En kulen februaridag, tisdag den 17:e, innan öppning för bättre fokus, intervjuas Andrew Duncanson, grundare samt ägare av butiken Modernity på Sibyllegatan, invid Östermalmstorg, i Stockholm. Jag berättar om mitt blogginlägg i februari och sågningen av närmast icke-existerande fackpress i vår bransch, som ledde till denna serie intervjuer, där syftet är att söka fånga Antik/ Design- och Konstscenen av idag.
Vi sålde mest nytillverkade möbler och det såg ut lite som
Nordiska Galleriet.
Hade du redan då fått upp ögonen för Skandinavisk Design?
Inte
så mycket. Det som var hett då var ju mest italienskt och även spanskt. När jag
bestämde mig för att flytta till Sverige så sålde jag min halva av butiken till
min affärspartners man. Han har fortfarande kvar butiken och varken jag eller
min dåvarande kollega har längre något med det att göra. Men det är roligt att
butiken är still-going-strong.
Roligt att ni startade något som fortfarande idag går bra!
Ja, det funkade bra från första början. Mest tror jag, för
att vi från början sålde både till offentliga miljöer och privatpersoner. Jag
är ingen inredare, säger Andrew, men om jag får säga det själv så har jag en
ganska bra känsla för det. Min dåvarande kollega däremot, hon var
inredningsarkitekt, så hon gjorde allt det tekniska.
 |
| Del av Modernitys monter på PAD, London, oktober 2025. |
För det mesta är de utbildade. Men ibland så har de bara
gjort om sitt hem och sedan är det någon som tycker om det -och så rullar det
på…
Jag berättar kort om att jag under en vinter i London
forskade åt en handlare där, som sagt upp sin dyra affärslokal för att i
stället ha en del av sitt privata boende som Showroom.
Andrew svarar att han nog också kunnat gå den vägen om det inte vore för att han älskar att stå i affären själv. Kanske, resonerar han, så har han stått för länge i affären. Men till sist är det ju ändå han själv som tar hand om de flesta kunderna. -Och jag älskar det! utbrister han. Det gäller inte för vårt galleri i London, där vi ju har anställd personal förstås. Butiken där ligger på Pimlico Road och vi har haft den i fem år. Den är som den svenska, fast i två plan, alltså mycket större. Det är där man ska vara och det går jättebra, men det kostar förstås därefter. Det är inte Stockholmspriser (möjligen första gången jag hör någon referera till Stockholmspriser som låga). Många av mina kollegor har gått ifrån regelrätta butiker och affärer och det ser ut som att små specialistaffärer kommer att få det tuffare och tuffare i Stockholm. Ju längre tiden går desto mindre viktigt verkar det bli att faktiskt ha affär.
Ja, det känns verkligen så.
Jo, men vi måste ändå ha någonstans att ta oss till för att
jobba, kontor eller butik! Jag vill inte jobba från lagret, även om det är
stort. Vi har ett lager på över 900m2, lite utanför stan, som också funkar som
showroom. Vi har haft mer centralt placerade lager, men på grund av olika
omständigheter med hyresvärdarna så har vi tvingats ge upp dem.
Något du nämnde fascinerar mig, måste jag tillstå. Till
skillnad från många andra så har du valt att vara så att säga exekutiv mot kund
i butik. Du verkar ha haft som mål att stå i affären så mycket som möjligt. Att
lyckas med det på din nivå känns stort på något vis. Igenkänningsfaktorn för
mig är stor eftersom jag själv älskar att personligen få träffa alla kunder och
besökare, som ofta ju faktiskt har en lika stor kärlek till objekten som du och jag...!
Annars är ju risken överhängande att växande framgångar leder till mer kontorsarbete,
pappersexercis och annat tråkigt.
Jo, och glöm inte heller att bland det svåraste som finns är
att träna upp någon att bli riktigt bra säljare. Det är snarare något man är
född med.
Jag håller helt med. Jag har varit säljare av vitt skilda föremål och företeelser i hela mitt liv och jag njuter verkligen när man träffar på en riktigt bra säljare. Vilken produkt det än gäller. Den personens passion slår igenom allt!
Jag tror att det är en av anledningarna till att flera
kollegor dragit ned på eller lagt av med mässdeltagande världen över. Det är
extremt intensivt att stå på sådana mässor och man är helt slut efter en dags
arbete. Dessutom blev det ju en dipp efter Covid. Vi gjorde sex mässor per år
innan Covid och nu gör vi tre. London, Paris och New York. Det täcker ganska
mycket.
Detta känns alldeles extra påtagligt i skrivande stund, eftersom Modernity denna vecka ställer ut på PAD Paris, på Jardin Tuileries.
Det är ju en verksamhet, inte en välgörenhet. Därför är
planeringen av största vikt. Vi gör en mock-up på lagret, en liveuppställning
av montern som den ska se ut, långt innan den flugits in, så att inget blir
fel. I början var jag med i alla steg, men nuförtiden vill jag komma in i sista
minuten och bara göra mindre förändringar.
Fantastiskt att ha de möjligheterna. Hur stora montrar har
ni generellt?
50 kvadrat. Den dyraste mässan är den på Park Avenue/ Armory
i New York. Där har man bara 30-35 kvadrat, så det är små montrar. Men du vet,
det är ju för att arrangören vill ha in så många utställare som möjligt… Det är
TEFAF som gör den mässan. Tyvärr så har hyresvärden höjt hyran, så det blir befängt mycket pengar…
Med alla omkostnader i form av resor, transporter, monterhyra, hotell och så
vidare så närmar vi oss en miljon för en sådan mässa i omkostnader.
 |
| Höga hyror överallt. |
Jo, men jag är gammal detaljist så jag tänker inte så.
Marknadsföring är så svårt att mäta. Visst når jag guldkunder där ute i världen
och det är väldigt viktigt. Men det viktigaste för mig har alltid varit att
sälja där och då, -inte efteråt! Jag har alltid varit väldigt medveten om
utställningskostnader och vill aldrig förlora pengar.
Vi har gjort runt 80 mässor sedan starten. Jag öppnade 1998,
så första var nog 1999 i Älvsjö.
 |
| Andrew Duncanson sitter ombonat vid intervjutillfället i butiken på Östermalm. |
Andrews första butik låg på Köpmangatan i Gamla Stan och kändes internationell redan från början. Han hade föremål, ofta keramik, coolt uppställda som ingen annan i Sverige; vilket gjorde starkt intryck på undertecknad. Dessutom hade mr Duncanson alltid ett vänligt bemötande och leende till övers för besökarna; (hur fattiga vi än var). Något som inte gällde i övriga Stockholm. År 2003 flyttade Modernity från Gamla Stan till Östermalm.
Jag tycker att det som är intressant är att man aldrig vet
vem som kommer in genom dörren och ännu mer så på mässorna. Mycket mer! Och
detta låter hemskt: men man måste hela tiden ha tentaklerna ute och sortera
lite. Man kan faktiskt inte stå och prata väder i en halvtimme. Då missar man
båten. Jag hatar själv när jag träffar en människa och så märker man att de
tittar över axeln för att se om det finns någon ”bättre” att prata med. Men på
en mässa är det kommersiellt och väldigt ”direkt” och jag måste tänka så…
Igenkänningsfaktorn är total och jag tänker i mitt stilla
sinne: särskilt om man betalar 700.000 kronor i monterhyra…
Det som är intressant, säger Andrew, är -och det hade jag
inte förväntat mig- att ganska många av våra kunder under årens lopp har blivit
vänner. När jag tänker på det är det ganska naturligt eftersom vi har samma
intressen. Jag gillar människor, -jag gillar trevliga människor, förtydligar
han och jag kan inte låta bli att skratta. Jag är alltid nyfiken på deras historia.
Musik för mina öron och jag känner igen mig i allt du säger.
Och möjligen är det här en retorisk fråga, men, ser du någon förändring i
branschen?
Det är ju svårt att säga om det är en jätteförändring, men
just nu tycker jag att marknaden är ganska ostabil. De som har pengar har
pengar. Det finns mycket, mycket som är tragiskt i världen men de som har
pengar är inte direkt påverkade. Vår bransch är väldigt hackig. Den går kraftigt
upp och ned hela tiden.
 |
| Skyltfönster mot Torget. |
Det blir färre och färre antikhandlare vare sig de handlar med med grejer för 3000 eller 3 miljoner!? Antalet handlare med butikslokal minskar ju drastiskt.
Jovisst, har man inte lokal så blir man mindre synlig och försvinner lite. Men man vill heller inte ha en lokal som kostar massor och äter upp vinsten. Då kan man inte heller leva på det. Men jag ser en stor förändring i det som händer i auktionsvärlden. Sedan Bukowskis och även Bruun Rasmussen såldes (till Phillips) så har det blivit mindre intressant. Sverige har alltid haft en stark auktionstradition (Stockholms Auktionsverk varandes världens äldsta; grundat 1674). Bukowskis var ett respekterat svenskt företag och Bruun motsvarande danskt. Nu tror jag detta förändrats och att färre bra föremål lämnas in till försäljning. Utbudet är ganska tråkigt nu. Detsamma med Uppsala, som ofta hade något annorlunda. Den senaste säsongen kändes väldigt platt och både Bruun och Bukowskis lär ha haft svårt att få in roligare föremål. Det går ju inte bra för något av de husen.
Jag inflikar: när du och jag var unga så såg vi slutfasen av
antikhandlarnas plats på den kommersiella scenen för vackra ting. Antikhandlarna
har marginaliserats allt mer. Sprunget ur auktionshusens målmedvetna
marknadsföring allt sedan 1980-talet. De normaliserade en bransch som fram till
dess hade varit närapå reserverad för konst- och antikhandlare. I bräschen gick
de brittiska auktionshusen.
När jag började i den här branschen fanns det inga
designauktioner. Det var Bonhams som började med dem, de var pionjärer.
Fördelen med internetauktionernas introduktion på konst- och
antikmarknaden var ju att (de illegala men helt etablerade) ”ringarna”
försvann. (Som nämndes i intervjun med Tom Österman: En ring bestod av en grupp köpare som illegalt hade kommit överens om att endast en bjöd. För att gruppen sedan skulle hålla illegal efterauktion på det som köpts av den utsedde budgivaren. På så vis kunde mellanskillnaden fördelas mellan deltagarna, i stället för att tillfalla den verklige ägaren samt kommissionären).
Verkligen. Jag tyckte det var äckligt att man exempelvis hade
efterauktion på Gyldene Freden i Gamla Stan.
Hur ser du på framtiden för vår bransch och din verksamhet?
Jag kan ju inte se in i framtiden, men vi har nu funnits i, vad
blir det, 28 år. Och jaa, det har gått bra! Det gick förvånansvärt bra redan när
jag öppnade affären. Men alla sa ”vad händer när intresset för det
Skandinaviska svalnar”. Själv har jag alltid varit mer orolig för att grejerna
ska ta slut. Men det verkar inte riktigt som varken det ena eller andra har
hänt! Och jag ser heller inte att det svalnar, för min del i alla fall. Däremot
är man alltid orolig för det som händer i omvärlden. DET påverkar. Vi människor
blir påverkade psykologiskt och det kan ju vara enormt stressande under
exempelvis en mässa. Vi gjorde en mässa i oktober och jag hade inga höga förväntningar
över huvud taget. Men det gick bra.
I denna intervjuserie kommer jag att beröra fler områden, även klassiska antikviteter. Som vi vet så har den marknaden fallit
kraftigt under senare tid. Det är såklart svårt att vidröra de ämnena utan att
göra folk upprörda.
 |
| Pikant inredningsdetalj hos Modernity |
Ett annat ämne som jag letts in på på olika vis är att ett antal sydsvenska mindre auktionshus har straffats av länsstyrelsen för att de inte har haft hängslen, skärp och trippelskydd vad gäller pappersarbete, vidrörande redovisning av inkomster. Detta är komplext och relativt nytt som företeelse. Gammalt tillbaks kunde köparen av en Zorn komma med en hockeytrunk kontanter utan att någon lyfte på ögonbrynen. Idag tycks bankerna ifrågasätta snart sagt varje ekonomisk transaktion. Och det torde ju vara lättare för dem att ”klämma åt” en liten aktör än en som har tio heltidsantällda specialiserade jurister/ ekonomer..?
Jo, transparensen har blivit en annan i jämförelse med för
ett antal år sedan. Ibland kan någon ifrågasätta ett pris, när de ser vad ett
objekt har klubbats för. Då glömmer de att jag ska betala hyror, löner, moms på
vinsten och att jag måste leva också..!
Intressant. Jag har samma erfarenhet för lågt prissatta objekt.
Folk glömmer lätt att det är handlarens alldeles egna smak och personliga urval
som gör att de som besökare trivs i miljön/ butiken…
Jo, jag skulle bedöma att 60-70 % av min tid går åt till att
hitta föremål. Och det är ganska mycket tid!
Tror du att det blir färre mässor, även internationellt?
Ja, det tror jag. De har det svårt nu. Möbelmässan blev inte
av i år (i Älvsjö). Våra tre mässor räcker.
Är mässdeltagande nödvändigt för er?
Ja, fortfarande är det det. Det är ett sätt att träffa
väldigt bra kunder som aldrig skulle ha kommit till butiken på Sibyllegatan.
 |
| Skyltfönster med mersmak, inte träsmak. |
Från det ena till det andra; har du ett eget samlarområde som du kan berätta för läsarna om?
Jag brinner fortfarande för keramik, jag har alltid gillat
det. Men även textilier. Ibland betalar man ett premiumpris för ett föremål och
då får man vänta tills premiumkunden kommer på besök…
Erbjuds du ofta förfalskningar?
Nej. Men däremot ser jag dem i omlopp på marknaden. Det är klart att när man får sådana tokiga priser som vissa föremål når, då finns det alltid någon som vill tjäna snabba cash. Det finns stora mässor som inte är ”vetted” på ett vettigt sätt. De som vi gör är det. Men det finns stora mässor som inte är det.
Det är inget roligt arbete att vara vetting-expert. Bråk
hela tiden med handlare. Men de behövs, jag är glad att de finns. Ett större
problem är att allt nytillverkas. Alla gamla klassiker nytillverkas! Det blir
lite förvirrande också för kunderna. De kan undra om ett föremål är från
tiden, från 1900-talet eller från 2000-talet tillverkat på licens… Det är inte alltid
roligt att känna sig osäker på en prissättning på grund av detta.
---------------
(”Vetted”betyder bedömda/ granskade av en så kallad kvalitetsjury. En dylik jury är fortlöpande med under uppbyggnaden av mässan och slår ned på objekt som inte håller vad de utges för att vara. Det som bedöms är bland annat om en antik möbel är antik/ i originalskick eller inte och likaså om en möbel är i originalutförande eller en senare (eventuellt licensierad) kopia).
---------------
Vi lever i ett tidevarv när det inte går att lita på allt som påstås. Det måste ifrågasättas logiskt. På skolan på Sothebys hamrade de in budskapet att man som betraktare inför eventuella pråliga informationsplaketter i mässing eller bifogade intyg helt skulle bortse från den informationen. -För att i stället dra helt egna slutsatser av det man hade framför sig.
Precis. Därför ska man lyssna på sin magkänsla. Den är
nästan alltid rätt. Ibland blir det fel, särskilt när man köper på internet. Då
har man inte kunnat undersöka ordentligt.
Ett annat ämne är manfallet i branschen. Covid fick en kraftig följdeffekt i att många äldre handlare passade på att lägga ner sina verksamheter och den trenden ser ut att fortsätta. Specialiserade, ”smala” handlare överlever lättare medan bredare handlare lägger ned. Auktionshusen tar över allt mer. Strömlinjeformade intagnings- och försäljningsprocesser med snabba katalogiseringar och snabba försäljningar. Villkorade, långa kontrakt med diverse friskrivningar som kan leda till problem för säljaren. Om liknande problem drabbar en handlare så är konsekvenserna större än för ett auktionshus, eftersom -som tidigare nämnt- auktionshusen har fler jurister anställda än en ordinär handlare.
Med detta sagt tackar Antikmonologen Andrew Duncanson på Modernity för pratstunden. Det blev en Antikdialog, -utan mellanslag!
 |
| Andrew mitt emellan Haggis och Charles Rennie Mackintosh. |
-----------------------------------------------------------------
Stöd gärna Antikmonologen, den kostar många timmar att frambringa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar