Klassiska antikviteter -with a provenance- når skyarna

Klassiska antikviteter, alltså det engelsmännen kallar antiquities, säljs för astronomiska priser internationellt. Det vill säga om föremålen kan bevisas ha en samlarhistoria/ proveniens som kan härledas till 1970 eller tidigare. Utan noggrann dokumentation fallerar oftast föremålen att sälja.

I mina ögon tillhör världens främsta och minst tillrättalagda eller lismande penna inom området konst och antikviteter Souren Melikian, som skriver för The New York Times (TNYT). Denna krönika utgår från Mister Melikians artikel i TNYT (14 juni 2013).

I Sverige ser vi sällan eller aldrig högkvalitativa klassiska antikviteter, de skeppas utomlands. Viktiga metropoler utgörs i stället av Paris och New York. London har drabbats av enormt stora skandaler inom auktionshusen och därför är den marknaden fortfarande svag, relativt sett (se vidare under fotnoter).

Anledningen till inledningsvis nämnda motsatsförhållandena i försäljningsresultat ligger i Unesco-avtalet som träffades 1970, som skulle verka för att skydda mänsklighetens begravda arv och existerande monument från plundring. Flera länder lät bli att skriva under avtalet, exempelvis USA. Men avtalet implementeras ändå av många stora och viktiga institutioner runtom i världen och i ökande utsträckning även av försiktiga samlare och handlare som är rädda för att en dag eventuellt bli ifrågasatta för inköp/ innehav av "tveksamma" objekt.

Egyptisk bronskatt, klubbad för motsvarande knappt 13 miljoner SKr, Christie´s New York den 6 juni 2013

Följden av detta blir att föremål som kan bevisas ha nått den kommersiella marknaden före 1970 når svindlande höjder, medan de som inte kan det förblir osålda. Bronskatten ovan, gjuten 100-200 år före Kristi födelse, fick skjuts av en historisk proveniens. Skulpturen fanns i Paris redan 1895 och tillhörde en egyptisk statsman av armenisk börd, Nubar Pasha Nubarian, som dog 1899. Den sittande kissen är ovanligt stor, 34.6 cm och extremt välmodellerad. Allt inberäknat, ledde till världsrekord för just Egyptiska katter.

Detalj av Cupid och Psyke, Christie´s New York den 6 juni 2013

Samma dag på Christie's ledde tidig, tillika extensiv dokumentation till dramatisk prispåverkan på en skulptur föreställande Amor och Psyke i omfamning. Utförd under det första århundradet efter Kristi födelse i Italien, hade den passerat genom Sir William Hamiltons händer under 1700-talet, för att därefter köpas av den store neoklassiske samlaren, inredningsarkitekten m.m. Thomas Hope. År 1941 utgjorde skulpturen nr 1011 i auktionen efter tidningsmagnaten m.m. William Randolph Hearst. Trots extensiva restaureringar på skulpturen, hade gruppen tillmätts ett utrop om $ 100.000-150.000. Slutpriset blev $483,750.

Logiskt nog, så drabbas alltså föremål som saknar dokumentation från före 1970 hårt, även extremt ovanliga objekt. Tidigt i Christie´s auktion noterades en "tidig romersk glasbägare, 300-tal e.Kr", med utropet $10.000-15.000. Melikian tror att bägaren -som var hel- var av keltisk tillverkning, vilket gjorde den än mer sällsynt. Icke desto mindre förblev den osåld. Brist på dokumentation gjorde att inget museum ville ta i den.

Storögd Fayum-dam en face för dryga 12 miljoner SKr.

Företeelsen, Melikian kallar det "problemet", har nu blivit internationell, vilket noterades i Paris. På Pierre Bergé den 29 maj såldes ett porträtt som brukar associeras med Fayum-området för nära $2 miljoner, cirka 12,5 miljoner SKr. Porträttet, daterat till 54-68 efter Kristus, baserat på frisyren, hade ägts av en europeisk samlare år 1968. Ett par viktiga år åt "rätt håll" i sammanhanget. Melikian vittnar om applådskaror för ovanstående priser i auktionssalarna.

Kontrasten kunde inte bli mer slående än den dödstystnad som rådde när bronser i mängder, en del av mycket hög kvalitet från antika Afghanistan, Iran, Irak, Yemen och andra områden ropades ut. Inga hade dokumentation och majoriteten förblev osålda med låga utrop mellan 1.000-5.000 euros. Inom 5-10 år så kommer kanske dessa "hot potatoes" inte ens att tas emot hos auktionshusen, skriver Melikian.

Repatriering sker fortlöpande. De stora institutionerna lämnar tillbaka föremål med oklar bakgrund till de kulturområden/ länder (-s museer) de stammar ifrån. Undantag från ovanstående resonemang existerar såklart. Myten om excentriska samlare som vill äga extremt unika (olagligt införskaffade) föremål är kanske inte alltid en myt. Men trender internationellt pekar på ett större ansvarstagande än tidigare. Alla länder har troligen lik i sina garderober/ muséer, vare sig det rör sig om exempelvis totempålar, sameskallar, aboriginhuvuden, olagligt plundrade antikviteter, mumier eller The Elgin Marbles (parthenon-frisen).

To be continued.

Fotnoter:
Ett lästips till hängmattan i sommar är Peter Watson´s Sotheby´s, The Inside Story, från 1998. På ett mycket rafflande och initierat vis tas problemen med anställda på Sotheby´s (London) Antiquities Department upp och deras bevisligen dubiösa affärer med mörkare element i världen av klassiska antikviteter. Två personer fick ganska omgående sparken därifrån och har sedermera etablerat privat antikhandel. Antiquities-avdelningen i London lades helt sonika ned på grund av (bland annat?) denna häpnadsväckande skandal, som auktionshuset därefter länge fått lida för, på samma vis som österrikarna fortfarande får lida för den så kallade glykolskandalen i vinvärlden.
William Randolph Hearst sägs vara inspirationen till Citizen Kane, personen/ filmen i vilken Orson Welles hade huvudrollen.

Källa:
http://www.nytimes.com/2013/06/15/arts/15iht-melikian15.html?pagewanted=1&_r=3&ref=sourenmelikian