld, enligt all (auktions-)logik, eftersom utropspriset hade satts av säljaren till låga 1 (en) krona. Den bjöds upp till 36.700 kr. Men NEJ, det stod "Res.pris ej uppnått" i röd skrift. Uret förblev osålt och utbjudes på nytt, -alltså igen, till det alldeles oerhört facila utropspriset en krona.

Vare sig det är fråga om lägenhet hos Hemnet, kökssoffa på bondauktion eller Carl Larsson-akvarell på Bukowskis så är utropspriset en riktlinje satt av kommittenten under inrådan av kommissionären för att ge marknaden en indikation om var slutpriset sannolikt bör hamna. (Att sedan utropspriser ofta medvetet sätts alldeles för lågt för att locka till köp är en annan diskussion).

Bok. Utrop 1 kr. Budnivå 300. EJ såld.

Tradera skriver allt annat än uttömmande om företeelsen: "Res.pris ej uppnått

I vissa auktioner finns ett (dolt) reservationspris. Det är det lägsta pris säljaren är beredd att sälja sitt objekt för. Bud under denna nivå leder alltså inte till köp".

Pinsamt Tradera och synnerligen oseriöst. Bevakningspriser över utropet och utropspriser på en krona; Vem gagnar det? Svaret är ingen- det lägger en oseriös dimma över hela auktionsbranschen.

Den numera bortgångne författaren Sture Dahlström (se ovan) kallades för Sveriges ende sanne anarkist. Traderas devis skulle kunna vara "Sveriges enda anarkistiska auktionshus".

Fotnot:
Jag har förgäves kontaktat Tradera för kommentarer. Jag har även sökt kommentarer från Barnebys, eftersom den sajten "är en söktjänst för auktioner och auktionsrelaterad information" och inbegriper Tradera i sin webbaserade plattform. Dessvärre även där utan gensvar.

Källa
www.tradera.com

Förfalskarmanual?

Förfalskningar är något som fascinerar de flesta. Så länge det finns pengar att tjäna kommer det att finnas konst och konsthantverk som inte är vad det utges för att vara och som ni vet förekommer det även på dagens (svenska) auktionsmarknad. Under ett antal års tid har undertecknad och ytterligare en person försökt och oftast lyckats få bort de mest flagranta fallen av falsk konst som föregivits vara av Bruno Liljefors. Dessutom arbetar jag personligen för att orientaliskt konsthantverk ska vara så korrekt katalogiserat som möjligt, som konsult åt institutioner som auktionshus, såväl som åt privatpersoner och samlare. Som alla förstår är expertisering av konst och konsthantverk ingen absolut vetenskap, vilket innebär att det finns gott om (olika) åsikter i branschen.

Sedan något år tillbaka finns ett företag etablerat, Art Signature Dictionary. Verksamhetsbeskrivningen lyder:
Art Signature Dictionary is the only dictionary in the world that specializes in showing artists signatures. Through a unique partnership with police authorities around the world Art Signature Dictionary also is the world's only database of art forgery.

Idén att ha ett signaturregister lättåtkomligt online är lika genial som enkel. Att ha tillgång till registret är för den ärlige jättebra och för den med mindre gott uppsåt troligen ännu bättre.

Tunga, svårbläddrade och ibland svårfunna uppslagsverk känns plötsligt som Hedenhös och borta är för de flesta besök på Kungliga Biblioteket eller liknande institutioner, för att slå i signaturlexikon för att finna en signatur eller ett monogram. -På gott och ont; Jag inbillar mig att det nätet, world wide web, har med sig i form av extremt lättillgängliga fakta -gratis eller mot en kostnad-, kontra att behöva besöka ett bibliotek och beställa fram böcker i tysta läsesalar, gör att skickligt förfalskad konst och konsthantverk har ökat (kommer att öka) alldeles oerhört i omfång. Beaktar man sedan den ofta astronomiska prisutvecklingen på eftertraktade föremålsgrupper så är det inte underligt att delade uppfattningar ofta råder bland experter om vad som är äkta eller falskt, nationellt och internationellt. Om en vas eller en oljemålning klubbas för nära miljardbelopp på världens auktionshus, så finns det ekonomiskt utrymme för att göra förfalskningen så bra och "korrekt" som möjligt.

I slutet av 1980-talet såldes en så kallad doucai chicken cup i Hong Kong för ett -i dåtidens ögon- astronomiskt världsrekordpris, motsvarande många miljoner kronor. För den oinvigde är detta en liten enkel tunnväggig kopp, cirka 3 cm hög målad i emaljfärger med motiv av tupp, höna och kycklingar, tillverkad under kejsar Chenghuas dynasti i 1400-talets Kina (1465-87). Dock samtidigt ett bländande sublimt mästerverk av tunnväggigt skirt målat och drejat föremål i porslin, ämnat enkom för kejsaren av Kina.

Chenghua, märke och period. Ingen bild på basen! -Sorry fakers.

Året därpå dök fantastiskt nog ytterligare tre chicken cups upp hos Sotheby´s och Christie´s till försäljning. Dessa var fantastiska i utförande och gjorda i Jingdezhen av samma material, i samma ugnar och av samma familjer i rakt nedstigande led, som de som gjorde originalen under 1400-talet. -Men, med andra ord, de tre var mycket väl utförda förfalskningar, utförda under sena 1900-talet. Den primära anledningen till att den tidens experter kunde klargöra detta, var att undersidorna, alltså basen och dess kalligrafi, var långt ifrån så skickligt gjorda som på originalen. Varför hade förfalskarna då misslyckats med baserna på de tre i övrigt fantastiskt väl utförda förfalskningarna? Jo, i auktionskatalogen illustrerades aldrig undersidan, varför både fotringens och den underglasyrblå kalligrafin var långt ifrån överensstämmande med de extremt fåtaliga originalen, max ett 15-tal idag totalt kända om jag inte missminner mig.

Att nämna förfalskningsproblematiken från sent 1980-tal, vad gäller kinesiskt ming-porslin i resonemanget kring ett nytt företag som lägger upp högupplösta bilder på originalsignaturer av bildkonstnärer på internet mot en avgift kanske ter sig möjligen underligt eller långsökt, men jag är rädd för att drivna och ytterst förslagna förfalskare av måleri som idag är verksamma inte tycker det, utan "skrattar hela vägen till banken".

Regina Krahl, en av världens främsta auktoriteter på kinesiskt porslin och konsult åt Sotheby´s, berättar när jag frågar henne att på den tiden, (läs 80-talet och tidigare) så var det inte ovanligt med bara en bild på ett katalogiserat objekt som kunde vara nog så högt ropat, vilket ofta innebar att förfalskarna fick gissa hur det såg ut i övrigt. Ofta upprepades designen felaktigt på fram- och baksida, även om det exempelvis skulle vara de fyra årstidernas blommor. Regina säger också att förfalskarna idag lätt kan få tag på all nödvändig information och att "fakesen" därför ofta är mycket svåra att upptäcka och det finns inget som man låter bli att förfalska. Om något speciellt är med i en katalog dyker kopior upp nära nog direkt efter att katalogen kommit i tryck, avslutar Regina lakoniskt.

Eftersom auktionshusen har tagit över mycket av antikmarknaden idag, anser jag att det åligger dem att stå för kunskap, alltså anställa och även vidareutbilda de främsta, för att kunna expertisera falska och äkta föremål. En konst- och/eller antikhandlare som säljer falska föremål drivs sannolikt/ förhoppningsvis snabbt bort från marknaden, men ett auktionshus kan avtala bort mycket ansvar och hävda att undersökningsplikt åligger köparen och fortsätta att sälja föremål som inte alltid är korrekt eller tillräckligt extensivt katalogiserade. Exempelvis friskriver sig auktionshuset Nagel, en stor tysk aktör inom orientaliskt, från allt ansvar vad gäller datering av japanskt, koreanskt och kinesiskt måleri.

Ifrågasätt alltid attribueringen!

Proveniens anses vara den magiska äkthetsgarantin i auktionsbranschen, men ett föremål som är falskt får en proveniens i och med det första försäljningstillfället för föremålet. Tendensen är att om ett föremål en gång har sålts av ett auktionshus, så är föremålet därmed godkänt som äkta. Jag har av en VD på ett stort auktionshus mötts av kommentaren : "Denna Liljefors är visst äkta, den såldes ju av Auktionshuset X i början av 1990-talet". Målningen drogs inte tillbaka, utan bjöds ut för ett par hundra tusen i utrop, men rättvisa uppnåddes, eftersom ingen bjöd och tavlan förblev osåld. Äkthetsintyg och flådiga mässingsskyltar på ramen bör fylla en funktion för den potentielle köparen: ifrågasätt attribueringen totalt och fråga dig i stället helt förutsättningslöst vem som har utfört konstverket!

Ämnet förfalskningar är något som är hysh-hysh i antikbranschen, eftersom det kan skrämma kunder till att avhålla sig från köp och detta utgör själva kärnan i mitt resonemang. Om diverse auktionshus tar in nytillverkat kinesiskt porslin och exempelvis katalogiserar det som "Vas, kina, Qianlongs märke", utrop 3.000 kr" på motsvarande någon vecko- eller nätauktion, och den klubbas för 4.000 kr, så är det inte bra. Alla kännare vet att köparen har införskaffat en nygjord vas för 4.000 kr+ auktionshusets avgifter. -En vas som kostade kanske 200 svenska kronor på marknad i Peking, ett par månader tidigare. Men kunden tror att den köpt något genuint, eftersom den har höga tankar om ifrågavarande auktionshus. Och det stod ju Qianlong (=1736-1795) i katalogen..! För att inte tala om dominoeffekten: mindre kunniga antikhandlare köper liknande katalogiserade föremål och har därefter föremålen till salu på kommande antikmässa. För att generalisera: Det står blåvita  nytillverkade bojaner med lock till höger och vänster på Älvsjö Antikmässa, alldeles för högt prissatta. En bojan kostar kanske 200 svenska kronor på "antikmarknaden" i Peking, säljes i nästa led på veckoauktion eller nätsajt för 3.000, antikhandlaren tar 5- 9.000 för den på mässan. Problem uppstår först den dag som bojanen kommer in för påsyn inför eventuell försäljning hos ett auktionshus, där en förhoppningsvis hängiven expert säger: Tyvärr, detta är en Qianlong-kopia från tidigt 2000-tal och den har endast ett dekorativt värde på kanske 500-1000 kr. Varpå ägaren, som ärvt föremålet, säger: men det köptes ju hos ert auktionshus eller hos den välrenommerade antikhandlaren och var katalogiserat som "qianlong"! Nä, den var katalogiserad som "Qianlongs märke", men det stod ingenstans att föremålet var från tiden, replikerar experten.

Det stod heller ingenstans att det var en kopia.

http://www.artsignaturedictionary.com

http://www.bukowskis.com/auctions/554/1326-kopp-porslin-ming-dynastin-chenghuas-sex-karaktarers-marke-och-period-1465-87

Japan, inte Kina -del 2

Som jag diskuterat tidigare (8 februari: Japan, inte Kina i Västerås och överallt) så är felkatalogisering av japanskt porslin -nuförtiden- vanligt förekommande i antikbranschen. Mig gör det personligen inget, men rätt måste vara rätt och ju större aktör som gör fel, desto värre är det anser jag. Orientalisk keramik och konsthantverk är ett av mina personliga specialområden; Jag vill inte tro att den närmast icke-existerande marknaden för japanskt konsthantverk (pga långvarig japansk recession) gör att man medvetet attribuerar japanskt som varandes kinesiskt.

Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen har anor äldre än något annat auktionshus i världen, etablerade 1674 och är ett av Sveriges största. Där borde (måste) man kunna skilja på japansk och kinesisk keramik, åtminstone i de lättare fallen. Jag har väntat över en vecka på att följande två utrop ska korrigeras, men nu är det två dagar kvar till avslut utan uppsträckning. Om inte annat, så bör man se det ur ett juridiskt perspektiv. Ponera att en kund köper porslin katalogiserat som kinesiskt och därefter importerar varan till -låt oss säga Kina- varpå någon där opponerar sig mot den felaktiga attribueringen. Att ersätta denna missnöjda kund för omkostnader/transporter/expertisering torde kunna bli mycket kostsamt. Sannolikt är mycket av ansvaret "bortavtalat" i det finstilta köp- och säljavtalet hos auktionshusen nuförtiden, men principen måste vara att rätt ska vara rätt. Schismer kreerar missnöje. Missnöje leder i värsta fall till köp- och säljbojkott från kundens sida.

Nota bene, min intention är inte att ironisera eller att trampa någon på tårna utan att höja kunskapsnivån hos alla berörda parter. Ju mer kunskap desto bättre- för alla! Som okunnig köpare måste man till syvende og sidst alltid kunna lita på katalogiseringen vare sig det gäller en varas äkthet, skick, proveniens, utropsnivå, datering eller just geografiskt ursprung.

https://www.stadsauktion.se/1205/133254-fat-kina
https://www.stadsauktion.se/1205/133252-tallrikar-kina

Fotnot:
Fortsättning följer. Jag har till yttermera visso för avsikt att skriva uttömmande om förfalskningar både vad gäller konst och konsthantverk framledes.

Ursprung: Japan, datering cirka 1800

Ursprung: Japan (samtliga), datering 1800-1890. De två nere till höger är de äldsta.

Japan, inte Kina i Västerås och överallt

Antikpublik eller antik publik?

Eftersom många prylspejare i Stockholm med omnejd säkert lockades av så kallad megaloppis i Solna i helgen som var, så beslutade jag mig i stället för att åka till Västerås antikmässa, för andra året i rad. Det är en trevlig -liten- Antik- och syfestival. Ingen ovanlig kombination, men jag måste säga att jag aldrig riktigt förstått varför just sömnad ska kombineras med antikviteter. Vill man föryngra antikpubliken så bör man nog fundera på annat upplägg.

Fyndet med stort "F"

Mässan är småputtrig och mysig, med runt 80 antiksäljare. Det tar kanske två timmar att gå igenom antikdelen noggrant. Lisa Larsson-figuriner en masse, huvudsakligen nytillverkade, men också mer udda ting hittades...

Sakekopp, 53 mm

En trevlig man hade snickrat ihop en trälåda och ställt upp tolv mindre keramikföremål med priser mellan 20-220 kr i och på lådan. "Kina" stod det på en stor handskriven lapp. Jag valde ut en 1800-tals sake-kopp för 20 kronor, med mycket bra känsla och köpte den. Eftersom säljaren inbjöd till samtal nämnde jag leende och lite mumlande att koppen var japansk, och inte kinesisk. Jaså, sa han, är det mer som är japanskt? Som man frågar får man svar och jag attribuerade ytterligare fem japanska föremål, däribland både standard-tegods från förra sekelskiftet och blåvitt transfer-printed porslin. Han frågade förundrat hur jag kunde veta sådant. Orientaliskt är ett av mina specialområden och han fick reda på lite om vem jag är och vilka kunskaper jag förhoppningsvis besitter. Han var tacksam och kände att han fått lära sig något. Frid och fröjd med andra ord.

Det kan vara lätt att ta fel på Kina/Japan och det gör ju inte särskilt mycket att en hobbyhandlare på en liten mässa inte har alla rätt i attribueringsfrågor, åtminstone inte i så här låga prisklasser.

Köpta som sydostasiatiska, dock ej i Västerås

Vad värre är, är att många auktionshus ofta gör fel inom detta område. Som marknaden ser ut idag, är det kinesiskt som gäller. Bigtime. Vi leds att tro att kineserna har obegränsat med pengar och köper tillbaka sitt konsthantverk, medan det råder närmast stiltje på marknaden för japanskt konsthantverk, sedan uppemot 20 år tillbaka. Anledningen till japansk stiltje är debatterad, men djup ekonomisk recession är huvudsaken. Ofta katalogiseras okända föremål som orientaliska eller asiatiska, men dessvärre misstänker jag också att japanska föremål ibland kallas för kinesiska, helt medvetet. Det gör inte mig personligen så mycket, eftersom kineserna oftast ratar japanska föremål som konstiga eller aparta och eftersom jag själv samlar Japan så är det bara att passa på att fynda. Dock måste ju alla auktionshus ha som mål att katalogisera så korrekt som någonsin är möjligt.
    
http://www.knivstamassor.se/masskalender.htm

Vadå värdering?

Prisguider

Eftersom jag är verksam i antiksvängen, får jag ofta frågor om hur man resonerar kring värderingsproblematiken i TV:s Antikrundan. Då det centrala med programmet är värderingen av besökarnas föremål, borde själva värderingsmomentet vara standardiserat, -så långt det är möjligt. Så verkar det inte alltid vara.

Då värdering av konst och antikviteter långt ifrån är en absolut vetenskap, så blir de flesta värderingarna givna inom ett flytande spann, som ofta kan vara väldigt vitt angivet, vilket ändå verkar logiskt. Mer ovanligt, men ändå regelbundet förekommande är att experten erbjuder sig att själv betala si eller så mycket för föremålet, det kan gälla porslin för 500 kronor eller 15 tusen för en bronslampa.

Högtflygande värde?

Faktorer som påverkar ett av experten givet värde är ålder, skick och patina, hur pass ovanligt föremålet är, proveniens, marknadens läge, huruvida föremålet är på modet eller inte, om föremålet/föremålen ska förekomma i grupp eller ej, om ett konstverk är typiskt/atypiskt för en konstnärs oeuvre, om förfalskningar är vanligt förekommande etc, etc... Alltså kan exempelvis en målning få värderingen 500.000-1000.000 kr, vilket för den oinvigde kan te sig som ett mycket oprecist värde, men som de flesta förstår, så är värdet på ett äldre föremål avhängigt väldigt många ofta fluktuerande faktorer, som exempelvis någon av de ovan uppräknade.

Det kan därför bli något förvånande att få helt exakta värden givna på föremål som besökare har med sig till spotlightsen. Jag förutsätter att det är den eller de experterna som har en jargong att ge de exakta priserna, snarare än att priset är så precist i verkligheten. Allt ovanstående leder oss till frågan i vilket forum värdeförslagen gäller? Väldigt sällan kommenteras detta. Ofta verkar det vara en kvalitetsauktionsförsäljning som åsyftas. Då får vi  inte glömma att i runda slängar 20% av klubbat pris tas i avgift av auktionshuset, både av säljare och av köpare (-som går till löner m.m.), något som generellt sett aldrig nämns i TV, för Svensson med Prylen i spotlighten.

Spottstyver för firren?

Om man i stället tittar på Brittiska Antikrundan, så ges ofta ett värde på ett objekt och sedan kommer tillägget: -But for insurance purposes... och så får föremålet ett kanske 50 % högre värde, än det först föreslagna. Med detta avses att ett försäkringsvärde kan/bör ligga så mycket högre, eftersom ett återanskaffningsvärde är relaterat till att man blir tvungen att köpa ersättningsföremålet i en möjligen mer exklusiv butik på "Fina Gatan". Detta med försäkringsvärde har jag personligen aldrig hört kommenteras i svenska "Rundan". Det borde nämnas ofta och jag är övertygad om att åtminstone försäkringsbranschen håller med.

Relevant för frågan om vilka värderingar som ges, är ju också i vilket forum respektive expert själv är verksam, i sitt "vanliga arbete". TV:s mål måste ju vara att de skickligaste och möjligen mest "mediala" i Sverige ska vara aktiva inom Antikrundans respektive föremålsområde. De som ser och hanterar flest föremål är just auktionshusanställda och antik- och konsthandlare, så det är de som naturligt nog utgör expertstaben. Att se och hantera så mycket som möjligt är oerhört viktigt för att uppnå och behålla det där lilla extra som ibland kallas magtraktskänsla eller fingerspitzengefühl. Vi får inte glömma att det är gott om förfalskningar, överallt där det finns en krona att tjäna.

Men herre gud. DET trodde jag ALDRIG.

Någon kan invända att museiifolk borde kunna jobba i Antikrundan, men se den gubben gick inte! För på museum snackar man inte om priser. Det är fult. Där.

Brott i branschen

För en dryg vecka sedan blev ett auktionshus i Glasgow, McTears, en tidig morgon utsatt för ett uppenbarligen mycket välplanerat inbrott. Mer än trehundra smycken och juveler stals, till ett värde av £430.000 pund, runt fem miljoner kronor, vilket dessutom sannolikt var utropspriser.

Ett av de stulna föremålen i Glasgow.

De senaste åren har dessvärre också svenska auktionshus och handlare varit mer eller mindre brutalt utsatta för väpnade rån eller inbrott. Bland många andra har Bukowskis, Stockholms Auktionsverk, Kaplans, Ribbhagen och Helsingborgs Auktionsverk råkat illa ut. Under höstens mässa i Kista utsattes en smyckeshandlare för en stor stöld på mässans sista dag, efter mässans stängning.

På kontinenten har det under ett antal års tid varit stora problem med ytterst välplanerade rån mot utställare på mässor, speciellt handlare med ädla metaller och smycken har varit utsatta. Vid flera tillfällen har handlare efter avslutad mässa, med hela sitt varulager i lasten, följts efter för att rånas i hemmet eller i butiken.

Problemen kommer sannolikt inte att bli mindre framledes. Som att ta godis från småbarn har bitska tungor sagt, att råna auktionshus/handlare på inte alltid endast juveler. Säkerheten har skärpts och kommer säkert att ytterligare höjas både i Sverige och internationellt, eftersom nivån också på brottsligheten hela tiden åtminstone delvis höjs.

Ett problem som inte diskuteras så ofta är det faktum att det sedan många år är "mode" att sätta låga utropspriser på auktion, för att locka till bud, -mer ofta ifrågasatt gällande bostadsrättsmarknaden. Eftersom ett stulet föremål aldrig kan ge ett utbetalat försäkringsvärde som överstiger utropspriset, drar inlämnaren ett kort strå, vid eventuell stöld/förlust.

I Storbritannien har smyckeshandlarna sedan två år etablerat ett anti-brottsnätverk kallat SaferGems. Enligt utsago har SaferGems varit en succé och lett till att 14 tunga brott kunnat lösas och förhindrat mängder av andra. SaferGems överser även måleri och antikviteter och har lett till att Storbritanniens 43 olika polisstyrkor har etablerat närmare samarbete. Det låter som en win-win situation för alla oss med rent mjöl i påsen. Kan detta upplägg vara något för "lilla Sverige"? Det är jag övertygad om. Kanske finns något liknande nätverk redan? https://www.safergems.org.uk/

Avslutningsvis bör understrykas att det måste vara absolut fruktansvärt att utsättas för hotsituationer som nämns ovan, och därför är det nödvändigt att sträva efter att göra kriminella så lite frestade som möjligt, att begå brott i antikbranschen, eller någon annanstans.

Källa: Antiques Trade Gazette