Antikdialogen; Claes Moser om Antikbranschen 2026

Jag förklarar min infallsvinkel inför denna intervju; att jag tidigt i våras skrev ett längre inlägg om vår "facktidning" Antik & Auktion, sågade den jämns med fotknölarna och att jag då bestämde mig för att själv intervjua en grupp aktörer i vår bransch, för att söka fånga Antikmarknaden, anno 2026 (eftersom ingen annan gör det). På grund av tekniska problem med transkribering från ljudinspelning till text, spelades intervjun in den sista april 2026 och publiceras först nu, men jag finner tidsfaktorn irrelevant för nedanstående, så håll till godo.

Det känns roligt att få med Claes på vagnen, eftersom han ju har hållit en framskjuten position på den svenska konstscenen under väldigt många år. Dels genom sin konsthandel och dels genom sin framskjutna position som konstexpert i SVT:s mycket populära program Antikrundan.

Claes påpekar att Antik & Auktion ju är väldigt urvattnad nuförtiden. Jag inflikar att vi också hade Barnebys, närmare bestämt Pontus Silfverstolpe, som kommentator av branschen, om än en väldigt tillrättalagd sådan. Nu har dock Barnebys gått i konkurs, men deras verksamhet fortsätter underligt nog till synes opåverkad, långt efter vårens konkursbesked. Claes nämner också Winston Håkanssons kolumn i Antikbörsen, en sedan många år hädangången skrift. Många minns hans krönikor och nyhetsbrev som ibland även kunde ta upp mer känsliga ämnen.

ClaesMoser med sin kanske mest kända målning, Fausto, av JAG Acke. En målning som styrde honom in på konsthandel, i stället för Finansbransch. 

Och Antikrundans utveckling har ju också varit väldigt ledsam!

Ja, det är tragiskt, säger Moser. Det är förflackat och har gått långt utanför de ramar som en gång bestämdes för programmet.

Jag älskar programidén och har alltid varit en stor fan av den. Men idag är det den engelska Antikrundan som gäller för mig.

Ja, den tittar jag också på och den håller en helt annan nivå.

Programledare Anne Lundberg ute och rastar trattgrammofonen. Foto: SVT.

Vad jag har förstått så är en stor del av Antikrundans problem hur varje avsnitt redigeras? Ni experter kan ha sagt en massa spännande men sedan kan det ha klippts bort i klipprummet, så att säga?! För att få till det som populärt kallas ”bra TV”?

Antikrundans saxparty? Foto: CederqvistAntik&Vin

Jo visst, så var det. Vi hade inget att säga till om, efter inspelningsdagens slut. Men det värsta var ändå att då redigerades det efter våra expertiseringar. Idag redigeras det innan vi har sagt någonting -också..! Vi fick klara direktiv de sista åren jag var med; Vad ska ni tänka på när ni står inför en person som kommer med en tavla nu då? Jo, ni ska tänka på att den här personen är av kött och blod och se henne som kanske er farmor eller mormor och framkalla känsloyttringar hos personen..! Redan då tyckte jag att detta inte var förenligt med Public Service. Det är en typ av regi som inte alls hör hemma i vår värld.

Jag tyckte att programmet var fantastiskt så länge (Jesper) Aspegren var Programledare. Han hade en egen tankeverksamhet som kanske inte alltid stämde med SVT:s, men han höll sig till det han ville göra och han förfäktade liksom sina egna idéer och var ju snabb, påläst och road av branschen.

Jesper Aspegren, forne Programledaren för Antikrundan. Foto: SPF Seniorerna.

Info: Jesper Aspegren var Antikrundans programledare de tolv första åren, 1988-2000.

Anne (Lundberg) är en skicklig grävande journalist i grunden men spelar ju som programledare i Antikrundan ständigt uppdykande Pellejöns. Jag ser inte hennes roll som klar och vi behöver inte den sortens jönseri i Antikrundan. Det räcker med de experter som fyller den funktionen, utan att även Anne ska jönsa. Budskapet är ju redan kommenterat och inspelat liksom. Då behövs inte överbetoningar som ”är du glad nu?” och ”vad ska du göra med pengarna..?”

Jag håller med, det blir vulgärt.

Jaa, jag tycker att man ser ner på folk på något vis. Det gillar jag inte. Jag har väl varit en av de som varit mest missnöjd och kanske fört fram det vid rätt många tillfällen till SVT. Det började med att jag ansåg att avlöningssituationen var fullständigt horribel när man jämförde vad vi fick betalt kontra vad de på TV4 eller de utomlands fick. 

Peter Nahum, Konsthandlare samt expert i Brittiska Antikrundan 1981-2022. Foto: BBC

Min bästa vän, Peter Nahum, hade motsvarigheten till min funktion, fast i brittiska Antikrundan och de hade riktigt bra betalt. Vi hade en svältlön på 2500 per program och jag bråkade mycket med TV om det här. Till slut så lyckades vi få igenom löneförhöjningen. Och till och med Pernilla (...Månsson Colt, Producent för Antikrundan) sa att det var min förtjänst..! Vi fick plötsligt dubbel ersättning, 5000 kr per program, vilket förstås idag är en struntsumma. Men jag förstod att jag ansågs som lite obekväm. De förväntade nog att vi bara skulle säga ja, tack och amen till allting.

Men då sticker jag fram hakan lite och säger jaa Claes, du hade förvisso åsikter, men ändå var du kvar i en herrans massa år..!?

Joo, visst. Men de sa öppet, a propos lönesättning, att vi ger inte några högre löner, men vi gör er till världsberömda i Sverige. Och det hade de ju rätt i. Men jag såg det som jämförelsebart med barnarbetskraft! Oavsett om det var någon sanning i att vi blev ”världsberömda i Sverige” så ska inte det ha med lönesättningen att göra. Den typen av lönesättning ska inte finnas i Sverige.

Sedan fanns det naturligtvis en massa saker som var väldigt kul och positivt med det hela! Det har ju varit en fantastisk resa att vara med på. Bara det att du jobbar ihop med dina värsta konkurrenter, det finns ju ingen annanstans. Möjligen att man ser något liknande på de här galamiddagarna och idrottsaftnar, där konkurrenter sitter och skålar. Men vi åkte ju runt i 14 dagar och hade jättekul tillsammans. Sedan var vi tillbaka på våra arbetsplatser och morrade plötsligt åt varandra över diverse objekt.

Sedan får man ju inte glömma att en grundprincip som värderingsman var att det du värderat fick du inte sälja och jag var värderingsman för Handelskammaren i 40 år. Man inser att väldigt mycket har passerat igenom Antikrundan som sedan kommit ut på auktion; det skulle inte hålla om Uppdrag Granskning skulle granska företeelsen idag, om vi säger så.

Nej, som initierad publik kan jag bara hålla med dig. Många är vi som skakat på huvudet åt diverse ryggkliande tjänster och gentjänster under Rundans alla år..! Den expert som haft ett grundmurat vänskapsförhållande med särskilda auktionshus har ju uppenbarligen pekat antikrundebesökare med dyrbarheter i ryggsäcken i en specifik riktning.

Gå direkt till Auktionshuset Y, hälsa från MrX, så blir det introduktionsprovision!? Foto: Goromusic.

Det har ju gjorts lite försök att stävja detta, men det har varit alltför tafatta försök och därför effektlöst.

Och därför har det känts larvigt de gånger som någon expert fått sparken från Rundan. Då har man så att säga inombords skakat på huvudet och tänkt: åkte den personen för det!? Det har ju skett mycket värre saker…

Precis. Jag är mer kritisk mot SVT än mot programmet, alltså SVT som företag med sin svågerpolitik. Jag har vänner till familjen som har SVT-uniformer dagligen och deras barn och barnbarn har fått samma uniform. Hur det där fungerar förstår inte jag. Men det är något märkligt i företaget, som stör. Och opartiskheten ger jag inte särskilt mycket för idag.

Personligen föredrar jag det brittiska, mer lågmälda, anslaget i Antikrundan. Jag har tidigare nämnt min gamle lärare och mentor Gordon Lang, som dels undervisade på Sotheby´s skola och dels var en av brittiska Antikrundans experter. Han ifrågasattes flera gånger av ledningen för brittiska Rundan för att han ansågs som för allvarlig i sitt expertiserande. Han var enligt mitt förmenande en av de roligaste och mest intelligenta människor jag någonsin mött. Men han var brittiskt lågmäld, utan att tjoa och tjimma och han lät bli att dyka ner i folks medhavda kassar i antikrundekön…

Det har gått överstyr här, säger Claes.

Ja, det är infantilt. Experter som släpar omkring på en tvåmeters skylt med Rundans logga för att göra hembesök hos föremålsinnehavare och sedan görs långa personporträtt -av experterna..! Det blir osmakligt.

Ja tyvärr så är det ju på den nivån. Vi har ju haft så kallade uppsamlingsmöten en vårdag varje år, då vi gått igenom det vi gjort föregående år. Detta Public Service-företag skulle kunna göra ett program för två personer är mest bekymrade över siffror vidrörande antalet tittare och om de minskar eller ökar. Allt fokus ligger på att öka andelen tittare. En del tittar på ”Play” och en del på live-TV. Antikrundan är ju ett av de få program som fortfarande har en live-publik! Och den är man så mån om att den inte får minska mer än vad den gjort. Det här är nys kan jag tycka, för det är ju naturligtvis en generationsfråga. Det är ju det som har varit rätt kul med Antikrundan, att vi ser att intresset har gått ner i åldrarna ändå. Då måste man ju bejaka det och kanske faktiskt också inse att live-streamingen är hopplöst förlorad. Den kanske man inte behöver ägna sig så mycket åt, utan den kommer förstås att naturligt dö ut.

Se där en framtidsspaning!

Jamen vad är det VÄRT? Foto: Freepik.com

Det finns ju annat som man kan ägna sig åt. Här kan jag väl också notera att kvalitén på arbetet som teknikerna gör har förändrats. Från att man tydligt kunde se stämplar på föremål tidigare så slarvas det idag med det. Idag får man se ett föremål i ett antal sekunder och sedan kommer blixtsnabbt frågan: vad är det värt? Det är det viktiga… Inte frågan varför är det värt eller vad är det för någonting? Det är ett historieberättande som tagit slut, som inte finns längre.

Inte tillåts finnas längre, understryker jag.

Det där var skillnaden förr, med ganska långa inslag, men de gav ju också mycket mer ”VDN-märkning” (VDN var en Varumärkesdeklaration förr i tiden) åt det vi gjorde och sa. De första åren med Jesper Aspegren och en annan programledning, då hade vi ju de här uppföljningsprogrammen efteråt där vi satt på Skånska slott och diskuterade. Och det var bra resonemang med vettiga programidéer, men där sjönk ju tittarsiffrorna drastiskt… Från en eller 1,2 miljoner tittare under en vanlig Antikrunda så gick det ner till 400.000 plötsligt, där det blev för mycket fakta. Då funkar det inte och det är det jag tror SVT är livrädda för.

Här tänker jag i mitt stilla sinne; detta resonemang gällde för 1990-talet. Innan mobiltelefoner och social media exploderade. Hur ska det då resoneras anno 2026… "Livrädda" känns adekvat i sammanhanget.

Men det har ju med vår historielöshet att göra, ser jag det som! Där har ju SVT en större roll att gå in och kämpa för att återta och göra historien rolig. Den behöver inte vara flamsig, den ska vara intressant. När jag tittar på Instagram eller andra Sociala Media så kan man slås av vilken fördumning vår tid lider av. Man slås om och om igen av hur galet det är med en Trump som president. Det ska ju vara en omöjlighet att ha en sån politiker.

Ja, ryggdunkarkulturer kan ställa till det.

Antikrundeutbrytning, någon..? Foto CineMasterpieces.com

Vi har ju förstås haft på gång att bryta oss ur Antikrundan. Jag var till och med och diskuterade med någon annan kanal om det där. Men sedan rann det ut i sanden, just av den anledningen. Vi var 6-7 stycken och vi ansåg att det kunde räcka med så många experter, men folk blev för rädda om sina egna skinn och då la vi ner tanken. Men vi gjorde någon podd i radio, med Jesper Aspegren. Som också rann ut i sanden, för att vi inte fullföljde.

Här har mycket runnit ut. Foto: Sandhammaren/ N. Cederqvist.

----------------------------------------------------------------------

En märklig och tråkig sak jag upptäckte under min tid i Rundan, som jag inte trodde var möjlig i ett modernt företag, var att man inte hade någon krishantering för personal inom SVT. I ett av våra program så infiltrerades vi av Uppdrag Granskning. De skickade en reporter som agerade "vanlig besökare", med en oljemålning under armen som uppgavs vara av Bengt Lindström. Han är en rätt svårbedömd konstnär. Kvinnan sa att hon fått den av Bengt och då sa jag att om du har fått den direkt av Lindström, så anser jag att tavlan är värd si och så mycket, för då är den äkta. Precis så sa jag. Kritiken blev att jag på 25 sekunder sa vad jag sa. ”Claes Moser godkänner en förfalskning på 20 sekunder och säger att den är värd 40.000”. MEN, man har klippt bort följande: ”Stämmer det här, att den kommer därifrån?” Det var bortklippt och jag blev ju tokig. Så jag pratade med vår Programledning och de sa att du ska bara lägga dig ner och pudla.

Att pudla eller inte pudla? Det är frågan. Foto: pet-life.website

Då pratade jag med en god vän som sa att han kunde rekommendera världens bästa krishanterare, nummer ett i Sverige. Han jobbade för de största, östgöte är han. Min vän kontaktade honom och han sa att jag absolut inte skulle pudla. Tvärtom! Se till att komma ut i TV-sofforna!

Alltså ställa till med en jättescen?

Ulv, inte pudel, i fårakläder.

Precis. Då ringde jag TV igen och sa att jag inte alls skulle pudla, för nu har jag lagt 6.000 kronor ur egen ficka och blivit rekommenderad att stå för det jag sagt -eftersom jag hade rätt i sak. Då tvärvände de och sa ja, det är klart att du ska ut i sofforna..! Men det var aldrig snack om att jag skulle få tillbaka mina utlägg. Det fick jag stå för själv. Därefter tog man åt sig äran och frågade mig om jag var nöjd med krishanteringen... De frågade mig om jag märkt vilken effekt krishanteringen fått. Sedan lyckades jag få Uppdrag Granskning att klippa om den där scenen som jag var mest arg på. De gjorde det delvis, men de redovisade inte helheten. Det var ett väldigt fult spel av två olika ansikten i samma företag. Min dåvarande fru Sanna, som då var chef för Stockholms 750-årsjubileum marknadsmässigt, upplevde också SVT:s krishantering som totalt icke-existerande.

Jag påstår ju att Antikbranschen befinns i ett paradigmskifte. När du och jag var unga, förvisso några år emellan oss, så var det en helt annan sak. Då fanns det handlare och småhandlare men de marginaliseras eller försvinner idag. Auktionshusen tar över det mesta och som jag nämnt tidigare, så försvinner också väldigt mycket kunskap på grund av detta. I fartens heliga förtecken.

Och idag ska allt passa i en budget, som inte fanns förr. Se på Brösarpsmässan som nu läggs ner. Han har ju helt rätt i vad han säger, Jan-Erik Öhgren, det finns ingen återväxt i branschen. Vi var till och med motarbetade av ortsborna. Det är ju helt absurt! Och kunskapsbanken ebbar ut, de besatt ju ändå enormt mycket kunskap, de gamla handlarna. Okej att en marknadsplats försvinner, men därmed måste ju inte kunskapen försvinna. Den kan ju kanaliseras om.

Jag kommer ihåg när jag som ung och fattig sprang runt bland handlarna i Stockholm. Jag minns hur det alltid såg ut inne hos dig, när jag vågade mig in. Nästan alltid satt det någon person, oftast en äldre herre och ni språkade om ditt och datt.

Ja, man hade ju tid, inflikar Claes.

Exakt, och vad är samtal..? Jo, kunskapsutbyte!

Det fanns ju aparta människor som drogs till vår bransch och som i sin maniskhet blev betydelsefulla, för de var ju kunniga..! De representerade kunskapen som inte finns. Ofta hade de grottat ner sig i de mest befängda områden. Befängt insatta i sitt eget lilla smala område, men med kunskap som gick tvärs genom hela jordaxeln… När man nu pratar med folk på auktionssidan så är det hårt tryck på dem. De måste fylla budget hela tiden. Jag pratade med en anställd på Kolonn nyligen och de tycks ha ett lite annat, äldre tänk där. Då kommer folk av intresseorsaker!

Apart människa? Undertecknad håller Antik-föredrag. Foto: PRO.se...

Kul att du nämner det! Den första jag intervjuade i denna intervjuserie var ju Tom Österman som var med och grundade Auctionet och hans fru jobbar som VD på Kolonn. De blir nog glada över dina ord.

Ja, han kommer ju från generationen när man gjorde saker grundligt från början. Jag har ju förstått att det nuförtiden bara handlar om att bräcka rekord och överträffa tidigare säsonger. I Rundan ser vi teatraliska experter som också får kopie-efterföljare. Jag hoppas att man istället ger utrymme åt någon ny individualist som kanske tillåts vara sig själv med lugn och eftertanke.

Lerin? Ledsen frun, no can do... Foto:SVT.

Jag upptäckte som mässutställare att det ibland kommer in en tant med handväska och utan att ha tittat på mina väggar, så säger hon: var har du dina Lars Lerin då?! Varpå jag svarade, jag kommer aldrig ha en Lars Lerin, och då undrar hon ju om det är fel på mig. Nej, men jag tycker att det finns för många. Inget ont om Lerin, han är skicklig, men det behövs ju dom som säger… att nu är det basta. Det ska inte gå att att sälja 225 Lerin på en auktion i Karlstad dag ett och få in 25 miljoner. För att 30 dagar senare sälja 225 nya och få in 25 nya miljoner. Det ska inte gå på en liten marknad som den svenska… Antik- och Konsthandeln har ju också blivit fångad i det här spelet, så att de få konsthandlare som finns kvar har ju insett att det är Lerin det handlar om. Och Lars Lerin går att utnyttja, det går att byta med honom. Han råkar nämligen vara den största samlaren av Göteborgskolorister. Man kan vakna klockan tre på natten och gå till datorn och handla konst och föremål på nätet 24 timmar om dygnet. Lerin finns med i varje liten annons och man tröttnar liksom bara till slut på allt som snurrar… 

Ro hit med en LERIN genast, otäcka gubbe! (Bronsskulptur av Susanna Arwin). Foto: Villawaring.se

Den förklädda konsthandeln har satt på sig galleristkostym och det här är ju inte bra. Jag gillade hur det var förr: en förstahandsmarknad  och en andrahandsmarknad. Förstahandsmarknaden, det var direkt av konstnären som gallerist. Andrahandsmarknaden utgjordes av mässor, auktioner och så vidare. Allt det där är idag satt ur spel och det gagnar ingen, annat än möjligen dagens revisorer. Konstnärerna har tappat den välsignande handen där en person följer med dem livet igenom och jobbar för dem, som gallerister traditionellt har gjort. Konstnären kan nu bli övergiven -och det blir ju nästan alla konstnärer. Det finns 13-14.000 mer eller mindre yrkesverksamma konstnärer idag, kanske 4.000 anslutna till KRO (Konstnärernas Riksorganisation). 200 klarar att leva av sin konst, resten ska leva på vatten och intet.

Kan vi få en omgång vatten och bröd till bord åtta, tack..?

Jag frustreras över att det idag finns personer som är oseriösa och har lurat många genom åren och som ändå agerar som ”lyckad gallerist” och har väldigt hög svansföring, inte minst i sociala medier!?

Ja, visst är det så och det kan nog mest förklaras av att det inte finns någon påföljd för att agera oseriöst i vår bransch.

------------------------------------------------------------------------------

Här berättar Claes om ett samtal han fick för nio år sedan, av en Professor i Virologi Michael Lindberg (Linnéuniversitet i Kalmar) som bland annat jobbat med 20 miljoner år gamla benknotor. Han berättade om en spännande idé och involverade ytterligare en kollega vid namn Marie Allen, Professor i Forensisk Genetik samt en av väldens ledande DNA-experter. Det handlar om att kunna hitta originalkonstnärens DNA i själva målningen. Vi kallar det för konsensusprofil. Vi har utvecklat ett pennliknande föremål som tar ett mikroskopiskt litet tvärsnitt av färgen på duken/ pannån, utan att provtagningen alls syns. Som första exempel använde vi en osignerad tavla jag köpt för ett antal år sedan, som jag var övertygad var en Carl Larsson. Med hjälp av våra DNA-undersökningar, bland annat inkluderande tandborst/ svettbands/ fickludds-besök på Carl Larsson-gården i Sundborn, lyckades vi leda i bevis att det var en äkta Carl Larsson. Det håller rättsligt och det vet vi tack vare att Marie också jobbar med rättsmedicinska undersökningar på högsta nivå. 

Allt fungerade som vi trodde, så vi har bolagiserat, tagit in finansiärer och formulerat patentansökningar och allt som hör till. Den statliga myndigheten Vinnova tror också på idén och stödjer oss. Det finns dock krafter som inte vill att vi ska lyckas och därför bolagiserade vi. Vi behövde så att säga mer än en skyddsväst under kläderna. Patentet och nyheten sjösattes i våras (maj 2026). Företaget heter Hidden In Art AB.

Jag blev i samma veva uppringd av Bodil Appelquist på SVT:s Vetenskapens Värld, vilket ledde till ytterligare en sväng till Sundborn där de spelade in hur vi genomfört våra undersökningar och så. Programmet ligger på SVT Play, (da Vinci-mysteriet i Söderköping). Programmet rekommenderas varmt!

Oerhört spännande! Och vad fick du för ersättning av SVT? 2.500?

He-he… Nej, endast ersättning för resa och uppehälle och all syn-reklam, som det kallas. Men det här är nog det största jag kommer att vara med om i mitt liv. Detta är ju ett evighetsarbete, att bygga databas. Det vore ju lämpat för exempelvis Getty Foundation eller liknande mega-aktör. Vårt mål är att visa hur det går till och sedan sälja bolaget. Man uppskattar att det årligen omsätts falsk konst för cirka 350 miljarder kronor, grundat på att all konst omsätter runt 700 miljarder per år och att lite mer än 50% anses vara falsk.

Phi-Fi, det vill säga Programledarna Philip Mould och Fiona Bruce. Foto:BBC.com

Jag associerar till mitt absoluta favorit-program, det engelska TV-programmet Fake or Fortune med Konsthandlaren Philip Mould och Fiona Bruce. Den sistnämnda är också legendariskt uppskattad programledare för brittiska Antikrundan. De har ju påvisat att kalla vetenskapliga bevis ibland ändå inte håller, när ett Expertiseringsinstitut har bestämt sig för att ett verk är fel..?!

Jovisst kan det vara så.

-----------------------------------------------------------------------

Ett exempel på en transaktion som kan vara konstig är ju Salvator Mundi-tavlan. Det var ju en oligark som sålde och det skulle ju kunna vara en penningtvättstransaktion. Det är ju där fokus ligger från myndigheter och banker idag. Det är ju i de kretsarna man också handlar med Warhol och Basquiat. Riktigt stora pengar som kommer varifrån? Om vi då vetenskapligt kan belägga äkthet eller avfärda förfalskningar så inser man snabbt att det kan finnas mycket stark opposition mot vår affärsidé…

Jag skrev en blogg för nästan exakt 13 år sedan, Svensk elefanthöst, om olagligt elfenben på svenska auktionsmarknaden. Jag intervjuade då Professor Göran Possnert, tyvärr nu bortgången, i Uppsala som upplyste om att det är jättelätt att datera elfenben och om det är tillräckligt gammalt för att -lagligt- kunna få säljas, dvs före Cites-året 1947. Eftersom världens första nukleära explosion ägde rum år 1945 (Hiroshima och Nagasaki) så kan man alltid se alla nukleära utfall som avtryck i det organiska materialet elfenben. Trots att jag föreslog detta enkla test, så avfärdade flera auktionshus idén som… för dyr. Det skulle nämligen kosta runt 3.000 kr att testa ett elfenbensföremål. Det är ju en parallell till er idé om DNA i konstverken!?

Bättre än Zorn. Foto:Kontorsmaterial.se

Även de stora auktionsdrakarna inser nog att de måste jobba på rätt sida av lagen, hand i hand med lagstiftaren. Annars binder de i slutändan ris åt egen rygg. Jag har ju varit en av de som har bråkat mest om hopplösa katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter. Du får oftast mer VDN-information på förpackningen till en 18-kronors glödlampa på 7-Eleven än du får om målningen för 10 miljoner av Zorn, hos ett stort auktionshus… När Hills Flodkrök skulle säljas för första gången på Beijers (Auktioner- sedan länge insomnat Auktionshus), kommer du ihåg det?

Yes, jag var på den visningen, på Birger Jarlsgatan.

Förstörelsevapen? Foto:CederqvistAntik&Vin

Mmm. Jag stod med en journalist framför tavlan och sa åt honom att den tavlan är fullständigt förstörd av ett strykjärn. Carl-Gustaf Petersén, (dåvarande VD för Auktionshuset Beijers), hörde vad jag sa och kastade ut mig från visningen! Sen ringer han till Konst- och Antikhandlarföreningens styrelse, där jag satt, och sa att ni måste göra er av med styrelseledamot Moser, för han är farlig för branschen. Han bad sedermera om ursäkt för det. Men jag höll ju på att förstöra försäljningen av den målningen, eftersom jag skrämde marknaden. Allting har sin tid, va!? Det är bara att härda ut och vänta.

Nystruken? Foto: Sven-Harrys Konstmuseum

Det är ju fortfarande ett jätteproblem, det här med dåliga katalogiseringar och icke-existerande konditionsrapporter.

Det var ju ingen som krävde det förr. När utländska kunder som är vana att anlita konstrådgivare ska börja köpa saker så är det klart att de -och även konsthandlarna- vill ha en VDN över det de är intresserade av. Idag går det att fiffla och fixa med bilder och då sitta framför en djäkla skärm av glas och försöka dra kloka slutsatser, det håller inte alltid!

Vad tror du om framtiden för handlare visavi auktionshus och mässor?

Det känns uppgivet. Jag tror att vi har all anledning att känna oss uppgivna. Den digitala delen kommer ta över mer och mer. Det är beklagligt, för det behövs ju en och annan sanningssägare och även något annat än bara digitala övningar. Det behöver finnas gallerier som då fostrar en publik, knuten till konstnärskap så att man kan se en kontinuitet. Inte bara dagens mediaeffekter; köp Lars Lerin, köp Lars Lerin! Varför? Han är så bra..! Det resonemanget kommer inte att räcka i framtiden.

Framtidens konst- och antikhandlare..? Foto: vecteezy.com

Något som är en vardagsföreteelse internationellt är i princip icke-existerande i Sverige, nämligen betalda konstrådgivare. På grund av Antikrundan så får jag ju massor av samtal hela tiden om konst och frågor därikring. Om jag skulle ägna mig åt alla som vill ha svar så skulle jag inte få göra annat. Först när jag nämner att jag vill ha betalt för min tid så försvinner de direkt. Det har blivit någon slags lovsång kring de fantastiska experterna, ett uttryck jag för övrigt inte tycker om, i programmet. En lovsång och tilltro som är sjuk.

För övrigt tror jag att mässor kommer att spela ut sin roll. Det är klart, Mastricht (en av världens mest exklusiva konst- och antikmässor) kommer väl att finnas kvar. För det är väl den enda som kommer att bära sig tror jag, om inte något nytt tänk kommer på plats. Vi kan ju inte ha små privatjets som flyger från USA till Maastricht en gång om året. Det ligger liksom inte i tiden.

Ligger. Möjligen dock icke i tiden. Foto:BottleHero

Fast angående detta är jag cynisk och uppgiven! De som har riktigt mycket pengar bryr sig inte. Jordklotet brinner upp men, bara de får sin Beluga-rom och Cristal-Champagne om aftonen så är de nöjda... -och kanske även få skjuta sig en riktig Tusker (riktigt stor elefant-tjur) någon gång emellanåt.

Ligger. Definitivt inte i tiden. Foto: Expressen.se

De senaste åren har jag fått ganska många förfrågningar från utländska doktorander som har stött på patrull i sitt forskande om nordiskt sekelskifte. Det tycks inte finnas någon hjälpvillighet i museivärlden för de är rädda för konkurrens. Jag försöker hjälpa dem och skicka dem vidare efter bästa förstånd. Att vi blir mer internationaliserade tror jag ändå är någon slags triumf. Det kan finnas en förlängning på intresset inom vårt område, som kanske inte bara ligger på auktionssidan, utan också kan få leva vidare i form av konsultverksamheter och även med möjliga nya(?) utbildningar. Så länge skolsystemen inte reformeras så tror jag dock att framtiden är mörk.

Här försvinner vi i en diskussion, handskakande snarare, om hur det känns som om människor i vår samtid allt mer tappat kunskap och kulturell kompass. Jag nämner vardagsiakttagelser från min antikaffär på Österlen och vi konstaterar lakoniskt att människor numer generellt förutsätter att allt är loppis. Vilket osökt -åter- leder mig till Antikrundans käcka programledare, vars starkaste utrop, tillika komplimang i sitt yrkesutövande är ”Oh, vilket loppisfynd!” om det hon finner positivt. Ett, i mitt tycke, tecken på kunskapsförflackning. Claes nämner att Anne ju är en loppis-tjej, något hon inte hymlar med. Jesper Aspegren däremot, kom från en borgerlig familj där konst och antikviteter hade ett naturligare mottagande. 

Flamseriet i Antikrundan stjälper för väldigt många av oss i branschen. Precis som att fifflande i auktionsbranschen också innebär att många drar sig undan från antikbranschen. 

Det sista du sa är ju det jag skrivit mest om under 15 års bloggande! Jag vill kalla saker vid deras rätta namn och jag predikar att man ska söka sig till auktoriteter inom respektive område, för att få bästa möjliga hjälp och engagemang. Gagna branschen, sök kunskap och handla av dem, predikar jag. 

Det gäller att man måste trumma ihop en arsenal av lika tänkande som går ut och gör någonting, för att det ska synas. Det är ett sånt brus idag att det är svårt att tränga igenom. Jag tycker om Instagram som medium (#claesmoser) och brukar lägga ut texter där och få ganska mycket uppskattning.

Ja, förr var man ju tvungen att annonsera i fysisk press, men det är det få som gör idag. Jag är också väldigt aktiv på Instagram (#nickantique). Dessutom finns det ju -som påpekat- ingen fackpress värd namnet längre och Instagram är ju faktiskt gratis. Ett icke oviktigt faktum i sammanhanget. 

Ett annat problem är ju att svenska muséer inte har pengar att köpa in föremål med, eller göra fina utställningar med. I Danmark och Finland kan man, men inte i Sverige. Då måste man, anser jag, göra som i Amerika, understöda donationsmöjligheter genom att skattebefria. Jag känner personer som donerar hundratals miljoner till sjukhus med mera, men de vill verka i det tysta. Detta behöver nog utökas. Hela vårt kulturbestånd kan ju inte bara handla om popmusik och Grammisgalor!? Det är en knepig tillvaro och man undrar ibland om vår bransch kommer finnas kvar?

Precis! Och det leder mig in på en given diskussionspunkt, nämligen AI. Vad tror du det kommer att innebära för vår bransch och dess framtid?

Jag tittar på AI frekvent och vill försöka förstå vad det innebär. Det enda jag konsekvent försöker tänka är; var kritisk, var kritisk, var kritisk… Gör man bara som en guppy och nickar och sväljer så är det snabbt kört.

Nicka och svälj inte! Foto: Hornbach.se

Javisst. Vi handlare skulle enkelt kunna lura folk upp till månen, men det vore dumt, för det kommer alltid tillbaka och biter en i rumpan. Förhoppningsvis i alla fall.

Jag har ju i Antikmonologen diskuterat många föremålsområden genom åren. Kinesiskt är ju ett exempel. Där har det sålts ofantliga mängder förfalskningar, inte minst på mässor. Jag har försökt få framträdande figurer att sätta ner foten mot detta, men responsen har antingen varit ”sköt ditt så sköter jag mitt” eller ”du är galen, det kan inte vara sant”. Ett annat exempel är falska eller felattribuerade så kallade sportstugemöbler, företrädesvis attribuerade till Axel Einar Hjorth.

Ja, det är ju precis med Hjorth-möblerna som med Lerin, de bara sprutar ut på marknaden. Fast Lerin är äkta… Förr hade vi ju bevakande journalister som kommenterade konst- och antikbranschen. De var fast anställda och oftast begåvade skribenter. Nu tar man in något när en chefredaktör får en idé, av en skribent som inte är särskilt initierad, kunnig eller begåvad och då blir det i bästa fall halvdant.

Ja, precis, och det är ju ur precis det resonemanget denna intervjuserie har fötts! Det blir ju bara ryggkliande och kindpussande så kallade inredningsartiklar…

Tack Claes, det blev ett långt och givande samtal och det har varit väldigt skoj!

--------------------------------------------------------------------------

Antikdialogen; Johan Magnusson på Magnusson Fine Wine

Torsdagen den 19 februari träffade Antikmonologen Johan Magnusson inne på Magnusson Fine Wine (MFW) på Östermalm, i hjärtat av Stockholm. Inredningen i Vinkällaren är smakfull och det känns som att komma in hos något av de större vinslotten i Europa. Åtminstone i deras yttre regioner. Konst på väggarna, vinattiraljer och lågmält utstickande highlights som exempelvis en vägg av Fornasettitallrikar utgör tecken på att designintresserade har varit delaktiga i inredningsuppdraget. (Arkitekten bakom Vinkällaren heter Thomas Eriksson på Stockholm Design Lab). Det som möjligen kan påstås saknas är den allestädes närvarande doftväggen av murken vinkällare.

Johan Magnusson, bland nära och kära.

Jag berättar för Johan, grundare tillika ägare av MFW, om idén att intervjua aktörer på den svenska Konst- och Antikmarknaden, eftersom det i Sverige saknas fackpress som -förvisso något hårdraget- skriver om annat än kindpussar och shabby-chicade fyrlängade gårdar på Österlen. Skälen till intervjun med Johan Magnusson är flera. Jag anser nämligen att vinvärldens aktörer har oerhört mycket gemensamt med Antikvärldens. De är dessutom ofta desamma. Jag försöker fånga antik-, konst-, design- och nu även vinmarknaden av idag.

Kaffe i kopparna hos Magnusson Fine Wine.

Sedan år 2004 säljs ju alkohol på auktion i Sverige, för närvarande av Bukowskis, tidigare av Stockholms Auktionsverk. Och, som jag initialt utbrast för Johan vid intervjutillfället, så utgörs den mest självklara gemensamma nämnaren av det faktum att det finaste man kan göra med en riktigt bra flaska vin är att dela den med ens bästa vänner/familj. Precis som man gör med ett konstverk man älskar. Förvisso existerar också köpare av konst vars inköp åker direkt in i bankfacksförvaring eller in i ensliga visningslokaler. Men de är investerare/spekulerare, inte älskare av konst. Många i läsekretsen tänker säkerligen osökt att sådana köpare är vanliga även i vinvärlden. Förvisso. Mer om detta senare. 

Det inte så hemliga sällskapet. Magnusson Fine Wine.

Johan ger mig en kort guidad tur i lokalerna, där 222.000 flaskor lagras vid intervjutillfället. ”Men innan midsommar passerar vi 230.000”. Johan verkar ha minutiös koll på allt i verksamheten. Idag är vi Sveriges största vinkällare, etablerad 2008. Carl Jan (Granqvist) älskar att säga att Grappe är Skandinaviens största vinkällare, skrattar Johan. Det får han gärna säga, så länge vi får vara -är- störst på Grevgatan så är vi nöjda. Vän av ordning har för länge sedan noterat att båda vinkällarna är situerade på just Grevgatan...

Verksamheten bygger på uthyrning av vinfack i mycket specifikt utformade, idealiskt tempererade lagerlokaler, samt även möjlighet att disponera lokalerna för sällskap anknutna till MFW, samt att deltaga i diverse pop-ups, champagne-after works etcetera... Onekligen en frapperande tanke att mest vin i hela Skandinavien, cirka 200.000 flaskor, lagras på en gatstump kortare än ett liggande Kaknästorn. Ytterligare en slatt om c 150.000 buteljer ligger dessutom i externt lager. Borde inte Grevgatan i stället heta Vinkällargatan, eller det något snofsigare Via Cellae Vinariae..? Finns det fler lediga garage på gatan..? Med tanke på hur eftertraktade parkeringsplatser är i Stockholms innerstad så betvivlar jag det å det kraftigaste. 

Johan är en av vin-Sveriges mest erkända personer och har tilldelats ett flertal utmärkelser. Han var den förste att av Handelskammaren utses till auktoriserad Värderingsman för vin och destillat i Sverige och jobbade under många år på Vinkällaren Grappe, som tidigare påpekat ligger ett kast med liten Sauternes-flaska från MFW. Han var VD där mellan 1994-2005. Till yttermera visso var Johan konsult åt Systembolaget och dem behjälplig i att bygga upp Systembolagets vin- och spritauktioner, i uppstarten. (Något som var möjligt att genomföra först efter att Sverige blev medlem i EU och tilläts undantag från EU:s konkurrensregler genom att integrera auktionerna i monopoluppdraget). 

Ni befinner er i ett händelserikt skede på MFW? 

Ja, jo, så är det nog. Vi, det vill säga jag och min hustru Charlotta, funderar på att flytta lite av vinverksamheten till Lottas barndoms tassemarker, utanför Örebro. För nu är det sådana tider att våra tre barn ska flytta hemifrån och då uppstår ju möjligheter. Johan berättar att han återkommande skriver i tidningen Gods & Gårdar, om vin. Det slog det honom en gång att alla skribenter, ofta frilansar, väldigt sällan har möjlighet att träffas. Så han bjöd in alla, inklusive redaktionen, till ett mingel på MFW. Det blev väldigt lyckat och har skapat lite av en ”vi-känsla” och har dessutom blivit en återkommande tradition! 

Jag förvånas icke. Han är en av de främsta sociala förmågor jag träffat. Första gången var under tidigt 90-tal, eftersom jag då varvade mina studier på Universitetet med arbete på Sveriges, och då faktiskt under ett antal år också världens största Vinbutik, i gamla Marmorhallarna, på Stureplan i Stockholm. Vinbutiken som för övrigt låg ungefär 12 kast med -extremt väl vadderad- liten flaska Sauternes, från både Grappes Vinkällare -och numer också Magnusson Fine Wine. 

Jag måste ju fråga: skapade etableringen av MFW några hårda känslor mellan dig och Carl Jan Granqvist? 

När jag ringde upp Grappes styrelse och berättade att jag köpt lokal på samma gata som Grappe så var det inga problem. Däremot så blev stämningen mindre festlig när vi öppnade och genomförde flytten av ett större antal kunder och ett provocerande stort antal flaskor. Jag förstår hans reaktion.

Mina associationsbanor leder genast till när en fotbollsspelare har gått från en Stockholmsklubb till en annan. Om den spelaren gör mål mot sin gamla klubb så låter han bli att slå frivolter, hur snyggt målet än var. -Om han är rädd om sin framtid. 

Vi erbjöd kostnadsfri hämtning inom en radie av 400 meter… Jag och CJ tappade kontakten i över tio år. Men sedan bjöd jag in honom tillsammans med gemensamme vännen Peter Winding (mycket känd dansk vinprofil) på en visning. Efter det åt vi middag på Operakällaren och drack två flaskor Chateau Ausone ’83. De hade jag köpt på min första resa till Bordeaux, som ägde rum tillsammans med Carl Jan, då vi sa att ”vi skulle dricka dem tillsammans en dag”. Jag tackade honom för allt han lärt mig och introducerat mig till. Utan honom och hans välvilja hade livet inte sett ut som det gör. Det var ju också genom honom jag träffade Lotta (Johans hustru Charlotta)! Sedan dess är vi goda vänner igen. I backspegeln förstår jag att det korta avståndet till MFW var utmanande för Grappe… 

In Vino Veritas

Se där vad bra vin kan leda till, tänker jag i mitt stilla sinne. 

Gammalt tillbaks så var ju vin i Sverige populärt inte bara att dricka, utan även som investeringsobjekt. Hade man en slant över så kunde man köpa kvalitetsviner till relativt sett låga priser. Dessa kunde sedan avnjutas i både privata och officiella sammanhang. Vin har ju alltid kunnat ses både som kulturbärare och prestigefyllda objekt. Precis som kunskapen om vinet. Och fram tills vi blev medlemmar i Europeiska Gemenskapen/ Unionen så var heller inte alkohol möjligt att mäta ut vid eventuellt trassliga ekonomiska förehavanden (läs konkurser). 

In kommer nu Lotta och hälsar på. Alltså Johans fru, som numer också är VD för MFW. Johan och Lotta berättar att de var ner en sväng till mina hemmamarker i Skåne en kort tid före intervjutillfället. De firade en god väns jämna födelsedag, bland annat tillsammans med Daniel Berlin på Restaurang Vyn. Det leder oss in i diskussion om prissättningar av mat, vin och även på konst och antikviteter. En kort och intressant dialog där vi möts åsiktsmässigt om att prisnivåer osökt leder till förväntningar, såklart. En hög prisnivå är i rätt sammanhang positivt både för säljaren av företeelsen och av köparen. En för hög prisnivå kan dock ställa till det, precis lika mycket som en för låg dylik. Det gäller att lägga sig rätt med känsla för feeling, som det heter. Lägger sig Daniel Berlin FÖR högt i pris så kanske det bara dyker upp en massa instagrammare som ska skärmdumpa maten, inte faktiskt njuta. Och lägger han sig för lågt så undrar folk vad som är fel...

Samma så kallade I-landsproblematik existerar även i Antikbranschen. Med den stora skillnaden att transparensen år 2026 är mer självklar, än för bara några år sedan, åtminstone i auktionsbranschen. Det vill säga att om exempelvis en konsthandlare köper en tavla för summan X så ligger den slutsumman kvar på internet för all framtid, en sanning med viss modifikation. 

För att återgå till världen av oenologi; det är omöjligt att inte ta upp ämnet överproduktion. För gemene man så kanske det är en nyhet, men för de som är mer än vanligt roade av vin så är det -tyvärr- ett välkänt ämne..!?

Jo, det är ett problem med överproduktion för de enklare vinerna. Men visst, det har också funnits en prisbubbla bland de exklusivare vinerna. Det var ju drivet av att fler och fler människor intresserade sig för vin. Men när de människorna tar slut och inte lika många människor dricker vin, så resulterar det i den marknad vi ser idag. Det är ju exempelvis alldeles för mycket osäkerhet i USA (nota bene: denna intervju genomfördes innan kriget i Iran). Vi har i princip ingen export till USA från Bordeaux och kineserna har nästan slutat köpa. Det finns fortfarande en marknad i Kina men den är inte alls lika spekulativ som den var tidigare. Jag tror att Statsledningen i Kina har dragit åt tumskruvarna vad gäller gåvor och bestickning. Här avbryter nästan Johan sig själv och utbrister…så vad vi upplever nu är en ganska hälsosam… uppstramning av marknaden, i alla fall på köparsidan… 

Vi har ju aldrig uppmuntrat till spekulation… Eller...jag gjorde det när jag var yngre och skrev om det i Finanstidningen och så vidare. Men senast igår kväll... -vi har blivit öppnare mot omvärlden- så har vi ingått olika partnerskap. Bland annat med ett Tech-nätverk i Stockholm som heter Angel House. Det är en samlingsplats för Tech-entreprenörer och vi har blivit deras Fine Wine Partner och deltagarna igår ville då genast prata om vin som investering... Men jag tror att vårat hjärta ändå har legat i det du pratade om från början, nämligen att vin inte är gjort för investeringar, utan för att öppnas och konsumeras. Men det är klart att jag har förståelse för att folk investerar i vin. Glöm då inte att det rör sig om väldigt långa realiseringstider och du måste tänka på hur du ska lagra vinerna. Men vi ser alltså en sättning i vinmarknaden som är ganska bra. Förutom för dem som har spekulerat under senare år. 

Bx

I Bordeaux ska man snart sälja 25:orna. 24:orna såldes för 30-35% lägre pris än 23:orna och man är tillbaka på priserna för årgång 2014. Samtidigt så är ju kostnadssidan inte parallell med 2014, utan har ju ökat ganska påtagligt. Den reella inflationen har varit påtaglig de senaste åren och pengar är inte längre billiga som förr. Så producenterna är ganska så ”squeezade”. De har ju en ekonomi baserad på lånade pengar och spekulation om expansion och ökade vinster. Vi får ju heller inte glömma elefanten i rummet, att världskonsumtionen de facto har gått ned kraftigt. 

Vem kunde förutspå det för 20 år sedan, eller ens för fem år sedan?! Är det en del av en hälsotrend, eller har unga inte tid att dricka gott vin, på grund av idogt tik-tokande..? 

Johan skrattar till lite ansträngt(?). Hälsotrenden är säkert en del av det. Men det handlar också om att man ska introducera den yngre generationen för vin. Det har ju inte funnits där i vardagen på samma naturliga vis som tidigare. I det lilla så har ju vi ungdomsaktiviteter här på MFW. Det innebär att fackinnehavarna, våra medlemmar, stannar hemma. Men de får öppna sina skåp/fack och så tar vi hand om introduktionen i vinvärlden för medlemmarnas barn. 

Kan jag få se legitimation, tack?!

Jag känner hur Systembolags-Nicklas genast drabbas av tendens till hyperventilering. I vilken ålder då? utbrister jag. 

Ja, då är alltså vår definition på barn 18-35, svarar Johan leende. Jag fyller i Johans tankar och ord och inflikar snabbt att jag gladeligen skulle hålla i motsvarande kurser för samma ålderskategori gällande konst och antikviteter! Vi har precis samma problem med dålig återväxt där. 

Messande pappa? (Illustration ur Karl-Bertil
 Jonssons julafton, av Per Åhlin).

En vanlig familjescen bland våra kunder är en pappa som sitter och messar om sina favoritviner under familjemiddagen. Medan hustrun och barnen sitter och pratar om annat och det blir liksom inte lustfyllt. Det är självklart en överdriven bild, men glöm inte att båda föräldrarna har ett intresse i att överlåta vinintresset till sina barn. Vad ska hända med den där vinkällaren? Många fyrtiotalisters största problem är att de aldrig kommer att hinna dricka upp sina viner. Och helst vill de dricka upp vinerna själva! Inte passa dem vidare till nästa generation. Vi försöker nu vara proaktiva i att överföra vinintresset och därmed kunskapen till både kvinnorna och den yngre generationen.

Jag har en kund som jag alldeles nyss har pratat om detta med. Han har väldigt mycket väldigt bra viner, tre fulla skåp. Nu har han kommit på att han ska inte dricka mer. Men han behöver inte sälja. Och han vill egentligen inte sälja. Och då när jag pratade med honom så påpekade jag att det finns spottkoppar. 70% av vinupplevelsen är doftintrycket! Du kan mycket väl spotta ut vinet. På förra middagen på La Tour (exklusiv restaurang i Dagens Nyheters -för stockholmare- ikoniska skrapa, på 23:e våningen) satt en person konsekvent och spottade fantastiska viner. Och det är ju helt rätt! Han fick ju ändå uppleva vinerna tillsammans med maten. 

Detta är ju fantastiskt att höra, eftersom det är lite tabu att uttala det bland vinälskare: spotta stora viner!? Ändå ligger det ju otroligt mycket i detta. Det är verkligen tabu att prata om det bland vinälskare, men likafullt anses det som vulgärt att bli packad. Fryntlig och glad är helt okej, men full går bort. Särskilt i samband med riktigt bra viner. Här kommer jag med en längre, tämligen upphetsad, utläggning om alla -återigen- beröringspunkter med konst- och antikbranschen: En vinälskare på ålderns höst, med en välfylld vinkällare. Han funderar oroat på vem som ska ta hand om de fantastiska vinerna den dagen solen inte längre går upp för honom. 

Under 40 år bland antik- och konstälskande människor så har jag förstått att det svåraste som finns att diskutera och ta tag i tycks vara just detta! Vem ska ta hand om alla föremål, eller i detta fall drycker, som det tagit ett liv att få ihop? I bästa fall ens partner eller ens barn. I värsta fall tycker de att det bara är skräp. Men skräcken finns nog där för alla som delat Passionen, med stort P, att samla på sig åtrådda objekt. Objekt som man faktiskt älskar. Bara den frasen känns svår att få ner på pränt. Man får väl inte älska objekt..!? Eller får man det? Fråga mig eller Johan Magnusson! Objekt är i sig ett tämligen kallt ord, likväl som ordet föremål eller sak. Men jag tror ni förstår andemeningen. 

Magnussons fina viner.

I denna intervju är diskuterade objekt oftast gjorda i glas och rymmer 75 cl livselixir i form av druvsaft. Druvsaft som tiotals generationer haft ett enda mål med; Perfektion! Dryck som -när det är som bäst- får tyst på alla vinprovare i ett rum samtidigt. Dryck som kan få vuxna människor att tåras. Av ren och skär respekt till de som skapat de närapå obeskrivliga dropparna. Jag har själv erfarit just dessa känslor kanske en handfull gånger. Det är något man aldrig glömmer. 

Om ingen i ens familj delar den kärlek man har till vinflaskorna (eller antikviteterna) så torde det vara den elefant i rummet man aldrig nämner. Vi får heller inte glömma att vinet är något som har ett liv och det kommer ju att dö förr eller senare. Så till skillnad från en tavla så finns det ju en tidsfaktor, säger Johan lite inskärande, i mina nästan sorgsna utsvävningar. Det är ju såklart en balansgång, men nästa generation måste åtminstone veta vad det är de tar över. Så därför har vi också börjat med kvinnoaktiviteter. Där är männen inte välkomna. Man har en vinmiddag med Lotta, där man lär sig om vin och mat och så vidare. Vi försöker helt enkelt lossgöra låsningarna som finns i de flesta familjer! Nå, i alla fall i många familjer.

MFW har ett välutrustat restaurangkök där kända kockar gör gästspel många gånger per år, enligt pop-up-modell. Medlemmar bokar plats enligt först-till-kvarn-principen. 

Var det DÄR det började?

Hur ser vinmarknaden i Sverige ut idag? 

Systembolaget har öst på. De har åtta auktioner om året nu och min uppfattning är att man inte längre är lika noggranna i urvalet av viner som man var tidigare. Det säger jag inte bara för att jag var inblandad förr. Det är ju en enormt svår uppgift. Vi har tagit initiativet att sätta streckkod på alla flaskor och göra det klickbart. Men sådana initiativ uppmuntrar man inte. Tydlighet är ju alltid önskvärt och det är ju viktigt att veta hur en flaska har lagrats.

Vi var ut och hämtade en vinkällare i Saltsjöbaden som låg bredvid hustruns skoförråd, i 25 graders värme. De kördes efter mellanlandning hos oss till Auktionsverket och såldes sedan där. Men det stod ju inget om hur illa de lagrats så det var ju falsk marknadsföring. Proveniensen är ju SUPERVIKTIG! Samtidigt så kostar ju en Romanée-Conti 2016 (ett så kallat DRC-vin (rött) från Bourgogne och ett av världens mest eftertraktade viner) lika mycket som ett från 1985 på auktion idag. Så förståelsen för vad ett moget vin är och hur det ska smaka är liten, lika liten som för proveniensen. Men förhoppningsvis så utbildas alla med tiden och får förståelse för hur ett vin kan/ska smaka. Det är ett sånt där projekt som jag tror kommer bli ihågkommet i framtiden men som ingen förstår just nu… Det stör mig verkligen att inte Systembolaget fattar det. 

Det hade ju satt fokus på något som är mycket viktigare än att det ska gå bra för MFW… Här nämner jag att en god proveniens är något oerhört positivt även i Antikbranschen. Tyvärr även att rena lögner är legio i antikbranschen.

På vår hemsida så har vi en öppen sida som heter ID-tracking. Systembolaget kan hur enkelt som helst göra vår streckkod klickbar för att få all info om vår lagring av den buteljen. Vi redovisar för våra kunder och alla som får en flaska med vår baksidesetikett hur proveniensen ser ut.

Nu har Bukowskis hand om alkoholauktionerna. Jag tror att Auktionsverket fick lägga av när Lauritz köpte Stockholms Auktionsverk. Jag blev erbjuden heltidsanställning på Systembolaget och valet stod mellan att bli statsanställd eller förverkliga en dröm? Det valet var inte så svårt… 

Nej, det förstår jag och nu är det min tur att skratta, delstidsanställd som jag var i Systembolaget i 32 år. Du tog rätt beslut..!

Vad hände med Parkers enorma genomslag i vinvärlden? (Robert Parker var världens absolut ledande vinrecensent under många år. Hans utlåtanden både stjälpte och hjälpte världens vinmakare...). Det har skrivits böcker och gjorts TV-serier på temat.

Bx-nörd-bibel.

Det är helt borta. Idag är han inte längre aktiv, troligen på grund av för mycket av det goda livet men Robert Parker betydde otroligt mycket för att öppna upp den amerikanska marknaden och även den internationella. De borde resa en staty av honom nere i Bordeaux! Idag finns det 10-12 vinskribenter som är betydelsefulla. Det känns mer hälsosamt än bara en. Men samtidigt så kan man konstatera att exempelvis Penfolds alltid producerar en 100-poängare. För det finns nämligen alltid någon vinskribent som ger en 100-poängare och då är det ju självklart den skribentens betyg man väljer i sin marknadsföring. Och på ett sätt har det blivit sämre; i sociala medier får du mest utrymme om du skriver positivt och höjer till skyarna och då betyder det ju till slut inte så mycket. De ”recensionerna” blir ju bara till vatten så att säga. När Parker var aktiv så betydde det ju i alla fall något. 

För bara några veckor sedan slogs ett världsrekord. En flaska röd Bourgogne såldes av Acker i USA för 812.500 dollar. Det en bit över 10 miljoner kronor. (Intressant nog såldes exakt samma flaska, åtta år tidigare för 558.000 dollar...) Det var en Domaine Romanée Conti, från toppåret 1945. Så nog finns det anledning för förfalskare att försöka. Å andra sidan så kan förfalskarna i stället satsa på att fejka Pokemonkort tycker jag. Ett sådant såldes i vintras för drygt en kvarts miljard kronor. Hur kul är ett tryckt kort med en hittepåfigur jämnårig med internet, i jämförelse med en flaska flytande livselixir? För att förstå min infallsvinkel så rekommenderar jag att ni tittar in på Francois Audouze Instagram-profil. Han säger där bland annat att kunskap om vin kan ställa till med en massa dumheter, eftersom förförståelse ofta förstör när man provar vin... Precis som med konst! Bortse från signaturer eller mässingsplaketter och bilda er en objektiv uppfattning om vinet eller konstverket. Jag tror jag ska börja prata om att blindprova konst och antikviteter också. Man ska alltid prova vin blint, det ger en ödmjukhet och nyfikenhet inför det som finns i glaset -eller på väggen! Francois Audouze predikar detta och han säger också att man ska spotta när man provar vin, det ger en mycket större och mer korrekt upplevelse av vinet. Det sista kan ni bara hoppa över, gällande konst och antikviteter.

Är problemet med förfalskningar på vinmarknaden stort? Vi såg ju extrema exempel för ett tiotal år sedan, där Rudy Kurniawan lurade många människor på stora pengar. (Antikmonologen var (en av) de första att skriva om skandalen i Sverige).

Det har blivit svårare att lyckas med förfalskningar tror jag. Jag åkte ner till Aalborg i Danmark med en Romanée-Conti ’45 (samma vin som världsrekordflaskan!), som en kund hade ärvt av sin pappa. I Aalborg håller nämligen företaget Rare Wines till och där jobbar en kille som gått alla kurser och har tillgång till den bästa tekniken. Kundens pappa hade köpt flaskan i Paris i slutet av 80-talet. Hade den varit äkta så hade den varit värd fem miljoner, men det blev tummen ned. Med den nya tekniken så konstaterade man att flaskan var producerad av en -för Paris och 1980-talet- känd förfalskare. Rena CSI..!

Du jobbar ju fortfarande med värderingar, i egenskap av auktoriserad värderingsman. Var rekommenderar du folk att sälja sina bättre viner? Är den svenska marknadens nätauktioner fullgoda alternativ till de stora vinmetropolerna, Paris, Hong Kong, London och New York?

Inte så billiga som förr.

Ja, generellt så får du samma peng i Sverige som internationellt. Dock kanske jag råder säljare som har extremt åtråvärda viner av ypperliga årgångar att söka sig så nära köparna som möjligt. Det lönar sig när det gäller absoluta toppviner, då prisskillnaderna är markanta mellan bra objekt, respektive toppobjekt. 

Ytterligare en beröringspunkt mellan vin och antikvärlden således. Jag resonerar exakt lika vad gäller toppobjekt i antikbranschen och rekommenderar mina kunder exakt samma sak, när det gäller riktiga pangobjekt.

Om ni vill förstå hur erkända MFW är så gå in på hemsidan och scrolla bland de 97(!) gästspel de haft i form av olika kockar och krogar som pop-ups. Namnen på den listan är som en ren historielektion i svensk och ibland även internationell topp-gastronomi under 16 år..! Och i höst blir det 100-pop-up-jubileum, med Alain Roux, Tommy Myllymäki och Klas Lindberg. Inga dunungar. Kanske inte helt lätt att få en bokning? Icke-medlemmar torde ej göra sig besvär.

Utan basker, med vin.

MFW känns hungriga på framtiden, så det ska verkligen bli intressant att se var det bär av. Himlen är som bekant gränsen. Med ett försäkringsvärde på en dryg halv miljard förstår man att MFW är att likna vid ett Fort Knox, med allt vad det innebär ur säkerhetssynpunkt. Glöm sedan heller inte att herr Magnusson är en ytterst vältränad, före detta fallskärmsjägare som fortfarande håller sig i form, även några år efter genomförd värnplikt. 

Improvise, adapt, overcome, var det visst någon som sa. Ett ordspråk för vinvärlden? Åtminstone för Johan Magnusson.

Tack Johan, för ett givande samtal.

--------------------------------------------------------------------

Stöd gärna Antikmonologen:

------------------------------------------------------------------

Missa inte Handelsbankens och EFN:s satsning Saker & Ting ett program som ligger på YouTube och handlar om Samlare & Samlande, med Fredrik Strage och undertecknad. Fler än 30 halvtimmeslånga avsnitt om sköna människor med passion!

Strage beskriver doften på en Bordeaux som "doften av ett nyöppnat paket Denniskorv", och TV-historia är skapad.

-----------------------------------------------------------------------

Brösarpsmässan...

Dessvärre måste jag dela en oerhört tråkig nyhet, som jag länge anat var i antågande. Efter imponerande 50 genomförda antikmässor i Brösarp väljer nu arrangörerna Jan-Erik Öhgren och Christian von Grothausen att lägga ned den enormt välrenommerade mässan. De började 1994 med "Oförvanskade antikviteter och kulturhistoriskt intressanta föremål" på vårvintern, men för ett tiotal år sedan så satsade de också på en Modern variant av mässan på höstarna. Dessvärre så har besökarsiffrorna dalat rejält de sista åren. Intresset för äldre antikviteter har minst sagt gått i stå, och nätet är också en stor bov i dramat. Jag ville inte att detta skulle ske. Men, återigen, det sker NU. Folk tycks vilja ha ett paket hemlevererat. Inte rota ute i butiker bland riktiga människor. Det finns snart inga butiker kvar ändå. Just på grund av att folk prioriterar bort dem i konkurrens med lågprissajter på nätet och stora köpcentra... 

Christian och Jan-Erik som gryniga skuggor i bakgrunden, skymtande i en högklassig spegel i originalskick, från 1700-talet. Så har det varit i Brösarp i 30 år. Men nu har vi nått vägs ände.

Det är ju exakt detta jag angriper i min serie intervjuer. Det faktum att hela konst- och antikbranschen befinns mitt i ett paradigmskifte. Mitt mål är inte en vad-var-det-jag-sa-effekt. Däremot vill jag att någon diskuterar situationen vi befinner oss i. Och eftersom ingen annan gör det så gör jag det.

Vem, jag, bitter? Nej, inte bitter, snarare förbannad! Som man bäddar får man faktiskt ligga.

...Och därmed är en epok till ända, skrev Jan-Erik och Christian i brevet som anlände den 15 april. Så är det onekligen. Ingen mer trängsel i Brösarp. Kommunen har enligt arrangörerna visat ett totalt ointresse för mässan. Båset är tomt. Var faan är kossan?

-------------------------------------------------------------------

Sveriges mest förstörda programkoncept.

Under tiden fortsätter programledaren för Sveriges populäraste(?) TV-program, Antikrundan, att hoppa jämfota och flamsande jubla "Oooh vicket loppisfynd" om föremål hon finner fantastiska. Antikrundan torde vara den enda företeelse som står totalt orubbliga i paradigmskiftet... Läs gärna mitt mest lästa blogginlägg någonsin; Varför så ängsligt, Antikrundan? 

...Och där kommer han som rotar i folks påsar i kön. Rör han min påse så får han den i huvudet. Min son vill nämligen att vi ska besöka en Antikrundeinspelning. Det kallas "bra TV, som går genom rutan". Jag kallar det livskris. Det är mycket nu. 

-----------------------------------------------------------------------------

Fotnot:

Någon namnändring av Grevgatan känns inte plausibel. Den är uppkallad efter greven Per Brahe den yngre (1602-1680). Första gången gatunamnet dök upp var på en karta daterad 1733, då som Grefwegatan.