Antikdialogen; Auctionets Tom Österman om samtid och framtid

Eftersom antik- och auktionsmarknaden i och utanför Sverige i skrivande stund befinns i ett mycket föränderligt läge anser jag att detta bör belysas. En spade ska kallas en spade, och då kan man lugnt påstå att sagda marknad faktiskt befinns mitt i ett paradigmskifte.

Som konstaterat i senaste Antikmonologen, så är avsaknaden av fackpress som tar upp viktiga och brännande ämnen i antik-Sverige total, begreppet bristfällig räcker inte. Förvisso finns en tidning kallad Antik & Auktion (A&A), men enligt mitt förmenande är den inte värd namnet. Utöver A&A finns även tidningen Retro, i högre utsträckning än konkurrenten A&A innehållande belysande/ upplysande journalistik gällande föremål, men där går också tyvärr gränsen.

I stället för att bara knyta nävarna i fickan, fick jag idén att ta tempen på Marknaden i början av 2026. Med början i februari har jag intervjuat ett antal tyngre aktörer på konst- och antikscenen, i vid bemärkelse. Ingen intervju har blivit den andra lik, men förhoppningsvis rätas i alla fall några frågetecken ut samtidigt som nya poppar upp. Antikmonolog i all ära; i detta sammanhang är dock Antikdialog påkallad, tillika framkallad.

Samma dag (torsdag 12 mars) som jag hade för avsikt att publicera detta blogginlägg om den dynamiska situation som antikmarknaden befinns i, plingar mobilen till ovanligt många gånger och jag får samma tråkiga nyhet från flera kollegor och vänner. Auktionssajten Barnebys kastar in handduken. De har haft fel färg på resultatsiffrorna varje år sedan starten för 15 år sedan, och har i stället finansierats med närmare 300 Mkr i externt kapital, enligt Bolagsverket/Dagens Industri. "Sorgligt, uppger VD:n Therese Agerberth". I tider av konsolidering och nedstängning av företag/ gallerier i Sverige och övriga (väst-)världen ser vi även konkurser. Jag vill inte ha vatten på min resonemangskvarn, men får det tyvärr ändå. Sorgligt? Absolut. 

Detta förklarar det faktum att Barnebys är de enda som konsekvent lämnat mina mail helt utan respons. En enda av de övriga tillfrågade stora aktörerna har tackat nej, men jag törs inte nämna vilken, för det torde leda till spekulationer... -Även från min sida, måste tillstås.

--------------------------------

På en mer positiv not, för att prata svengelska, så väljer jag att börja intervjuserien med Tom Österman, Senior Client Executive på Auctionet, samt en av grundarna av företaget. Vårt samtal ägde rum på företagets huvudkontor på Grev Turegatan, den 20 februari, i ett snötyngt Stockholm.

Vid intervjutillfället har Auctionet 83 anslutna auktionshus i sex länder. Med 4-5 i pipeline, som Tom uttrycker det. En enorm mängd anslutna auktionshus. Auctionet gick live i november 2011. Vad gör då Auctionet?

Tom Österman, en av grundarna av Auctionet.

Vi är möjliggörare för auktionshus att kunna sälja sina föremål flödeseffektivt men också kostnadseffektivt. Auctionet får betalt först när en vara har sålts och betalats, så det ligger i vårt intresse att det går bra för auktionshuset. Ibland kan det kännas som vi är mer engagerade i auktionshusverksamheten än dom själva. Man jobbar-ofta som familjeföretag- helger, kvällar och nätter, för det har de alltid gjort. Men så kommer vi in och tittar på hur man eventuellt kan förbättra flöden och annat. Var ska fotostudion ligga? Var ska lagerhyllorna stå? Hur ska föremålen effektivast vandra genom auktionshuset för bästa flöde?

Ni har över 80 auktionshus under paraplyet nu, hur stora vill ni egentligen bli? Ni är ju redan gigantiska.

När man driver företag så vill man ju bygga vidare och vi har ju trots allt en unik affärsmodell. Vi har inga konkurrenter i Europa. Just nu fokuserar vi på England. Där finns ungefär 1000 auktionshus. Säg att vi får 10% av marknaden. Då är vi större än i Sverige. De gamla gubbarna med en papegoja på axeln som gillar att ha klubban i hand och showa inför publiken är på utdöende. Nu ska nästa generation ta över och de tycker ofta att det är onödigt att hålla fysisk auktion med tio i publiken och ett snittpris på 30 pund, en söndag när man kan sitta hemma i soffan med datorn i knät i stället.

Rule Britannia!?

Vi gör ju även sådant som auktionshusen inte ska hålla på med; fakturering tar tid och är tråkigt. Det löser vi för dem. Samma sak med transporter. Vi har bilar som hämtar allt som sålts till våra packcentraler, där vi packar och transporterar. Allt förstås försäkrat. Så vi försöker liksom göra allt det tråkiga. Då kan de jobba på det värdeskapande. Ta in nya föremål, katalogisera bättre, göra bättre konditionsrapporter och ta snyggare bilder. Men lämna allt backoffice, ”det tråkiga”, till oss.

Jag noterar att du nämnde ett generationsskifte i England. Den meningen kan ju korrigeras till ”ett generationsskifte”. Det är ju det överallt och jag anser begreppet paradigmskifte vara påkallat. I ett tidigare samtal så nämnde du någon handlare som bara tog kontanter. Det fungerar inte 2026. De tiderna är förbi.

Swish is King

Jo, det har hänt mer, låt oss säga de senaste 20 åren, än någonsin förr. Och det är ju inte branschen i sig som står för förändringarna utan människors köpbeteende. Ena stunden klickar du hem dojor från Spanien på Zalando och den andra kan du lägga bud på konst/ antikviteter. Du har apparna i mobilen, scrollar och lägger bud. Sparade sökningar gör att du får notis när önskeföremål dyker upp.

Lämnar Auctionet utrymme för (de få) antikhandlare som fortfarande är aktiva, eller tillhör de en annan dimension?

Ska vi säga så här, antikhandlarna tycker jag blir viktigare och viktigare. Utan dem skulle vi inte ha en fungerande bransch. Ibland kan det till och med vara bra med auktionshus som inte har fulländad kunskap, hur konstigt det än kan låta. Antikhandlarna sitter på spetskunskap och måste kunna hitta saker som gått under radarn, så att säga. Det ska inte säljas falska grejer. Bra konditionsrapporter och framför allt bra bilder är en förutsättning. Men utan antikhandlare så skulle branschen vara djävligt platt. De fyller en enormt stor funktion!

Vi befinner oss under intervjutillfället mitt i ett av Sveriges främsta konst- och antikstråk, med kvalitetshandlare i var och varannan affärslokal runt Kommendörsgatan och andra gator. Åtminstone var det så för 10-20 år sedan. Enstaka finns fortfarande kvar, men showrooms och besök-på-förfrågan är numer standard. Jag påpekar att det inte är så många år sedan en av Toms gamla arbetsgivare, Bukowskis, införde en stor annons i morgonpress, med budskapet ”hoppa över det onödiga mellanledet Antikhandlarna och kom direkt till Bukowskis i stället”. Sällan har jag (antikhandlare) blivit så provocerad, vilket jag då också kommenterade i Antikmonologen.

Paradigmskiftet gäller ju även föremålen. Barockens, rokokons och den gustavianska erans föremål, så kallade klassiska antikviteter, håller på att bli totalt obsoleta, eller hur..!?

Veden du kan köpa på Statoil är dyrare i kilopris än en fin rokokobyrå, säger Tom, i sitt som alltid kraftfulla bildspråk. Och vem ska köpa rokokobyrån? Det finns ju ingen i branschen som skriver om och lyfter fram konst och antikviteter. En möbel som är tillverkad 1765 av en ytterst skicklig snickare finns det inte så många av. Och det blir inga fler. Tvärtom faktiskt! Jag sitter och gör försäkringsvärderingar och ser till exempel hem som brunnit. Där rök en till, liksom... Men hur ska vi skapa intresse kring det? Auctionet Academy (företagets egna kursverksamhet) har skapats för att sprida kunskap, likaså Auctionet Magazine. Jag hatar inte dansk design, men i jämförelse med högklassiga 1700-tals möbler så är det faktiskt massproducerat och kostar väldigt mycket. När man i stället kan köpa möbler som har överlevt fem-sju generationer och fortfarande håller. Det krävs faktiskt ett uppvaknande!

Dyrare än rokokobyrå.

Färre platta paket från möbeljätten alltså?

Javisst, min son köper hellre ett 130-årigt skrivbord med patina, än ett nytt, fortsätter Tom. Han tillhör ju Greta-generationen, där återbruk har blivit ett modeord.

Då brinner förhoppningsvis jordklotet åtminstone upp lite saktare?.

Nu när de äldre föremålen har börjat inbringa mindre pengar måste handlarna sälja av lite bättre grejer också. Inte bara det som är lagat eller knäckt… Visst, det kanske blir förlustaffärer. Men det är lite som med gungorna och karusellen; det som köpts dyrt blir mindre lönsamt. Men där det står nu gör det ingen nytta.

Lätt för en kommissionär (det vill säga en mellanhand med provision) att säga, tänker jag… Vad säger du om de problem som jag tagit upp med exempelvis tyska auktionshus tillbaka i tiden? Man försökte sälja ofta nytillverkade och galet felkatalogiserade objekt som antika. Med ofta evighetsmånga återutrop, utan sänkta bevakningar. Dessutom var ofta elfenbensföremål till salu, av minst sagt dubiös ålder (dvs efter 1947).

Vi hade 28 anslutna auktionshus i Tyskland. Vi slängde ut 24 av dem, tror jag.

Oj, så fel det kan bli. När hade ni 28?

2013-2014… Då hade vi ett tyskt team som åkte runt och signade auktionshus hejvilt. Men de auktionshusen fick aldrig en bra onboarding. De fattade inte vad de skulle göra och de sålde fel grejer, så då drog vi liksom ur sladden…

Vid ett seminarietillfälle ställde vi upp ett experiment för personalen på anslutna auktionshus. Det var en skottsäker väst, ett gammalt panterhuvud, ett gäng lösa ädelstenar och en gammal emaljskylt som avbildade en färgad man som serverade kaffe och frågan var hur och om det kunde säljas. De äldre i personalen tyckte att det var väl bara att sälja! De yngre däremot, hade stora problem med alla föremålen, av olika anledningar. Det mesta får man sälja, men de yngre tyckte inte att det kändes fräscht. Det finns hopp för framtiden liksom..!

En stötesten för Auctionet är era transporter. De anses dyra!?

Det är de inte. Möjligen har vi varit dåliga på att förklara omständigheterna. Vi håller utbildningar i packteknik och tillhandahåller packmaterial, lådor och inget paket är det andra likt. Våra packcentraler i Stockholm och Malmö skickade 300.000 paket förra året. De är sällan platta och då krävs det proffs som packar. Kostade ett föremål 300 och transporten 600 så tycker folk att det är dyrt. Men om slutpriset blev 4200 så känns inte samma transportavgift så dyr.

--------

Tom Österman är allt annat än en dununge. Han har definitivt förmågan att sälja container-vis med sand inne i djupaste Sahara. Jag har själv tränat och aktivt använt de flesta säljmetoder kända för mänskligheten under stor del av min jordevandring. Ändå kommer känslan över mig att om någon skulle kunna utveckla mig som säljare och ledare, så sitter han nu rakt framför mig.

---------

Ett annat ifrågasatt ämne är det faktum att Auctionet äger eller deläger ett antal till er anslutna auktionshus. Detta innebär enligt mitt förmenande ett tvåstolssittande?!

Från början var inte vår tanke att äga auktionshus. Vi köpte in oss i Kolonn för att vi behövde föremålen. Vi hade systemet och plattformen. Nu behövde vi även föremål och då köpte vi in oss i Kolonn. Vi hade skapat Bukowskis Market och drivit det i tre år och tripplat omsättningen, så vi visste att det funkade. Vi blev erbjudna Crafoord i Lund av Knutte (Knut Knutson). Jag tror inte Knut såg oss som en konkurrent för att vi höll på mer med low-value-items, men sedan stöpte vi om Crafoords. Då gick de med förlust, men efter ett år med vinst. Och visst, sedan har det blivit några auktionshus, men vad jag vill komma till är att om det inte funkar på ett auktionshus så känner vi av smärtan ekonomiskt. Kan vi då fixa problemet så är det till fördel även för alla auktionshus anslutna till Auctionet, vare sig vi äger dom eller inte. Win-win för alla.

Stockholms Auktionsverk var ju ett stort förvärv?

Ja, det var ganska taskigt skött de senaste sex åren… Det var inte kul att se världens äldsta auktionshus (1674) misskötas. Det var på väg att gå sönder. Så vi köpte svenska, tyska och finska delen av Lauritz. Vi ville inte ha den danska och se hur det gick…

Hur resonerar ni kring vad som ska säljas hos era auktionshus? Är det okej att sälja ett par väl ingångna skor eller något annat bruksföremål?

Ja, varför inte egentligen? Jag såg en modern Husqvarna motorsåg på sajten häromdagen. Säg att den klubbas för 6000 spänn. När kostade en stilbyrå från 1800-talet 6000? Den kostar 800 och är tyngre att hantera på alla sätt. Jag har själv köpt både högtryckstvätt och arbetsbänk på Auctionet. Självklart är det fortfarande betoning på konst och antikviteter. Men för den sakens skull vill vi inte ha ett auktionshus som är nischat bara på motorsågar. Vi är numer ganska hårda i vilka som ansluts.

Här håller Tom en engagerad utläggning om uttrycket Lean Production. En Toyota-filosofi och produktionsstrategi som syftar till att maximera kundnytta och minimera resursslöseri genom ständiga förbättringar. 

Odraget snöre.

”Nu drog någon i röda snöret. Samla hela personalen! Glaset har gått sönder på den här tavlan i den här vagnen. Varför? Det saknades en pappskiva som mellanlägg. Bra. Då köper vi fler pappskivor. Alla vet. Ständig förbättring. Det är lean!”

Ni har sålt mer än 3,6 miljoner föremål och lägger ut mellan 4.000-6.000 nya föremål varje dag. Hur blir det inte fel?

Vi hade som tidigare nämnts ett antal tyska auktionshus som la ut föremål till samma pris, 20 gånger. Det var fel och då byggde vi om systemet. Glöm inte heller att vi har gjort rätt mycket för auktionsbranschen. Du kunde inte lägga fasta bud förr, för du visste inte riktigt vad som hände. Du fick alltid ditt föremål för ditt maxbud. Skulle du få ner en stol från Sundsvall på den tiden så kunde det kosta hundra kronor i näven, men då fick du hämta på en mörk parkering i en förort, tre månader efter köpet…Vi har städat upp ganska ordentligt. De som använder vårt system nu kan inte se maxbudet och heller inte vem som lägger buden.

Hur tänker Auctionet om nya regler om betalningar och penningtvättsregler? Vad jag förstår så har vi tre länsstyrelser i Sverige, varav endast en har börjat titta på potentiella problem och till och med bötfälla auktionshus. Små auktionshus har fått stora böter för att de inte har haft både hängslen och livrem i syfte att mota eventuellt misstänkta pengar i grind?

Vi har två anställda jurister som sysslar med såna frågor, för att alla ska ha sina papper i ordning. Dessutom har vi en heltidsanställd kille vars jobb är att hitta felaktigheter och abnormiteter.

Jaa, mycket kan man säga om nätet, men det bästa var väl att ringarna försvann..! (En ring bestod av en grupp köpare som illegalt hade kommit överens om att endast en bjöd. För att gruppen skulle hålla illegal efterauktion på det som köpts av den utsedde budgivaren. På så vis kunde mellanskillnaden fördelas mellan deltagarna, i stället för att tillfalla den verklige ägaren samt kommissionären).

Jo, det var andra tider. Idag känns branschen sund och bra. Handlare idag har inte nödvändigtvis butikslokal längre. Kanske för att undvika fasta utgifter och så kör de på annat vis och utomlands också. Världen har ju öppnats upp och bara för att antikaffärerna stänger igen på Kommendörsgatan så behöver inte det betyda att det går dåligt för branschen. I somras var jag exempelvis på en antikmässa i London, fortsätter Tom (även kallad Tom-Tom sedan Bukowskis-tiden) och en kille dök på mig. Aren´t you the Auctionet guy!? Jo, svarade jag..? Ni måste ta bort arkivet nästan skrek han och fortsatte, jag köper jättemycket hos er men kunderna kan ju bara googla så ser de vad jag betalat för det… Jaa, det är väl liksom inte vårt problem att du inte kan argumentera för en sak som du tycker är bra inför dina kunder sa jag. Transparensen är superviktig även vad gäller priser, säger Tom-Tom med emfas.

Ja, det är fler än jag som hatar att slutpriserna är osynliga hos Bukowskis..! Samtidigt så finns det de facto köpare vars inköp per automatik tas bort från vissa auktionshus hemsidor, just för att transparensen ska vara noll.

Jo, det är ju en illa dold hemlighet skrattar Tom…

Därefter berättar Tom om när Auctionet hade köpt auktionshuset Lawrences i sydvästra England, i början 2022: Tom klev in som VD och skulle dels ställa om VD-verksamheten och dels ändra från så kallade General Sales till Continous Sales. (Tom och hans fru Malin bodde i England mellan 2020-2023, där båda var inbegripna i att driva the Auction Hub samt bygga upp en packcentral för Auctionet).

Tom började prata med silverkillen hos Lawrences, hållandes en stor silverljusstake i handen. Varför är den helt oputsad, den ser ju ut som s—t..?! Ja men handlarna älskar det, svarade den silveransvarige mannen. Då ser dom att den kommer från ett genuint hem och så kan dom köpa den, putsa upp den och sedan sälja den i sin butik..! Okej, men är det inte bättre att putsa upp den och sikta på slutkunden i stället och få hela auktionssystemet att tjäna en extra peng..?! Du har ju faktiskt som kommissionär ofrånkomligen en skyldighet att söka uppnå ett så högt pris som möjligt!

Et tu, Brute!? (Fritt tolkat: Använder även du silverputs, min Brutus?)

Vet du vad jag har gjort i höst, frågar Tom med stolthet i rösten. Jo, tillsammans med Folkhögskolan i Vänersborg höll jag i en kurs för att utbilda värderingspersonal. CSN-baserat som genererade högskolepoäng! Kursen behandlade de flesta föremålskategorier som till exempel möbler från 1500-tal till idag, glas, keramik och konst med duktiga gästföreläsare som Andreas Siesing och Anders Welander med flera. Det var riktigt kul och eleverna var duktiga.

Skoj, men det är väl dessutom ganska inkomstbringande? Både internationellt, exempelvis Sotheby´s i London, där jag själv gått, och de svenska auktionshusen har ju hållit i en uppsjö kurser i många år.

Också, absolut! Men för närvarande så kanske styrelsen tittar på röda siffror vad gäller våra utbildningar och protesterar, men jag håller fast eftersom kunskapsspridningen och intresseskapandet kring konst och antikviteter är så viktigt.

Tack Tom, för intervjun!

På min promenad genom antikdistriktet efter intervjun ser jag -trots mitt stora intresse för både antikviteter och ornitologi- mycket riktigt- varken några klubbviftande gubbar eller papegojor.

-------------------------------------------------------------------

Alla bidrag till Antikmonologen mottages med stor tacksamhet. Längst ned på denna sida har ni också möjlighet att lämna kommentarer till bloggen.

------------------------------

Missa för övrigt inte Programserien Saker & Ting med Fredrik Strage och mig. Det ligger fler än 30 halvtimmeslånga avsnitt på YouTube. Producent är EFN/ Handelsbanken. Programmen handlar om samlare och samlande och en hel drös med sköna samlare kommer till tals och får prata om sina samlade passioner. Bara att logga in på YouTube och söka på Saker & Ting! Gratis.

I detta avsnitt beskriver Fredrik Strage Herr Granqvists Bordeaux med sentensen: "det luktar precis som ett nyöppnat paket Dennis grillkorv..!". Episkt roligt.

---------------------------------------

Från Fjärran och När till Brösarp.

Har ni vägarna förbi Brösarp så får ni inte missa en av Sveriges roligaste Antikmässor, den 20-22 mars. Om en vecka, kom gärna förbi min monter och säg hej i så fall!

------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Barnebys och Auctionet grundades samma år, 2011, av goda vänner och kollegor från Bukowskis. Månne var 2011 det år som Bukkan drabbades av det största strömhoppet någonsin? 

Recension av Bruno Liljefors av Fredrik Sjöberg

Var hälsad, den bästa av läsekretsar..! Tre år sedan senast. Vad drar mig tillbaka till tangenterna undrar kanske någon, skandaler i antikbranschen? Jodå, det finns så det räcker, men de får vänta.

Muskelmannen Liljefors.

Jag fick en förfrågan av redaktionen för den ornitologiska tidskriften Anser i Skåne, att recensera en biografi över Bruno Liljefors, som släpptes i våras. Det var en alldeles för spännande uppgift att tacka nej till. 

För transparensens skull så bestod lönen för mödan att jag efter genomfört arbete fick behålla boken, inget annat. Att jag redan hade den och nästan läst hela vid uppdragsstarten, var ju en annan femma. Ni får stå ut med att tilltänkt läsekrets är mycket fågelintresserade.

---------------------------------------------------------------

Upphovsmannen till biografin är Fredrik Sjöberg; biolog, litteraturkritiker samt författare, vars egna litteraturförteckning är egensinnig och diger. Den mest kända; Flugfällan, nominerades till Augustpriset 2004, en bok om entomologen Malaise och hans flugfälla.

Fredrik till vänster. Bruno till höger.

Biografins första rader utgörs av Rubriken Stortrappen i Düsseldorf. Slumpens vägar och faktiskt stortrapp felbestämd till ”duva” i en auktionskatalog leder Sjöberg in i en nyupptäckt guldgruva av tummade gamla brev, författade av Bruno; fram till 2024 bortglömda hos ättlingar till en av Brunos kusiner i Kanada. För en konsthandlande antikhandlare tillika ornitolog kan svårligen en mer munvattnande inledning formuleras.

En biografi över Bruno har varit svårt efterlängtad under många år, men är det ens möjligt att skriva en dylik? Bruno är en ikon i svensk konsthistoria. Tillsammans med vännerna och kurskamraterna Anders Zorn och Carl Larsson utgör de tre herrarna gruppen kallad ABC-målarna. Bara en sådan sak! Att en Catalogue Raisonné aldrig har publicerats om Bruno, dvs en heltäckande katalog över allt Bruno åstadkommit på papper, pannå och duk kommenterar Sjöberg närmast uppgivet. Bruno, men även Carl Larsson, var under många år beroende av inkomster från tidskrifter som de illustrerade enorma mängder för. En heltäckande katalog vore av många skäl -tyvärr- ogenomförbar.

Boken baseras på andras biografiska försök, samt fortlöpande en historisk placering av Liljefors i hans samtid. Perspektivet är akademiskt, med väl fungerande fotnoter och litteraturhänvisningar. Det är fröjdefullt att följa Sjöbergs ofta komiska tankemässiga irrfärder, tillika formuleringar. Om Brunos far skriver han exempelvis: ”… utöver det framstår inte gubben som särskilt beläst, utan mer som en av alla dessa sentida män som en gång slukat Tolkiens trilogi Sagan om ringen och därmed fått inspiration så det räcker och blir över livet ut, varför ytterligare läsning anses onödig”… Och om Brunos små avbildningar av gråsparvars familjeliv från det sena 1880-talet; ”en sorts impressionistiska enaktare i grått och brunt”. Sparvarna betraktades som ohyfsat slödder/ ”fågelfaunans dräggiga underklass”… ”Och även om Liljefors inte som Strindberg var politiskt motiverad i sitt val av perspektiv och modeller, var hans bilder lika radikalt naturalistiska som Röda rummets öppningsscen på Mosebacke i Stockholm en afton i början av maj.”

Bruno och hans bröder umgicks sedan barnaåren med systrarna Anna och Signe. Bruno gifte sig med Anna, den äldsta systern men uttryckte sitt intresse även för den yngre, vilket för en läsare i 2000-talet ter sig underligt. Fadern genomgick liknande med en tidigt bortgången fru så äpplet föll nära trädet.

Sjöberg lyckas övertyga om att Nationalmuseums kända Varpakastare, beställd av Svenska Turistföreningen och daterad 1888, målades i ateljé på fastlandet, i Kvarnbo. Sannolikt med god assistans av ”gotlänningen” tillika Liljefors-kännaren Lars Jonsson. Detta torde vara spiken i kistan för teorin om att den store mästaren någonsin skulle ha besökt ”Öjn”. Sjöberg nämner även en komisk passus där en av Brunos målningar avbildar två knölsvanar sträckandes över en mosse i skogen; Liljefors poängterar att det är just svanar, ”emedan i tyska tidningar de tros vara ejdrar eller papegojor eller höns eller allt annat utom det riktiga”… (Jag har genom åren för andra skådare biktat mig om att ha skrivit vänliga brev till svenska auktionshus om att gratis hjälpa dem med artbestämningar för utbjuden konst. Det visade sig att många skådande vänner hade erbjudit auktionshusen exakt samma tjänster… Alltid utan respons(!)).

I min blogg Antikmonologen har jag många gånger tagit upp problem med på marknaden förekommande falska Liljefors-målningar. Detta nämner också Sjöberg; ”stor munterhet hos ornitologer(sic.)” om förekomsten av världens först konstaterade hybrid mellan storspov och morkulla. För en gångs skull utelämnar Sjöberg källan i litteraturförteckningen. Källan var just nämnda Antikmonologen…

Jag kan inte tänka mig en mer lämpad biograf för Bruno, än biologen Sjöberg. Den stora behållningen med boken är placeringen av Bruno i hans samtid. Med allt vad industrialism, samhällsutveckling, urbanisering, framskridande välstånd, politik/ pengar (konsekvent omvandlade till dagens värde), social samvaro etcetera -innebar. Mark Twains påverkan på det sena 1800-talet nämns också.

Ett besök vid Ottenby Kungsgård omtalas i ett brev från 1907. Brevet var ställt till det svenska fågelskyddets grand old man Paul Rosenius (1865-1957), läkare och författare, vars första bok illustrerades av Bruno. ”Jag tilltalades mycket av naturen där. Det är stora mått i alla fall. Intet knussel”, Liljefors var där för att studera svanar från kanot. I december! (Betänk det när ni är ute ”i fält” i terränggående bil och har ”problem med appar och dåligt wi-fi”...) Sjöberg berättar med värme om Rosenius betydelse för fågelskyddet i Sverige, och den ömsesidiga respekten och utbytet mellan Liljefors och vännen Rosenius. Den sistnämnde var drivande bakom Måkläppens Naturskyddsförening, den första i sitt slag, bildad redan 1899. Tio år senare grundades Svenska Naturskyddsföreningen och trots att Bruno långt ifrån var någon föreningsmänniska så ingick han i kommittén som föregick bildandet. Återigen, styrkan i denna bok, placerandet av Bruno i den sfär som var ”Sverige” under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Sade någon Kulturkanon?

Träffande beskrivs Liljefors som en jägare som målade för att kunna fortsätta jaga, snarare än tvärtom. År 2025 är följande rader slående, i ett brev från Bruno till Rosenius, gällande den sistnämndes då nyligen (1912) publicerade bok Min jakt med kamera; ”det känns stukande att se hur flott kameran klarar upp saker som en stackars målare arbetat sig gråhårig på under åratal förgäves”.

Grosshandlare Liljevalch nämns ofta i boken. Som bekant är en av Sveriges mest kända Konsthallar uppkallad efter honom. Så passande att en av Liljefors största beundrare och kännare ställs ut där nu; Lars Jonsson, 109 år efter succéinvigningen 1916.

Nog har ni tillräckligt med fälthandböcker om Botswanas tättingar och världens liror!? Uppsök i stället er lokale bokhandlare och köp denna förträffliga bok. Var annars kan ni få er historien till mans om när Bruno förklarar kornknarrens flyttvanor för August Strindberg och Albert Engström, medförandes en kappsäck full av nyskjutna rapphöns?

Och ja, det var möjligt att skriva en biografi om Bruno! I boken får ni anledningarna till konstnärens oftast haltande ekonomi och även veta att han led av en mycket smärtsam och sällsynt åkomma i slutfasen av livet.

Några dagar efter att jag läst ut biografin tog jag mig ut till min närmaste kust (Skillinge) för att promenera med hund och kikare. En timme senare hade jag varit med om en av mitt livs läckraste fågelupplevelser; en nästan adult havsörn fick syn på en storskarv med uppenbar sväljproblematik. Jag fick syn på örnen i full jaktflykt, någon meter över havet, helt omedveten om örnens mål. Därefter full kalabalik, skarvflocken (drygt 100) kastar, dyker och far åt alla håll. Utom en skarv, som redan innan örnens uppdykande befann sig i en svår situation, med en jätteål i näbben. Örnen visste mycket väl vad den gjorde och sträckte fram sin högra klo och grep ålen, kliniskt och oerhört målmedvetet. Sedan flög den lojt tillbaka till sin favoritsten för att smörja kråset. Och vet ni? Det kändes som Bruno stod bredvid mig under hela skeendet. Tack, Fredrik Sjöberg, för den förnimmelsen!

==============================================

Om nu detta inlägg läses av någon så kanske det kan bli fler inlägg. Förslag på ämnen skickas med fördel till nickantique@hotmail.com. Det finns även ett kommentarsfält längst ned i denna blogg.

Saker & Ting ses på YouTube.

Har ni tittat på Saker & Ting på YouTube? Om inte, så gör det! Jag är jättejävig eftersom jag deltar i varje avsnitt. Det är Handelsbanken, EFN och Fredrik Strage som gör programmen om Samlare & Samlande; mer än 30 halvtimmeslånga avsnitt. Oerhört nördigt och lyssnande på ett finstämt vis.

===============================

Eftersom denna blogg handlar om Bruno Liljefors så publicerar jag även ett konstverk som ska klubbas den 7 december, hos Upplands Auktionsverk; "Nr 42, Bruno Liljefors. Kolteckning, signerad".

Så här anser Upplands Auktionsverk att en korrekt monogramsignering av Bruno ser ut:

B.L. enligt Upplands Auktionsverk. Snarare B och understreck.

Kom igen, Upplands Auktionsverk, detta är under all kritik. Tycker ni verkligen att det står B.L? Otur att något har vässat sitt kautschuk just precis i "signaturen"! Ännu mer otur att rävstackaren är -eeeh- alldeles atypisk för allt Bruno gjort som liknar räv. Vore jag er så skulle jag läsa på mer om en konstnär som var duktig och ofta anlitad av jakt- och fiskepressen när det begav sig; Harald Wiberg. Hans verk kostar en fraktion av Brunos verk. Därav någons kautschukträning, enligt min mening. Upplands Auktionsverk har värderat räven till 2000 kr, alldeles för lite för en motsvarande av Bruno. 29 bud senare så är den i skrivande stund uppe i 3.900 kronor. Det är i det närmaste ett okej pris för en Harald Wiberg i en väldigt trevlig 1800-talsram. Men som den ser ut nu så är det en förfalskning. Ingenting annat! Och vad det inte är behöver man inte heta Fredrik Sjöberg för att förstå. Jag törs dessutom slå vad om att just denna kan hittas i något nummer av tidningen Svensk Jakt. Denna typiska Harald Wiberg-räv.

Fotnoter:

Jag har tillstånd att använda ovanstående recension även i Antikmonologen, av vänlige Arne på Anser. Här bör nämnas att situationen i moder Natur är utomordentligt prekär, så ett medlemskap i Skånes Ornitologiska Förening/ eller annan lokalförening/ BirdLife Sverige rekommenderas innerligen. Fågelskådning är för övrigt världens bästa hobby.

Boken Bruno Liljefors är glädjande nog nominerad till Augustpriset i år.