Vägen fram vandrar Jockum...

En av Sveriges internationellt mest uppmärksammade konstnärer de senaste åren, Jockum Nordström, ställer ut på Galleri Magnus Karlsson (GMK) i Stockholm den 21 maj till 26 juni. Senast Jockum presenterades separat var på Galleri David Zwirner i London 2014 och Nationalgalleriet i Reykjavik under vintern 2016.

När ingen vandrar vägen fram, då vandrar vägen själv sitt damm är namnet på Magnus Karlssons utställning, i en Jockumsk tradition av underfundiga utställningstitlar.

Eftersom jag vet att du och din ogifta fru Karin håller till mycket på Gotland så gissar jag att den meningen anspelar på era gotländska tassemarker?
-Mm, jo, så är det nog, svarar Jockum eftertänkligt. Jag vet faktiskt exakt vilken väg jag tänkte på. Jag jobbar på en barnbok och den meningen kommer därifrån och ifrån boken. Jag promenerar väldigt mycket och kommer på saker under promenaderna...
 
Magnituden av Jockums filosofiska ådra tycks outsinlig. Något man snabbt och glatt inser i dialog med honom. Antikmonologens förmåga att tappa tråden kan ibland vara framträdande, särskilt i själfyllda resonemang. I dialog med Jockum rinner det lätt iväg åt alldeles oanade håll.

Okänd beundrare/välgörare i stum(?) beundran inför Dikten från 2015, 99x190 cm.

Collage och blyertspenna anses som Nordströms signum. Därför blir det en stor överraskning att komma in i det innersta utställningsrummet där en samling abstrakta skulpturer tycks närmast planlöst utställda.

-Har du ställt ut liknande tidigare och vad inbegriper de för dig?
-Papper, trä, skulpturer och teckning har alla med varandra att göra. Innan collagen blir befolkade är de närmast abstrakta lekar liksom barndomens collage. Tidigare var mina skulpturer mer arkitektoniska, just nu är de inte det. Jag ser lite på skulpturen och bakgrunden till collagen som man gör med musik; man måste sjunga upp sig inför det som ska komma. Barndomens klippande i böcker och sönderklippande av själva boken finns också där.

Skulpturperspektiv

Lek med rum/ 3D Vs 2D

Konsert för violin från 2016, 39x47 cm. En studie i förkortningar?

Det naiva och barnsliga anslaget i Nordströms konst känns självklart. I exempelvis Konsert för violin blir pedimenti, det ångrade, väldigt påtagligt i form av utsuddade tidigare teckningar. Till och med signaturen ser i vissa verk ut att ha suddats ut, för att skrivas igen och bli "bättre". Närmast övertydligt påminns betraktaren om hur fragil tillblivelseprocessen -och- slutprodukten faktiskt är. Den initierade noterar också i Konsert för violin ett starkt intresse för avancerade förkortningar. En spännande kontradiktion till det barnsligt naiva.

Dag, natt, dag (2015), 99x190 cm. Dekapiterad häst som referens till Gyllene Salens halshuggne skyddshelgon Sankt Erik? Foto: GMK.

-Är det så, vill du påminna(s) om barndomens ritande?
-Jo, visst det är så, säger Jockum. Om jag inte känner av själva (tillblivelse-)processen i ett verk så är jag inte intresserad. Därför är det perfekta tråkigt.

-Hur fungerar det att leva med en konstnär? (Jockums ogifta fru/sambo är Karin Mamma Andersson, även hon uppburen samtida konstnär). Känner ni när partnern är inne i pressade perioder och undviker varandra likt äggsjuka hönor eller blir det tvärtom, att ni stöttar och försöker underlätta i till exempel perioder av tungt skapande eller galleriförberedelser?
-Man försöker definitivt stötta! Men det kan också betyda att man håller sig ur vägen. Just nu är Karin stressad på grund av mycket arbete och då kan det bästa vara att röra sig åt sidan (säger Jockum i telefon från Gotland). Man lider verkligen med den andra när hon är stressad.

-Vad jobbar Karin med nu då?
-Hon ska ställa ut hos Galleri Bo Bjergaard tillsammans med Tal R och hos Galleri Magnus Karlsson efter det. 
-Och vad gör du efter Magnus Karlsson?
-Jag ska ställa ut på konstmuséet i New Orleans nästa år. Det blir grymt kul, inte minst musikaliskt..!

We´re wonderful one times one, 25x36 cm, (2015). Foto: GMK.

Jockums motivval är extra provocerande, våld- porr- kniv-i-ansiktet och voyeurism-, i motsatsförhållande till det naiva anslaget och till synes primitiva tekniker. (Collage som i barnkonst eller den åldrade Matisse sista arbeten med sax, då hans händer inte var kapabla till fin penselföring). Själv talar Nordström om alltid närvarande sexualitet och hierarkier, men understryker allas rätt till sin syn på konst(-en).

Detalj av Dag/natt/dag.

Tack vare Antikmonologens senaste blogginlägg om paret Jockum och Karin, fick vi en bildmässig inblick/tjuvtitt i Jockums skaparprocess, med en bild från en stege på ritade och målade bakgrunder samt massor av utklippta figurer, liggandes huller om buller.

Tjuvtitt i Jockums ateljé.

Under vernissagebesöket berättar Jockum att det blir det spelning på centralt belägen restaurang i Stockholm under lördagskvällen, efter att galleriet stängt. Frånsett bildkonsten så är musiken nämligen också väldigt viktig för Jockum. Vill jag komma? Vänligt tackar jag nej, med familj och tidsbrist som motivering.

Jockum ger mig ett par lyssningstips. Ett par kvällar senare sitter jag hemma i soffan och lyssnar för första gången på något kallat Paddan och Hunden. Några minuter senare finner jag mig förflyttad till en rå Jim Jarmusch-värld, med bröl av Screaming Jay Hawkins och stökig New Orleansk nattklubbsrök som bomull kring tinningarna. Möjligen kan man där med hjälp av en machete hugga sig genom cigarettröken, armbågandes sig fram mellan vinddrivna existensers druckna monologer och barslagsmål. Vad hände och hur hamnade jag här?

Personligen vill jag inte igenom eller förbi utan snarare bädda ner mig under den rostfria bardiskens tramplist, bland fimpar av Gauloises och Marlboro utan filter och bara vara. Bara vara med konsten och musiken. Jag tror mig bestämt ha förflyttats till Nordströms universum.

Sällan har jag ångrat ett nej så mycket.

Fotnoter:
Samtliga bilder Antikmonologen om annat ej anges.

Karin Mamma och Jockum om Konst

Antikmonologen har i sommar intervjuat ett par av Sveriges mest uppburna konstnärer, Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström. Frånsett att de är hett eftertraktade i både Sverige och internationellt så är de också just, -ett par. Med detta i bakhuvudet bad jag dem svara på tretton frågor om konst, oavhängigt och framför allt ovetandes om den andres svar.

"Snart har dåtiden fallit över alla oss"

 

1: Ser du hajpen för samtidskonst som en självklart fortlevande företeelse?
Karin Mamma: Det kommer nog alltid att vara så, människan är nyfiken på sin samtid, man vill veta vad som är på gång, man vill inte känna sig akterseglad. Men alla funkar ju tack och lov inte på samma vis. Det finns alltid personer som ser samtiden i ett större sammanhang, ser orsak och verkan.

För att begripa sin egen tid måste man också vara nyfiken på historien. Ett rörligt intellekt gör det hela lättare. Själva hajpen har att göra med ekonomi, om västvärlden blir bankrutt försvinner hajpen.

Karin Mamma Andersson i ateljén

Jockum: Tror att konst är konst. Om det kallas för samtidskonst eller något annat spelar mindre roll.

Människor kommer alltid att uttrycka sig på ett eller annat sätt. Och det står självklart i relation till historien och föregående generationer. Alla som lever i just denna stund är samtida eller nutida. Snart har dåtiden fallit över alla oss. Men vi finns kvar som ett minne, en lukt, eller en berättelse. Konsthajpen är stor för att jakten på prylar är stor. Många kan köpa vad de vill men unika original ger något annat till livet.

2: (Om du inte har kontrakt med en gallerist:) Kan du tänka dig att "göra en Damien Hirst" och sälja en längre tids produktion via ett auktionshus, helt utan inblandning av en utomstående mellanhand i form av en gallerist?
Karin Mamma: Just Damien Hirst ser jag ju i första hand som en affärsman, att han valt att göra så går i linje med hans arbeten. Personligen skulle det nog krävas bra mycket innan jag fattade ett sådant beslut, troligen aldrig. Auktionshusen fyller sin funktion, men i grunden handlar det om den enes död är den andres bröd. När en person väljer att sälja, handlar det oftast om någon form av kris, eller ren och skär spekulation.

Jockum: Nej, det känns inte bra. Det känns skit. När jag är i ateljén finns inte publiken och galleristerna i mina tankar. Då utvecklas arbetet genom sig självt som ett slags mögel. Till slut blir det en utställning, något som har en egen rytm och viktiga tomrum, en sammanhängande bit. Det vill man visa. Auktionsverken kränger. De är bra på sitt. Men de säljer egentligen skärvor och osammanhängande delar. 

"...faktum är att jag har också målat mycket skit, men inte just den skiten"

3: Har du råkat ut för att din konst förfalskats/ ser du risken för att din konst en dag kommer att förfalskas som stor?

Karin Mamma: Jo, jag har absolut råkat ut för detta. Det finns folk som kontaktat min gallerist i Stockholm eller något av stadens auktionshus och hävdat att de har en tidig målning av mig, typ innan jag kallade mig för Mamma Andersson. Flera gånger har det varit ren skit som inte har något med mig att göra. Men det finns ju något komiskt i detta, faktum är att jag har också målat mycket skit, men inte just den skiten. De flesta skeletten i garderoben är tack och lov slängda. 

Jockum: Vet inte om man kan kalla det förfalskningar. Men jag har sett sjuka kopior. Skulle det hända att det blir förfalskningar, då får det väl vara så. Om jag får reda på det, så kommer jag spotta galla över det. 

4: Hur ser du på galleristens/auktionshusens funktion i dagens konstliv?

Karin Mamma: Att som konstnär arbeta med ett galleri kan verkligen ha sina fördelar, det vill säga om galleriet har goda avsikter. Det finns rötägg i den branschen precis som i allt annat. Men om du har turen att hamna på ett bra galleri betyder det väldigt mycket. Inte alls bara konstnärligt och ekonomisk utan också på många andra plan. Man får någon att luta sig mot. Någon som kan försvara dig i olika situationer. Dessutom får man en relation till de andra konstnärerna på galleriet. 

Jag tror även att gallerierna fyller en funktion för samhället. Om du är intresserad av konst, kan du om du bor i en lite större stad, oftast hitta en handfull gallerier som visar intressant konst, det är helt gratis. Utan gallerierna har vi bara museer, konsthallar och auktionshusen kvar, de är i sig otroligt viktiga men där visas oftast en redan etablerad konst.

Inspirerad(?) Jockum Nordström med kär familjemedlem

Jockum: För mig personligen är det viktigt att jag kan lita på mina gallerister. Jag ser dem som vänner och arbetspartners. Det handlar om förtroenden. 

Auktionshusens funktion idag är andrahandsmarknaden. Den har jag nästan ingenting att göra med.

Vad beträffar auktionshusen kan man också se dem som någon sorts oredigerade utställningar där högt och lågt samsas. Möbler, konst, kartor, tallrikar och fan vet allt, de kan ibland vara spännande men ofta känns de väldigt splittrade. Personligen är jag mest förtjust i de klassiska auktionerna.

5: Anser du att en kvinnlig konstnär har svårare att lyckas "stort" på dagens konstmarknad?

Karin Mamma: Så har det alltid varit, men jag är inte helt säker att det är så entydigt idag som det var förr. Det finns väldigt framgångsrika kvinnor idag, men flertalet är fortfarande män. Vad det beror på kan jag inte svara på. Jag vägrar tro att det finns kvalitetsskillnader beroende på vilket kön man tillhör.

Jockum: Nej, det tror jag inte. Inte idag. Inte i västvärlden i alla fall. Och det är den världen jag känner till. 

6: Under vilka omständigheter skapar du din bästa konst? (Exempelvis: Mellan kl 9-5 under tystnad, eller medelst skapande kaos när det "kommer till dig"...)

Karin Mamma: Det växlar hela tiden, men jag behöver nog en morot för att jobba på. För mycket stress gör mig förlamad och ledsen. Förr jobbade jag alltid fint direkt jag steg in i ateljén, nu för tiden är startsträckan betydligt längre. Det händer att de bästa passen är väldigt sent på kvällen, ibland på natten. Ju längre in i processen jag befinner mig, desto lättare är det att känna lust och bra självförtroende. Början av en era är alltid ganska plågsam och vacklande sen blir det bättre och lättare.

Jockum: Det kan man själv inte veta. När jag var yngre fanns en högre energi. En skenande häst. Ett klockspel som inte ville sluta spela. Då spelade inte förutsättningarna så stor roll. Idag behöver jag mycket lugn och ro. Jag vill vara ifred långa perioder, veckor, månader. På dygnet är tiden mellan tio och 3 bäst. Sen tycker jag också mycket om kvällen mellan klockan 8 och 12. Lyssnar dagligen på musik och har alltid gjort så.

Stairway to heaven? Arbete pågår; ateljéinteriör.

7: Var i världen anser du att centrum för samtida konst ligger?

Karin Mamma: Där jag befinner mig, där du befinner dig. Centrum hit, centrum dit. N.Y t.ex är en fantastisk stad. Massor med roliga och spännande människor, ett enorm utbud av kultur. Jag älskar att ställa ut där, men fy fan vad jag är glad att jag slipper arbeta där, hetsigt och pockande och vidrigt höga hyror. Men såklart finns det folk som behöver den karusellen runt sig för att må bra, det är ju en väldigt subjektiv åsikt jag ger. Hur som tror jag de så kallade Centrum flyttar sig hela tiden, det är det som är själva tricket. En sak är säker det ligger inte i Boden, inte i Stockholm.

Jockum: Det centrum kan man inte hitta. 

"Handen på hjärtat, jag är inte intresserad av mässor"

8: Vilken (vilka) plats/mässa etcetera anser du är viktigast för samtida konst?

Karin Mamma: Handen på hjärtat, jag är inte intresserad av mässor. Fråga samlare och art dealers istället, mässorna är till för dem och galleristerna.

Jockum: Stora museer brukar ha bra utställningar. Här slänger jag in några platser jag upplevt intressanta. Självklart finns det hundratals andra. New York, Düsseldorf, London och Berkeley.

Konstmässor suger ofta. Det gäller bokmässor, filmfestivaler, samlingsutställningar och bufféer. 

"Konstmässor suger ofta"

9: Vilka (äldre) konstnärliga inspirationskällor vill du framhålla som viktiga för ditt eget skapande?

Karin Mamma: Philip Guston, Randi Fisher, Eva Hesse och Clifford Still är just nu mina favoriter, men jag misstänker betydligt äldre källor så vi säger Ucello, Hercules Segers och Edvard Munch. Jag älskar konst, jag lever med konsthistorien runt mina fötter dagligen, hundratals böcker omger mig i ateljén. Favoriter kommer och går, ibland får de en revival inte bara en gång utan flera gånger.

Jockum: Ibland är det vissa detaljer. Ibland bara något som jag tycker om eller behöver i arbetet. Tatiana Nikolayeva, rysk pianist, cimbalospelaren Aladar Racz, Ungern 50-tal, Kimya dawson, sångerska, musiker och låtskrivare från USA, specifikt hennes första skivor. Selda från Turkiet, en platta med 4-händiga inspelningar från tidigt 70-tal av Schubert. Albert P. Ryder, amerikansk 1800-talsmålare. De sena teckningarna av L.S. Lowry från Machester, Ernst Ludwig Kirchners tidiga målningar. Skulptören Théophile Bras teckningar från tidigt 1800-tal. Smedsuddsmålaren Axel Nilsson, tysk folkkonst, serier från 60- och 70-talets Turkiet och England. Äldre Koreansk och Japansk (folk-)konst. Även textilier som Bayeuxtapeten.

10: Vilka samtida konstnärer vill du framhålla som väldigt viktiga?

Karin Mamma: Viktiga för mig just nu Tal R, Raymond Pettibon, Gunnel Wåhlstrand och Jonas Dahlberg.

Jockum: Här kan jag nämna många. Men jag avstår. 

Arbete pågår... Ateljéinteriör

11: Kan du tänka dig att ställa ut/sälja din konst i ett repressivt land, där konsten är hotad eller tillrättalagd? 

Karin Mamma: Renodlade fascistländer ska bojkottas.

Jockum: Nej.

12: Vad är konst, enligt dig?

Karin Mamma: Nej, det kan jag inte svara på.

Jockum: Konst är jag inte alltid intresserad av. Men bilder är jag alltid intresserad av. Konst är nog när folk gör konst. Alltså när de hävdar att de gör konst.

"Provokation har ju inte så mycket med rätt att göra, det är väl det som är själva poängen"

13: Anser du att en konstnär har rätt att provocera mer än andra yrkesutövare, i sitt konstnärsskap?

Karin Mamma: Nej, varför skulle den ha det? Provokation har ju inte så mycket med rätt att göra, det är väl det som är själva poängen.

Jockum: Tror inte att konst handlar ett skit om provokation i sig. Konst handlar framförallt om ett undermedvetet berättande. Om allt. Ibland blir det en provokation, ibland blir det ett jaså. Konst går inte att planera. Det tar tid.

14: Vilken fråga saknar du här?

Karin Mamma: Ingen, nu räcker det.

Jockum: Ingen.

----

Karin jobbar för närvarande på en stor muralmålning som i oktober ska ingå i en grupputställning på Artipelag, där all konst utförs på plats. Därefter ska Karin ställas ut separat på David Zwirner (New York).

Jockum arbetar i dagarna för fullt inför en utställning på David Zwirner Gallery (London), som öppnar i slutet av november.

Det rör onekligen på sig i närheten av paret Mamma Andersson/Nordström. Full fart framåt!

"Sommaren finns fortfarande, men bara lite. Backtimjan blommar och hussvalorna flyger ännu omkring och fladdermössen. Igår såg jag några amiraler och getingar suga i sig av halvruttna päron på backen"

Tystad husse.

Ett scoop om ett mästerverks tillblivelse

Mästaren och verket

Jag kunde inte låta bli att besöka Lasse Jonssons utställning på Waldemarsudde, sista utställningsdagen den 20:e januari. För en gångs skull var inte anledningen till sista-dagen-besök att jag dittills missat utställningen, utan att få se hur målningen Jonsson arbetat på under pågående visning, hade utvecklats. Tro mig, liknande tillfällen bjudes sällan eller snarare aldrig! (Se även bloggen: Lasse Jonsson på udden)

De första skisserna

 I oktober 2012 lades de första strecken på duken som mäter modiga 2x3,5 meter, för att avslutas den 20 januari. Skisser till målningen gjordes först en vecka innan invigningen och Lars berättar hur idén kom till. Ungefär en vecka före invigningen bekymrade bästa väggen i största visningssalen honom. Den målning han vikt för platsen kändes för liten och även oharmonisk färgmässigt med salens övriga målningar. -Tro inte att en hängning med Jonssons konst lämnas åt slumpen. (Lars är perfektionist och söker minutiöst planera den totala upplevelsen).

Fler skisser

Lars kom hem och vädrade bekymret med praktväggen för hustrun Ragnhild. Varför utför du inte en målning på plats under utställningen, replikerade frun i huset. Lasse skrattade bort idén, men det dröjde inte tio minuter så hade han börjat skissa på en ejderflock över öppet hav. Dagen därpå tog han upp idén med ledningen för muséet och de var positiva, med mindre än en vecka till vernissage. Imponerande flexibilitet från båda parter!

Jag känner personligen inte till något annat exempel på att en internationellt renommerad konstnär (L.J. anses vara en av världens främsta naturmålare) målat "live", inför besökarna. Live-målandet var verkligen grädden på moset i denna utställning- och hör och häpna: det var en slump och ett sista-minuten-beslut, att det blev så! En unik konst-upplevelse, som Waldemarsudde tyvärr hade för kort varsel för att kunna marknadsföra.

Sista penseldragen; mer bukvattring på ådan!

Hur var det då att måla inför öppen ridå? -Väldigt, väldigt roligt säger Lars, och oerhört intensivt. -Man var helt slut de kvällarna man hade målat, berättar han. Utställningens namn var "Närvaro", vilket blev alldeles oerhört träffande, eftersom Lars stod och målade i genomsnitt ett par dagar varje vecka, med besökarna i ständig, öppenhjärtlig dialog...

Jag påpekar för Lars att företeelsen att måla inför publik är extremt ovanlig och räknar upp Yves Klein på Moderna Muséet, Jackson Pollocks välkända Action paintings och Picasso inför en TV-kamera i Vallauris som sällsynta exempel. Lars nämner konstnärskollegan Laris Strunke, som i somras (2012) faktiskt målade inför publik i Sundre, på södra Gotland.

Ung och frågvis publik; Lasse svarar snabbt!

Att en konstnär bjuder in åskådare till själva skapelseprocessen tolkar jag som ett tecken på en närmast obeskrivlig säkerhet i själva konstnärsskapet. Jag råkade springa på Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström -under hundpromenad- samma kväll som jag varit ut på Udden och passade på att fråga dem om de kunde tänka sig publik under själva skapandet, varpå de nästan sparkade bakut... -Nej skrattade de, och det trodde de verkligen inte att många konstnärer skulle göra!

"Hallååå konstnären!- Vicken e din favoritfågeeel?"

Ejdrarna är inte sålda (om ens till salu?) och får nu väggvila på Museum Lars Jonsson i Vamlingbo, på södra Gotland. Lasse berättar att han fortlöpande har fotograferat målningens framskridande och kanske kommer ett föredrag om hur konstverket blev till, med pedimenti och allt. Har man hört Lasse tala om sin konst tidigare, så vet man att inget har lämnats åt slumpen i kompositionen.

20 minuter före stängningen signeras målningen inför applåderande publik

Personligen hoppas jag att de sträckande ejdrarna drar till Moderna Muséet, för att där hitta häckningsplats. Få svenska konstnärer åtnjuter samma respekt internationellt som Jonsson. Att sedan naturmåleri generellt sett inte har samma status på samtida-konst-scenen borde inte skrämma Moderna Muséet, utan snarare tvärtom ge MM strålkastarljus och goodwill. Låt vara att Nationalmuseum (som stänger för renovering 4 feb) -tyvärr- anses som mer "naturligt hemviste" åt en fågelmålning, men Jonssons ejdrar skulle sticka ut på Moderna och hans konst går dessutom hem där ute i stugorna. Jonssons måleri har sedan 1970-talet haft en oerhört stor betydelse för svenskt och internationellt naturmåleri och har bildat skola. Det är stor konst och det är samtida konst!

Fotnot:
Åda är liktydigt med ejderhona.
Museum Lars Jonssons hemsida
Pedimenti innebär att konstnären avsiktligt har ändrat utseendet på konstverket.