Crying Buddha sold at Woolley & Wallis in Salisbury

Every 15 minutes an elephant is poached, 365 days per year. If this is allowed to continue, the greatest landliving mammal on mother earth will be extinct within a generation or two.

Illegally poached elephant. Photo: Baraza.wildlifedirect.org

For the past 28 months I have been writing blog posts (in Swedish) on subjects that are related to the Antiques and Arts trade. Frequently I discuss subjects that other sources for some reason or another ignore. One subject that lies close to my heart is elephant ivory. I have proven that several auction houses have been trying to sell ivory that has been worked on long after 1947, -the critical year in regards to the CITES Convention (the Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora). Ivory objects that are proven to stem from before 1947 are legal to buy or sell, and illegal if they are from after 1947. Proper paperwork is necessary to prove a correct provenance.

As an antique dealer specializing in Oriental Antiques, I frequently browse the internet and the other day I took interest in a Woolley & Wallis (W&W) Auction Catalogue in Salisbury, England. More specifically their latest Oriental sale, that took place on the 21-22 of May, 2014.

The number of items made of or including ivory amounted to 77, a staggering number considering that auction houses ought to be quite restrictive in admitting pieces made from elephant ivory. Be that as it may. That is a difficult discussion to pursue.

Since I first discussed the problem of auction houses trying to sell (potentially) new ivory, the attempts to sell ivory have dropped drastically in Sweden (see the blog post Six-finger-Jane-returns; Now even older and WITH a provenance! (please use the google translate-button for translation).

Ms and Mr "Six-finger-Jane", circa 15,5 cm.

Detail: Happy -modern-facial features...

"Jane´s" six fingers clasping the ewer of brew.

I nick-named an ivory figure "Six-finger-Jane" that was first(?) put up for sale in the autumn of 2013 in south Sweden (Helsingborgs Auktionsverk (HAV)) and did not meet its reserve. Before the sale, I pointed out that the pair of figurines were of exceedingly banal quality and produced in a way that implied a very late date. HAV offered it for sale in 2013 and had no (printed) provenance to offer and dated the two figurines as "early 20th Century" at 8000 SKr, roughly £719. As earlier stated and to no-one´s surprise they failed to sell. Atypical smiling faces, a general stiffness to the carving and an extra finger to the left hand of the woman were facts among others that drew me to the conclusion that these figurines were of a later year than 1947. Also, a curiously gigantic ring finger was noted. This pair of figurines is now offered by another Swedish auctionhouse, Skånes Auktionsverk. This time with a rather specific provenance and dated slightly earlier and with a slightly higher suggested price span.

Now, look at lot number 478, in Woolley & Wallis Asian Art II- 22 May 2014:

Lot nr 478, "A large Chinese ivory carving of Budai He Shang c.1900", 23,2 cm.

This smiling, semi-clad, rather chubby chap, so called Budai He Shang by W&W´s experts, (often also referred to as a laughing Buddha/Budai) is rather interesting. The estimate was £300-500 (3340-5568 SKr) but it sold for quite a bit more, namely £2.500 (27.843 SKr). Please compare Ms Six-finger with our laughing friend. I need not delve very deep into the general stiffness of all three of these figurines. They are all so poorly executed, that it is appalingly obvious that they could not possibly have been made in around the year 1900. Oh, maybe one more thing. While you are at it, throw a glance at Mr Happy Buddha´s right foot, please:

Detail of lot nr 478, at Woolley & Wallis.

Here we have an item that has been catalogued by professional auctionhouse employees as circa 114 years old. An item that was carved from purportedly -at least- a 114 year old elephant´s tusk. The Chinese artisan who carved this tusk ought to have been a master with the carving tools, regarding how highly ivory was esteemed at the time.

I can hear the boss of the Ivory carving workshop shout: WHERE did you place the toe nails, you moron?! And on another day maybe the same boss was heard shouting to the very same employee: HOW many fingers did you do on that hand, you IDIOT!? I hereby suggest that these figurines were both made by the same copyist carver, please note the choice of wording, I did not write artist carver.

You may still think that it must be the real and genuine deal, since it "sold for so much money". Here´s the irony of it all; I am guessing that the buyers of pieces like this are men with very thick wallets, but possibly not so thick on the knowledge side of it all.

The Buddha-with-the-crazy-foot is probably bound for mainland China. The subject of Chinese buyers of Chinese fake items has been extensively discussed by Antikmonologen.

The Guardian, the 22nd of May, 2014.

All the above might sound funny at first glance, but I assure you I am not laughing. There is so much money in ivory that many strong forces keeps the illegal trade going. Organizations such as Elephant Voices and World Wildlife Foundation (WWF) keep highlighting the precarious situation of the elephants. WWF have pointed out that there are links between organized crime and the ivory trade. The Swedish branch of WWF ran a campaign in 2013 and petitioned for the Swedish auction houses to bring a complete halt to the trade in ivory(-related artefacts). I am pretty certain that the auction houses of the world would protest strongly against that. Ivory was included in a plethora of items up until the plastic era, so it certainly might be difficult to implement.

On the other hand, if auction houses and front-line experts keep admitting and selling obviously modern ivory artefacts, our children will be without the majestic creatures that I so much love. One auction house in Sweden, Uppsala Auktionskammare, will be brought to court for violating the CITES Convention (Uppsala Auctions -PROBABLY- gives up responsability for Asian Antiques). How is it possible for a big auction house to sell pieces like the ones discussed in this blog, that could be spotted by anyone mildly talented and interested in works of art, as banal, recent work? Finding six fingers on one hand or toe nails on the underside of a foot from the late Qing period is like spotting a Volkswagen Beetle in a Rubens oil painting.

The marketplace Ebay announced in 2008 that ivory sales were banned with them. That is not at all the case. Click away for a minute or two on the web. Yet another sad story.

"2 19th Century faux ivory, gentlemans cloth brushes.armorial, monogrammed"(sic.) For sale at Ebay on the 28th of May. Nothing faux about that.

The fact that Chinese ceramics are extensively faked and offered all over the world as old, is a very sad story indeed. The problem is hardly new and we see auction houses, dealers and Fair traders who more or less knowingly keep up the work of selling hoax objects to the market. A market that on the whole is unaware of what is going on. But, the experts must know. And do they mention or question that? If you ask me, the answer is very often NO. As John Cleese put it in the comedy Fawlty Towers; Do NOT mention the war. I believe the market is rather cynical; Oh, some rich person from China just bought a pottery bowl for lots of money. Was it new, catalogued as old? -Heck Yeah! But he can probably afford that "loss" or negative investment.

A small auction room called Kolonn in Stockholm, Sweden, tried to sell the following vase today (28th of May):

Lot 154906, "Vase, porcelain, China, probably 19th Century, estimate £135".

Detail of the above

Anyone with a rudimentary interest in Chinese blue and white porcelain, knows that a vase like the one illustrated did not exist during the 19th Century. It is a very poorly executed fake, some might call it copy, of a Yuan (1279-1368) vase. It is catalogued by supposedly professional people, in a professional environment that purports to take full responsibility for correct catalogue entries. I call it Antique-phishing. I see hundreds of examples of totally mis-catalogued mainly Chinese ceramics, every day, 52 weeks per year. Does anyone "important" speak up or protest? Not as far as I know. Do not mention the war. Mind your OWN business. The vase failed to sell.

There is one fundamental difference between all the Chinese fake ceramics and the overwhelmingly questionable Woolley & Wallis laughing Buddha (I prefer to refer to him as a crying Buddha). The difference being that for every elephant ivory piece that is sold, there will be another client looking for new items. Be that antique or new. In other words, the elephants will keep on being slaughtered for their tusks.

How often is an elephant poached?

What it always comes down to

Is it worth it, John Axford, Deputy Chairman of Woolley & Wallis, one of the familiar faces of the British Antiques Road Show and other auctioneers of the world? How big would the "loss" in income be for the auction houses of the world in total, if you started to really impose the rules of CITES?

In it for the money? (John Axford, photo: Woolley & Wallis)

...Grab that cash with both hands and make a stash
New car, caviar, four star daydream,
Think I'll buy me a football team
Money get back
I'm all right Jack keep your hands off my stack.
Money it's a hit
Don't give me that do goody good bullshit...

Pink Floyd, -parts of lyrics to the song titled "Money"

Footnotes:
I dedicate these lines to the fantastic person and great expert Gordon Lang, whom is no longer with us. Rest in peace Gordon, may you be surrounded by great pots, wherever you are.

The Qing period lasted between 1644-1912, the first Volkswagen Beetle was produced in 1938 and
the magnificent artist Peter Paul Rubens lived between 1577-1640.


Sources:
http://www.woolleyandwallis.co.uk/Search?q=ivory

http://www.woolleyandwallis.co.uk/Lot/?sale=AA210514-2&lot=478&id=269465

http://www.cites.org/eng/disc/what.php

http://www.theguardian.com/world/2014/may/22/chinese-museum-closed-down-fake-exhibits-lucheng

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkswagen_Beetle

https://auctionet.com/sv/154906-vas-porslin-kina-trol-1800-tal

http://www.azlyrics.com/lyrics/pinkfloyd/money.html

https://www.youtube.com/watch?v=ZwU8QeW4ofU

http://www.standard.co.uk/news/uk/ebay-traders-are-flouting-ban-on-ivory-by-calling-it-faux-9119071.html

Vad jag önskar inte hade sagts i Antikrundan

Kan inte låta bli att reflektera kring Antikrundan, som sändes härom kvällen (19/1).

Lite varstans och ganska ofta diskuteras varför programmet är ett av de allra populäraste i rutan.

Självklart är det spännande att se vad besökarna har med sig i föremålsväg och kanske få sig en historia kring detta. Vi som tycker om vackra ting triggas ofta av känslan att få göra ett fynd, eller åtminstone att få vara lite delaktiga i processen kring fyndet. Att få dela expertens eufori, när bitarna faller på plats och slutledningarna dras kring vad det faktiskt är framför kameran, är häftigt. Känslan av live, direktsänd tv är viktig i sammanhanget, det får inte verka för regisserat. Det bästa tv-producenterna vet, gissar jag, är nog när besökarna och/eller experterna bjuder på den där oförväntade kommentaren och brister ut i något tillrop (-oftast gällande den uppskattade prislappen).

Min teori angående programmets popularitet har nog att göra med humor. Humor på för mig hög nivå, inte buskis, inte slapstick och heller inte det där ganska vanligt förekommande mys-skrattandet: jag-skrattar-lite-haha-krystat-under-hela-haha-dialogen-så-blir-det-haha-så-otroligt-mycket-haha-mysigare-haha-och-roligare-att-titta-på-hahaha. Nä, inte heller den typen av "humor", som jag för övrigt anser vara fördummande för alla parter. Tittarna är inte infantila, inte programledaren eller experterna och heller inte besökarna. Bespara oss då det infantila tonläget. Dessutom förutsätter jag att både Anne Lundberg och övriga skrattare är alldeles tillräckligt kompetenta för att hålla låda och underhålla inför kamerorna, utan att behöva flamsa och tramsa. Flamsandet i kön bland alla förhoppningsfulla påsbärare har också vuxit till absurd nivå, det är genant att se. Jämför med brittiska antikrundan, som är alla antikrundors urmoder.

Snart skoj?

Jag hade en mycket god vän i brittiska Antikrundan, som var oerhört uppskattad. Han var mycket omtyckt och alldeles oerhört kunnig inom sina områden, men han vägrade göra sig till inför kameran. Han var som han var helt enkelt och lät sakligheten vara hans norm. Detta var inte alltid omtyckt hos producenterna av programmet och man var på honom ideligen, om att han skulle vara lite mer "lättsam" i sin stil och skoja till det. Han vägrade att slå knut på sig själv, det fanns andra som gjorde det utmärkt, tyckte han. Min vän befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna, men de privilegierade som kände Gordon (Lang), för så hette han, vet att han var en alldeles oerhört rolig människa på ett mer subtilt och möjligen brittiskt vis. -Och framför allt inte på beställning.

Missförstå mig nu inte. Jag uppskattar entusiasm, engagemang, eufori, skämt och glädjeutrop. Det är härligt när Knut Knutson går igång på ett skåp från tidigt 1700-tal. När han eller någon annan "expert" låter passionen ta över och kunskapen, ivern och kärleken till föremålet- för det tror jag det rör sig om- tar överhanden. Då blir det riktigt bra TV.

 Den humor jag uppskattar och som jag njöt av i senaste programmet, var när Jan Ribbhagen eldade upp sig något så alldeles infernaliskt över ett par "brännvinsskålssupkoppar" från 1700-talet. Hade jag fått sätta musik till det inslaget så hade det blivit Ravels Bolero på högvarv. Ribban använde superlativ som om de små kopparna med senare fötter hade kommit raka vägen från någon okänd Schatzkammer av gudomlig karaktär, -och som han tonerade. Att karln som ägde kopparna var av den kolugna typen var tursamt, för annars hade nog infarkten kommit som ett e-mail i inlådan, när han fick värderingen 15.000 kr och inte 1,5 miljon. Det inslaget är humor för mig på något Schyfferskt vis. Och jag vill understryka att det absolut inte är fråga om skadeglädje, som tråkigt nog ibland brukar framhållas i Antikrundesammanhang.

Roligt på ett tråkigt vis var också inslaget om gubben som hade "hittat" en samling glas utanför Öckerö på Västkusten. En del 1700-tals glas, möjligen Nöstetangen, konstaterades. Mannen som kommit med föremålen berättade att de hade hittats på 15 meters djup. -Men inte i ett vrak undrade Charlotte Widenfeldt (CW)? Nä, nä bedyrade mannen. Underförstått sa han att han bara råkade dyka där och simmade på en hel samling mer eller mindre fantastiskt 1700-tals glas, som likt döda sillar måste ha uppträtt i stim. Fantastiskt  på min ära. Att sedan SvT tycks ha insett det prekära i situationen alldeles för sent, eftersom vi snackar lagbrott, och har lagt ut ett inslag på SvT play, som inleds med CW hållandes det tydligen saltsyrebehandlade glaset i handen framför sig, som vore det den heliga graalen, då SvT:s reporter sufflerar CW med inledande ord till inslaget: DET HÄR ÄR ETT  VRAKFYND, varpå CW lite besvärat fortsätter prata... Det är också roligt,- a la Ricky Gervais, på ett smärtsamt vis. ( http://svtplay.se/v/2668816/en_minut_om_fynd_pa_havsbotten ). Dock tror jag att Riksantikvarieämbetet har en diametralt annorlunda uppfattning i saken. Inslaget skulle förstås inte ha sänts. Det kommer att ge landets alla sportdykare mer badwill än någon kan ana. Ytterst oproffsigt av SvT att ta med inslaget.

Vrak?

Dialogen mellan Claes Moser (CM) och mannen med akvarellen av Gallén-Kallela var genialiskt rolig. Claes slår som alltid an en saklig ton och nämner att det är en känd finsk nationalkonstnär. -Skandinaviens största utan jämförelse, nästan avbryter ägaren. CM: Är det värt något? Mannen gravallvarligt: Ja den e värd möcke, jag ringde till Finland och de sa fem miljoner. CM: Du gav 300 kr på auktion och säger att den är värd 5.000.0000. Hur kommer det sig? -De va inga finnar på auktionen. Han e dukti. CM: Den är värd c 100.000 kr. Anne lundberg: Är du besviken? O nej, -obetalbart minspel och kroppsspråk.

Riktad till Gallén-Kallela-mannen avslutar Anne Lundberg programmet med orden: "Vilket bra loppisfynd att gå på auktion! Jag skulle vilja säga att du har gjort dagens bästa loppisfynd här i Antikrundan!". Ridå. Vadå loppisfynd??

Bästa Anne; Loppis är inte samma sak som auktion. På loppis finns det inte en mängd anställda med specialkunskaper. Det gör det däremot på en auktion/auktionshus. Dina experter vet skillnaden.

*Senaste Antikrundeavsnittet:
http://svtplay.se/v/2680699/antikrundan/del_2_av_12