Älvsjömässeepilog 2017

Så har Älvsjö Antikmässa anno 2017 dragit sista andetaget och alla gamla (och nya) Lisa Larsson-figuriner, pälshattar och Ekeby-krukor som inte sålde har åter dykt in i banankartongernas värld. En och annan Zorn har väl också hängts tillbaka på stadigare väggar på grund av utebliven röd prick.

Måne över Östra Entrén. Stor last, liten last; alla vägar leder till Älvsjö. Åtminstone en morgon som denna (15 februari 2017).

Besökarsiffran blev i år 26.258, knappa 1000 färre än förra årets 27.136. Trenden med vikande antal antikhandlare förefaller dessvärre hålla i sig. Antalet samtida konstgallerier verkar öka, -återigen. Många besökare uttryckte missnöje vad anbelangar kvalitén, eller snarare bristen på densamma hos många av konstgallerierna. Hötorgskonst fräste flera av Cederqvist Antik & Vins besökare. Men mässan måste överleva och personligen föredrar jag då konst- hellre än godissäljare. Statistik för antalet deltagande Antikhandlare de senaste 20 åren vore lika intressant som ledsam läsning, tror jag.

Gemytlig intervjuare av antik-gigant.

Allestädes närvarande Knut-från-Antikrundan sade på Antikmässans Vernissage-dag i radiointervju hos Lotta Bromé i P4, att mässan var uppdelad i "Fina Delen ända ner till loppisfynden" (43:17 in i musiklöst avsnitt). Ett uttalande som definitivt ej får "vågen" av alla hårt arbetande utanför SKAF:s nogsamt inkissade revir. Enligt aldrig sinande rykten betalar (vi) "loppisdeltagare" mer per kvadratmeter än vad SKAF:s medlemmar gör, på grund av(?) att SKAF är medarrangör. Att det heller inte rör sig om loppis vet självklart alla berörda. Utom möjligen då herr Knutson. Onekligen ett osmidigt uttalande, dock intet nytt under solen.

Att SKAF i sin medlemsmatrikel fortfarande har med den i domstol -för försök till bedrägeri fällda- Per Windahl är direkt pinsamt. Medlemsförteckning för 2016 låg till allmän utskänkning i var och varannan monter i SKAF-avdelningen. Var det av kostnadskäl man inte lät trycka upp "Medlemsförteckning 2017"? Trist om det är så knapert. Intrycket blir under alla omständigheter arrogant samt nonchalant. På platsen där brottsdömde Windahl tidigare huserade i många år, fanns nu ett torg. Där kunde man vila fötterna eller köpa sig en kopp eller ett glas dryck. Till skillnad från tidigare platsinnehavare så togs endast betalt för koppens innehåll, utan utfästelser om kärlens höga ålder.

Fortfarande i skuggan av -minst- ett brott.

Fällande dom mot Windahl kom den 16 november 2016. Exakt tre månader senare kunde kindpussande, intet ont anande vernissage-publiken i Älvsjö i SKAF:s egna medlemsmatrikel läsa att Windahl är högt uppburen medlem i SKAF. 

Saxat ur medlemsmatrikel om uppburen antik organisation. (Pun intended).

Collector´s Awards eller RyggKliarKlubben drog även i år ihop till Galakväll. Efter de senaste årens turbulens vad gäller utsedda vinnare, objekt, antikhandlare/ antiksamlare så känns det möjligen något risqué att bli nominerad eller rent utav att utses som vinnare. Dödskyss..? Dock var vinnarna i år-såklart- erkända och duktiga ringrävar inom sina områden. Valet av "Årets monter" var Antikbranschens motsvarighet till luft-på-burk. Köp en tulpan annars får du en snyting. Eller en burk luft dårå, sagt med en Johan Reborgsk stämma.

Ett koolt och mägga krejsy val av Årets monter 2017(?): Hoffmans Antik. Tog nog i runda slängar 2 minuter och 25 sekunder att bygga. Inkluderande dammsugning av mattor och puts av plexi-piedestaler.

Under mässans gång lärde jag mig av en av antikbranschens silverrävar att Appen Swish hade konkurrens av en fejk-app. Denna lurar säljarna att tro att pengarna har gått iväg till säljarens konto fast så inte är fallet. Det står att summan "X" har gått iväg till NN:s konto, fast det bara är hittepå. Dock har bluffmakarna misslyckats med en liten detalj, nämligen det vita "prickmolnet" som uppstår när man som säljare trycker på "bocken" på köparens mobiltelefonskärm. Det kan krävas ett par tryck med fingret, innan prickmolnet uppstår.

När man trycker på skärmen, i cirkeln med bocken, skall ett moln av vita små prickar uppstå. Sker inte detta, så är appen en fejk-app!

Jag behövde bara gå tre montrar bort för att hitta modernt elfenben till salu. När jag vänligt och försynt undrade om det fanns någon information eller papper om de fyra, fem föremål av elfenben som var till salu i montern, blev svaret: "Nej! Det är inte elfenben, det är BEN". Därefter "Vem är du?!". Jag lämnade montern, i vilken det för övrigt också salufördes gott om nytillverkat kinesiskt porslin. För övrigt en i mängden som sålde ny kinesisk keramik. "Men det är ju så svårt med kinesiskt"...

"Inte elfenben! BEN!"

Att problemen med försäljning av illegalt material på mässan var stort var ingen överraskning för undertecknad. Men att de var så omfattande att antalet nedslag(?)-tillslag från Polisens/ Jordbruksverkets sida närmade sig etthundra i antal, förvånade till och med mig. Filippo Bassini vid Utredningsenheten på Polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) berättade för Antikmonologen att man fick fokusera på de mest flagranta fallen. Utöver svenska Polisen, så deltog även myndigheter som Interpol, den svenska Skogsstyrelsen, länsstyrelserna, Jordbruksverket, Åklagarmyndigheten, Tullverket, Naturvårdsverket och Kustbevakningen i det som kallats Operation Thunderbird, i sammanlagt 43 länder. Vi kommer att höra mer om detta och polisen har enligt uppgift mycket hög prioritet vad anbelangar artskyddsbrott.

Ett par veckor efter Älvsjö Antik ägde Europas utan konkurrens största Antikmässa rum, Mercanteinfiera i Parma. Efter Antikmonologens besök där i oktober 2016, följer jag Mercanteinfiera i sociala medier. Ett av inläggen på Instagram såg ut som följer:

Det rör sig alltså om en person som ger en engelsk antikhandlare beröm för att de säljer tigerskinn, lejonskinn, elefantfötter, med motiveringen: "Why not! Remember these are Vintage! They are from a long time ago!".

Man upphör ej att förvånas. Förvisso är det bara ett par år sedan en av Sveriges mest kända Antik-profiler anbeföll exakt samma inredningsobjekt i Sveriges största Antiktidning i helsidesreportage. Huruvida engelska säljarens idag rödlistade djurföremål de facto var tillräckligt gamla eller ej förtäljer inte historien. Men att rekommendera att inreda med objekt som är gjorda av idag mer eller mindre akut hotade (rödlistade) djurarter tyder på kraftigt fallerande intellekt. Vad värre är; Mässan själv, Mercanteinfiera har den totala brist på självinsikt att, som det heter, re-posta inlägget under Mercanteinfieras egna status. Lika imploderande som osmakligt.

Ett mycket uppskattat inslag i årets mässa var fotpatrullerande polis. Varje dag iakttogs nya par av till synes ständigt leende och tillmöteskommande poliser. Jag gick ut till alla poliser jag såg och tackade för att de fanns där. Deras närvaro gagnar -självklart- alla parter med rent mjöl i påsen. Anledningen till dessa antik-fotptruller är för Antikmonologen okänd, ävenså vem som betalar kalaset. Men en sak är säker, dessa leende poliser var extremt omtyckta av unga och äldre, besökare och utställare. En verklig win-win för mässan och för polisen, som ju utstår mycken kritik dessa dagar.
 
För trogna läsare av Antikmonologen är det ingen nyhet att undertecknad har understrukit bristande säkerhet på Älvsjömässan många gånger. Problemen var mycket stora under 2016, inte minst på grund av att "en av oss", alltså en (två?) antikhandlare/antiksamlare av Rang, stal föremål under pågående mässa, även när endast fackfolk fanns i byggnaden.

Bloggen S:t Olof har också tagit upp problemen med stölder under Antikmässan 2017.

Hårda bud i Älvsjö också. Illustration: Wiktionary.

Dock var stölderna ett stort problem även under 2017. Att mässan skickade ut X antal mail till utställarna, med uppmaningar om att vara noga med sålt-lappar, gav ett närmast parodiskt intryck. Möjligen på grund av att det är billigare att trycka på "maila alla-knappen" än att leja ett antal civila väktare? På lördagskvällen, cirka 25 minuter efter att sista kunderna hade gått, ledde jag själv ut fyra banankartonger på en pirra, med saker som jag ville ta hem dagen före själva stängningsdagen. I huvudentrén blev jag tämligen bryskt ifrågasatt av en entrévärd(?) som undrade var min sålt-lapp satt. Jag visade min redan helt synliga utställarbricka, och påpekade att detta var saker som tillhörde mig och inget jag hade köpt där och då. Trots detta stod mannen på sig och sade att jag minsann skulle ha en sålt-lapp på kartongerna. Allt enligt deviserna "Noteras en sålt-på-Älvsjömässan-lapp så är allt frid och fröjd" eller "Om vi skickar ett mail om dagen till alla utställare om att vara noga med sålt-lappar så verkar det som vi har ett fast grepp om säkerheten". Var det någon som sa så?

En av Cederqvist Antik & Vins nöjda kunder.

För övrigt tycker jag att Älvsjö Antik 2017 kändes som en riktigt lyckad mässa. Många besökare som på det hela taget lät nöjda. Min monter var situerad helt nära stora scenen, där det hölls många föredrag. Föredrag som jag endast hörde mycket gott om. Eftersom jag är ensamutställare med enormt kontrollbehov var det aldrig möjligt att lyssna på något av alla föredrag, men där tycks Mässan verkligen ha träffat rätt! Roliga ämnen och relativt korta föredrag borgar för belåtna åhörare. Till yttermera visso anser jag nya utformningen av mässan vara en fullträff. I år var den mycket mer långsträckt smal och helt om-orienterad i relation till tidigare år. Förvisso i samma hall som tidigare år.

Trogna läsare av Antikmonologen stödjer Ban Ivory-kampanjen och Antikmonologen!

_____________________________________________________

I senaste numret av Sveriges enda Antik & Auktion står följande att läsa:

Bra A&A! Artikeln är utomordentligt rolig, i sken av Antikmonologens skriverier de senaste fem åren -måste ödmjukt inflikas. Formuleringar, exkluderade frågeställningar och annat smått och gott lockade åtminstone fram ett par skratt hos undertecknad. I ett annat sammanhang skrev den store Antikkändisen om år 2016 års största Antikskandaler(!), utan att med ett ord nämna någon av de svenska dylika (som det finns länkar till i denna text).  

Det gäller att inte pinka på fel träd i jakten på rätt rygg att klia 

 (Gammalt, nåja, antikdjungelordspråk)

Glädjande för Cederqvist Antik&Vin/ Antikmonologen var att chefredaktören för Antik & Auktion, Carin Stentorp, resolut gick in i montern en dag, med orden "Dig måste jag hälsa på!". Vi skakade hand och pratade om, om... vädret och så. Tills Carin upptäckte en kruka som hon var tvungen att köpa. Och så fick det bli. Mycket trevligt på min ära. Månne början på ett långt och givande samarbete?

Antikmonologen förser Chefredaktören med det för dagen eftertraktade.

_________________________________________________________ 

Vikten av adekvat terminologi kan inte nog understrykas. Kunnig och erfaren personal är möjligen heller ej helt fel. Har någon med ljus och lykta sökt en äldre kvarnsten, så får ni även framledes bida er tid, då Metropol endast sålde nedanstående fågelbad i auktionen den 6 mars.

Detalj av Fågelbad, -med vattenfall, månne?

För er som söker en piedestal av majolika så får ni också fortsatt vänta, eftersom nedanstående enligt uppgift är av helt annat material:

Detalj av "porslinspiedestalen".

Vem gagnas av dessa katalogiseringar, utförda av ett professionellt auktionshus? "Hur kunniga är Auktionshusen" läste jag visst någonstans..?

_________________________________________________________

Dessvärre fortsätter Lauritz (L) affärer att stinka. Vinstvarningar, underliga jättelån och fortsatt rundgång om guld och gröna skogar. Antikmonologen har skrivit spaltmetrar om företagets irrfärder. Det är uppriktigt sagt så smärtsamt att anrika Stockholms Auktionsverk numer utgör en del av L. Varje ord om dem gör ont att sätta på pränt.

Vafinans.se den 19 januari 2017.

Lauritz i Norrköping gick i konkurs i förra veckan och aktien har halverats.

(Affarsliv.com)

Nasare, domptör, korthus och inkompetenta banker är fraser som poppar upp och ord som gör ont.
När var ett handslag senast ett handslag?

_________________________________________________________

Källor:
Fällande dom för svensk antikhandlare på toppnivå
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/krokodilvaska-beslagtogs-pa-stockholms-antikmassa
https://polisen.se/Aktuellt/Nyheter/Gemensam-2017/Januari/Internationell-insats-mot-illegal-handel-med-djur-/
http://www.natursidan.se/nyheter/stort-internationellt-tillslag-mot-illegal-handel-med-djur/
Ny dammbitare i Antikbranschen (Grödinge bites the dust...)

The possible end of trade with so called antique ivory

Elephants are heading towards extinction. Between 1930 and 1940, according to the world Wildlife Fund for Nature (WWF), there were between 3 and 5 million African elephants alive in the wild. Today, because of an explosion in illegal poaching, the number has declined to just 400,000. An elephant is poached every fifteen minutes, all year round. Unless we, the human race, put a stop to this, the largest mammal on earth will be gone in a couple of generations.

The Mabenzi Family, Gorongosa National Park. Photo: ElephantVoices

Most people active in the antiques trade knows exactly why this is happening. The illegal trade in elephant ivory is flourishing today. According to international rules, ivory objects made after 1947 are illegal to trade with. But these rules are being routinely flouted by dealers and auction houses around the world.

CITES was drafted as a result of a resolution adopted in 1963 at a meeting of members of IUCN (The World Conservation Union). On 1 July 1975 CITES entered in force. For many years CITES has been among the conservation agreements with the largest membership, with now 183 parties. Only "worked" ivory specimens acquired before 3 March 1947 can be considered antiques and therefore legally be traded.

Guanyin ivory figurine on the Danish Auction Market in 2013, with a -according to Antikmonologen- bogus provenance. Withdrawn straight away, after Antikmonologen published, discussed and dismissed the provenance. It was re-entered on the market in January 2014 and then sold for 30.000 DKr, circa £ 2.700. The provenance had by then been conveniently altered.

As an antique dealer with a great interest in Oriental works of art, I have taken special interest in ivory that has been bought and sold in Sweden as well as internationally. What has struck me over and over again is how auction houses seemingly arbitrarily date objects made of elephant ivory as "late 19th Century" or "early 20th Century" even though they could very well have been made during the latter part of the 20th Century. It has become an "Auction House Standard", probably to avoid the eyes of the authorities and others that might question a catalogue entry.

I have been able to prove large anomalies over and over again with catalogued ivory objects in Sweden, Denmark, Germany, England and Asia during five years of writing the blog-post Antikmonologen. The sales of ivory has drastically dropped in Sweden since Antikmonologen started to penetrate the subject, in 2013. I act as a consultant to many Swedish auction houses -that want to do right- and frequently receive questions regarding ivory items; both from the trade and from the public.

Over the past few years I assisted the WWF of Sweden in addressing the ivory crisis, and in 2016, I was asked by the researchers for the BBC series Saving Africa´s Elephants; Hugh and the Ivory War, to point out suspicious ivory items that were for sale on the open market in England. In doing so, the BBC were able to show that seven out of ten ivory objects that they bought were made after 1947, i. e. illegal to sell.

In October 2016 I visited the largest Antiques Fair in Europe, Mercanteinfiera, with over 1,000 exhibitors, in Parma, Italy. The problems with numerous modern objects made from elephant ivory were in abundance. It was absolutely devastating to see how easily accessible all the ivory was, and to what extent. Smaller objects such as snuff bottles and netsukes were sold by hundreds of dealers. Several dealers sold very large and/or expensive items marketed for tens of thousands of Euros each. All items that I asked about were labelled as either "antique", "19th century" or "early 20th century" ivory, in stark contrast to my opinion. Most of the expensive items were sold with more or less home-made-looking certificates. Certificates are much easier to fake than the actual object. The Mercanteinfiera Fair takes place two times per year.

Unfortunately, according to the way the rules and regulations are set up, it is far too easy to claim the so called Antique exception and sell virtually any object made of ivory, claiming that it is from before 1947. It has become common practice for auction houses, when questioned whether or not an ivory object is old enough to be sold, to claim the Antique exception. In other words, auction houses are acting as both judge and salesman. They have a vested interest in judging ivory objects to be old enough, otherwise they are not able to sell them.

A pair of ivory Fo-dogs catalogued by one of the biggest Swedish Auction houses in August 2013 as: "Guardian lions, possibly China, 19th-20th Century, ivory. Virtually no wear. Condition over all probably good". At this particular instance, the police charged in to the actual physical hammer auction and confiscated a large number ov ivory items. The Auction house were then charged twice, in the Swedish judiciary system and freed both times. The so called Antique exception saved them. Their own expert, married to the owner of the Auction house in question, promised two courts that all ivory included in the auction pre-dated 1947.

More or less local solutions for ivory sales are applied, with the US as the market with the strictest rules and the Chinese recently having said that they will prohibit ivory trade alltogether by the end of 2017. How and to which effect remains to be seen.

Atomic blast. Photo: Cryhavok.org

Is there a solution to the ivory dating problem? The simple answer is yes, without any form of doubt. There are around 125 laboratories around the world that perform AMS (Accelerator Mass Spectometry) radio carbon dating. And since the crucial year is 1947, it is very easy for any of those laboratories to determine the age of the object in question. The reason for this is that the first ever nuclear detonation took place in New Mexico, US, on the 16th of July 1945. There were 2053 nuclear explosions between 1945 and 1998. As explained to me by Professor Göran Possnert at the Tandem Laboratory in Uppsala, Sweden, this makes it relatively simple to date organic material from 1945 onwards with great precision.

Fancy ivory/silver lidded cup for sale at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016. The salesman said it was made during the early part of the 18th Century. The laminated certificate said "Fin de XIXeme Siecle (end of 19th C)" (the vendors were French). When I questioned the 18th Century dating, the salesman changed his opinion to what the certificate said. Antikmonologen dates the entire object to around the year 2010. The asking price was 15.000 Euros.

So, is this very simple way of determining the age of ivory objects being used to any extent by the Auction houses (who totally dominate the high end market of the ivory business)? Alas, the answer is "No". The rather spurious pretexts from auctioneers has been that collectors do not want drill holes in the objects they might purchase or that the AMS tests are too expensive to perform. Or that it would not be a viable alternative to date all ivory objects and that the experts in the trade can date the objects themselves, from appearance only.

Too big.

The drill hole argument is not good enough, since the sample needed is minute according to Professor Possnert. -It is very easily disguised. The argument that the experts can date the objects themselves is correct to a certain extent, but it should be noted that ivory is an organic material that is very easily patinated and the Chinese are sublime patinators (it goes without saying that objects are carved in antique styles). Also, the risk of a cataloguer dating an object as from before 1947, just to be able to sell it, is as earlier pointed out, obvious.

It all boils down to the actual cost of an AMS test. In Sweden it would be around 3000 Swedish kronor plus VAT. The cost in England would be around £500 plus VAT. However, according to Professor Possnert in the AMS laboratory in Uppsala, the testing for age of ivory objects is virtually never asked for, neither by private persons nor by organizations.

Does the above mentioned imply that all ivory items suspected of being post 1947 should be destroyed? Of course not. But my suggestion is that all items consisting of, let us say, more than 20% ivory should be tested, when they come up for sale. Always, with no exception. This ought to put a stop to most of the selling of elephant ivory. As soon as you make exceptions to that rule, the need for some type of jury comes up and that would complicate matters unnecessarily. How very obvious pieces are to be dealt with, for instance objects with known, specific provenances, is for the international community, EU/CITES to decide. Should they be excluded from the "absolute" demand for AMS-test? I personally think so, but the survival of elephants is at risk, so maybe no exceptions to the AMS-demand should be accepted. It certainly is complicated, but needs to be addressed. Now!

Potential buyers at the Mercanteinfiera Antiques Fair in Parma, October 2016, admiring one -of a pair- of Ivory vases. They were dated as "late 19th Century". Antikmonologen begs to differ and consider them to be from circa 2010. Asking price 20.000 Euros.

The obvious solution to the ivory crisis is to implement an obligatory AMS test for all ivory items that comes up for sale. Strong forces are at hand, and they bring modern, antique-patinated ivory carved in an antique manner on to the Antiques market. Once an ivory object is sold as "antique" or labelled as pre- 1947, it is generally accepted as "kosher" or okey for all times, by the trade. A form of laundering.

We have come so far that £300-500 should not be allowed as the cause of obliterating the elephants as a species, the largest mammal still walking on earth. Nota bene; still.

Hugh Fearnley-Whittingstall in front of piled up ivory tusks, working with the BBC1 series Saving Africa´s Elephants. Photo:BBC

----------------------------------------------------------------------------------------------

Background on the author of this article, Nicklas Cederqvist:
Art Historian, Antiques and Art dealer, Writer of the biggest blog post in Sweden on the Antiques trade; Antikmonologen.blogpost.se. Educated at the University of Stockholm and Sotheby´s Institute, London.

Links:
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/08/uppsala-onlinekvalitetsauktion-avsager.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2013/09/elefantdod-inte-elefantol-och-skandaler.html
http://antikmonologen.blogspot.se/2016/10/europas-storsta-antikmassa.html
https://bruun-rasmussen.dk/m/lots/DAF6CE16B4E9?src=http%3A%2F%2Fwww.bruun-rasmussen.dk%2Fsearch.do%3Fpg%3D1%26q%3Delfenben%26iid%3D300592136%26mode%3Ddetail

Europas största Antikmässa; Mercanteinfiera, -En bildodyssé

Antikmonologen inviterades att besöka Europas största Antikmässa i Parma som hölls mellan den 1-9 oktober. Efter en nysning till betänketid tackade jag ja och satt på planet till Bologna. Jag förvissade mig initialt om att inte endast tvingas skriva medhårs om mässan, utan även ha rätten att leverera mindre smeksamma utlåtanden.

(PLEASE NOTE: If you speak another language and lack knowledge of Swedish; do not hesitate to use the "Google Translate button" on the right hand side further down in the blog. You can choose from over 100 languages).

Galanta, färgkoordinerade trikolorerade -italienska damer -kan någon betvivla detta? På väg till Vernissage för Gianfranco Ferrés fantastiska utställning av klänningar i centrala Parma. 

Nedan följer bilder och tankar utan någon som helst kronologisk ordning. Extremt intensiva och underbara dagar i Parma!

Matthandlare var det inte gott om, här dock en av de tappra.

Handlare som sålde vackra oljor från 30-talet och delvis också betydligt yngre kinesiskt porslin.

Erbjöds för 800 Euro, som varandes cirka 50 år gammal. Enligt Antikmonologen en ming-kopia från sent 1900-/ tidigt- 2000-tal.

Resan till Bologna gick någorlunda bra och resan tillbaka möjligen lite mindre bra. Mitt incheckade bagage försvann nämligen i båda riktningarna. Så undertecknad är från och med oktober 2016 inte särskilt imponerad av tysk bagagehantering, eftersom det var det stora tyska företaget (som börjar på L och slutar på ufthansa) som stod för transporterna. Det tog 25 respektive 43 timmar för mitt bagage att komma tillbaka till mig. Två veckor senare har jag fortfarande inte fått annat än automatiserat standardsvar angående mail om inköp av nödunderkläder och tandborste med mera. Pinsamt, Lufthansa!

Saxat ur mailet. Onekligen imponerande att Lufthansa känner till min "time frame"!

Icke(?) försvunnet bagage till salu på mässan i Mercanteinfiera, som fick folk att tvärnita. Varumärkeskännedom är inte oviktig för den genomsnittlige mässbesökaren.

Det är omöjligt för en prylälskare att inte bli förälskad i Mercanteinfieramässan. En i begreppets innersta bemärkelse -obeskrivligt- stor tillställning, med drömmar om fynd som säkerligen infriades för de flitiga. Ett flertal restauranger, ost/skink- och glassbarer gjorde ömmande fötter och deras avlägsna släkting magen på bättre humör. Vattenflaskan måste finnas i ständigt hölsterläge, eftersom värmen också var påtaglig.

Ost- och skink-break på g.

Korall såldes till Antikmonologens förvåning av många. Koraller och korallrev är känsliga och i hög utsträckning hotade och rödlistade världen över.

Vänstra bordslampan, 63 cm hög, Italienskt 1950-tal, kostade 280 Euro och den ovala spegeln med intrikat slipning längst till höger, samma ålder och ursprung, kostade 150 Euro. Spegeln var 82 cm hög, exklusive upphängning.

Jag försökte hinna med att besöka alla utställningshallar på de cirka tio mäss-timmar jag hade till förfogande. Det fanns dock inte en chans att se allt på den tiden och vid närmare eftertanke betvivlar jag att man skulle hinna med att gå igenom alla montrar ens på nio dagar... Mässan är något så ohemult stor att det liksom inte går att begripa. Arrangören säger närmast som ett mantra att det är över tusen som ställer ut. Jag fick känslan av att de faktiskt inte visste exakt hur många som deltog...

Vacker engelsk flintgodskanna, c 1780, i okey skick kostade 100 Euro.

Dubbel i skägg. Underbart handskuret barskåp (till höger) med fiskarmotiv, Italien c 1950, 800 Euro. Vägghängd (ben medföljde dock) hylla med svarta skjutbara luckor i bakgrunden, 340 cm brett, Italien c 1950, pris 1200 Euro. Brittisk spekulant till vänster.

Imposanta bronsskulpturer, alla sannolikt made in China, i delen som kallas Archi Parchi, det vill säga avdelningen för trädgårdskonst. Att gjuta stora bronsskulpturer är idag minst kostsamt i Kina och Thailand.

Samtidigt som Antikmässan pågick också en bilmässa -och även en mässa för samtida, eller snarare modern konst. Dessutom utgjordes en del av mässan, i paviljong 5, av trädgårdsrelaterade antikviteter, kallad Archi Parchi. Antikmässan har ägt rum i 35 års tid (höst) och numer hålls den både vår (22 ggr) och höst. Utställare kommer från hela Europa och köparna kommer från hela världen. Cirka 50.000 besökare vid varje mässtillfälle utgör den imponerande siffran för de än mer imponerande 45.000 utställningskvadratmeterna.

Nytt och gammalt.

Ett av mässans få svenska föremål i förgrunden. En Orreforskaraff med tillhörande propp, prissatt till 70 Euro. Slumrande utställare i bakgrunden.

Utställaren Riccardo Tura från Arzano i Neapeltrakten hade fina grejer. Otroligt snygg 50-talssoffa skymtar rakt fram. I nära orört skick med originalklädsel kostade den 600 Euro. Speglarna i fonden kostade cirka 150 Euro styck.

Ett felfritt Argentafat förblev fick vara för 50 Euro. Den enda skridskon på hela mässan fick också vara med på bild. Torde vara en ganska exotisk tingest i de flesta italienska sammanhang. En skridsko gör ju som bekant ingen vinter.

Underbart integrerat skåp i fonden; Italien 1940-45. Pris 3.400 Euro.

En av mässans sannolikt mest fotograferade montrar. Huvudena troligen från ett vaxkabinett. Okänd herre i lila matchade samlingen fint.

Interiören till "vaxhuvudsmontern". Genomgående hög kvalité. Gissningsvis har de afrikanska buffelhuvudena en gång haft en glasskiva vilande ovanpå sina horn, utgörandes ett soffbord av något mer uppseendeväckande snitt än IKEA:s dylika.

Taklampa, diameter imponerande 240 centimeter. "Nytillverkad för denna mässa" enligt säljaren. Hade han inte sagt det så hade jag trott att den var 60 år gammal. Priset var 6.500 Euro. Säljare SPAZIO900 i Milano.

Produkttestning pågår.

Elfenbensfiguriner en masse.

De asiatiska kunderna fotograferar det de är intresserade av i en handvändning med sina mobiltelefoner. Ett par snabba telefonsamtal senare så blir det ofta affär. Här är det en splitterny kalebassformad elfenbensskulptur som fotograferas på översta hyllan.

Dessutom noterades gott om amerikanska handlare/inredare med både plånböcker och personliga assistenter i högsta hugg. Självklart var där också gott om kinesiska handlare. Tyvärr verkade kineserna endast vara intresserade av ett specifikt föremålsområde; elfenben.

Elfenbensföremål utförda i både Japansk, Indisk och Kinesisk "stil".

Alla mässor i hela världen har mer eller mindre flagranta problem med förfalskad konst och konsthantverk vilket onekligen är tråkigt. Som Antikmonologen påpekat oräkneliga gånger, -så fort det finns en  krona att tjäna så finns det också förfalskningar.

En vissla man kan blåsa i.

 

Det är sorgligt och skandalöst att en mässa av denna dignitet har sådana absurda mängder elfenben till salu. Den absoluta merparten såg ut att vara samtida med dessa rader, åtmistone producerat långt efter år 1947, vilket är det magiska -lagliga- året som gäller enligt Cites-överenskommelsen.

Eftersom det är ett ofrånkomligt faktum att en elefant tjuvskjuts var 15:e minut så borde ledningen för Mercanteinfiera sätta ner foten mycket hårt, som ett ställningstagande mot illegal handel med utrotningshotade djur och relaterat material. Antikmonologen frågade Ilaria Dazzi, Marketing Manager för mässan, dels om ledningens syn på förekomst av förfalskningar och dels om handel med (nytt) elfenben. Hennes svar var att mässan har en monter och personal i densamma, som rätar ut alla frågetecken kring dessa känsliga ämnen.

Hur det rent praktiskt fungerar med export till Italien från exempelvis Frankrike av hundratals kilo konsthantverk av elfenben övergår undertecknads förstånd; -obeaktat vilken ålder konsthantverket anges ha. Att sedan få exporttillstånd till exempelvis Kina av dessa föremål vet jag heller ej hur det juridiskt kan ske. Italien är vida beryktat för att ha en av världens absolut hårdaste lagstiftningar vidrörande export av antikviteter. Det har helt enkelt varit hart när omöjligt att köpa antikviteter för export utomlands i Italien just på grund av de stenhårda exportreglerna. Låt vara att elfenbenet vederbörligen registreras före införseln till Italien, men detta är ju rödlistat gods, enligt en överenskommelse påskriven av 183 länder världen över.

Spekulanter framför golvvas, en av ett par, helt täckt av bearbetat elfenben. Daterat av säljaren till sent 1800-tal. Paret kostade 20.000 Euro.

Säljaren framför båt helt utförd i elfenben, daterad av säljaren till sent 1800-tal.

Ett par figuriner helt utförda i elefantbete. Av säljaren daterade till sent 1800-tal. Pris 10.000 Euro för paret.

Detalj av elefantbete, rikt arbetad, 141 cm lång. Daterad av säljaren till sent 1800-tal. Äkthets- och ålderspecificerande intyg i förgrunden. I detta garanteras beten vara "äldre än 65 år". Pris 15.000 Euro.

Praktbägare i elfenben och silver, 30,5 cm hög. I samtal med säljaren sade han att den var tillverkad under tidigt 1700-tal. Det skrivna och laminerade intyget daterade bägaren till "Fin de XIXeme Siecle". När jag ifrågasatte 1700-talsdateringen ändrade sig säljaren till samma datering som det laminerade intyget gav; sent 1800-tal. Antikmonologens datering är dryga hundra år senare, dvs cirka år 2000, vilket gäller för både elfenbenet och det huvudsakligen gjutna(!) silvret. Pris: 15.000 Euro.

Inplastat intyg som garanterar att varan är äkta och -tillräckligt- gammal.

Antikmonologen konkluderar att mycket starka krafter är delaktiga i handeln med elfenben på Mercanteinfiera, eftersom allt från netsukes till gigantiska praktvaser stod att finna i var och varannan monter. Låt vara att det allra mesta passade bra i ett handbagage, snarare än i en container.

Mer elfenben.

Ännu mer elfenben.

Exakt samtidigt som jag iakttog en kvinna köpslåendes om ett par manshöga praktgolvvaser helt klädda i elfenben från elefant, daterade av säljaren till sent 1800-tal, -exakt samtidigt satt stora delar av världens hjärntrust för naturrelaterade frågor i ett gigantiskt stort och påkostat möte om Cites-problemen i världen. Ironin i detta gjorde ont att överhuvudtaget beakta. Cites-konferensen, ägde rum i Johannesburg i Sydafrika mellan den 24 september och den 5 oktober. Allt elfenben som salufördes i den monter där de stora praktgolvvaserna fanns bedömde Antikmonologen som skuret långt efter 1947. Jag ställde ett par "oskyldiga köparfrågor" till den enda personen som fanns på plats i elfenbensmontern; en fransk yngling på omkring 20 år. Det jag frågade om var om det fanns papper på föremålen. Svaret blev "javisst!" -för samtliga föremål jag var intresserad av. Jag förevisades inplastade intyg för alla föremål jag frågade om. Samtliga hade expertiserats av en specifik person situerad i Nice, Frankrike. Jag frågade varför de hade så många elfenbensföremål till salu. Svaret blev att "Parma utgör den bästa marknaden i Europa för elfenben, vi samlar ihop föremål till denna mässa varje år". Många stora samlare av elfenben bor i trakten av Parma, påstod den unge mannen vidare.

För alla de föremål som den unge mannen visade laminerade intyg för, fanns CITES inte nämnt en enda gång. Det stod i stället exempelvis för Praktbägaren: "Cette sculpture est garantie plus de 70 ans. Elle est conforme à la convention de Washington" (Denna skulptur(sic.) är garanterat över 70 år gammal, i överensstämmelse med Washingtonkonventionen). Dessutom stod det om praktbägaren att den är ett "Travail rhénan", alltså ett Rhenländskt arbete, vilket är oerhört intressant av flera skäl.

Utsikt från en av lunchrestaurangerna, där det bland annat serverades dignande fat av underbar lokal Parmaost och skinka-förstås!

Högt och lågt. Stabilt och instabilt.

En helig vilostund?

Handlaren Grassillieros var specialiserade på att sälja vintagemaskiner för att skära (Parma-)skinka med..!

Antiquairs J. Dücker (stående), hall 5, monter D07, från Belgien. En av favoritmontrarna. Han har sagt upp sitt alltför dyra hyreskontrakt på butiken och säljer enkom på mässor, runt om i Europa.

Ett par fina spanska barocka mässingsstakar. Priset var facila 300 Euro hos belgiska handlaren J. Dücker. Äldre konsthantverk är billigt både i Sverige och internationellt för närvarande.

Mer Louis Vuitton.

Fantastisk taklampa, modell större. Venetianskt 1940-tal, 32 ljuspunkter, 3,2 meter hög(!). Pris 8.000 Euro. Säljare Bruno Bernardi, Rimini.

Skäggdubbel No 2 i Antikhandel Bruno Bernardi. Jag tror det rör sig om far och son, men Orsa Kompani lovar ingenting bestämt. Tio år har de varit med som utställare på Mercanteinfiera. Hemmaorten heter Rimini.

Antikhandlaren Bruno Bernardi med uppenbart älskade pudeln Leone framför imposant takkrona i tre "etage". Venedig, 1940-50, 4.000 Euro. Mässan var totalt tillåtande inför hundar. Säljare och besökare hade med sig hundar i de mest oväntade situationer. Underbart! I Sverige råder hundförbud i de mest udda sammanhang. Däremot kan folk hälla en flaska Aqua Vera över skulten varje morgon, så att omgivningen knappt får luft emellan astma-anfallen. Förunderliga äro de svenska regelverken.

Den öppna trunken attribuerad till Louis Vuitton kostade 10.000 och den under med likadan attribuering 11.000 Euro. Den gula under globen fick jag ej pris på.

En Louis Vuitton som sannolikt kommit nyligen från Kina. Prislapp 10.000 Euro. Hårt antikpatinerad. Varenda skruv, bult och metalldel var hamrad, skrapad och slipad -på hela trunken...

Antalet Louis Vuitton-resegarderober på mässan noterades till minst 19 per dussin. Ett talesätt säger om Picassos originalmålningar att han gjorde 12.000 och av dem finns 14.000 i Florida. Same, same but different i Parma.

I denna monter stod jag och tittade på en Rolex Daytona tillsammans med coola klockkunder fredagen den 30 september. Dagen efter stals den, tillsammans med nedanstående tre ur.

Stölder och rån utgör ett växande problem på Antikmässor världen över.

I egenskap av antikproffs är det lätt för mig att mer eller mindre skämta om alla förfalskningar jag noterar på Europas största Antikmässa. Ett problem av enormt mycket större natur, är de absurda mängder föremål av elfenben som säljs på mässan. Ingen större tankeverksamhet krävs för att inse att det krävs proaktivitet från Mercanteinfieras mässledning. Att i direkt anslutning till entrén ha en monter med jourhavande expert(-er) som säljare och köpare kan konsultera räcker inte. Det låter snarare som en sent påkommen ursäkt. För att sätta stopp för denna elfenbenshantering som bevisligen omsätter miljarder kronor per år och utgör grunden för illegal verksamhet jorden runt, krävs drastiska åtgärder.

"Experten svarar" fanns i en monter just innanför entrén. Olika experter hade enligt anslaget "jour" olika dagar.

Nota bene; det är INTE svårt att datera elfenben rent vetenskapligt! Jag skrev följande den 22 november 2013: "Fredagen den 16 november talade jag med Professor Göran Possnert på Tandemacceleratorlaboratoriet/ Kol 14-laboratoriet i Uppsala. Han hade vänligheten att tala om för mig hur lätt det är att datera just elfenben och andra organiska föremål med hjälp av kol-14-metoden. Den bygger på att man i organiskt material bland annat kan detektera kärnvapensprängningar som skett i jordens atmosfär väldigt precist. Med hjälp av dessa kan man alltså datera ett elfenbensföremål mycket precist till före eller efter 1947. Mellan 1945 och 1998 har 2053 kärnvapenexplosioner noterats i världen. Professor Possnert påpekade dock att han mycket sällan utfört dateringar av elfenbensföremål för något auktionshus räkning. Det som behövs är minimum 50 milligram benmjöl, (beroende på bentäthet) för att korrekt datera objektet. Det minutiöst lilla borrhål som då uppstår kan mycket enkelt "retuscheras bort", om inlämnaren vill, berättar Professorn".

Billiga handväskor med dyra logotyper i fokus.

När besöket var över och mässområdet lämnades noterades en febril kommers även utanför huvudentrén. Utöver antikpatinerade afrikanska masker så lockade bland annat handväskor med mycket kända logotyper ett flertal flärdfulla damer. Att försäljarna av fejkväskor får stå i direkt anslutning till Mercanteinfieras huvudentré summerar hela upplevelsen i ett nötskal.

Special price for you, my friend! Same, same but different -inside Mercanteinfiera?!

Jag sprang under mässan på ett par kända profiler ifrån skandinaviska antikmarknaden. Ett par var där för att handla och någon till och med sedan många år där för att sälja.

I denna monter fanns bland annat två albino påfåglar och flera tigerskinn till salu.

Detta tigerskinn, etiketterat som Viktorianskt, såldes när Antikmonologen stod bredvid.

Konstmässan pågick samtidigt som Antikmässan. Här är en av två oljemålningar "av Bengt Lindström", som bjöds ut av ett större galleri.

Det tjuvskjuts en elefant var femtonde minut. Om detta fortsätter är jordens största landlevande däggdjur utrotat om ett par generationer. Proaktivitet var ordet för dagen. Detta är 2016, inte 1916. Vi måste kunna bättre än så här!

Källa: Wiktionary

Mercanteinfiera är ett paradis för alla initierade konnässörer, handlare, inredare, proffs och allmänt intryckssugna. Orutinerade uppmanas dock anlita jourhavande antikkonsult. Jag står härmed till Ert förfogande!

Italiensk nybarock spegel, tillverkad i Rom c 1850. Kom från nobelt hus i Rom. Säljare Teddy Russino, Ragusa. Pris 8.000 Euro. Stor! Uppskattningsvis 220 cm hög.

*************************************************

Fotnoter:
Samtliga bilder tagna av Antikmonologen.
Kurs: 1 Euro var c 9,70 SKr under mässbesöket.
För den som undrar; Jag köpte (tyvärr) inte en endaste pinal på mässan. De föremål som jag fann köpvärda var av större format än mina väskor, varför idéerna snabbt slogs bort.

Källor:
https://www.washingtonpost.com/news/animalia/wp/2016/10/05/the-world-just-agreed-to-the-strongest-protections-ever-for-endangered-animals/?tid=sm_tw

https://cites.org/eng

http://italychronicles.com/a-fine-art-trap-for-expats-in-italy/





http://www.theflorentine.net/lifestyle/2005/06/export-antiques-out-of-italy/

http://memolition.com/2013/10/16/time-lapse-map-of-every-nuclear-explosion-ever-on-earth/