lördag 21 januari 2012

Vad jag önskar inte hade sagts i Antikrundan

Kan inte låta bli att reflektera kring Antikrundan, som sändes härom kvällen (19/1).

Lite varstans och ganska ofta diskuteras varför programmet är ett av de allra populäraste i rutan.

Självklart är det spännande att se vad besökarna har med sig i föremålsväg och kanske få sig en historia kring detta. Vi som tycker om vackra ting triggas ofta av känslan att få göra ett fynd, eller åtminstone att få vara lite delaktiga i processen kring fyndet. Att få dela expertens eufori, när bitarna faller på plats och slutledningarna dras kring vad det faktiskt är framför kameran, är häftigt. Känslan av live, direktsänd tv är viktig i sammanhanget, det får inte verka för regisserat. Det bästa tv-producenterna vet, gissar jag, är nog när besökarna och/eller experterna bjuder på den där oförväntade kommentaren och brister ut i något tillrop (-oftast gällande den uppskattade prislappen).

Min teori angående programmets popularitet har nog att göra med humor. Humor på för mig hög nivå, inte buskis, inte slapstick och heller inte det där ganska vanligt förekommande mys-skrattandet: jag-skrattar-lite-haha-krystat-under-hela-haha-dialogen-så-blir-det-haha-så-otroligt-mycket-haha-mysigare-haha-och-roligare-att-titta-på-hahaha. Nä, inte heller den typen av "humor", som jag för övrigt anser vara fördummande för alla parter. Tittarna är inte infantila, inte programledaren eller experterna och heller inte besökarna. Bespara oss då det infantila tonläget. Dessutom förutsätter jag att både Anne Lundberg och övriga skrattare är alldeles tillräckligt kompetenta för att hålla låda och underhålla inför kamerorna, utan att behöva flamsa och tramsa. Flamsandet i kön bland alla förhoppningsfulla påsbärare har också vuxit till absurd nivå, det är genant att se. Jämför med brittiska antikrundan, som är alla antikrundors urmoder.

Snart skoj?

Jag hade en mycket god vän i brittiska Antikrundan, som var oerhört uppskattad. Han var mycket omtyckt och alldeles oerhört kunnig inom sina områden, men han vägrade göra sig till inför kameran. Han var som han var helt enkelt och lät sakligheten vara hans norm. Detta var inte alltid omtyckt hos producenterna av programmet och man var på honom ideligen, om att han skulle vara lite mer "lättsam" i sin stil och skoja till det. Han vägrade att slå knut på sig själv, det fanns andra som gjorde det utmärkt, tyckte han. Min vän befinner sig numera i de sälla jaktmarkerna, men de privilegierade som kände Gordon (Lang), för så hette han, vet att han var en alldeles oerhört rolig människa på ett mer subtilt och möjligen brittiskt vis. -Och framför allt inte på beställning.


Missförstå mig nu inte. Jag uppskattar entusiasm, engagemang, eufori, skämt och glädjeutrop. Det är härligt när Knut Knutson går igång på ett skåp från tidigt 1700-tal. När han eller någon annan "expert" låter passionen ta över och kunskapen, ivern och kärleken till föremålet- för det tror jag det rör sig om- tar överhanden. blir det riktigt bra TV.

 Den humor jag uppskattar och som jag njöt av i senaste programmet, var när Jan Ribbhagen eldade upp sig något så alldeles infernaliskt över ett par "brännvinsskålssupkoppar" från 1700-talet. Hade jag fått sätta musik till det inslaget så hade det blivit Ravels Bolero på högvarv. Ribban använde superlativ som om de små kopparna med senare fötter hade kommit raka vägen från någon okänd Schatzkammer av gudomlig karaktär, -och som han tonerade. Att karln som ägde kopparna var av den kolugna typen var tursamt, för annars hade nog infarkten kommit som ett e-mail i inlådan, när han fick värderingen 15.000 kr och inte 1,5 miljon. Det inslaget är humor för mig på något Schyfferskt vis. Och jag vill understryka att det absolut inte är fråga om skadeglädje, som tråkigt nog ibland brukar framhållas i Antikrundesammanhang.


Roligt på ett tråkigt vis var också inslaget om gubben som hade "hittat" en samling glas utanför Öckerö på Västkusten. En del 1700-tals glas, möjligen Nöstetangen, konstaterades. Mannen som kommit med föremålen berättade att de hade hittats på 15 meters djup. -Men inte i ett vrak undrade Charlotte Widenfeldt (CW)? Nä, nä bedyrade mannen. Underförstått sa han att han bara råkade dyka där och simmade på en hel samling mer eller mindre fantastiskt 1700-tals glas, som likt döda sillar måste ha uppträtt i stim. Fantastiskt  på min ära. Att sedan SvT tycks ha insett det prekära i situationen alldeles för sent, eftersom vi snackar lagbrott, och har lagt ut ett inslag på SvT play, som inleds med CW hållandes det tydligen saltsyrebehandlade glaset i handen framför sig, som vore det den heliga graalen, då SvT:s reporter sufflerar CW med inledande ord till inslaget: DET HÄR ÄR ETT  VRAKFYND, varpå CW lite besvärat fortsätter prata... Det är också roligt,- a la Ricky Gervais, på ett smärtsamt vis. ( http://svtplay.se/v/2668816/en_minut_om_fynd_pa_havsbotten ). Dock tror jag att Riksantikvarieämbetet har en diametralt annorlunda uppfattning i saken. Inslaget skulle förstås inte ha sänts. Det kommer att ge landets alla sportdykare mer badwill än någon kan ana. Ytterst oproffsigt av SvT att ta med inslaget.

Vrak?
Dialogen mellan Claes Moser (CM) och mannen med akvarellen av Gallén-Kallela var genialiskt rolig. Claes slår som alltid an en saklig ton och nämner att det är en känd finsk nationalkonstnär. -Skandinaviens största utan jämförelse, nästan avbryter ägaren. CM: Är det värt något? Mannen gravallvarligt: Ja den e värd möcke, jag ringde till Finland och de sa fem miljoner. CM: Du gav 300 kr på auktion och säger att den är värd 5.000.0000. Hur kommer det sig? -De va inga finnar på auktionen. Han e dukti. CM: Den är värd c 100.000 kr. Anne lundberg: Är du besviken? O nej, -obetalbart minspel och kroppsspråk.

Riktad till Gallén-Kallela-mannen avslutar Anne Lundberg programmet med orden: "Vilket bra loppisfynd att gå på auktion! Jag skulle vilja säga att du har gjort dagens bästa loppisfynd här i Antikrundan!". Ridå. Vadå loppisfynd??

Bästa Anne; Loppis är inte samma sak som auktion. På loppis finns det inte en mängd anställda med specialkunskaper. Det gör det däremot på en auktion/auktionshus. Dina experter vet skillnaden.

*Senaste Antikrundeavsnittet:
http://svtplay.se/v/2680699/antikrundan/del_2_av_12

4 kommentarer:

  1. Bengt klingvall27 januari 2012 11:11

    Jag var på Samlarföreningen igår kväll, sitter och läser din blogg nu. Den är välskriven och intressant, jag håller inte med om allt, men du väcker tankar. Ska läsa mer senare i kväll. Mvh Bengt Klingvall

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Bengt.
      Väldigt roligt att du svarar och ännu roligare att mina tankar stämmer till eftertanke för dig! Tack för att du skriver ner dina kommentarer!
      Mvh Nicklas

      Radera
    2. Du har energi, kul läsning
      Mvh
      Sixton

      Radera
    3. Tack Sixton!
      Roligt att du gillar mina tankar, hoppas du orkar läsa igenom bloggar av senare datum också!
      Varma hälsningar,
      Nicklas

      Radera