Den gamla politiska surkarten (tack Marita Ulvskog...) angående flytt av Östasiatiska Museet lever tyvärr vidare. Av besparingsskäl vill några få personer slå ihop Östasiatiska Museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska Museet och flytta på dem. Idén är så allt igenom dum att det är genant. Snacka om kulturskymning..! (För bästa förförståelse, se lästips nedan (Wong, Rubin))
Den 31 maj ägde en omröstning rum i riksdagen. Oppositionen hade lagt förslag om att bevara museernas särart. 169 röstade för, 121 röstade mot, däribland alla MP. Två från S röstade med oppositionens förslag, och 17 från V lade ner rösterna, 1 från V röstade för oppositionens förslag. Det tolkas som att riksdagen röstat mot sammanslagning av Etnografiska, Östasiatiska och Medelhavsmuseets lokaler i Stockholm. Tack och lov! Resultatet av omröstningen är inte lagligt bindande, men praxis är att regeringen följer dem.
Ett flertal journalister har genomlyst problemet väl, men kulturminister Bah Khunke och överintendent Ann Follin ger sken av att idén är förträfflig. Statens Fastighetsverk och privata aktörer höjer hyrorna så till den grad att museer och andra kulturinstitutioner tvingas (överväga) att flytta. Ola Wong (Svenska Dagbladet) och Birgitta Rubin (Dagens Nyheter) har båda penetrerat problematiken och pekat på pinsamheter och absurditeter. Statens Museer för Världskultur är uppenbarligen en toppstyrd gigantisk koloss bestående av ryggkliare och ryggdunkare, där ingen vågar säga ifrån eller ifrågasätta av rädsla att bli av med jobbet. (Vilket många också blivit...)
Läs gärna Ola Wongs artiklar i ämnet, eller Birgitta Rubins utmärkta artikel om idiotin som rättesnöre (dock mitt ordval, inte hennes). Det är oerhört beklämmande läsning och manfallet av kvalificerad personal från museerna är stort. Follin böjer på formuleringar för att få glaset att verka halvfullt, som om omgivningen vore imbecill. -När alla för länge sedan noterat att glasets innehåll redan är utspillt. Genant. Oerhört genant.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Konsthantverkarna
För er som har en timme över i Hufvudstaden de närmaste dagarna är en tur till Slussen en nödvändighet. Eleanor Lakelins utställning av magiska träalster tar slut på onsdag(!) (21 juni). Faktiskt så borde landets alla konsthantverksälskare vallfärda. Konsthantverkarna låter Lakelin begå Skandinavien-premiär i och med denna fantastiska utställning. Eleanor Lakelin är upptäcktsresande i material och denna resa skola icke förbises.
Anledningen till undertecknads besök var en åskstorms våta utfall. För att undgå skyfallet sökte jag skydd mellan möten, med min Ruth i änden av koppel; Hellre Konsthantverkarna än Gym eller halvskuggiga tavernor. Åtta meter senare stod jag uppslukad av former som vid första ögonkasten bedömdes vara keramik.
Överallt satt små -provocerande- skyltar som skrek "Var god rör ej", (ungefär lika subtilt smeksamma som medges ej dagen före lön vid kortterminal). Eftersom det taktila är av oerhörd vikt för att bedöma konsthantverk fanns endast en sak att göra. Tjugo sekunder senare hade jag haft näsan i ett antal vaser och skålar och förnimmelserna blev många och starka.
Blicken började flacka efter info-blad eller prislistor för att kunna greppa upplevelserna. Där bekräftades att alla objekten var av mer eller mindre exotiska träslag. Inte keramik! Det var nära tortyr att inte få känna på föremålen, men ju längre in i vandringen jag skred, desto viktigare blev doftupplevelserna. Något jag aldrig erfarit på en konstutställning tidigare. En verklig aha-upplevelse!
När jag nämnde detta för en av KHV:s intendenter frågade hon lugnt om jag doftat på de höga vaserna, som vore det den naturligaste av frågor. Eftersom så inte var fallet, stegade jag med nosen i högsta hugg mot ovanstående grupp av vaser. Doften var tungt mättat rökig och extremt frän, med påtagliga inslag av citrus. Genomgående enormt ovanliga dofter.
Denna utställning är fantastisk, både för konsthantverksälskare och vinnördar. Jubla över dessa organiska alster, frambringade till former som endast en kvinna från Wales var kapabel att se. Lakelin lär ha mycket goda förbindelser med brittiska arborister, som genast meddelar henne om fynd av spännande vrilar och missväxter på träd som ska fällas. Hon jobbar endast med trädslag från Storbritannien.
Eleanor Lakelin vid svarven. Foto: Konsthantverkarna. |
-------------------------------------------------------------------------------------------
Slut med öppen prisdatabank
Bukowskis Market har fattat
beslut om att inte längre öppet redovisa slutpriser på sålda föremål.
Fram tills för någon månad sedan kunde vem som helst gå in och titta på
"Avslutade auktioner" och se vad en föremålstyp sålts för, enligt det
specifika sökordet. Bukowskis har sagt att denna service "har
missbrukats" och att man därför tagit bort den. Nu ligger en varas
slutpris endast kvar ett par veckor. Vad "missbrukats" betyder i
sammanhanget är minst sagt oklart. Konkurrenten (kollegan?) Auctionet,
som för övrigt nästan uteslutande hyser ex-Bukowskis-personal, går
samtidigt ut och proklamerar att de minsann fortfarande står för
online-slutpris-arkiv.Slutpriserna hos auktionshusen kan också ses med oblida ögon, eftersom de ofta behandlas som "det enda rätta" och anges som rättesnören. Om en säljare saluför ett föremål för summan X, så är det inte ovanligt att den potentielle köparen invänder mot priset, med motiveringen att ett likadant/snarlikt föremål såldes hos AuktionHuset till priset Y och att därmed priset X är fel, eftersom priset Y bevisligen uppnåddes av AuktionsHuset. Antalet i variabler kan i sammanhanget onekligen variera.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Dålig katalogisering
Med katalogiseringar som följande, så är slutpriser fullständigt irrelevanta, Bukowskis:
"Troligen äkta pärla", "Briljantslipade diamanter" utan att ange carat? Utropet var satt till 12.000 kronor. Klubban landade på 1.000 kronor. Med andra ord så förblev hänget osålt. Undrar vad den säljaren tycker om Bukowskis arbetsinsats? Tror ni att slutpriset hade blivit en tolftedel av uppskattat värde om ordet "troligen" hade eliminerats? Tror ni att slutpriset hade blivit 1.000 kr om man angett exakt carat-tal för de briljant-slipade diamanterna? Det tror inte jag. Jag drar mig till minnes en auktion i Uppsala för några år sedan...
-------------------------------------------------------------------------------------------
Sagolikt auktionsföremål
-------------------------------------------------------------------------------------------
Sagolikt auktionsföremål
Den stora vinnaren bland auktionshusen vad gäller ståtliga objekt var i våras Bukowskis. Bland alla imponerande föremål var dock det jag föll mest för en synnerligen ovanlig spegel av naivisten Lim-Johan (Johan Erik Olsson från Lima i Dalarna, 1865-1944). Möjligen modest i jämförelse med alla förgyllda och skrikbasunerade ting, men vilken sagolik kraft och vilket uttryck i denna skulptur! För det är ju ett konstverk, en skulptur, ett närmast levande väsen det rör sig om. En dubbelsidig spegel, nästan en meter hög, med absurt placerade lådor. Månne är det den manliga motsvarigheten till pigtittare, en drängtittare således..!?
Undrar just vem eller vilken institution som var framsynt nog att köpa detta underbara föremål. Nationalmuseum kanske? Den som lever får se.
Lim-Johan själv, i sin glans dagar. Han kämpade sedermera med sinnessjukdom. Foto: Ovanaker.se |
Branddrabbad slottssamlare
För någon månad sedan brann det i två hus/slott,
som tillhör slottsekvilibristen Lars Sjöberg, tidigare intendent vid
Nationalmuseum.
Lutherska Bönhuset före olycksalig brand. Foto: Anders Lidén. |
Lutherska Bönhuset efter branden. Foto: Andreas Vestin/Läsarbild |
Antikmonologen ringde upp honom och frågade vad som hänt.
Lars Sjöberg. Foto: Christinehofslott.se |
-Slumpens vägar,
svarade Lars. Det hade eldats i närheten av Regnaholm (Finspångs
Kommun) och i det gamla Missionshuset i Bollstabruk (Kramfors) tror Lars
att skadegörelse kan vara skäl till branden. Mer än så kan eller vill inte Lars säga. Antikmonologen tackar för samtalet.
Brandskadat Regnaholm. Foto: Niklas Luks/TT |
-------------------------------------------------------------------------------------------
Pär Windahl, fortfarande fälld i domstol för Försök till bedrägeri. Dom fastslagen av Svea Hovrätt. Foto: Google.com |
Fastslagen dom
Tjugosjutusen etthundra tjugo (27.120 kr) kronor har slösats bort på grund av att Pär Windahl inte kunde godta Stockholms tingsrätts dom från den 16 november 2016. Windahls överklagan avfärdades eftersom Svea Hovrätt fastställde tingsrättens dom den 2 maj 2017."1: Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
2: Det som tingsrätten beslutat om beslag ska fortsätta att gälla.
3: Hovrätten bestämmer ersättning av allmänna medel åt (advokat) Elham Arshamfar (Windahls ombud tillika offentlige försvarare) till 27.120 kr. Av beloppet avser 20.466 kr arbete, 1.230 kr tidsspillan och 5.424 kr mervärdesskatt.
4: Staten ska stå för kostnaderna i hovrätten för den offentlige försvararen."
Vad "tidsspillan" åsyftar är för Antikmonologen okänt.
-------------------------------------------------------------------------------------------
BokrecensionerÄntligen har jag möjlighet att leverera ett par bokrecensioner som dröjt alltför länge. Hängmattorna finns sannolikt kvar och förhoppningsvis blir kommande sommar idealisk för bokläsning.
En layoutmässigt snygg och välskriven bok heter Barbie älskar Sverige, författad av Lotta Malmstedt och plåtad av Hans Jonsson. Boken är självskriven för alla Barbie-samlare, men härlig läsning även för de flesta roade av efterkrigs-Sverige.
På ett närmast självklart sätt har Jonsson placerat en uppsjö snajdigt uppsvirade Barbies i landskap som utgör mer eller mindre kända svenska 1900-tals landmärken. Exempelvis vid flygledartornet på Bromma Flygplats, men också ur grodperspektiv vid Turning Torso i Malmö.
Genomgående har Barbie-bilder i boken koncisa kommentarer om namn, beklädnad och datering, i närapå poetiska ordalag. Eller är det bara jag som njuter av rader som dessa?:
"Barbie Senior Prom (1963-64) Aftonklänning i isblå och sjögrön tyll med liv av taft och gröna skor med pärla, kombinerad med jackan Going To The Ball (1964-65) i vit teddy med konstgjord orkidé på axeln. Ken Saturday Date (1961-63) Elegant grå kostym med näsduk i bröstfickan, randig slips och svarta strumpor och skor".
Jag blundar tillfälligt och visst lät det som Camilla Thulins röst i TV:n över en Nobelmiddag. -Och banne mig hör jag inte samtidigt Hans Villius läsa högt från samma uppslag: "Katedralskolan, Växjö... En aula som ser ut att hänga fritt. Den minimalistiska klockan. Mer Bauhaus än så här blir det inte i Sverige. En perfekt plats för en skolbal"...
Boken är definitivt en fullträff i genren nostalgia. Inte minst fascinerande är historien om hur Varuhuset NK lyckades få, krävde snarare, ensamrätt på Barbie de första åren. Att författaren och fotografen är allt annat än dunungar med stor erfarenhet av popkultur och reklambransch är påtagligt från pärm till pärm och gör att boken rekommenderas innerligt.
Ett i många bemärkelser tyngre bokval utgörs av Markus Dimdals Art Nouveau från Rörstrand -Konstkeramiken 1895-1926. Dimdal är i grunden ingenjör som blev samlare av den omskrivna keramiken och insåg tids nog att det inte fanns tillräckligt skrivet om hans intresse. Kärleken till föremålen och en fallenhet för grundforskning ledde fram till ifrågavarande bok. Dryga fyrahundra språkligt välskrivna sidor om en mans kärlek till keramik kan möjligen -i andras öron- låta tungt. Tro mig, det är det inte. För det första avhandlar Dimdal Jugenderan, den mest svävande, konstnärligt naturalistiska av eror. För det andra är boken skriven med frustande upptäckarkärlek och forskarvurm, av den typ som endast få -lyckliga - någonsin grips av.
Markus berättar att keramikkärleken är den utan konkurrens djupaste av hans samlarvurmer och att de gått från akvarier i unga år via olika musikgenrer till orkidéer och kanske viktigast av allt; att själva forskandet kring tillverkningsbiten har varit roligast och till och med slagit jakten på nya föremål.
Barbie-boken och Rörstrandsboken är båda förträffliga val av sommarlitteratur. Barbie-historien passar perfekt i hängmattan efter radions sommarprat och före eftermiddagskaffet. Rörstrandsboken däremot skulle jag personligen föredra i stället för TV efter middagen tillsammans med ett gott glas av valfritt innehåll. Barbien fascinerar och blir närmast sträckläst. Rörstrandsboken är viktig grundforskning och kräver mer eftertanke, eftersom man överöses av fakta om allt från glasyrer till marknadsföring på världsutställningar. Dimdals bok är ett praktverk tillika standardverk för alla som tilltalas av svensk keramik. Jag har intet att invända emot Dimdals bok utan bugar mig djupt med hatten svept i uppskattande gest... 2016-2017 måste sagt i förbifarten ha varit en höjdare i Dimdals liv, eftersom boken också ledde till en fin utställning av delar av hans samling på Thielska Galleriet, våren 2017.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Antikmonologen önskar alla sina läsare en Riktigt Fin Sommar!
-------------------------------------------------------------------------------------------
-------------------------------------------------------------------------------------------
Fotnoter:Barbie älskar Sverige utgavs av Hirschfelds förlag 2016.
Art Nouveau från Rörstrand -Konstkeramiken 1895-1926 gavs ut 2016 av Arvinius + Orfeus Publishing. Båda böckerna finns i skrivande stund i tryck och betingar dryga 300 kronor styck.
Källor:
https://www.svd.se/bah-kuhnkes-kulturpolitik-hotar-kulturarvet
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/birgitta-rubin-stoppa-kontraproduktiva-flyttkaruseller-och-se-over-fastighetsverkets-hyresmodell/
http://olawong.squarespace.com/ola-wong/2017/6/1/omrostning-genomford-riksdagen-ger-stopptecken-mot-sammansla.html
https://www.bukowskis.com/sv/auctions/601/287-lim-johan-johan-erik-olsson-ladspegel-dubbelsidig
http://www.ovanaker.se/upplevagora/limjohan.4.2d8118541343be71ea98000197869.html
https://www.bukowskis.com/sv/lots/867028-hange-med-troligen-akta-parla-samt-briljantslipade-diamanter