Klassiska antikviteter -with a provenance- når skyarna

Klassiska antikviteter, alltså det engelsmännen kallar antiquities, säljs för astronomiska priser internationellt. Det vill säga om föremålen kan bevisas ha en samlarhistoria/ proveniens som kan härledas till 1970 eller tidigare. Utan noggrann dokumentation fallerar oftast föremålen att sälja.

I mina ögon tillhör världens främsta och minst tillrättalagda eller lismande penna inom området konst och antikviteter Souren Melikian, som skriver för The New York Times (TNYT). Denna krönika utgår från Mister Melikians artikel i TNYT (14 juni 2013).

I Sverige ser vi sällan eller aldrig högkvalitativa klassiska antikviteter, de skeppas utomlands. Viktiga metropoler utgörs i stället av Paris och New York. London har drabbats av enormt stora skandaler inom auktionshusen och därför är den marknaden fortfarande svag, relativt sett (se vidare under fotnoter).

Anledningen till inledningsvis nämnda motsatsförhållandena i försäljningsresultat ligger i Unesco-avtalet som träffades 1970, som skulle verka för att skydda mänsklighetens begravda arv och existerande monument från plundring. Flera länder lät bli att skriva under avtalet, exempelvis USA. Men avtalet implementeras ändå av många stora och viktiga institutioner runtom i världen och i ökande utsträckning även av försiktiga samlare och handlare som är rädda för att en dag eventuellt bli ifrågasatta för inköp/ innehav av "tveksamma" objekt.

Egyptisk bronskatt, klubbad för motsvarande knappt 13 miljoner SKr, Christie´s New York den 6 juni 2013

Följden av detta blir att föremål som kan bevisas ha nått den kommersiella marknaden före 1970 når svindlande höjder, medan de som inte kan det förblir osålda. Bronskatten ovan, gjuten 100-200 år före Kristi födelse, fick skjuts av en historisk proveniens. Skulpturen fanns i Paris redan 1895 och tillhörde en egyptisk statsman av armenisk börd, Nubar Pasha Nubarian, som dog 1899. Den sittande kissen är ovanligt stor, 34.6 cm och extremt välmodellerad. Allt inberäknat, ledde till världsrekord för just Egyptiska katter.

Detalj av Cupid och Psyke, Christie´s New York den 6 juni 2013

Samma dag på Christie's ledde tidig, tillika extensiv dokumentation till dramatisk prispåverkan på en skulptur föreställande Amor och Psyke i omfamning. Utförd under det första århundradet efter Kristi födelse i Italien, hade den passerat genom Sir William Hamiltons händer under 1700-talet, för att därefter köpas av den store neoklassiske samlaren, inredningsarkitekten m.m. Thomas Hope. År 1941 utgjorde skulpturen nr 1011 i auktionen efter tidningsmagnaten m.m. William Randolph Hearst. Trots extensiva restaureringar på skulpturen, hade gruppen tillmätts ett utrop om $ 100.000-150.000. Slutpriset blev $483,750.

Logiskt nog, så drabbas alltså föremål som saknar dokumentation från före 1970 hårt, även extremt ovanliga objekt. Tidigt i Christie´s auktion noterades en "tidig romersk glasbägare, 300-tal e.Kr", med utropet $10.000-15.000. Melikian tror att bägaren -som var hel- var av keltisk tillverkning, vilket gjorde den än mer sällsynt. Icke desto mindre förblev den osåld. Brist på dokumentation gjorde att inget museum ville ta i den.

Storögd Fayum-dam en face för dryga 12 miljoner SKr.

Företeelsen, Melikian kallar det "problemet", har nu blivit internationell, vilket noterades i Paris. På Pierre Bergé den 29 maj såldes ett porträtt som brukar associeras med Fayum-området för nära $2 miljoner, cirka 12,5 miljoner SKr. Porträttet, daterat till 54-68 efter Kristus, baserat på frisyren, hade ägts av en europeisk samlare år 1968. Ett par viktiga år åt "rätt håll" i sammanhanget. Melikian vittnar om applådskaror för ovanstående priser i auktionssalarna.

Kontrasten kunde inte bli mer slående än den dödstystnad som rådde när bronser i mängder, en del av mycket hög kvalitet från antika Afghanistan, Iran, Irak, Yemen och andra områden ropades ut. Inga hade dokumentation och majoriteten förblev osålda med låga utrop mellan 1.000-5.000 euros. Inom 5-10 år så kommer kanske dessa "hot potatoes" inte ens att tas emot hos auktionshusen, skriver Melikian.

Repatriering sker fortlöpande. De stora institutionerna lämnar tillbaka föremål med oklar bakgrund till de kulturområden/ länder (-s museer) de stammar ifrån. Undantag från ovanstående resonemang existerar såklart. Myten om excentriska samlare som vill äga extremt unika (olagligt införskaffade) föremål är kanske inte alltid en myt. Men trender internationellt pekar på ett större ansvarstagande än tidigare. Alla länder har troligen lik i sina garderober/ muséer, vare sig det rör sig om exempelvis totempålar, sameskallar, aboriginhuvuden, olagligt plundrade antikviteter, mumier eller The Elgin Marbles (parthenon-frisen).

To be continued.

Fotnoter:
Ett lästips till hängmattan i sommar är Peter Watson´s Sotheby´s, The Inside Story, från 1998. På ett mycket rafflande och initierat vis tas problemen med anställda på Sotheby´s (London) Antiquities Department upp och deras bevisligen dubiösa affärer med mörkare element i världen av klassiska antikviteter. Två personer fick ganska omgående sparken därifrån och har sedermera etablerat privat antikhandel. Antiquities-avdelningen i London lades helt sonika ned på grund av (bland annat?) denna häpnadsväckande skandal, som auktionshuset därefter länge fått lida för, på samma vis som österrikarna fortfarande får lida för den så kallade glykolskandalen i vinvärlden.
William Randolph Hearst sägs vara inspirationen till Citizen Kane, personen/ filmen i vilken Orson Welles hade huvudrollen.

Källa:
http://www.nytimes.com/2013/06/15/arts/15iht-melikian15.html?pagewanted=1&_r=3&ref=sourenmelikian

En syndaflod av Warhol

Auktionshuset Christie's, ett av världens största, har idag tillsammans med The Andy Warhol Foundation for Visual Arts meddelat att de sistnämnda ska avyttra mycket stora mängder konst av Warhol de kommande åren, hos Christie´s. Allt stiftelsen har ska säljas och auktioner kommer att äga rum under flera år framöver, dels speciella nyinrättade nätauktioner, dels vid fysiska klubbauktioner och även så kallade private sales ska ske, -uppsökande försäljning till enskilda kunder/institutioner.

Christie´s älskar Warhol

The Andy Warhol Foundation for Visual Arts anser att konstnärer behöver mer stöd nu än någonsin tidigare och just stöd till utövande konstnärer var viktigast för Andy Warhol, när han upprättade sitt testamente och lade grunden till stiftelsen. Försäljningarna blir ett sätt att kraftigt öka stiftelsens tillgångar. Man ska dessutom fortsätta att donera konst till muséer och institutioner, i samband med stiftelsens 25-årsjubileum.

Messieurs Christie's säljer pop-konst i drivor

Den första live-auktionen äger rum i november 2012, därefter hålls den första nätauktionen i februari 2013. Sedan stiftelsens grundande 1987 har runt 250 miljoner dollar donerats till hundratals muséer och icke-vinstdrivande organisationer.

Ler han där han befinner sig, tro?

Ledningen för Christie's är förstås lyriska och talar varmt om hur mycket förståelsen och tillgängligheten för Warhols konst kommer att öka, för etablerade såväl som nya samlare. Cynikern ställer sig antagligen frågan om hur mycket stiftelsens beslut kommer att påverka prisbilden på den store Warhols verk. Hoppas ni inte suttit hemma och tjyvhållit på några praktverk; på med hjälmen. -Störtdykning stundar?

Fotnot:
The Art Newspaper uppskattar värdet på det som ska säljas till uppemot 1 miljard svenska kronor. Hur Christies avtal om försäljningsprovision ser ut är inte känt.

Källa:
http://artdaily.com/index.asp?int_sec=2&int_new=57542#.UEhfEKPOuSo
http://www.christies.com/sales/andy-warhol-sale-announcement/index.aspx
http://www.theartnewspaper.com/articles/Warhol-foundation-to-sell-$100m-worth-of-his-art-to-boost-endowment/27173

T-Ford anyone?

Känns volvon därhemma banal i grannskapet så kanske en ford kan vara något i stället? Den är inte alldeles ny, -men en pärla, som det brukar heta i annonserna. Den 5 september finns chansen att bjuda på en högerstyrd T-Ford, årsmodell 1922, i Cheshire. Lackerad som budbil åt bittra konkurrenterna Sotheby´s och Christie´s, gör den möjligen mer svårsåld. Inget av de båda auktionshusen nämner konkurrenten vid dess riktiga namn. Än mindre skulle de göra reklam på en varubil för "the opposition" (som C benämndes när jag pluggade på Sotheby´s Institute...).

T-Ford från 1922

Bilen renoverades för ett par år sedan och möjligen blir den efter att klubban fallit omlackerad med orden Frank Marshall Auctioneers of Knutsford, för de har hand om försäljningsuppdraget. Utropet 4.000-6.000 pund, cirka 40.000-60.000 kronor, lär inte förslå.

Ungefär som "Vi hejar på AIK & Djurgården"...

Undertecknad ramlade i somras över en i det närmaste totalt orörd T-Ford från 1923, hos trevliga antikkollegan Ingemar Jönsson i Storvik. -Dock ej till salu, lovade jag påpeka vid eventuell publicering.

Stolt Ingemar vid sin orörda T-Ford från 1923

 Hisnande 15 miljoner T-fordar producerades mellan 1908-1927. Hur många har överlevt?

Alicia vid 86 år äldre bil

Källa:

http://www.antiquestradegazette.com/news/2012/aug/29/classic-ford-van-with-saleroom-connections

Auktionshus:

www.frankmarshall.co.uk
Antikhandlare:
http://www.mobelberget.se

Förfalskarmanual?

Förfalskningar är något som fascinerar de flesta. Så länge det finns pengar att tjäna kommer det att finnas konst och konsthantverk som inte är vad det utges för att vara och som ni vet förekommer det även på dagens (svenska) auktionsmarknad. Under ett antal års tid har undertecknad och ytterligare en person försökt och oftast lyckats få bort de mest flagranta fallen av falsk konst som föregivits vara av Bruno Liljefors. Dessutom arbetar jag personligen för att orientaliskt konsthantverk ska vara så korrekt katalogiserat som möjligt, som konsult åt institutioner som auktionshus, såväl som åt privatpersoner och samlare. Som alla förstår är expertisering av konst och konsthantverk ingen absolut vetenskap, vilket innebär att det finns gott om (olika) åsikter i branschen.

Sedan något år tillbaka finns ett företag etablerat, Art Signature Dictionary. Verksamhetsbeskrivningen lyder:
Art Signature Dictionary is the only dictionary in the world that specializes in showing artists signatures. Through a unique partnership with police authorities around the world Art Signature Dictionary also is the world's only database of art forgery.

Idén att ha ett signaturregister lättåtkomligt online är lika genial som enkel. Att ha tillgång till registret är för den ärlige jättebra och för den med mindre gott uppsåt troligen ännu bättre.

Tunga, svårbläddrade och ibland svårfunna uppslagsverk känns plötsligt som Hedenhös och borta är för de flesta besök på Kungliga Biblioteket eller liknande institutioner, för att slå i signaturlexikon för att finna en signatur eller ett monogram. -På gott och ont; Jag inbillar mig att det nätet, world wide web, har med sig i form av extremt lättillgängliga fakta -gratis eller mot en kostnad-, kontra att behöva besöka ett bibliotek och beställa fram böcker i tysta läsesalar, gör att skickligt förfalskad konst och konsthantverk har ökat (kommer att öka) alldeles oerhört i omfång. Beaktar man sedan den ofta astronomiska prisutvecklingen på eftertraktade föremålsgrupper så är det inte underligt att delade uppfattningar ofta råder bland experter om vad som är äkta eller falskt, nationellt och internationellt. Om en vas eller en oljemålning klubbas för nära miljardbelopp på världens auktionshus, så finns det ekonomiskt utrymme för att göra förfalskningen så bra och "korrekt" som möjligt.

I slutet av 1980-talet såldes en så kallad doucai chicken cup i Hong Kong för ett -i dåtidens ögon- astronomiskt världsrekordpris, motsvarande många miljoner kronor. För den oinvigde är detta en liten enkel tunnväggig kopp, cirka 3 cm hög målad i emaljfärger med motiv av tupp, höna och kycklingar, tillverkad under kejsar Chenghuas dynasti i 1400-talets Kina (1465-87). Dock samtidigt ett bländande sublimt mästerverk av tunnväggigt skirt målat och drejat föremål i porslin, ämnat enkom för kejsaren av Kina.

Chenghua, märke och period. Ingen bild på basen! -Sorry fakers.

Året därpå dök fantastiskt nog ytterligare tre chicken cups upp hos Sotheby´s och Christie´s till försäljning. Dessa var fantastiska i utförande och gjorda i Jingdezhen av samma material, i samma ugnar och av samma familjer i rakt nedstigande led, som de som gjorde originalen under 1400-talet. -Men, med andra ord, de tre var mycket väl utförda förfalskningar, utförda under sena 1900-talet. Den primära anledningen till att den tidens experter kunde klargöra detta, var att undersidorna, alltså basen och dess kalligrafi, var långt ifrån så skickligt gjorda som på originalen. Varför hade förfalskarna då misslyckats med baserna på de tre i övrigt fantastiskt väl utförda förfalskningarna? Jo, i auktionskatalogen illustrerades aldrig undersidan, varför både fotringens och den underglasyrblå kalligrafin var långt ifrån överensstämmande med de extremt fåtaliga originalen, max ett 15-tal idag totalt kända om jag inte missminner mig.

Att nämna förfalskningsproblematiken från sent 1980-tal, vad gäller kinesiskt ming-porslin i resonemanget kring ett nytt företag som lägger upp högupplösta bilder på originalsignaturer av bildkonstnärer på internet mot en avgift kanske ter sig möjligen underligt eller långsökt, men jag är rädd för att drivna och ytterst förslagna förfalskare av måleri som idag är verksamma inte tycker det, utan "skrattar hela vägen till banken".

Regina Krahl, en av världens främsta auktoriteter på kinesiskt porslin och konsult åt Sotheby´s, berättar när jag frågar henne att på den tiden, (läs 80-talet och tidigare) så var det inte ovanligt med bara en bild på ett katalogiserat objekt som kunde vara nog så högt ropat, vilket ofta innebar att förfalskarna fick gissa hur det såg ut i övrigt. Ofta upprepades designen felaktigt på fram- och baksida, även om det exempelvis skulle vara de fyra årstidernas blommor. Regina säger också att förfalskarna idag lätt kan få tag på all nödvändig information och att "fakesen" därför ofta är mycket svåra att upptäcka och det finns inget som man låter bli att förfalska. Om något speciellt är med i en katalog dyker kopior upp nära nog direkt efter att katalogen kommit i tryck, avslutar Regina lakoniskt.

Eftersom auktionshusen har tagit över mycket av antikmarknaden idag, anser jag att det åligger dem att stå för kunskap, alltså anställa och även vidareutbilda de främsta, för att kunna expertisera falska och äkta föremål. En konst- och/eller antikhandlare som säljer falska föremål drivs sannolikt/ förhoppningsvis snabbt bort från marknaden, men ett auktionshus kan avtala bort mycket ansvar och hävda att undersökningsplikt åligger köparen och fortsätta att sälja föremål som inte alltid är korrekt eller tillräckligt extensivt katalogiserade. Exempelvis friskriver sig auktionshuset Nagel, en stor tysk aktör inom orientaliskt, från allt ansvar vad gäller datering av japanskt, koreanskt och kinesiskt måleri.

Ifrågasätt alltid attribueringen!

Proveniens anses vara den magiska äkthetsgarantin i auktionsbranschen, men ett föremål som är falskt får en proveniens i och med det första försäljningstillfället för föremålet. Tendensen är att om ett föremål en gång har sålts av ett auktionshus, så är föremålet därmed godkänt som äkta. Jag har av en VD på ett stort auktionshus mötts av kommentaren : "Denna Liljefors är visst äkta, den såldes ju av Auktionshuset X i början av 1990-talet". Målningen drogs inte tillbaka, utan bjöds ut för ett par hundra tusen i utrop, men rättvisa uppnåddes, eftersom ingen bjöd och tavlan förblev osåld. Äkthetsintyg och flådiga mässingsskyltar på ramen bör fylla en funktion för den potentielle köparen: ifrågasätt attribueringen totalt och fråga dig i stället helt förutsättningslöst vem som har utfört konstverket!

Ämnet förfalskningar är något som är hysh-hysh i antikbranschen, eftersom det kan skrämma kunder till att avhålla sig från köp och detta utgör själva kärnan i mitt resonemang. Om diverse auktionshus tar in nytillverkat kinesiskt porslin och exempelvis katalogiserar det som "Vas, kina, Qianlongs märke", utrop 3.000 kr" på motsvarande någon vecko- eller nätauktion, och den klubbas för 4.000 kr, så är det inte bra. Alla kännare vet att köparen har införskaffat en nygjord vas för 4.000 kr+ auktionshusets avgifter. -En vas som kostade kanske 200 svenska kronor på marknad i Peking, ett par månader tidigare. Men kunden tror att den köpt något genuint, eftersom den har höga tankar om ifrågavarande auktionshus. Och det stod ju Qianlong (=1736-1795) i katalogen..! För att inte tala om dominoeffekten: mindre kunniga antikhandlare köper liknande katalogiserade föremål och har därefter föremålen till salu på kommande antikmässa. För att generalisera: Det står blåvita  nytillverkade bojaner med lock till höger och vänster på Älvsjö Antikmässa, alldeles för högt prissatta. En bojan kostar kanske 200 svenska kronor på "antikmarknaden" i Peking, säljes i nästa led på veckoauktion eller nätsajt för 3.000, antikhandlaren tar 5- 9.000 för den på mässan. Problem uppstår först den dag som bojanen kommer in för påsyn inför eventuell försäljning hos ett auktionshus, där en förhoppningsvis hängiven expert säger: Tyvärr, detta är en Qianlong-kopia från tidigt 2000-tal och den har endast ett dekorativt värde på kanske 500-1000 kr. Varpå ägaren, som ärvt föremålet, säger: men det köptes ju hos ert auktionshus eller hos den välrenommerade antikhandlaren och var katalogiserat som "qianlong"! Nä, den var katalogiserad som "Qianlongs märke", men det stod ingenstans att föremålet var från tiden, replikerar experten.

Det stod heller ingenstans att det var en kopia.

http://www.artsignaturedictionary.com

http://www.bukowskis.com/auctions/554/1326-kopp-porslin-ming-dynastin-chenghuas-sex-karaktarers-marke-och-period-1465-87