tisdag 26 mars 2019

Antikbranschens framtid, Oumbärlig glasbok, Hjortpall eller inte, Spanskt elfenbensförsök och kommande Brösarpsmässa

Vi skriver mars och årets stora antikevent i Sverige är över; Antikmässan i Älvsjö. I tider alltmer präglade av ettor och nollor utgör fysiska mässor mer och mer undantag i det som kallas antik- och konsthandel. Tyvärr. Som nämnt otaliga gånger är antikhandeln satt på undantag. De -få- som är intresserade av gamla grejer använder i allt större utsträckning dator i kombination med transportföretag som självklara delmoment i val av föremål att inreda med, samla på eller handla med.


Själv föredrar jag handslag, famntag, klapp och kram som självklara delmoment i det jag kallar för handel med spännande föremål. Förtroenden får man av människor, deras utstrålning och historier kring föremålen man likt en fluga kring koskit börjat snurra kring. Visst, man kan göra mycket fint med datorer, men till syvende och sist är det föremålet och människorna som är det viktigaste för gammeldags nördar som undertecknad. Glöm heller inte att den största kunskapen sitter i fingrarna. Föremålen måste kännas på. Förfalskningar och förvanskningar är legio. Er erfarenhet och era slutsatser sitter i hjärnan. Med beröring och till och med doftintryck kan ni addera delar till kunskapsekvationen, som ni inte trodde var möjliga.


Gensvaret för Antikmonologen är alltid lika roligt att få under Älvsjömässan. Trogna läsare, mindre trogna, stamkunder och vilt främmande personer som berättar att de berörs av mina rader känns alltid lika stort. Först då förstår jag genomslaget.


Mitt i monterbyggandet så hade jag fått en tandläkarvisit inbokad. En årsgammal måndagslagning av tappad plomb med garanti som inte kunde utföras -med garantin- på Österlen, utan bara där den faktiskt utförts. (Olika landsting, olika regler uppenbarligen). Ett snabbt besök i gamla hoodsen, Knivsöder, så var man två timmar senare tillbaka och byggde i Älvsjö. Ni skall dock veta att tiden vi utställare har på oss för att färdigställa montrarna är absurt kort, och den har kraftigt kortats ned av Stockholmsmässan under årens gång.
Tandläkarbesök mitt i dyrbar monterbyggnadstid; då borstas tänderna på trottoaren i farten..! Knivsöder härmed omdöpt till Tandborstsöder.



-------------------------------------


Under flera år har jag noterat en ung kille som diskret går igenom mina orientaliska föremål på mässorna. Några korta meningsutbyten har ägt rum, mer att likna vid lufttrampande. I år blev vi däremot lite mer av kompisar, vilket kändes bra. Jag blir tårögd, faktiskt, när jag träffar unga människor med intressen som brinner. Jag är ganska patetisk när allt kommer kring, gråtmild och på något underligt sätt triggas en stark, nostalgisk ådra i mig. Den unge mannen heter Olof och har sedan många år snöat in på Orientaliskt konsthantverk. Vilket förstås gillas.


Olof, med porslinstallrik av Orientalisk karaktär. Dock möjligen, sannolikt snarare, Europeisk, vilket ledde till intressant diskussion. Denna tallrik hade Olof fått av en handlare tidigare under dagen. Uppenbarligen är fler än jag blödiga.
Leo har till skillnad från Olof, fokuserat mer på Skandinavisk keramik. Glasyrer och olika keramiker utgör diskussionsämnen under Olofs alla besök i montern. Den blyge får inga svar och lär sig då heller inget. Något Leo förstått.

Nyinköpt vas i trygga händer.
Tredje exemplet på branschens framtidshopp utgör Svante, som drygade ut sin samling av reservoirpennor hos undertecknad. Efter att jag prutat ganska rejält åt honom började vi prata antikviteter. Han är nyblivet intresserad och har fallit för reservoirpennor som samlarområde. Än så länge består samlingen inte av särskilt många pennor, men oj vad jag avundas honom det där inledande suget efter kunskaper och objekt. Jag känner igen det själv såklart, både från antiksvängen, men även från livet som fågelintresserad.





Svante med dagens inköp hos Cederqvist Antik.



Att antikbranschens framtid representeras av tre unga herrar är möjligen ingen slump. Jag kan tyvärr inte komma ihåg någon ung tjej som agerar som Olof, Leo eller Svante i mitten av sina tonår. Hoppas jag har dåligt minne. Tjejerna i samma ålder stannar nog bara hemma i stället; och pluggar konsthistoria.

--------------------------------------------------------


Ska ni köpa en enda bok i år så har jag följande förslag; The Decanter, Ancient to Modern, av Andy McConnell. Första gången praktverket såg dagens ljus var 2004. I höstas utökades och förbättrades boken med över 2000 bilder och massor av nya fakta.



Andy McConnell, excentrisk glasexpert. Foto: Rye News.

Känner ni igen författaren, så kan det bero på att ni följer Brittiska Antikrundan. Andy är Den Stora Experten på glas, alltid med ett gäng rävar bakom öronen, med expertiseringar som fröjd för själen till följd. Precis som McConnell själv, så sprutar boken över av kunskap och frustande glädje. Greppet att välja just karaffen som ämne är genialiskt och det säger jag inte (bara) för att jag har jobbat med vin i över 30 år (se fotnot längre ned). Den är en grundform och mycket liv och glädje har genom årtusenden sprungit ur den.








McConnell gör karaffen till en intellektuell språngbräda och trots ideliga krumbukter i tid och rum, lyckas författaren på det hela taget följa en tråd. Att han är en stor Sverige-vän blir vid genomläsning uppenbart. Han har besökt vårt avlånga land ett otal gånger och är personlig vän med flera svenska glasgiganter. Att kalla boken för glasbibel låter som en floskel, sällan mer påkallad dock. Den samlare eller handlare av glas som inte har denna bok göre sig icke besvär. Simple as that. Låt vara att verket är en tegelsten, men då talar vi om en handslagen, uråldrig, återanvänd och högst älskad dylik. Rätt och slätt ett mästerverk, grafiskt, akademiskt, innehållsligt, ja, you name it. Bock i alla rutor. Gå genast till Eder hökare av böcker. Fyra exemplar finns i skrivande stund till salu hos känd internationell säljsajt. McConnell säljer också själv boken, inte minst i känt socialt medium , det vill säga Facebook.



--------------------------------------------------------
Bukowskis lägger ner sina onlineauktioner i Göteborg. Sveriges andra stad borde lätt kunna generera tillräckligt för att ha även onlinebusiness. Men kvastarna sveper frenetiskt åt alla håll inom Buk, vilket stämmer till stress för anställda -och kunder. Och kostnader ska beskäras ultrahårt. Aldrig upphörande headhunting efter Antikrundeexperter blir dessutom närmast absurt. Men TV:s genomslagskraft är stor, vilket alla större auktionshus vet. Huggsexa om de få u t v a l d a är ett ständigt faktum.

Att Buk till yttermera visso, efter internationell förebild, har höjt ribban för lägstabud (ännu mer) till 2000 kronor är dumt. Dessutom sägs det att man inte tar in föremål som man anser vara värda mindre än tretusen kronor. Det resonemanget skulle fungera utmärkt i en värld bestående av personal med absoluta, oklanderliga kunskaper vid mottagningningsdiskarna. Men Bukowskis, I hate to break it to you; det har ni inte. Det enda ni skapar är badwill, irriterade kunder som upplever att ni sätter näsan (ännu högre) i vädret. Skälet till dessa förändringar är (nog) att Bukowskis röda siffror i årsboksluten har gjort ägarna rejält irriterade, varpå siffernissar fattar jättesmarta beslut, utan hänsyn till den arkaiska tradition som ju faktiskt auktionsbranschen vilar uppå. Och glöm inte en sak, att "höja nivån" på det som tas in till auktion förtar ju glädjen i jakten på Fynden. För så är det. Vi som sysslar med gamla grejer och konst vill till syvende och sist alltid göra en bra affär och hitta något som andra missat. Jag jobbade på Solvalla travbana i många år som tonåring och det var många duktiga konst- och antikhandlare som sprang där, för samma "buzz" skull..!(?).


Bukowskis lokaler i Västberga lämnar övrigt att önska. Inte bara lokalerna, för den delen. Det är alltid svårt att få tag på personal som kan öppna skåp eller svara på frågor. Och lokalerna svämmar över av objekt som inte blivit uthämtade/utlämnade. Personalen som jobbar med utlämning är dock oftast briljant och jobbar blixtsnabbt, ofta kämpande med långa köer. Men som sagt, själva visningspersonalen verkar bortprioriterad. Förr var det roligt att gå på auktionsvisningar i Stockholm och det var ett socialt event. Med förr menar jag just efter Studentrevolten och Bob Beamons 8,90 i Mexico, men lite före Iphonens och elskotrarnas tillkomst. Nu är det något man vill undvika, ett nödvändigt ont, om man måste.
------------------------------------------------------------------
Daterat mars 2018
Daterat mars 2019. (Källa: Barnebys)
Att förstå Stockholms Auktionsverks (SAV)/ Luritz förehavanden är inte enkelt. SAV:s Fine Art-avdelning köptes ju ut av finansmannen Per Taube. Det lät nog läckert vid jakter och middagar att säga att man köpt Verket och skulle rädda det på vit springare, iförd välpolerad antik rustning. Något år senare får Bengt Sundström köpa tillbaka SAV! Efter att Sundström vikt ut sig i pressen om att han minsann tvingades inteckna sin franska vingård för att ha råd. Abstrakt konst. Abstrakta affärer. Same, same but different..? Absurt, Bengt Absurdström. Pajaserier och luftslott. Det är synd om  människan. Likaså om personalen på Stockholms Auktionsverk. Den som finns kvar, i huggsexandet. Att läsa om Sundströms/Taubes affärer är som att iaktta två fjortonåriga nördkillar som spelar Monopol mycket inlevelsefullt. Vad händer i mars 2020 kan man fråga sig? Får någon gå direkt utan att passera Gå..?


--------------------------------------------------------


Katalogversion 1, 18 mars 2019.
Kommer ni eventuellt ihåg pallarna tillskrivna Axel Einar Hjorth som diskuterades i senaste Antikmonologen? Var det månne just DU som blev så kallad underbidder och moloken fick gå hem tomhänt, från Hebergs Auktion i februari? Nu kunde du i stället bjuda på en likadan(?) hos Lindes Auktioner, syd om Snuggan och väst om Gusselby eller mellan Karlstad och Västerås. Den 24 mars såldes nämligen "Pall i trä, uppskattat värde 1500 kr".



Katalogversion 2, 20 mars 2019: Ett par dagar senare har katalogtexten ändrats; "...snarlik Lovö" har tillkommit. Detta är intressant, eftersom Auktionshuset implicit insinuerar att pallen bara är lik originalet, men inte ett original. Kanske har man läst senaste Antikmonologen? Pallen klubbades för 20.200 kronor. Inte kattskit.

Hade ni otur och fick punktering på väg till den auktionen så kunde ni ge er in i budmatch på Tradera. Där fanns den mycket sällsynta pallen också till försäljning. Dock med lite mer specifik rubrik; "Axel Einar Hjorth, Taburett". Längre ned står också "sannolikt" i samband med tillskrivningen. Tänka sig, två pallar till salu samtidigt. Otroligt! Traderapallen finns i Genarp, Skåne och säljaren kallade sig tah_1985. Lite mer anonymt än Hebergs och Lindes, men pengarna tycks ju trilla in ändå. Genarpspallen försvann plötsligt från Tradera, långt före budslut. Ytterligare Antikmonologsläsare månne? Den dök upp direkt igen, nu endast kallad "Pall", men togs snabbt bort. Igen. Är det Tradera själva som sanerar i kopievärlden?









--------------
Under senaste Älvsjö Antikmässa kom en av landets mest etablerade handlare av modernt konsthantverk fram till mig och viskade: "Tack för att du skrev senaste bloggen. Väldigt bra. Men.., du har inte hört detta från mig; Det är omdebatterat huruvida Hjorth överhuvud taget är designern bakom pallen du skrivit om".
-Okej?


"Ingen har sett pallen i några annaler som avhandlar Hjorth, och den har inte setts före 1950 typ. Kanske till och med 1960... Det diskuteras om det är en möbel framtagen för dagis på 50- eller 60-talet".


Det vore väl den ultimata ironin om pallen som kostat hundratusentals kronor visar sig aldrig ha varit i närheten av Hjorths designblock. Vad en "omattribuering" skulle innebära i eventuella tvistemål mellan köpare och säljare återstår också att se. Beskrivningen "Pall, 100 kr" får plötsligt en alldeles ny klang... Att sedan förslagna människor har låtit nytillverka pallen/taburetten för att slå mynt av efterfrågan är fortfarande lika illa. -Efterfrågan från dels köpare, men också från, nota bene, auktionshus). Associationerna går osökt till den så kallade Muslingestolen.

-----------------------------------------------------------------------------
Med pågående internationalisering av auktionsbranschen kommer "nya" problem. Det man anser fel eller osmakligt på en marknad, accepteras på en annan.

Paraplyauktionsmotorn Auctionet expanderar ständigt. Duktiga, handplockade personer på exekutiv nivå går över stock och sten för att inkludera och expandera. Och man lyckas, även utomlands. Senaste tillskottet är auktionshuset Balclis i Barcelona.


Att de väljer att ropa ut ett par elfenbensbetar, den största 113 cm hög, är tråkigt. Det vore mycket intressant att få ta del av hur dateringen gjordes: "Cirka 1940". Förvisso står det att Cites-intyg medföljer, men eftersom det rör sig om några få år från förbjuden handel (1947), så är dateringen med osäkerhet inbegripen (c i r k a 1940) högst tveksam, ur försäljningssynpunkt. Jag betvivlar å det kraftigaste att något svenskt auktionshus ens skulle drömma om att försöka sälja ett par så stora och iögonfallande elfenbensföremål. Möjligen med ett undantag. Host.


Balclis värderade paret skurna elefantbetar till 115.000 kronor. Tack och lov var intresset så svalt att de ropades tillbaka av säljaren (exporttillstånd krävdes för transport utanför EU). Oaktat Cites-intyg så är försäljningsförsöket  ur etisk-moralisk synvinkel förkastligt. Det tjuvskjuts en elefant varje kvart. En försäljning av betar liknande detta utrop underblåser handeln med elfenben, som utgör en extremt skuggig del av "antikmarknaden" Googla några minuter på "ivory for sale". Blir ni inte mer eller mindre illamående så kanske det är dags för Big Game Hunting-jaktresa till Afrika?


-------------------------------------------------------------------
Passar ni på afrikansk storviltsjakt så kan ni ju alltid ringa till OKQ8 i Brösarp och därefter till och med besöka den fina lilla orten. Samtalet lär ni inte glömma i första taget, eftersom Den Oefterhärmlige Herr Ranelid har pratat in telefonsvararmeddelandet. Det är e p i s k t. (Hur många personligt utformade telefonsvararmeddelanden finns det (kvar) i Sverige år 2019? -Överhuvudtaget?) Samtalet till bensinstationen genomförde jag en tid efter Antikmässan i Älvsjö, eftersom jag ville veta vad som hände med den fina svarta schnauzern jag lämnade in där, måndagen före Älvsjömässan i februari. En tvärnit vid södra infarten till Brösarp och häpp, så satt den fine lille herrn i mitt knä medan jag sökte efter någonstans att lämna in honom, för att undvika trafikdöden vid den 90-väg som han valt att schnauzra invid. Dessvärre vet jag än idag inte vem som hade blivit av med hunden. Men han lär ska ha återbördats till sin ägare, vilket räcker för mig.

Besök Brösarpsmässan! Det ska jag göra. Den 29-31 mars utökas Brösarps 700 invånare med ett par tusen tillresta prylälskare. Det som lockar, är mer specifikt orörda antikviteter. Alltså antikviteter som inte är "fixade", övermålade eller konstiga på något vis, utan riktiga, med SJÄL. Lisa Larsson-samlare göre sig icke besvär, däremot så lär de som söker det Där Speciella Föremålet med karaktär få sitt lystmäte. Antikviteter med cojones. Googla på det. Cojonesantikviteter.









Kanske ses vi där?


--------------------------------------------------------------









Fotnoter:


Jag har några få mycket goda vänner i utlandet. En av mina allra käraste vänner lärde jag känna i Sydneys Red light district, när vi som mindre bemedlade backpackers jobbade där och delade lägenhet, 1989. Ungefär 12 år senare hade vännen blivit lyckad författare, flerbarnsfar och skulle gifta sig, tillbaka i fäderneslandet England. Min present till brudparet blev något jag själv älskar och använder näst intill dagligdags. På sidan 476 i McConnells absurt läckra bok, sprängfylld av kunskap tillika roliga historier, finner ni en närmast identisk; A wrythen carafe, från Glasrike, det vill säga Småland. Ett föremål mina vänner använder frekvent och ofta talar om hur mycket de älskar. Så jag är rörande enig med Andy, det är något alldeles extra med karaffer. (Tänk förresten om det var vikingarna som lärde engelsmännen att dekantera alkohol!? Det vill jag tro).


Några dagar efter hemkomst från Älvsjömässan i februari åkte jag till ett av mina mer lokala auktionshus, -nota bene; i egenskap av pånyttfödd skånepåg- för att hämta några köpta varor som de snällt låtit ligga ett par dagar över tiden. Jag hade till min förskräckelse upptäckt en "Hjort-pall" till salu hos detta auktionshus kvällen innan jag åkte dit. När jag kom dit frågade jag efter pallen, men den var då tillbakadragen av Chefen för auktionshuset eftersom han hade blivit tipsad om senaste Antikmonologen, "...och inte ville ha något skumrask hos sig". Resolut. Bort med ärtaspögena!


Antikmonologen ber om ursäkt för dålig layout samt typsnittsvariation i detta blogginlägg. Dessvärre är det mer regel än undantag numer, i detta bloggverktyg.






Källor:
http://auktionsverket.se/nyheter/smycken-traffa-vara-specialister/
https://www.barnebys.se/blogg/lauritz-koper-tillbaka-stockholms-auktionsverk-1/










söndag 10 februari 2019

Aktiebolaget ruffelbågar vidare

Lite undersökande journalistik borde vara en bra inledning på ett nytt år. Eftersom undertecknad gått och blivit skåning på riktigt så blev därför ett inköp av ett antal enkla trädgårdsstolar i slutet av 2018 en förevändning så god som någon att bege mig till södra Halland, just norr om norra gränsen till mitt nya hemlän Skåne. Den 5 januari körde jag till Heberg, norr om Halmstad. Stolarna blev förvisso inte så billiga på grund av lång transportsträcka, men jag ville dit. Inget ersätter en fysisk visit.



Betalning var redan avklarad över nätet, så vid uthämtningen började jag ställa lite frågor till herrn som lämnade ut mina stolar.

"Hela hem och bättre objekt". Låter bra.

Jag frågade om han ägde auktionshuset.
-Joo, jag och frun.
Är det mest dödsbon ni handhar?
-Jo, nästan uteslutande.
Hördu, jag skriver en blogg om Antikbranschen och jag har blivit kontaktad av många av dina kunder. De är minst sagt upprörda.
-Jaha? 
En närmast norrländsk fåordighet lägrade sig nu.
Jaa, du säljer bland annat pallar som är exakta kopior efter känd design av Axel Einar Hjorth.
-Och?
Tycker du det är okej att katalogisera dem som "Pall", med 100 kronor i utrop, helt utan övriga kommentarer?
[I mycket upprört tonfall:] -Ingen som varit på visningen är missnöjd! Och alla som har hört av sig har fått reda på att de är nya! Nya är dom!
Jaha, men hur går dessa nya pallar ihop med era så kallade dödsbon då?
-Jaa, de kommer från enstaka inlämnare.
Samma inlämnare? Du måste väl ha sålt minst en fem-sex stycken de senaste åren?
-Nä, de är flera (inlämnarna åsyftas). Men de är gjorda på samma ställe.

Jaha, vad intressant! Vardå?
Danmark, tror jag.
Okeej? Men borde du inte kommentera att de är senare kopior av känd design?
-Nä, det kan jag inte. Bukowskis och Auktionsverket gör inte det när de säljer den. Då vill inte jag det (heller). Det får jag inte.

[Här tar jag upp min mobiltelefon och tar en bild på Olof Johansson. För det är så ägaren av Hebergs auktioner heter. En av de två.]

Foto:Råd och Rön.

Hebergs ägare vill inte heller vara med på bild. Foto: SvT, (HippHipp).

Okej, sa jag. Nu är det så att jag vet att du ljuger mig rätt i ansiktet. [Stor tystnad, utan trumvirvel]. Alla som har hört av sig har inte fått svar. Jag har blivit kontaktad av en oerhört upprörd köpare av just diskuterade möbel för flera år sedan och även i julhelgen av en i branschen mycket aktiv person. Båda har mailat dig -helt utan respons.
-Ja just ja, det, det stämmer. Jag hade så mycket att göra i julas, så det var ett par som inte fick svar. Du tycker inte att du skulle nämna att det inte är originalmöbler det rör sig om då?
-Nä, varför skulle jag det? Jag gör inget fel. Och nu har jag bara en kvar och sen ska jag inte ta in fler.
Oj, en till? Så du ska sälja även den som "Pall, 100 kr"?
-Ja, det är många som inte har råd med originalet och tycker att 13.000 kronor är ett bra pris.

Tror du på det själv, frågade jag.

Svaret uteblev, Olof vände i stället ryggen till och drog igen porten. En talande bild. Antikmonologen har tidigare diskuterat Heberg och Hjorth, exempelvis här.

Aktiebolaget Ruffel och Båg bågar vidare, även så år 2019.

"Hebergs Auktioner AB är ett av Sveriges modernaste auktionshus"
Så står det på hemsidan. Så jättemodernt att man säljer moderna kopior också...

Jag tror minsann jag tittar in på Hebergs nätsida i skrivande stund. Få se nu. Eftersom jag -självklart- aldrig mer kommer att handla hos dem så gör jag heller mig i vanliga fall inte besväret att gå igenom deras auktioner på nätet. Men lite murvliskt nyfiken söker jag under rubriken möbler: Oj, här är något som sprungit iväg, vad kan det vara?

100 kr i startpris.


"Pall, Samtida, 100 kr". Klubban faller den 10 februari 2019.
Men titta! Nu har ett viktigt ord tillkommit sedan Antikmonologens januari-besök; "Samtida". Detta innebär att någon vill betala 23.000 kronor plus 30 kr i slagavgift för denna "Pall, utrop 100 kr", kommenterad för första gången av Hebergs som "Samtida".



Exempel på tidigare Hebergs- såld "100-kronors-pall", utan epitetet "Samtida"...


Olof Johansson vill inte vara med i Antikmonologen. Så fort Olof börjar kalla en spade för en spade så slipper han det. Eller som i detta fallet "kopia efter" eller liknande korrekt, icke missledande, katalogisering.

Vän av ordning kan undra varför några intressenter bjuder upp denna pall till 230 x utropspriset. Sannolikt så tror åtminstone två personer att auktionshuset har dragit fel slutsats när de skriver "samtida" om möbeln. Dessa två, eller i alla fall den som vinner budgivningen, vill ha en originalmöbel av den extremt hajpade Axel Einar Hjorth till -ett i korrekta sammanhang- reapris. Antingen för att leva med den eller för att sälja den vidare till ett mycket högre pris. Eller så kan det röra sig om pengatvätt. Eller så är budgivningen riggad. Eller så... Ja, det råder ingen brist på varianter. Att Olof Johansson står och säger till mig upprepade gånger att alla hans kopiepallar av Hjorth är moderna, men fram till dagens auktion inte kunnat skriva detta i sina katalogiseringar är icke etiskt försvarbart och totalt oseriöst. Detta beteende förstör hela vår bransch.


-----------------------------

År 2015 sålde Artcurial följande par av ifrågavarande pallar för 18.850 Euros, det vill säga drygt 170 tusen svenska kronor. Var de gjorda i "Danmark", initialt sålda/köpta på Hebergs?

You tell me.




Immaterialrätt, Copyright och upphovsrätt är inget man snackar bort. Att låtsas som det regnar i egenskap av Auktionshusägare är självklart alltigenom negativt för alla parter i konst- och Antikbranschen och ännu mer, tillika en skandal. En gång är som bekant ingen gång, men att hålla på som Olof Johansson gör ska inte vara tillåtet eller ens möjligt i en seriös(?) bransch.

"Hela hem och bättre objekt mottages" säger Hebergs Auktioner. Då måste dessa kopior av pallar i Axel Einar Hjorths Utö-serie av Johansson tillskrivas gruppen "Bättre objekt".

Kloka människor förstår att förekomsten av förfalskningar förstör marknaden för alla föremål; äkta och falska, eftersom folk drar öronen åt sig. Ingen människa vill bli blåst. Hebergs upprepade försäljningar av dessa kopior, -kalla det förfalskningar om ni vill, förstör marknaden för de som eventuellt råkar ha en äkta till salu. Senast igår, den 9 januari 2019, såg jag en handlare i södra Sverige som lade upp exakt en sådan omålad pall, attribuerad till Hjorth, på Instagram. Äkta eller falsk? Tillverkad i Asien för tio år sedan eller Sverige runt 1930?

Jag vet inte. Och är inte heller -längre- intresserad.


Breaking news:
Den samtida pallen med värderingen 100 kr såldes idag, den 10 februari 2019, för 35.000 svenska kronor. Är det bara jag som undrar vem som betalar de pengarna för en NY träpall, med en tillverkningskostnad på -högst sannolikt- någon tusenlapp? Och var hamnar denna möbel? Jag gissar att den rullar till någon mycket förslagen persons verkstad, där det kommer att hamras, stålkulebadas och färgas så det står härliga till. För att få till just Den Där Magiska Naturligt Åldrade Manhattan- eller 8:e arrondissement-patinan som uppskattas SÅ av kunder med snuskigt många platinaplastkort...




--------------------------------------------------------------------------------



För er som kan rekommenderar jag i stället för Hebergs, innerligen ett besök på Sveriges samt Skandinaviens största Antikmässa, den i Älvsjö kommande vecka, den 14-17 februari. Där kan ni hitta allt ni söker och ännu oftare det ni inte söker, bland likasinnade(?) prylälskande galningar som er själva... Och köper ni inträdesbiljett över nätet så sparar ni en slant. Hoppas vi ses där, jag står i Cederqvist Antik & Vins Monter; C 25:61. Väl mött där!

Köp föremål av dem ni litar på och respekterar ety det lönar sig i längden. "Längden" blir dock allt kortare eftersom färre och färre personer håller på med konst och antikviteter. Antikmässor är en utrotningshotad företeelse. Så passa på.



----------------------------------------------------------------------------





-------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:
Inte minst i utlandet är Axel Einar Hjorths möbler alldeles oerhört eftertraktade. Ponera att någon fransk eller amerikansk inredare/antikhandlare/samlare sitter och surfar på svenska webb-sidor och hittar denna "Pall med utrop 100 kronor", som ser ut exakt som originalet och möjligen är benämnd som samtida. Då är det lätt för vederbörande att köra en chansning och hoppas på att det lilla auktionshuset på landet har gjort fel och nog inte vet hur gammal den är, och därför bjuder upp den till mer än marschhöjd... Exakt samma problematik föreligger vad anbelangar -exempelvis- orientalisk keramik. Marknaden för afrikanska masker är körd i botten på grund av ohemula mängder förfalskningar, sålda på svensk marknad sedan tidigt 1970-tal; Av huvudsakligen en enda aktör. -Som tidigare diskuterats av Antikmonologen.

Källor:
Mail från flertal köpare/kunder hos Hebergs riktade till både Hebergs och Antikmonologen.
Ett stort antal telefonsamtal med berörda kunder/potentiella kunder hos Hebergs.
https://www.prv.se/sv/varfor-immaterialratt/ordlista/copyright/

lördag 8 december 2018

Grand Antiques, Tidös leksaker, Kenji Komatsu, Lamms rövkyss, UAK:s nya elfenbensskandal, Bruun R:s brainstorming och nya Nationalmuseum-med elfenbensskandal!

Sveriges utan konkurrens mest rotlösa Antikmässa hölls i år på Liljevalchs; Grand Antiques.
Följande lokaler har jag själv besökt med GA som mål; Grand Hotels Vinterträdgård (gissningsvis tidigt 90-tal, då den bör ha haft rekord i antal utställare), Nordiska Muséet, Skeppsholmskyrkan, Millesgården. Säkert har jag missat någon ytterligare lokal.

Uppenbarligen skulle Blå Porten, anrik restaurang/café nästgårds, ha varit färdigrestaurerad samtidigt som Liljevalchs återinvigdes efter extensiv renovering, men det gick i stöpet.

I framtiden torde samspelet mellan Blå Portens restaurang och Grand Antiques te sig självklart och kanske kan besökarna rentav gå obehindrat mellan de båda attraktionerna redan nästa år? Det hyste åtminstone flera av SKAF:s rävar förhoppning om. Jag pratade med merparten av handlarna på denna mycket vackra mässa och de lät löjligt nöjda med lokaler och givna förutsättningar. Det enda möjliga negativa var att det under vernissagen blev väl varmt och syrefattigt på grund av stort antal besökare. Förvisso ett så kallat I-landsproblem. Lokalerna är erkänt vackra och oerhört ändamålsenliga; högt i tak, bra rymd och ljus och centralt placerat. Dessutom ligger alltid en förväntad air av flärd över ett Liljevalchsbesök. Carl Bergsten kunde onekligen sin sak, när Liljevalchs uppfördes, 1916. 

Ivrigt rödpricksklistrande Mikael Skaj. I motljus.

Skajs monter var en Tour-de-Force i museala föremål (dumt uttryck, men ni förstår) med många röda prickar, tidigt under mässan.

Alltid lika imponerande är också Paul Jacksons montrar och denna utgjorde definitivt inget undantag. Jacksons rum gav ett närapå sakralt intryck med en uppsättning om sju högsträckta silikontrycksfoton på plexi av den finske konstnären Ola Kolehmainen, föreställande mosaikklädda väggar av Forseths design i Stockholms Stadshus. Som grädde på moset kunde Paul erbjuda ett läckert bord i mosaik av den store Forseth. 



---------------------------------------------------------------------------------

Under hösten har Antikdagen i Solnahallen besökts, samt även Uppsala Antikmässa (Knivstamässor) i Fyrishallen. Alltid lika trevliga mässor. 


Icke prismärkta varor i Solna ledde till uteblivna köp.
Generella iakttagelser är hur frustrerande det är med säljare som inte har prismärkta varor i montern. I Solna var det en handlare med stor monter som inte hade några priser alls. Intrycket blir att olika människor ges olika priser. Totalt oseriöst. Där ska arrangören gå in med murbräcka och slänga ut säljaren. I Uppsala var det någon säljare förra året, 2017, som hade kraftig rea på allt från början. Jag tror det var 30% på alla varor, det är inte heller särskilt lyckosamt och leder ofta till frustrerade kollegor och kunder. Viktigt är att arrangörerna har en fingertoppskänsla, känner av liknande felaktigheter och snabbt stämmer i bäcken.

Keramikkännare i Uppsala. Alltid munsbitar på deras bord, särskilt gällande Upsala Ekeby


---------------------------------------------------------------------------------

Äntligen har Antikmonologen tagit tid att besöka ett av Stockholms senaste tillskott på Museihimlen, även om en aversion mot att kallas just "Museum" initialt noterades från ifrågavarande -Leksakssamling. Om man nu ställer ut en väldig massa föremål av hög kvalitet i därför speciellt designade lokaler så bör man nog inte vara helt avvisande inför epitetet Museum.

Mot Sherwoodskogen! Nåja, leksakerna i alla fall...
Efter att ha tillbringat en dryg timme med en nybliven nioåring och en kvart-i-två-åring på Tidö leksakssamling eller Bergrummet, som ägarna insisterar kalla det, så har de inget att skämmas över. Jag har varit i lokalerna tidigare och noterat den säregna layouten och designen av lokalerna. Det man lyckats med från Tidös sida är imponerande, väldigt imponerande.

En genomskuren Volvo Amazon blir till Sveriges snyggaste utställningsmonter, fantasieggande för både barn och vuxen.

Förutsättningarna är en enorm samling av leksaker och uppenbarligen en rejäl hög med pengar, för krutet har använts, inte sparats på. Branschledande konsulter och experter har varit delaktiga i arbetet med museet. Mitt enda frågetecken under mitt besök var var kulan var. Nämligen utgör en leksakskula som rullar genom museet i därför avsedd ränna själva ryggraden i upplägget. Men de timmar jag och mina barn var där så var kulan tydligen på annan lokal. Eller på något annat kul.

Spegel, spegel, vilken Barbie är snyggast?
Under besök i detta totalt objektcentrerade och spännande museum blir man i sällskap med barn bryskt påmind om att man är en sentimental prylnörd, som står och fånpekar på något fint från anno dazumal. Medan hon hellre(?) upptäcker interaktiviteten på pekskärmarna som pedagogiskt berättar om livet -och prylarna- från förr. 

Frågan är vilken ålderskategori som är målgruppen för detta museum. -Egentligen..?
---------------------------------------------------------------------------------
Höstens konsthantverksfavoritutställnig blev för undertecknad en svårdefinierad sort  på Konsthantverkarna vid Slussen. 

Japansk filosofisk träutställning i stark kontrast till Slussens byggkaos. Sånt behövs!
Upphovsmannen, Kenji Komatsu, en Japan som i omgångar varit verksam i Sverige, har lekt skickligt med sinnet och fått till en utställning bestående av en mängd organiska, husliknande former. Ofta frustande obstinata i sin egensinnighet, vansinnigt skickligt skurna och sandpapprade till sinnlig perfektion. Jag träffade aldrig konstnären, men han lär ha mycket bestämda uppfattningar om sina kreationer och vad de skulle brukas till. Eller inte. Surrealismen kryper i hans galna bjälklag, likt vårstinna humlor. 

Tvärnitande buffelhus på den Slussenska prärien.
Jag hade turen att vid ett av mina besök få njuta av spontana betraktelser från en grupp supermysiga besökare från Sundbyberg, varav en del led av diverse funktionshinder. Deras tolkningar av svårfångade objekt var sublima. Såklart. 

Ett hus där det bor äpplen.

Mumindalens arkitekt euforisk av lattjo svampar. Icke. Men det skulle kunna ha varit så!

En rocka blev en en safarihatt blev ett hus. Kenji Komatsu!

---------------------------------------------------------------------------------



För ett par dagar sedan gjorde TV4 ett inslag i sina nyheter om att flera svenska större Auktionshus sade nej tack till försäljning av kinesiska gravfiguriner som saknade proveniens. Dock svarade Antikprofilen Peder Lamm på annat sätt, vilket ledde till nöjda TV4-journalister och så kallat "bra TV". Detta på grund av Lamms (något) raljanta ton. Han ifrågasatte det faktum att det inte finns ett faktiskt regelverk, utan bara rekommendationer. Icke-initierade journalister och TV-tittare blev sannolikt upprörda. Smidig som ett av världens största landlevande däggdjur i en porslinsaffär sa han också "kyss mig i arslet" med en inlevelse och sväng på klacken som inte var långt efter Sten Bromans inlevelse när det begav sig. Ett antal liter kvällsvätskor hamnade nog i vrångstruparna uti Svea Rike denna afton.



Men var det då hopp i galen tunna av Lamm? Ja, åtminstone tyckte unge herr Bexhed, VD för Uppsala Auktionskammare (UAK), det. Han intervjuades också samma dag av TV4- nyheterna och tyckte inte att Lamm gjorde rätt. Ett sådant beteende skulle inte accepteras av Sveriges Auktionsföretagsförening sade Bexhed med emfas och kraftigt höjt ögonbryn. 

Att Sveriges Auktionsföretagsförening torde vara en av Sveriges mest inaktiva föreningar har konstaterats av undertecknad redan för många år sedan. Samma förening räknar på hemsidan den 7 december 2018 upp W.A. Bolin som en av sina åtta medlemmar. Bolins som mig veterligen lade ner sin auktionsverksamhet sommaren 2017...

Att unge herr Bexhed mästrar Peder Lamm är mer tragiskt än komiskt, beaktande hur UAK har sålt exempelvis kinesiskt konsthantverk de senaste 15-20 åren. 


Fredagen den 7 december 2018 har Uppsala Auktionskammare den sällsynt dåliga smaken att i sin Internationella Kvalitetsauktion till försäljning utlysa en 13 centimeter hög kristusfigur skuren i elfenben. Katalogiserad av personal vid UAK som följer: "Kristusskulptur Indo-portugisisk skola, möjligen Goa. Sannolikt 1700-tal. Elfenben. Skuren samt delvis bemålad. På senare kolonnformad sockel. H 13 cm."

Elfenbensarbete. Sannolikt 2005.

Min övertygelse, baserad på dryga trettio år i antikbranschen och utbildning i Sverige och England, är att denna figur är gjord i Hong Kong under de senaste 10 åren. Att sockeln inte har formen av en kolonn, utan snarare ett korintiskt kapitäl, lämnar vi därhän. Att UAK:s personal säger att den kolonnformade sockeln är "senare" är jag helt enig om, men meningsbyggnaden fallerar ändå. -Eftersom jag anser att sockeln och elfenbensfigurinen är med varandra absolut samtida



Marty Feldmans mindre kända bror(?).

Elfenbenspatineringen ser helt igenom nygjord ut. Färgrester överallt! Gossens utseende lämnar övrigt att önska. Han är kraftigt skelögd och har ett för Jesusbarnet atypiskt, förvisso charmigt, underbett a lá Bruce Springsteen -Intet ont om underbett- jag har bara tidigare aldrig sett ett på Jesusbarnet. 

Framförallt så är ansiktet och huvudet en kinesisk skulptörs -med vår samtids- tolkning, av hur ett (västerländskt) barn ser ut. Det är inte en för Goa-elfenben typisk figurin från 1700-talet; snarare långt ifrån. Gossebarnet har förvisso tio tår och tio fingrar, som en förlossningsläkare skulle ha utbrustit inför stressade nyblivna föräldrar. Men, händerna ser mer ut att ha beklätts med styva grillvantar från närmaste byggvaruhandel. Patineraren har varit väldigt frikostig med cinnoberrött och barnets högra bröst har fått en extra släng av frikostigt tilldelat läppstift. De blå ögonen har nyligen målats väldigt blå, om än i väldigt varierande utsträckning på respektive ögonglob.

Marty Feldman, en karaktärsfull man, stilig som få. Foto: Pinterest.com

Vad är min poäng med att ifrågasätta denna katalogisering av UAK då? Poängerna är många och jag har skrivit spaltmetrar om detta de senaste sju åren. Det tjuvskjuts en elefant ungefär var femtonde minut. Fortsätter det i samma takt, vilket allt pekar på, så är elefanterna borta om ett par generationer. Världens störta landlevande däggdjur som gått på jorden i sannolikt miljontals år. Borta.

Denna högst tveksamma "antikvitet" sanktionerar försäljningen av illegalt elfenben. UAK kommenterar inte med ett enda ord proveniensen. Kan ni förstå det? Ett föremålsområde som Skandinaviens samtliga auktionshus närmast har slutat att ta in till försäljning. Jag agerar rådgivare åt ett antal auktionshus och de tackar samtliga hellre nej till elfenbensföremål, uppstoppade djur och noshörningsföremål än att eventuellt tjäna några tusenlappar. Utan att rådfråga mig.

UAK har gjort bort sig tidigare, vad gäller elfenben. Två gånger har -TV-profilerna- Knut Knutsons och Magnus Bexheds UAK åtalats i Tingsrätt och Hovrätt och friats båda gångerna. De friande domarna till trots, så påstår jag att de borde ha fällts. Vilket jag skrivit extensivt om. Åtalen var summariskt framlagda av två olika åklagare och framförallt så är regelverket en sörja av godtyckligheter. Alla godtyckligheters heliga moder är det som kallas för "Antikundantaget". Vilket är något alldeles oerhört fantastiskt och innebär att ett auktionshus EGNA experter får avgöra huruvida eller inte ett föremål de facto är tillräckligt gammalt eller inte- för att få säljas i enlighet med givna riktlinjer. Det i elfenbenssammanhang viktiga året är 1947. Allt som inte kan bevisas vara från före det året får ICKE säljas, enligt CITES-överenskommelsen. Det jag skrivit spaltmetrar om är ju också hur fantastiskt skickliga elfenbensmästarna som skapar konstföremål är. Skickliga på dels att karva till (mer eller mindre) bra stilkopior av antika föremål, men tillika fantastiskt skickliga på att patinera elfenbenet för att få det att se gammalt ut. Men de är uppenbarligen inte alltid så bra, om ni förstår vad jag åsyftar...

Så visst hade Peder Lamm rätt. Det finns rekommendationer, men inte underskrivna lagar. Att Lamm diskuterar gravfiguriner och jag elfenben spelar mindre roll. Grundproblemet är exakt detsamma; luddiga rekommendationer, godtyckliga regler och bristande etik och moral i jakt på profit. Knut Knutson, Magnus Bexhed och deras alldeles egna Kina-expert Charlotte Widenfelt har satt ett förväntat slutpris på Goa-Jesus till 12.000-15.000 kronor. Om den klubbas för 15.000 så innebär det runt 4000 kronor i intjänad slant för personalen att dela på. 

Jag citerar här en känd Antik profil, förlåt Antik-profil, och säger Kyss mig i arslet. Min tyngsta poäng i denna utvikning om Goa-Jesus är nämligen; ÄVEN om jag mot min förmodan har helt uppåt väggarna fel i min expertisering av utrop nummer 1121 i dagens (7 december 2018) auktion så är det urbota dumt av ett av Sveriges största Auktionshus att ens försöka sälja ett dylikt föremål. Infantilt. Skämmes tamejfaan!


I förra veckan slog Bonhams och strax därpå Sotheby´s på stora PR-trummorna och sa att de aldrig skulle sälja noshörningshorn mer. Christie´s har redan tidigare tagit samma beslut. Anledningen till de förstnämndas beslut var en nära förestående auktion i Hong Kong, med hundratals objekt av noshörningshorn. En auktion som skulle ha inbringat sannolikt hundratals miljoner kronor. Varför drog Bonhams tillbaka hela auktionen i elfte timmen då? Jo, för att enorma mängder människor skrev på upprop i sociala medier mot just den specifika auktionen. Populärt uttryckt en så kallad Shit storm. Och vilket genomslag det fick! Mitt namn var ett av alla tiotusentals. Såklart. Över 60% av jordklotets alla djurarter har dött ut sedan 1970-talet. Det är ingen lek.




Fyra tusen kronor Knutte, är du förb----t gniden? Om någon vänlig själ köper Goa-Jesus så är det lätt som en plätt att exakt datera honom. WWF, är det inte på tiden nu? Ett stenkast ifrån UAK ligger nämligen Sveriges enda laboratorium som kan kol-14 datera liknande föremål och se hur många kärnvapendetonationer materialet genomlevt. Detta har jag också skrivit extensivt om tidigare. Ironiskt nog så är kostnaden för dateringen i laboratoriet ungefär densamma som slanten UAK får i kommission vid -eventuell- försäljning.

Uppenbarligen Uppsala Auktionskammares inställning till elfenbensproblematiken.

För övrigt är Svenska Auktionsföretagsföreningens OCH Uppsala Auktionskammares etiska regelverk i starkt behov av en uppfräschning. Milt uttryckt.

BREAKING:
Denna blogg skrevs i huvudsak innan UAK:s auktion ägde rum. Goa-Jesus klubbades för 11.000 kronor. Är kommissionen på cirka 2.500 kronor väldoftande, Knutson, Bexhed et al? Själv anser jag -i motsats till talesättet- att pengar de facto luktar. Dessa 2.500 kronor stinker. De stinker av nyslaktad elefant och utrotning av arten.
---------------------------------------------------------------------------------


När Bruun Rasmussens (BR) ledning hade sitt senaste ledningsmöte tror jag det ägde rum på deras mest grandiosa Jule-Frokost efter ganska många lille en... 

Frokostbränsle för Bruun Rasmussens tankesmedja..(?) Foto: Drinko.se

I något som kan liknas vid en pressrelease daterad den 6 december tycker man att man kommit på något fantastiskt, nämligen... trumvirvel med passande musik... Direct Auctions (DA) Tada!!! 

Det nya med DA är att säljaren av föremålet själv tar bilderna i hemmet. Sedan ligger det där tills det klubbas utan någon fysisk visning och skickas därefter av säljaren till köparen. BR:s experter katalogiserar föremålet utifrån bilder och tar efter försäljningen "en något lägre kommission" av säljaren och köparen. Säljarnas bilder kan bli spännande och spörsmålen är definitivt fler än svaren i denna sak. To be continued. Eller inte. Hur vet man ens att föremålet existerar?? Kejsarens nya kläder. Få se nu. Vem var det som skrev den lilla historien..?

"MEGET dejlige Solbriller, 800 kr". Foto:Expressen.

Man vill uppenbarligen ta över en bit av den privata försäljningssektorn. Detta torde innebära att BR:s experter får otroligt mycket mer att göra. Elaka branschtungor gör gällande att BR:s väntetider är hemska innan Direct Auctions blivit verklighet...

----------------------------------------------------------------

Låt mig avsluta min sista(?) Stockholmsskrivna text med några ord om ett besök på alldeles nyrenoverade Nationalmuseum. 

Jättevackert och fantastiskt i all sin prakt. Fem års stängning av Institutionen och tung prislapp på arbetet leder onekligen till höga förväntningar. 

Garderobskaos blev första erfarenheten, med alla låneskåp upptagna och kö till en ledig galge för rock och hatt. Jag förstod heller inte hur man skilde ett ledigt skåp från ett upptaget... Förhoppningsvis barnsjukdomar -för 152-åringen. Sedan snabbt upp i färgglada salar för att titta på konsthantverk man längtat så efter. Noll information om 90% av allt glas, porslin och annat smått och gott. Informationsskyltar för konst sitter i huvudsak uppe, men till allt annat måste en APP nedladdas. En vaförslag? (En APP. En sådan som inte fanns när de flesta av oss var små, men som nu håller på att ta över vårat plastkortssamhälle. Det där samhället där storebror ser oss hela tiden. Om den lede Fi en dag kommer så måste vi komma ihåg att kamouflera av-och-på-knappen. Väl.)

Det grönvita fatet längst ned i bild pratade jag om med ett äldre par. De hade just upptäckt det och var stolta som tuppar när de förkunnade att det faktiskt var gjort av deras dotter, som är konstnär/keramiker! Gissa om de också tyckte att avsaknaden av infolappar vid alla föremål var botten...

Sorgligt tycker jag, att det ena har ansetts måste utesluta det andra. Jag vill inte gå med mobilen i högsta hugg hela tiden. Jag vill kunna vara obeväpnad och se info om alla föremål som intresserar mig i direkt anslutning till föremålet..! Hulda 76 och Bertil 67, vill titta på Rörstrandsporslin från 1800-talet utan APP. Och många med dem. Gör om, gör rätt och gör det fort Nationalmuseum! Än har inte montrarna dammat igen (nåja, inte alla i alla fall...se nedan...).


Hellre ett skitigt hus än ett rent helvete? Glipan är en centimeter mellan pansarglasen och dammtäcket ligger tjockt, efter 1,5 månads öppethållande.
Sedan hade ett gäng montrar öppna glipor konstruktionsmässigt, mellan väggar. Således en tråkig matta av damm på hyllor och föremål. Jag trodde inte mina ögon. Det måste väl göras om? Till vilken kostnad..?

Ryska ikoner, ytterst sköra på månghundraåriga träpaneler. Hur lång tid innan någon ristar något fränt budskap med en morakniv? Svängande rullatorer och handväskor var legio, vid mitt besök. Den största faran är generellt besökare/föredragshållare som pekar på konstverk med hårt och vasst objekt, av typen kulspetspenna.

Men det som förvånade mig alldeles oerhört var hur oskyddad den stora merparten av konsten i museet är. Folk går helt nära oljemålningar som ofta är värda många miljoner kronor styck. Stöldrisken är möjligen inte så stor. Sannolikt dels på grund av att konstverken är rigoröst fastsatta, inte endast "upphängda" och sannolikt också på grund av sensorer och moderna larmsystem (förhoppningsvis). Dock är det förvånande att se konst på enstaka decimetrars avstånd, helt utan skyddsmontrar. Ingen yta i en storstad är ju längre okluddrad eller orörd av mer eller mindre "konstnärliga individer" med vurm för att göra avtryck i sin samtid.

Hukande kvinna beundrar originalarbeten av Carl Larsson. Notera skuggan av kvinnans kropp, bildad av elektriska spotlights som belyser akvarellerna. Hualigen! Ständigt belysta akvareller ska inte förekomma. Månne är det speciallampor, men hur ska de INTE bleka akvarellerna? Jag känner inte till svaret. Det kan ju INTE vara så fel som det verkar på Nationalmuseum, väl?

Dessutom förvånades jag av att se en vägg med centrala verk av en av Sveriges mest älskade konstnärer, Carl Larsson, belysta med spotlights. Varför? Akvareller på papper bleks mycket snabbt, på ett par år så försvinner kraften i färgen helt...

Genusperspektiv ligger mitt i fållan år 2018 och illustreras i infotexten för vidstående skulptur:


Ord och inga visor om objektifiering och begär; om Åkermans nakna flick/kvinnoskulptur.

Jättefint att inkorporera samtida måleri med föremålen. Känns självklart när man ser det i verkligheten.

Zorns ikoniska Midsommardans hängd över Peter Johanssons installation How to cook a souvenir... Skivade dalahästar i gladpacksförpackningar. Ett Nationalmuseum med humor. I love it!

Nationalmuseums idealbesökare? Sannolikt App-älskande generation. Vi -stofilerna(?)- tittar på föremålen i montrarna. Kidsen, om uttrycket tillåts, sitter i en soffa på museet och kollar appen, eller gör de det..?
----------------------------
Uppenbarligen så är genustänket högt prioriterat på Nationalmuseum. Då tycker vän av ordning att Sveriges viktigaste och tyngsta(?) kulturella institution också kunde konfrontera andra viktiga ämnen med klokskap präglat av vår samtid.

Kvinna vänder ryggen åt elfenbensföremål utan information om ålder eller annat.

En japansk netsuke. Ny eller gammal? Inga kommentarer...

Det har man flagrant misslyckats med i elfenbensfrågan. Att det överhuvudtaget ställs ut till åskådande är allt annat än självklart. Här ställs dock mängder av föremål ut. Alltifrån möbler helt utförda i elfenben, till pokaler, figuriner och japanska netsukes. Detta utan att med ett enda ord kommentera den enorma problematik med galopperande illegal hantering med en produkt som i princip är olaglig över hela världen, men ändå sätts på piedestal i världens finrum, också på Nationalmuseum. Pinsamt, Nationalmuseum, pinsamt!

Elfenbensmöbel. Ny eller gammal? Bra eller dålig för elefanternas överlevnad? Det är inte många icke-initierade som vet..! Ett äldre par överhördes vid detta föremål; de var övertygade om att detta bordskabinett var helt nytt, eftersom det såg så ut. Vi hade en spännande och fin diskussion efter detta, där jag hade förmånen att få upplysa dem om föremålets ålder med mera... Att det saknades båda infotexter och Appar behöver väl inte tilläggas..?! Hur tänker NM egentligen?

Skärpning Nationalmuseum! Det är hög tid att nämna elefanten i rummet.


Gör en monter av era vackra och fantastiska elfenbensföremål HELT tillägnad elfenbensproblematiken! Upplys allmänheten, i stället för att -som nu- vilseleda dem. Visa att NM bryr sig om Cites. Det är 2018, inte 1792 när Konglig Museum instiftades, heller inte 1866, när nuvarande byggnad stod färdig. Jag ställer gärna upp som konsult. Då ska ni få mitt heterosexuella manliga perspektiv på hela frågeställningen. Och mycket mer.

-------------------------------------------------------------------------------

Nu flyttar jag och hela familjen till Österlen! Det blir Antikaffär på gården till våren, så väl mött! (Mer info kommer!)

-------------------------------------------------------------------------------



Fotnot:
Diverse problem med layout och typsnitt tycks mer och mer oundvikliga i detta bloggverktyg som kallas Blogger. Jag är den första att beklaga detta och ber om Ert överseende.

Källor: