måndagen den 16:e januari 2012

Tänk att få vara en fluga på väggen i disciplinnämnden

I torsdagens Dagens Nyheter (12 jan) stod att läsa att två doktorander hade avstängts i två månader, efter att ha bråkat på sitt tjänsterum. Oj, tänker man, detta måste vara ovanligt. Stockholms universitets disciplinnämnd fick skrida till verket. En samling högt uppsatta herrar och kanske någon dam, excellerande i formalia, får diskutera något utöver det gamla vanliga. Vi snackar inte fusklappar på premiärtentan, utan avstängning av doktorander, på högsta möjliga akademiska nivå. Denna torrt formulerade nyhetsnotis i DN får onekligen igång min tankeverksamhet.



Att författare eller akademiker har försökt bräcka varandra i så kallad cred eller folklighet och slänga sig med uttryck som "den gröna mattans schack" om fotboll, eller talar sig varma om "pugilist-sporten", boxning alltså, oftast i samband med stora sportevanemang, kan ibland te sig larvigt. De två stockholmsdoktoranderna  måste ändå bräcka det mesta tidigare inträffade i genren Akademiker som vill verka/är folkliga. Enligt DN befann de sig i det gemensamma arbetsrummet, förhoppningsvis fördjupade i sina avhandlingar. En av dem börjar vissla. Den andre ber visslaren gå ut. En slår den andre i ansiktet "...varvid han i sin tur använde ett slagträ för att slå tillbaka", som DN-journalisten något lakoniskt formulerade det. Vänta nu här. Doktorander. Dispyt. Tjänsterum. Slagträ. Tvärnit! Tärningen är mer än kastad.

Är den ene cricketspelare och därför innehavare av ett slagträ på rummet? Eller samlare av baseballmemorabilia? (-Mindre sannolikt, för om det var ett trä som tillhört exempelvis Babe Ruth, så hade ägaren aldrig använt det till att slåss med, eftersom en sann samlare självklart aldrig skulle  riskera ett förstört och därmed värdesänkt trä). Eller är slagträägaren filmen Warriors största anhängare och leder det automatiskt till slutsatsen att kontrahenterna är råbarkade doktorander i filmvetenskap? Eller månne i något mer påtagligt ämne som praktisk filosofi? Eller har vi att göra med en kallhamrad litteraturvetare med Socker-Connys devis Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad som arbetsnamn på avhandlingen? Frågor som troligen aldrig får svar.

Ovisshet kan ibland vara alldeles, alldeles underbar.





*Den dag som de stora morgontidningarna återupprättar Kåseriet som konstform, vill jag gärna stå längst fram i kåsörkön, om jag får nos på historier som den ovan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar