Grand Antiques, Tidös leksaker, Kenji Komatsu, Lamms rövkyss, UAK:s nya elfenbensskandal, Bruun R:s brainstorming och nya Nationalmuseum-med elfenbensskandal!

Sveriges utan konkurrens mest rotlösa Antikmässa hölls i år på Liljevalchs; Grand Antiques.

Följande lokaler har jag själv besökt med GA som mål; Grand Hotels Vinterträdgård (gissningsvis tidigt 90-tal, då den bör ha haft rekord i antal utställare), Nordiska Muséet, Skeppsholmskyrkan, Millesgården. Säkert har jag missat någon ytterligare lokal.

Uppenbarligen skulle Blå Porten, anrik restaurang/café nästgårds, ha varit färdigrestaurerad samtidigt som Liljevalchs återinvigdes efter extensiv renovering, men det gick i stöpet.

I framtiden torde samspelet mellan Blå Portens restaurang och Grand Antiques te sig självklart och kanske kan besökarna rentav gå obehindrat mellan de båda attraktionerna redan nästa år? Det hyste åtminstone flera av SKAF:s rävar förhoppning om. Jag pratade med merparten av handlarna på denna mycket vackra mässa och de lät löjligt nöjda med lokaler och givna förutsättningar. Det enda möjliga negativa var att det under vernissagen blev väl varmt och syrefattigt på grund av stort antal besökare. Förvisso ett så kallat I-landsproblem. Lokalerna är erkänt vackra och oerhört ändamålsenliga; högt i tak, bra rymd och ljus och centralt placerat. Dessutom ligger alltid en förväntad air av flärd över ett Liljevalchsbesök. Carl Bergsten kunde onekligen sin sak, när Liljevalchs uppfördes, 1916. 

Ivrigt rödpricksklistrande Mikael Skaj. I motljus.

Skajs monter var en Tour-de-Force i museala föremål (dumt uttryck, men ni förstår) med många röda prickar, tidigt under mässan.

Alltid lika imponerande är också Paul Jacksons montrar och denna utgjorde definitivt inget undantag. Jacksons rum gav ett närapå sakralt intryck med en uppsättning om sju högsträckta silikontrycksfoton på plexi av den finske konstnären Ola Kolehmainen, föreställande mosaikklädda väggar av Forseths design i Stockholms Stadshus. Som grädde på moset kunde Paul erbjuda ett läckert bord i mosaik av den store Forseth. 

---------------------------------------------------------------------------------

Under hösten har Antikdagen i Solnahallen besökts, samt även Uppsala Antikmässa (Knivstamässor) i Fyrishallen. Alltid lika trevliga mässor. 

Icke prismärkta varor i Solna ledde till uteblivna köp.

Generella iakttagelser är hur frustrerande det är med säljare som inte har prismärkta varor i montern. I Solna var det en handlare med stor monter som inte hade några priser alls. Intrycket blir att olika människor ges olika priser. Totalt oseriöst. Där ska arrangören gå in med murbräcka och slänga ut säljaren. I Uppsala var det någon säljare förra året, 2017, som hade kraftig rea på allt från början. Jag tror det var 30% på alla varor, det är inte heller särskilt lyckosamt och leder ofta till frustrerade kollegor och kunder. Viktigt är att arrangörerna har en fingertoppskänsla, känner av liknande felaktigheter och snabbt stämmer i bäcken.

Keramikkännare i Uppsala. Alltid munsbitar på deras bord, särskilt gällande Upsala Ekeby

---------------------------------------------------------------------------------

Äntligen har Antikmonologen tagit tid att besöka ett av Stockholms senaste tillskott på Museihimlen, även om en aversion mot att kallas just "Museum" initialt noterades från ifrågavarande -Leksakssamling. Om man nu ställer ut en väldig massa föremål av hög kvalitet i därför speciellt designade lokaler så bör man nog inte vara helt avvisande inför epitetet Museum.

Mot Sherwoodskogen! Nåja, leksakerna i alla fall...

Efter att ha tillbringat en dryg timme med en nybliven nioåring och en kvart-i-två-åring på Tidö leksakssamling eller Bergrummet, som ägarna insisterar kalla det, så har de inget att skämmas över. Jag har varit i lokalerna tidigare och noterat den säregna layouten och designen av lokalerna. Det man lyckats med från Tidös sida är imponerande, väldigt imponerande.

En genomskuren Volvo Amazon blir till Sveriges snyggaste utställningsmonter, fantasieggande för både barn och vuxen.

Förutsättningarna är en enorm samling av leksaker och uppenbarligen en rejäl hög med pengar, för krutet har använts, inte sparats på. Branschledande konsulter och experter har varit delaktiga i arbetet med museet. Mitt enda frågetecken under mitt besök var var kulan var. Nämligen utgör en leksakskula som rullar genom museet i därför avsedd ränna själva ryggraden i upplägget. Men de timmar jag och mina barn var där så var kulan tydligen på annan lokal. Eller på något annat kul.

Spegel, spegel, vilken Barbie är snyggast?

Under besök i detta totalt objektcentrerade och spännande museum blir man i sällskap med barn bryskt påmind om att man är en sentimental prylnörd, som står och fånpekar på något fint från anno dazumal. Medan hon hellre(?) upptäcker interaktiviteten på pekskärmarna som pedagogiskt berättar om livet -och prylarna- från förr. 

Frågan är vilken ålderskategori som är målgruppen för detta museum. -Egentligen..?

---------------------------------------------------------------------------------

Höstens konsthantverksfavoritutställnig blev för undertecknad en svårdefinierad sort  på Konsthantverkarna vid Slussen. 

Japansk filosofisk träutställning i stark kontrast till Slussens byggkaos. Sånt behövs!

Upphovsmannen, Kenji Komatsu, en Japan som i omgångar varit verksam i Sverige, har lekt skickligt med sinnet och fått till en utställning bestående av en mängd organiska, husliknande former. Ofta frustande obstinata i sin egensinnighet, vansinnigt skickligt skurna och sandpapprade till sinnlig perfektion. Jag träffade aldrig konstnären, men han lär ha mycket bestämda uppfattningar om sina kreationer och vad de skulle brukas till. Eller inte. Surrealismen kryper i hans galna bjälklag, likt vårstinna humlor. 

Tvärnitande buffelhus på den Slussenska prärien.

Jag hade turen att vid ett av mina besök få njuta av spontana betraktelser från en grupp supermysiga besökare från Sundbyberg, varav en del led av diverse funktionshinder. Deras tolkningar av svårfångade objekt var sublima. Såklart. 

Ett hus där det bor äpplen.

Mumindalens arkitekt euforisk av lattjo svampar. Icke. Men det skulle kunna ha varit så!

En rocka blev en en safarihatt blev ett hus. Kenji Komatsu!

---------------------------------------------------------------------------------

För ett par dagar sedan gjorde TV4 ett inslag i sina nyheter om att flera svenska större Auktionshus sade nej tack till försäljning av kinesiska gravfiguriner som saknade proveniens. Dock svarade Antikprofilen Peder Lamm på annat sätt, vilket ledde till nöjda TV4-journalister och så kallat "bra TV". Detta på grund av Lamms (något) raljanta ton. Han ifrågasatte det faktum att det inte finns ett faktiskt regelverk, utan bara rekommendationer. Icke-initierade journalister och TV-tittare blev sannolikt upprörda. Smidig som ett av världens största landlevande däggdjur i en porslinsaffär sa han också "kyss mig i arslet" med en inlevelse och sväng på klacken som inte var långt efter Sten Bromans inlevelse när det begav sig. Ett antal liter kvällsvätskor hamnade nog i vrångstruparna uti Svea Rike denna afton.

Men var det då hopp i galen tunna av Lamm? Ja, åtminstone tyckte unge herr Bexhed, VD för Uppsala Auktionskammare (UAK), det. Han intervjuades också samma dag av TV4- nyheterna och tyckte inte att Lamm gjorde rätt. Ett sådant beteende skulle inte accepteras av Sveriges Auktionsföretagsförening sade Bexhed med emfas och kraftigt höjt ögonbryn. 

Att Sveriges Auktionsföretagsförening torde vara en av Sveriges mest inaktiva föreningar har konstaterats av undertecknad redan för många år sedan. Samma förening räknar på hemsidan den 7 december 2018 upp W.A. Bolin som en av sina åtta medlemmar. Bolins som mig veterligen lade ner sin auktionsverksamhet sommaren 2017...

Att unge herr Bexhed mästrar Peder Lamm är mer tragiskt än komiskt, beaktande hur UAK har sålt exempelvis kinesiskt konsthantverk de senaste 15-20 åren. 

Fredagen den 7 december 2018 har Uppsala Auktionskammare den sällsynt dåliga smaken att i sin Internationella Kvalitetsauktion till försäljning utlysa en 13 centimeter hög kristusfigur skuren i elfenben. Katalogiserad av personal vid UAK som följer: "Kristusskulptur Indo-portugisisk skola, möjligen Goa. Sannolikt 1700-tal. Elfenben. Skuren samt delvis bemålad. På senare kolonnformad sockel. H 13 cm."

Elfenbensarbete. Sannolikt 2005.

Min övertygelse, baserad på dryga trettio år i antikbranschen och utbildning i Sverige och England, är att denna figur är gjord i Hong Kong under de senaste 10 åren. Att sockeln inte har formen av en kolonn, utan snarare ett korintiskt kapitäl, lämnar vi därhän. Att UAK:s personal säger att den kolonnformade sockeln är "senare" är jag helt enig om, men meningsbyggnaden fallerar ändå. -Eftersom jag anser att sockeln och elfenbensfigurinen är med varandra absolut samtida. 

Marty Feldmans mindre kända bror(?).

Elfenbenspatineringen ser helt igenom nygjord ut. Färgrester överallt! Gossens utseende lämnar övrigt att önska. Han är kraftigt skelögd och har ett för Jesusbarnet atypiskt, förvisso charmigt, underbett a lá Bruce Springsteen -Intet ont om underbett- jag har bara tidigare aldrig sett ett på Jesusbarnet. 

Framförallt så är ansiktet och huvudet en kinesisk skulptörs -med vår samtids- tolkning, av hur ett (västerländskt) barn ser ut. Det är inte en för Goa-elfenben typisk figurin från 1700-talet; snarare långt ifrån. Gossebarnet har förvisso tio tår och tio fingrar, som en förlossningsläkare skulle ha utbrustit inför stressade nyblivna föräldrar. Men, händerna ser mer ut att ha beklätts med styva grillvantar från närmaste byggvaruhandel. Patineraren har varit väldigt frikostig med cinnoberrött och barnets högra bröst har fått en extra släng av frikostigt tilldelat läppstift. De blå ögonen har nyligen målats väldigt blå, om än i väldigt varierande utsträckning på respektive ögonglob.

Marty Feldman, en karaktärsfull man, stilig som få. Foto: Pinterest.com

Vad är min poäng med att ifrågasätta denna katalogisering av UAK då? Poängerna är många och jag har skrivit spaltmetrar om detta de senaste sju åren. Det tjuvskjuts en elefant ungefär var femtonde minut. Fortsätter det i samma takt, vilket allt pekar på, så är elefanterna borta om ett par generationer. Världens störta landlevande däggdjur som gått på jorden i sannolikt miljontals år. Borta.

Denna högst tveksamma "antikvitet" sanktionerar försäljningen av illegalt elfenben. UAK kommenterar inte med ett enda ord proveniensen. Kan ni förstå det? Ett föremålsområde som Skandinaviens samtliga auktionshus närmast har slutat att ta in till försäljning. Jag agerar rådgivare åt ett antal auktionshus och de tackar samtliga hellre nej till elfenbensföremål, uppstoppade djur och noshörningsföremål än att eventuellt tjäna några tusenlappar. Utan att rådfråga mig.

UAK har gjort bort sig tidigare, vad gäller elfenben. Två gånger har -TV-profilerna- Knut Knutsons och Magnus Bexheds UAK åtalats i Tingsrätt och Hovrätt och friats båda gångerna. De friande domarna till trots, så påstår jag att de borde ha fällts. Vilket jag skrivit extensivt om. Åtalen var summariskt framlagda av två olika åklagare och framförallt så är regelverket en sörja av godtyckligheter. Alla godtyckligheters heliga moder är det som kallas för "Antikundantaget". Vilket är något alldeles oerhört fantastiskt och innebär att ett auktionshus EGNA experter får avgöra huruvida eller inte ett föremål de facto är tillräckligt gammalt eller inte- för att få säljas i enlighet med givna riktlinjer. Det i elfenbenssammanhang viktiga året är 1947. Allt som inte kan bevisas vara från före det året får ICKE säljas, enligt CITES-överenskommelsen. Det jag skrivit spaltmetrar om är ju också hur fantastiskt skickliga elfenbensmästarna som skapar konstföremål är. Skickliga på dels att karva till (mer eller mindre) bra stilkopior av antika föremål, men tillika fantastiskt skickliga på att patinera elfenbenet för att få det att se gammalt ut. Men de är uppenbarligen inte alltid så bra, om ni förstår vad jag åsyftar...

Så visst hade Peder Lamm rätt. Det finns rekommendationer, men inte underskrivna lagar. Att Lamm diskuterar gravfiguriner och jag elfenben spelar mindre roll. Grundproblemet är exakt detsamma; luddiga rekommendationer, godtyckliga regler och bristande etik och moral i jakt på profit. Knut Knutson, Magnus Bexhed och deras alldeles egna Kina-expert Charlotte Widenfelt har satt ett förväntat slutpris på Goa-Jesus till 12.000-15.000 kronor. Om den klubbas för 15.000 så innebär det runt 4000 kronor i intjänad slant för personalen att dela på. 

Jag citerar här en känd Antik profil, förlåt Antik-profil, och säger Kyss mig i arslet. Min tyngsta poäng i denna utvikning om Goa-Jesus är nämligen; ÄVEN om jag mot min förmodan har helt uppåt väggarna fel i min expertisering av utrop nummer 1121 i dagens (7 december 2018) auktion så är det urbota dumt av ett av Sveriges största Auktionshus att ens försöka sälja ett dylikt föremål. Infantilt. Skämmes tamejfaan!

I förra veckan slog Bonhams och strax därpå Sotheby´s på stora PR-trummorna och sa att de aldrig skulle sälja noshörningshorn mer. Christie´s har redan tidigare tagit samma beslut. Anledningen till de förstnämndas beslut var en nära förestående auktion i Hong Kong, med hundratals objekt av noshörningshorn. En auktion som skulle ha inbringat sannolikt hundratals miljoner kronor. Varför drog Bonhams tillbaka hela auktionen i elfte timmen då? Jo, för att enorma mängder människor skrev på upprop i sociala medier mot just den specifika auktionen. Populärt uttryckt en så kallad Shit storm. Och vilket genomslag det fick! Mitt namn var ett av alla tiotusentals. Såklart. Över 60% av jordklotets alla djurarter har dött ut sedan 1970-talet. Det är ingen lek.

Fyra tusen kronor Knutte, är du SÅ förb----t gniden? Om någon vänlig själ köper Goa-Jesus så är det lätt som en plätt att exakt datera honom. WWF, är det inte på tiden nu? Ett stenkast ifrån UAK ligger nämligen Sveriges enda laboratorium som kan kol-14 datera liknande föremål och se hur många kärnvapendetonationer materialet genomlevt. Detta har jag också skrivit extensivt om tidigare. Ironiskt nog så är kostnaden för dateringen i laboratoriet ungefär densamma som slanten UAK får i kommission vid -eventuell- försäljning.

Uppenbarligen Uppsala Auktionskammares inställning till elfenbensproblematiken.

För övrigt är Svenska Auktionsföretagsföreningens OCH Uppsala Auktionskammares etiska regelverk i starkt behov av en uppfräschning. Milt uttryckt.

BREAKING:
Denna blogg skrevs i huvudsak innan UAK:s auktion ägde rum. Goa-Jesus klubbades för 11.000 kronor. Är kommissionen på cirka 2.500 kronor väldoftande, Knutson, Bexhed et al? Själv anser jag -i motsats till talesättet- att pengar de facto luktar. Dessa 2.500 kronor stinker. De stinker av nyslaktad elefant och utrotning av arten.

---------------------------------------------------------------------------------

När Bruun Rasmussens (BR) ledning hade sitt senaste ledningsmöte tror jag det ägde rum på deras mest grandiosa Jule-Frokost efter ganska många lille en... 

Frokostbränsle för Bruun Rasmussens tankesmedja..(?) Foto: Drinko.se

I något som kan liknas vid en pressrelease daterad den 6 december tycker man att man kommit på något fantastiskt, nämligen... trumvirvel med passande musik... Direct Auctions (DA) Tada!!! 

Det nya med DA är att säljaren av föremålet själv tar bilderna i hemmet. Sedan ligger det där tills det klubbas utan någon fysisk visning och skickas därefter av säljaren till köparen. BR:s experter katalogiserar föremålet utifrån bilder och tar efter försäljningen "en något lägre kommission" av säljaren och köparen. Säljarnas bilder kan bli spännande och spörsmålen är definitivt fler än svaren i denna sak. To be continued. Eller inte. Hur vet man ens att föremålet existerar?? Kejsarens nya kläder. Få se nu. Vem var det som skrev den lilla historien..?

"MEGET dejlige Solbriller, 800 kr". Foto:Expressen.

Man vill uppenbarligen ta över en bit av den privata försäljningssektorn. Detta torde innebära att BR:s experter får otroligt mycket mer att göra. Elaka branschtungor gör gällande att BR:s väntetider är hemska innan Direct Auctions blivit verklighet...

----------------------------------------------------------------

Låt mig avsluta min sista(?) Stockholmsskrivna text med några ord om ett besök på alldeles nyrenoverade Nationalmuseum. 

Jättevackert och fantastiskt i all sin prakt. Fem års stängning av Institutionen och tung prislapp på arbetet leder onekligen till höga förväntningar. 

Garderobskaos blev första erfarenheten, med alla låneskåp upptagna och kö till en ledig galge för rock och hatt. Jag förstod heller inte hur man skilde ett ledigt skåp från ett upptaget... Förhoppningsvis barnsjukdomar -för 152-åringen. Sedan snabbt upp i färgglada salar för att titta på konsthantverk man längtat så efter. Noll information om 90% av allt glas, porslin och annat smått och gott. Informationsskyltar för konst sitter i huvudsak uppe, men till allt annat måste en APP nedladdas. En vaförslag? (En APP. En sådan som inte fanns när de flesta av oss var små, men som nu håller på att ta över vårat plastkortssamhälle. Det där samhället där storebror ser oss hela tiden. Om den lede Fi en dag kommer så måste vi komma ihåg att kamouflera av-och-på-knappen. Väl.)

Det grönvita fatet längst ned i bild pratade jag om med ett äldre par. De hade just upptäckt det och var stolta som tuppar när de förkunnade att det faktiskt var gjort av deras dotter, som är konstnär/keramiker! Gissa om de också tyckte att avsaknaden av infolappar vid alla föremål var botten...

Sorgligt tycker jag, att det ena har ansetts måste utesluta det andra. Jag vill inte gå med mobilen i högsta hugg hela tiden. Jag vill kunna vara obeväpnad och se info om alla föremål som intresserar mig i direkt anslutning till föremålet..! Hulda 76 och Bertil 67, vill titta på Rörstrandsporslin från 1800-talet utan APP. Och många med dem. Gör om, gör rätt och gör det fort Nationalmuseum! Än har inte montrarna dammat igen (nåja, inte alla i alla fall...se nedan...).

Hellre ett skitigt hus än ett rent helvete? Glipan är en centimeter mellan pansarglasen och dammtäcket ligger tjockt, efter 1,5 månads öppethållande.

Sedan hade ett gäng montrar öppna glipor konstruktionsmässigt, mellan väggar. Således en tråkig matta av damm på hyllor och föremål. Jag trodde inte mina ögon. Det måste väl göras om? Till vilken kostnad..?

Ryska ikoner, ytterst sköra på månghundraåriga träpaneler. Hur lång tid innan någon ristar något fränt budskap med en morakniv? Svängande rullatorer och handväskor var legio, vid mitt besök. Den största faran är generellt besökare/föredragshållare som pekar på konstverk med hårt och vasst objekt, av typen kulspetspenna.

Men det som förvånade mig alldeles oerhört var hur oskyddad den stora merparten av konsten i museet är. Folk går helt nära oljemålningar som ofta är värda många miljoner kronor styck. Stöldrisken är möjligen inte så stor. Sannolikt dels på grund av att konstverken är rigoröst fastsatta, inte endast "upphängda" och sannolikt också på grund av sensorer och moderna larmsystem (förhoppningsvis). Dock är det förvånande att se konst på enstaka decimetrars avstånd, helt utan skyddsmontrar. Ingen yta i en storstad är ju längre okluddrad eller orörd av mer eller mindre "konstnärliga individer" med vurm för att göra avtryck i sin samtid.

Hukande kvinna beundrar originalarbeten av Carl Larsson. Notera skuggan av kvinnans kropp, bildad av elektriska spotlights som belyser akvarellerna. Hualigen! Ständigt belysta akvareller ska inte förekomma. Månne är det speciallampor, men hur ska de INTE bleka akvarellerna? Jag känner inte till svaret. Det kan ju INTE vara så fel som det verkar på Nationalmuseum, väl?

Dessutom förvånades jag av att se en vägg med centrala verk av en av Sveriges mest älskade konstnärer, Carl Larsson, belysta med spotlights. Varför? Akvareller på papper bleks mycket snabbt, på ett par år så försvinner kraften i färgen helt...

Genusperspektiv ligger mitt i fållan år 2018 och illustreras i infotexten för vidstående skulptur:

Ord och inga visor om objektifiering och begär; om Åkermans nakna flick/kvinnoskulptur.

Jättefint att inkorporera samtida måleri med föremålen. Känns självklart när man ser det i verkligheten.

Zorns ikoniska Midsommardans hängd över Peter Johanssons installation How to cook a souvenir... Skivade dalahästar i gladpacksförpackningar. Ett Nationalmuseum med humor. I love it!

Nationalmuseums idealbesökare? Sannolikt App-älskande generation. Vi -stofilerna(?)- tittar på föremålen i montrarna. Kidsen, om uttrycket tillåts, sitter i en soffa på museet och kollar appen, eller gör de det..?

----------------------------

Uppenbarligen så är genustänket högt prioriterat på Nationalmuseum. Då tycker vän av ordning att Sveriges viktigaste och tyngsta(?) kulturella institution också kunde konfrontera andra viktiga ämnen med klokskap präglat av vår samtid.

Kvinna vänder ryggen åt elfenbensföremål utan information om ålder eller annat.

En japansk netsuke. Ny eller gammal? Inga kommentarer...

Det har man flagrant misslyckats med i elfenbensfrågan. Att det överhuvudtaget ställs ut till åskådande är allt annat än självklart. Här ställs dock mängder av föremål ut. Alltifrån möbler helt utförda i elfenben, till pokaler, figuriner och japanska netsukes. Detta utan att med ett enda ord kommentera den enorma problematik med galopperande illegal hantering med en produkt som i princip är olaglig över hela världen, men ändå sätts på piedestal i världens finrum, också på Nationalmuseum. Pinsamt, Nationalmuseum, pinsamt!

Elfenbensmöbel. Ny eller gammal? Bra eller dålig för elefanternas överlevnad? Det är inte många icke-initierade som vet..! Ett äldre par överhördes vid detta föremål; de var övertygade om att detta bordskabinett var helt nytt, eftersom det såg så ut. Vi hade en spännande och fin diskussion efter detta, där jag hade förmånen att få upplysa dem om föremålets ålder med mera... Att det saknades båda infotexter och Appar behöver väl inte tilläggas..?! Hur tänker NM egentligen?

Skärpning Nationalmuseum! Det är hög tid att nämna elefanten i rummet.

Gör en monter av era vackra och fantastiska elfenbensföremål HELT tillägnad elfenbensproblematiken! Upplys allmänheten, i stället för att -som nu- vilseleda dem. Visa att NM bryr sig om Cites. Det är 2018, inte 1792 när Konglig Museum instiftades, heller inte 1866, när nuvarande byggnad stod färdig. Jag ställer gärna upp som konsult. Då ska ni få mitt heterosexuella manliga perspektiv på hela frågeställningen. Och mycket mer.

-------------------------------------------------------------------------------

Nu flyttar jag och hela familjen till Österlen! Det blir Antikaffär på gården till våren, så väl mött! (Mer info kommer!)

-------------------------------------------------------------------------------

Fotnot:
Diverse problem med layout och typsnitt tycks mer och mer oundvikliga i detta bloggverktyg som kallas Blogger. Jag är den första att beklaga detta och ber om Ert överseende.

Källor:

https://www.barnebys.se/blogg/auktionsnyheter/en-epok-gar-i-graven-nar-hovjuvelerare-wa-bolin-lagger-ner-k/67570/

https://www.expressen.se/omtalat/lol-1/11-personer-som-borde-ha-tankt-pa-spegelbilden-innan-de-fotades/

https://www.uppsalatidningen.se/aktuellt/anklagas-for-lockpris-skyller-pa-kina-3775033.aspx

https://antikmonologen.blogspot.com/2013/11/svensk-elefanthost.html

https://antikmonologen.blogspot.com/2016/05/the-elfenbensbotten-is-nadd-hos.html

Europas största Antikmässa; Mercanteinfiera, -En bildodyssé

Antikmonologen inviterades att besöka Europas största Antikmässa i Parma som hölls mellan den 1-9 oktober. Efter en nysning till betänketid tackade jag ja och satt på planet till Bologna. Jag förvissade mig initialt om att inte endast tvingas skriva medhårs om mässan, utan även ha rätten att leverera mindre smeksamma utlåtanden.

(PLEASE NOTE: If you speak another language and lack knowledge of Swedish; do not hesitate to use the "Google Translate button" on the right hand side further down in the blog. You can choose from over 100 languages).

Galanta, färgkoordinerade trikolorerade -italienska damer -kan någon betvivla detta? På väg till Vernissage för Gianfranco Ferrés fantastiska utställning av klänningar i centrala Parma. 

Nedan följer bilder och tankar utan någon som helst kronologisk ordning. Extremt intensiva och underbara dagar i Parma!

Matthandlare var det inte gott om, här dock en av de tappra.

Handlare som sålde vackra oljor från 30-talet och delvis också betydligt yngre kinesiskt porslin.

Erbjöds för 800 Euro, som varandes cirka 50 år gammal. Enligt Antikmonologen en ming-kopia från sent 1900-/ tidigt- 2000-tal.

Resan till Bologna gick någorlunda bra och resan tillbaka möjligen lite mindre bra. Mitt incheckade bagage försvann nämligen i båda riktningarna. Så undertecknad är från och med oktober 2016 inte särskilt imponerad av tysk bagagehantering, eftersom det var det stora tyska företaget (som börjar på L och slutar på ufthansa) som stod för transporterna. Det tog 25 respektive 43 timmar för mitt bagage att komma tillbaka till mig. Två veckor senare har jag fortfarande inte fått annat än automatiserat standardsvar angående mail om inköp av nödunderkläder och tandborste med mera. Pinsamt, Lufthansa!

Saxat ur mailet. Onekligen imponerande att Lufthansa känner till min "time frame"!

Icke(?) försvunnet bagage till salu på mässan i Mercanteinfiera, som fick folk att tvärnita. Varumärkeskännedom är inte oviktig för den genomsnittlige mässbesökaren.

Det är omöjligt för en prylälskare att inte bli förälskad i Mercanteinfieramässan. En i begreppets innersta bemärkelse -obeskrivligt- stor tillställning, med drömmar om fynd som säkerligen infriades för de flitiga. Ett flertal restauranger, ost/skink- och glassbarer gjorde ömmande fötter och deras avlägsna släkting magen på bättre humör. Vattenflaskan måste finnas i ständigt hölsterläge, eftersom värmen också var påtaglig.

Ost- och skink-break på g.

Korall såldes till Antikmonologens förvåning av många. Koraller och korallrev är känsliga och i hög utsträckning hotade och rödlistade världen över.

Vänstra bordslampan, 63 cm hög, Italienskt 1950-tal, kostade 280 Euro och den ovala spegeln med intrikat slipning längst till höger, samma ålder och ursprung, kostade 150 Euro. Spegeln var 82 cm hög, exklusive upphängning.

Jag försökte hinna med att besöka alla utställningshallar på de cirka tio mäss-timmar jag hade till förfogande. Det fanns dock inte en chans att se allt på den tiden och vid närmare eftertanke betvivlar jag att man skulle hinna med att gå igenom alla montrar ens på nio dagar... Mässan är något så ohemult stor att det liksom inte går att begripa. Arrangören säger närmast som ett mantra att det är över tusen som ställer ut. Jag fick känslan av att de faktiskt inte visste exakt hur många som deltog...

Vacker engelsk flintgodskanna, c 1780, i okey skick kostade 100 Euro.

Dubbel i skägg. Underbart handskuret barskåp (till höger) med fiskarmotiv, Italien c 1950, 800 Euro. Vägghängd (ben medföljde dock) hylla med svarta skjutbara luckor i bakgrunden, 340 cm brett, Italien c 1950, pris 1200 Euro. Brittisk spekulant till vänster.

Imposanta bronsskulpturer, alla sannolikt made in China, i delen som kallas Archi Parchi, det vill säga avdelningen för trädgårdskonst. Att gjuta stora bronsskulpturer är idag minst kostsamt i Kina och Thailand.

Samtidigt som Antikmässan pågick också en bilmässa -och även en mässa för samtida, eller snarare modern konst. Dessutom utgjordes en del av mässan, i paviljong 5, av trädgårdsrelaterade antikviteter, kallad Archi Parchi. Antikmässan har ägt rum i 35 års tid (höst) och numer hålls den både vår (22 ggr) och höst. Utställare kommer från hela Europa och köparna kommer från hela världen. Cirka 50.000 besökare vid varje mässtillfälle utgör den imponerande siffran för de än mer imponerande 45.000 utställningskvadratmeterna.

Nytt och gammalt.

Ett av mässans få svenska föremål i förgrunden. En Orreforskaraff med tillhörande propp, prissatt till 70 Euro. Slumrande utställare i bakgrunden.

Utställaren Riccardo Tura från Arzano i Neapeltrakten hade fina grejer. Otroligt snygg 50-talssoffa skymtar rakt fram. I nära orört skick med originalklädsel kostade den 600 Euro. Speglarna i fonden kostade cirka 150 Euro styck.

Ett felfritt Argentafat förblev fick vara för 50 Euro. Den enda skridskon på hela mässan fick också vara med på bild. Torde vara en ganska exotisk tingest i de flesta italienska sammanhang. En skridsko gör ju som bekant ingen vinter.

Underbart integrerat skåp i fonden; Italien 1940-45. Pris 3.400 Euro.

En av mässans sannolikt mest fotograferade montrar. Huvudena troligen från ett vaxkabinett. Okänd herre i lila matchade samlingen fint.

Interiören till "vaxhuvudsmontern". Genomgående hög kvalité. Gissningsvis har de afrikanska buffelhuvudena en gång haft en glasskiva vilande ovanpå sina horn, utgörandes ett soffbord av något mer uppseendeväckande snitt än IKEA:s dylika.

Taklampa, diameter imponerande 240 centimeter. "Nytillverkad för denna mässa" enligt säljaren. Hade han inte sagt det så hade jag trott att den var 60 år gammal. Priset var 6.500 Euro. Säljare SPAZIO900 i Milano.

Produkttestning pågår.

Elfenbensfiguriner en masse.

De asiatiska kunderna fotograferar det de är intresserade av i en handvändning med sina mobiltelefoner. Ett par snabba telefonsamtal senare så blir det ofta affär. Här är det en splitterny kalebassformad elfenbensskulptur som fotograferas på översta hyllan.

Dessutom noterades gott om amerikanska handlare/inredare med både plånböcker och personliga assistenter i högsta hugg. Självklart var där också gott om kinesiska handlare. Tyvärr verkade kineserna endast vara intresserade av ett specifikt föremålsområde; elfenben.

Elfenbensföremål utförda i både Japansk, Indisk och Kinesisk "stil".

Alla mässor i hela världen har mer eller mindre flagranta problem med förfalskad konst och konsthantverk vilket onekligen är tråkigt. Som Antikmonologen påpekat oräkneliga gånger, -så fort det finns en  krona att tjäna så finns det också förfalskningar.

En vissla man kan blåsa i.

 

Det är sorgligt och skandalöst att en mässa av denna dignitet har sådana absurda mängder elfenben till salu. Den absoluta merparten såg ut att vara samtida med dessa rader, åtmistone producerat långt efter år 1947, vilket är det magiska -lagliga- året som gäller enligt Cites-överenskommelsen.

Eftersom det är ett ofrånkomligt faktum att en elefant tjuvskjuts var 15:e minut så borde ledningen för Mercanteinfiera sätta ner foten mycket hårt, som ett ställningstagande mot illegal handel med utrotningshotade djur och relaterat material. Antikmonologen frågade Ilaria Dazzi, Marketing Manager för mässan, dels om ledningens syn på förekomst av förfalskningar och dels om handel med (nytt) elfenben. Hennes svar var att mässan har en monter och personal i densamma, som rätar ut alla frågetecken kring dessa känsliga ämnen.

Hur det rent praktiskt fungerar med export till Italien från exempelvis Frankrike av hundratals kilo konsthantverk av elfenben övergår undertecknads förstånd; -obeaktat vilken ålder konsthantverket anges ha. Att sedan få exporttillstånd till exempelvis Kina av dessa föremål vet jag heller ej hur det juridiskt kan ske. Italien är vida beryktat för att ha en av världens absolut hårdaste lagstiftningar vidrörande export av antikviteter. Det har helt enkelt varit hart när omöjligt att köpa antikviteter för export utomlands i Italien just på grund av de stenhårda exportreglerna. Låt vara att elfenbenet vederbörligen registreras före införseln till Italien, men detta är ju rödlistat gods, enligt en överenskommelse påskriven av 183 länder världen över.

Spekulanter framför golvvas, en av ett par, helt täckt av bearbetat elfenben. Daterat av säljaren till sent 1800-tal. Paret kostade 20.000 Euro.

Säljaren framför båt helt utförd i elfenben, daterad av säljaren till sent 1800-tal.

Ett par figuriner helt utförda i elefantbete. Av säljaren daterade till sent 1800-tal. Pris 10.000 Euro för paret.

Detalj av elefantbete, rikt arbetad, 141 cm lång. Daterad av säljaren till sent 1800-tal. Äkthets- och ålderspecificerande intyg i förgrunden. I detta garanteras beten vara "äldre än 65 år". Pris 15.000 Euro.

Praktbägare i elfenben och silver, 30,5 cm hög. I samtal med säljaren sade han att den var tillverkad under tidigt 1700-tal. Det skrivna och laminerade intyget daterade bägaren till "Fin de XIXeme Siecle". När jag ifrågasatte 1700-talsdateringen ändrade sig säljaren till samma datering som det laminerade intyget gav; sent 1800-tal. Antikmonologens datering är dryga hundra år senare, dvs cirka år 2000, vilket gäller för både elfenbenet och det huvudsakligen gjutna(!) silvret. Pris: 15.000 Euro.

Inplastat intyg som garanterar att varan är äkta och -tillräckligt- gammal.

Antikmonologen konkluderar att mycket starka krafter är delaktiga i handeln med elfenben på Mercanteinfiera, eftersom allt från netsukes till gigantiska praktvaser stod att finna i var och varannan monter. Låt vara att det allra mesta passade bra i ett handbagage, snarare än i en container.

Mer elfenben.

Ännu mer elfenben.

Exakt samtidigt som jag iakttog en kvinna köpslåendes om ett par manshöga praktgolvvaser helt klädda i elfenben från elefant, daterade av säljaren till sent 1800-tal, -exakt samtidigt satt stora delar av världens hjärntrust för naturrelaterade frågor i ett gigantiskt stort och påkostat möte om Cites-problemen i världen. Ironin i detta gjorde ont att överhuvudtaget beakta. Cites-konferensen, ägde rum i Johannesburg i Sydafrika mellan den 24 september och den 5 oktober. Allt elfenben som salufördes i den monter där de stora praktgolvvaserna fanns bedömde Antikmonologen som skuret långt efter 1947. Jag ställde ett par "oskyldiga köparfrågor" till den enda personen som fanns på plats i elfenbensmontern; en fransk yngling på omkring 20 år. Det jag frågade om var om det fanns papper på föremålen. Svaret blev "javisst!" -för samtliga föremål jag var intresserad av. Jag förevisades inplastade intyg för alla föremål jag frågade om. Samtliga hade expertiserats av en specifik person situerad i Nice, Frankrike. Jag frågade varför de hade så många elfenbensföremål till salu. Svaret blev att "Parma utgör den bästa marknaden i Europa för elfenben, vi samlar ihop föremål till denna mässa varje år". Många stora samlare av elfenben bor i trakten av Parma, påstod den unge mannen vidare.

För alla de föremål som den unge mannen visade laminerade intyg för, fanns CITES inte nämnt en enda gång. Det stod i stället exempelvis för Praktbägaren: "Cette sculpture est garantie plus de 70 ans. Elle est conforme à la convention de Washington" (Denna skulptur(sic.) är garanterat över 70 år gammal, i överensstämmelse med Washingtonkonventionen). Dessutom stod det om praktbägaren att den är ett "Travail rhénan", alltså ett Rhenländskt arbete, vilket är oerhört intressant av flera skäl.

Utsikt från en av lunchrestaurangerna, där det bland annat serverades dignande fat av underbar lokal Parmaost och skinka-förstås!

Högt och lågt. Stabilt och instabilt.

En helig vilostund?

Handlaren Grassillieros var specialiserade på att sälja vintagemaskiner för att skära (Parma-)skinka med..!

Antiquairs J. Dücker (stående), hall 5, monter D07, från Belgien. En av favoritmontrarna. Han har sagt upp sitt alltför dyra hyreskontrakt på butiken och säljer enkom på mässor, runt om i Europa.

Ett par fina spanska barocka mässingsstakar. Priset var facila 300 Euro hos belgiska handlaren J. Dücker. Äldre konsthantverk är billigt både i Sverige och internationellt för närvarande.

Mer Louis Vuitton.

Fantastisk taklampa, modell större. Venetianskt 1940-tal, 32 ljuspunkter, 3,2 meter hög(!). Pris 8.000 Euro. Säljare Bruno Bernardi, Rimini.

Skäggdubbel No 2 i Antikhandel Bruno Bernardi. Jag tror det rör sig om far och son, men Orsa Kompani lovar ingenting bestämt. Tio år har de varit med som utställare på Mercanteinfiera. Hemmaorten heter Rimini.

Antikhandlaren Bruno Bernardi med uppenbart älskade pudeln Leone framför imposant takkrona i tre "etage". Venedig, 1940-50, 4.000 Euro. Mässan var totalt tillåtande inför hundar. Säljare och besökare hade med sig hundar i de mest oväntade situationer. Underbart! I Sverige råder hundförbud i de mest udda sammanhang. Däremot kan folk hälla en flaska Aqua Vera över skulten varje morgon, så att omgivningen knappt får luft emellan astma-anfallen. Förunderliga äro de svenska regelverken.

Den öppna trunken attribuerad till Louis Vuitton kostade 10.000 och den under med likadan attribuering 11.000 Euro. Den gula under globen fick jag ej pris på.

En Louis Vuitton som sannolikt kommit nyligen från Kina. Prislapp 10.000 Euro. Hårt antikpatinerad. Varenda skruv, bult och metalldel var hamrad, skrapad och slipad -på hela trunken...

Antalet Louis Vuitton-resegarderober på mässan noterades till minst 19 per dussin. Ett talesätt säger om Picassos originalmålningar att han gjorde 12.000 och av dem finns 14.000 i Florida. Same, same but different i Parma.

I denna monter stod jag och tittade på en Rolex Daytona tillsammans med coola klockkunder fredagen den 30 september. Dagen efter stals den, tillsammans med nedanstående tre ur.

Stölder och rån utgör ett växande problem på Antikmässor världen över.

I egenskap av antikproffs är det lätt för mig att mer eller mindre skämta om alla förfalskningar jag noterar på Europas största Antikmässa. Ett problem av enormt mycket större natur, är de absurda mängder föremål av elfenben som säljs på mässan. Ingen större tankeverksamhet krävs för att inse att det krävs proaktivitet från Mercanteinfieras mässledning. Att i direkt anslutning till entrén ha en monter med jourhavande expert(-er) som säljare och köpare kan konsultera räcker inte. Det låter snarare som en sent påkommen ursäkt. För att sätta stopp för denna elfenbenshantering som bevisligen omsätter miljarder kronor per år och utgör grunden för illegal verksamhet jorden runt, krävs drastiska åtgärder.

"Experten svarar" fanns i en monter just innanför entrén. Olika experter hade enligt anslaget "jour" olika dagar.

Nota bene; det är INTE svårt att datera elfenben rent vetenskapligt! Jag skrev följande den 22 november 2013: "Fredagen den 16 november talade jag med Professor Göran Possnert på Tandemacceleratorlaboratoriet/ Kol 14-laboratoriet i Uppsala. Han hade vänligheten att tala om för mig hur lätt det är att datera just elfenben och andra organiska föremål med hjälp av kol-14-metoden. Den bygger på att man i organiskt material bland annat kan detektera kärnvapensprängningar som skett i jordens atmosfär väldigt precist. Med hjälp av dessa kan man alltså datera ett elfenbensföremål mycket precist till före eller efter 1947. Mellan 1945 och 1998 har 2053 kärnvapenexplosioner noterats i världen. Professor Possnert påpekade dock att han mycket sällan utfört dateringar av elfenbensföremål för något auktionshus räkning. Det som behövs är minimum 50 milligram benmjöl, (beroende på bentäthet) för att korrekt datera objektet. Det minutiöst lilla borrhål som då uppstår kan mycket enkelt "retuscheras bort", om inlämnaren vill, berättar Professorn".

Billiga handväskor med dyra logotyper i fokus.

När besöket var över och mässområdet lämnades noterades en febril kommers även utanför huvudentrén. Utöver antikpatinerade afrikanska masker så lockade bland annat handväskor med mycket kända logotyper ett flertal flärdfulla damer. Att försäljarna av fejkväskor får stå i direkt anslutning till Mercanteinfieras huvudentré summerar hela upplevelsen i ett nötskal.

Special price for you, my friend! Same, same but different -inside Mercanteinfiera?!

Jag sprang under mässan på ett par kända profiler ifrån skandinaviska antikmarknaden. Ett par var där för att handla och någon till och med sedan många år där för att sälja.

I denna monter fanns bland annat två albino påfåglar och flera tigerskinn till salu.

Detta tigerskinn, etiketterat som Viktorianskt, såldes när Antikmonologen stod bredvid.

Konstmässan pågick samtidigt som Antikmässan. Här är en av två oljemålningar "av Bengt Lindström", som bjöds ut av ett större galleri.

Det tjuvskjuts en elefant var femtonde minut. Om detta fortsätter är jordens största landlevande däggdjur utrotat om ett par generationer. Proaktivitet var ordet för dagen. Detta är 2016, inte 1916. Vi måste kunna bättre än så här!

Källa: Wiktionary

Mercanteinfiera är ett paradis för alla initierade konnässörer, handlare, inredare, proffs och allmänt intryckssugna. Orutinerade uppmanas dock anlita jourhavande antikkonsult. Jag står härmed till Ert förfogande!

Italiensk nybarock spegel, tillverkad i Rom c 1850. Kom från nobelt hus i Rom. Säljare Teddy Russino, Ragusa. Pris 8.000 Euro. Stor! Uppskattningsvis 220 cm hög.

*************************************************

Fotnoter:
Samtliga bilder tagna av Antikmonologen.
Kurs: 1 Euro var c 9,70 SKr under mässbesöket.
För den som undrar; Jag köpte (tyvärr) inte en endaste pinal på mässan. De föremål som jag fann köpvärda var av större format än mina väskor, varför idéerna snabbt slogs bort.

Källor:
https://www.washingtonpost.com/news/animalia/wp/2016/10/05/the-world-just-agreed-to-the-strongest-protections-ever-for-endangered-animals/?tid=sm_tw

https://cites.org/eng

http://italychronicles.com/a-fine-art-trap-for-expats-in-italy/





http://www.theflorentine.net/lifestyle/2005/06/export-antiques-out-of-italy/

http://memolition.com/2013/10/16/time-lapse-map-of-every-nuclear-explosion-ever-on-earth/