Järn skall åter jord varda (Iron bites the dust)

Måndagens (8/4) huvudnyhet var konservativa 88-åringen Margaret Thatchers bortgång. Med epitetet "Järnladyn" blev hennes bland många andra claim to fame att hon blev Storbritanniens första kvinnliga Premiärminister, att hon omvaldes tre gånger, samt att hon drev landet mellan 1979-1990. Representanter från de flesta politiska läger beklagar bortgången och betygar samtidigt hennes storhet som politiker, däribland President Obama, Premiärminister Blair och ex-President Gorbatjov.

Baroness Margaret Thatcher, 1925-2013

Nätversionen av välrenommerade The Art Newspaper (TAN) valde en möjligen oväntad infallsvinkel på topp-politikerns frånfälle, nämligen att Thatcher blev upphov till Storbritanniens idag världsledande museer. Järnladyn var ohöljt illa omtyckt av det akademiska Storbritannien. Det mest kända exemplet på detta var att konservativa Oxfords Universitet röstade ned förslaget att hederspromovera  Baroness Thatcher.

Dockan från brittiska satirprogrammet "Spitting images", som gick i svensk TV under flera år

Thatchers absoluta övertygelse var att offentliga institutioner skulle vara "prisvärda" och samtidigt också vara ekonomiskt mer eller mindre ekonomiskt självförsörjande. TAN understryker att Thatcher indirekt blev en utlösande faktor till reformer inom den brittiska museivärlden, som lett till att de idag är självständiga, flexibla och skapande institutioner. Hennes reformer vidrörande offentlig finansiering gav dem (den möjligen tvingande) friheten att själva bestämma över finanserna, söka privat sponsring och driva publicerings- och produktföretag. Därpå insisterade Tony Blairs regering på att museerna skulle göra allt för att nå ut till människor som aldrig tidigare skulle ha drömt om att besöka ett museum. Denna kombination, hanterad av exceptionellt begåvade chefer som Nicholas Serota och Neil MacGregor och förvaltare som Jacob Rothschild, som alla förstod vikten av enkel åtkomst utan att bli vulgära, har lett till att Brittiska museer är ledande inom sina sektorer, avslutar journalisten Anna Somers Cocks för The Art Newspaper.

Många svenskar drar sig till minnes att Thatcher vägrade hoppa på kommando av journalisten Stina Dabrowski (Lundberg). Jag väljer i stället att visa ett SvT-klipp där Fru Thatcher tar över hela intervjun, -situationen faktiskt, och får Stina att framstå som en försynt, nigande tös med hatten i hand, inför en rytande skicklig och nota bene, -oerhört brittisk lejoninna.

Konstnärer älskade att hata henne; här Marcus Harveys "Maggie" som består av 15.000 gipsavgjutningar av allt från sexleksaker till frukt och leksaker, till masker av (socialisten) Tony Blair...

Rest in peace, Madame Iron Lady.

Fotnot: Kapten Yuri Gavrilov myntade smeknamnet Iron Lady år 1976 i den ryska tidningen Röda Stjärnan, med anledning av Thatchers kraftiga oppsition mot Sovjetunionen och dess socialism.

Källa:
http://www.theartnewspaper.com/articles/Margaret+Thatcher/29297
http://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_Thatcher

Antikbranschens vara eller inte vara/ Nya stallyktor håller grytan kokande

Veckan efter att Brösarpsmässan (en antikmässa som uteslutande saluför föremål i originalskick) avslutats, så känns nedanstående resonemang extra påkallat...

En av alla mina uppmärksamma bloggläsare var vänlig att skicka en länk till mig.
http://www.stadsauktion.se/1303/176506-utomhusarmaturer-smide
Den berör utrop 176506 på Stockholms Auktionsverks Stadsauktion i Frihamnen: Jag citerar katalogtext: "Beskrivning: Utomhusarmaturer, 1 par, smide, svarta kupor, 115 cm från vägg, nydragen el. Skador: Senare skärm och glaskupa".

Stockholms Auktionsverk den 25 mars 2013

Rent språkligt och även ur ett katalogiseringsperspektiv så är parallellerna uppenbara till Kolonns stallyktor (se Kass katalogisering Kolonn). Auktionsverket skriver: "Skador: Senare skärm och glaskupa". -Senare än vadå? Explicit så säger man -precis som Kolonn gjorde- att elen är ny, emaljskärmarna är nya och glaskuporna är nya, men implicit också att smidet är gammalt. Utan att exakt uttala sig om åldern på smidet påskiner man att den är högre än för övriga beståndsdelar, -vilket jag och fler med mig- betvivlar. För övrigt förstår jag inte termen "svarta kupor", men det är sannolikt ett omedvetet misstag och omedvetna misstag är o.k. -Andra typer av "misstag" är mindre o.k. Dessutom borde rubriken "Skador" ersättas av "Konditionsrapport" för mer korrekt förståelse.

Skador=Konditionsrapport

Gråzonerna i auktionsbranschen utgör en ständig utmaning och det är sällan proffs som drabbas utan oftare så kallat vanligt folk. Många antikhandlare och mer initierade känner till fallgroparna. Men, till syvende och sist så är förfalskningar (vare sig det gäller trädgårdsurnor i gjutjärn, kinesiskt porslin, "fixade/mifflade" möbler, svenskt 1700-tals glas, stallyktor, båtrattar, dinky toys-bilar, rolexklockor, gallé-glas, måleri av Liljefors, Nyström, Amelin, Jolin, etc, etc...) något som i slutändan skadar h e l a branschen. Kortsiktigt så blir säljaren/ auktionshuset nöjd över att ha fått rejäl dusör för en förfalskning, (vare sig de vet om objektet är äkta eller falskt). Långt senare kan dock kunskapen om det förfalskade föremålet leda till en massa negativa förvecklingar som också skrämmer bort folk från att någonsin mer intressera sig för äldre konst och antikviteter. There is something rotten in the state of Antiques, för att parafrasera den gode Shakespeare.

Rolex -made in Thailand

En ödmjukare katalogisering av sannolikt nyproducerade föremål måste till. För endast några år sedan skrevs det exempelvis 1700-tal, Ming eller Qing om mängder av porslin som togs till försäljning hos de flesta av de svenska auktionshusen. När man ganska snabbt insåg att man översköljdes av containerlass på containerlass av ofta högkvalitativt -splitter nytt- kinesiskt konsthantverk av alla upptänkliga material och typer, så tvingades man börja katalogisera mindre beskäftigt och mer sanningsenligt. Vissa aktörer är fortfarande oseriösa (se mina tidigare bloggar). Japanskt (impopulärt) konsthantverk kallas ofta för kinesiskt (populärt), -ofta och över hela landet. Även så i antikpressen; -medvetet eller ej?

Japanskt=Kinesiskt

Auktionshusen har mig veterligen ingen -svensk- gemensam intresseorganisation och ser i högsta grad sina kollegor, alltså andra auktionister/auktionshus, som konkurrenter snarare än kollegor. Detta gör att de -auktionshusen- inte har något system att mota eventuella problem i grind och heller inte för någon -åtminstone officiell- dialog. Visst, rykten sprider sig fort och alla känner alla i denna ankdamm till bransch.

 Ankdammsaktörer

Antikpressen i Sverige utgörs av Antik & Auktion och Antikvärlden. De skulle kunna betyda mer för folkbildningen, men har valt att styra in i lättsammare terräng. Ämnen som man tror skrämmer läsarna väljs enligt mitt förmenande bort för att de är just skrämmande och av -i ett kortsiktigt perspektiv- möjligen underminerande karaktär. Kanske är tidningarna också rädda för annonstapp, om alltför "delikata" ämnen tas upp. Jag påstår att det är precis tvärtom. Kunskap är makt. Min teori är att om läsaren känner sig kunnig(-are) så har man också en nöjd läsare. Internationella tidningar som Antiques Trade Gazette och The Art Newspaper tar ofta upp "besvärliga ämnen" både sakligt och konstruktivt. Som man bäddar får man ligga, även vad anbelangar val av -eller brist på- (djupare) journalistik.

En annan stor folkbildare -populärt kallat antikhandlarnas största fiende- är såklart SvT:s Antikrundan. Där lär sig gemene man/kvinna massor om nominativa värden och falskt kontra äkta. M e n, sedan ett par år är programmet ute på otroligt instabil gungfly. Man lägger ned en massa onödig tid på tempohöjningar-sänkningar med hjälp av oräkneliga musikinslag/cliffhangers/larviga hemma-hos-besök eller långväga resereportage/rangordning av sämst-bäst-utan att vi i tv-sofforna får annat än skymtar av objekten och påbjudet i stället för spontant -ständigt-skrattande som gör att programmet tappat enormt i anseende. Att både Brittiska Antikrundan (originalet) och den Amerikanska kör vidare i trygga, säkra och oerhört snygga -delvis olika- hjulspår tycks inte svenska programmakare anse vara tillräckligt. Här ska det poppas till och upp och skrattas och plojas och stojas... -Man är matt efter ett program. Var tog lugnet och sakligheten vägen? Det känns som man från producentens sida har väldigt låga tankar om oss tittare; vi klarar inte av en massa "tung" fakta utan måste oupphörligen matas med larv för att orka se hela programmet. -Morsning och goodbye, SvT.

Adhd-Rundan

Framtiden för antik- och konstsverige ser inte bara ljus ut. Stora aktörer (läs auktionshusen) blir större och gissningsvis färre. Konstgallerierna blir också större och färre, inte minst pga att också  auktionshusen börjat med försäljning av konst till fasta priser. Det kallas "Primary sales", senast Bukowskis med hårt annonserat så kallat Fire Sale (översatt: extrem utförsäljning) av konstnären Frosts alster. Konstgallerier och antikhandlare kämpar med stigande hyror både internationellt och i Sverige. Allt medan den tyngsta konkurrenten, internet, tar allt större marknadsandelar.

Fortsättning följer, utan musikpålägg.

Skruvade siffror i Kina

Finanspressen i Sverige och internationellt har skrivit spaltkilometrar om det kinesiska undret, även beaktande omsättning av konst och antikviteter. I det senaste numret av The Art Newspaper (TAN) skriver journalisten Wang Tao om frågetecknen kring sifferexercisen. (I följande något nedkortade och egenkommenterade översättning av Taos artikel anges kinesiska valutan Rmb i motsvarande US dollar eller i enstaka fall brittiska pund).

Var den samlade kinesiska auktionshusomsättningen $154.2 miljarder, $88.1 miljarder eller mycket mindre?

Om man väljer att tro på statistiken, som många konstindex och investeringsfonder gör, verkar Kina köra om USA i loppet om att vara världens största marknad för konst och antikviteter. Men stämmer den? Om siffrorna undersöks närmare visar det sig att dessa slutsatser bör ifrågasättas. (Jag drar mig till minnes att det gavs seminarier på temat under senaste TEFAF i Maastricht). Notabelt är också det faktum att de flesta svenska auktionshus med ljus, lykta och troligen en och annan lunchbjudning mycket hårt raggar kinesiska föremål.

Före 1985 existerade inte konstauktioner i Kina; de förekom under sent 18- och tidigt 1900-tal, men förbjöds som varandes Kapitalist-verksamhet efter att kommunistregimen etablerats 1949. Tack vare tillåtna frimärksauktioner i mitten av 80-talet, började konstauktioner också tillåtas i liten omfattning. De första stora auktionerna med internationell prägel ägde rum 1992-93 i Peking. På två år etablerades nära 100 auktionshus på det kinesiska fastlandet och enligt Chinese Association of Auctioneers (CAA)var omsättningen då motsvarande $36 miljoner.

Att betala eller inte betala...

 1996 fastslog den Åttonde Folkkongressen "the Auction Law of the People’s Republic of China", som formellt erkände och satte ramar för auktionsförfarande för konst och antikviteter, gällande både modern konst och antikviteter som keramik och jade. Modern konst inkluderar måleri och kalligrafi av individuella konstnärer (ej massproducerat) från 1919 till idag, "antikviteter" inbegriper allt konsthantverk före 1919. Framför allt har auktionsmarknaden exploderat efter 2000 enligt the Art Market Research Center (AMRC), en partner till Chinese Academy of Fine Arts, som producerar data åt det Kinesiska Kulturministeriet.

Omsättningen närmast tredubblades år 2010, enligt AMRC, till $91 miljarder och siffrorna för 2011 är än mer häpnadsväckande; ($154.2 miljarder). Är vi vittnen till ett mirakel på marknaden, undrar Wang Tao. Svaret är nej. Stor diskrepans noteras, Artron´s, ett ansett webbaserat företag för bedömning av konstmarknaden ger en något lägre siffra($148.5 miljarder) för 2011. Men the Chinese Association of Auctioneers anger siffran $88.1 miljarder. Artprice, som fokuserar sin statistik på fine arts, alltså måleri snarare än "antikviteter"/konsthantverk anger en oerhört mycket lägre siffra på $4.8 miljarder och totalsiffran $11.6 miljarder för hela världen.

Hur kan fakta variera så kraftigt och vilka siffror kan man lita på? Artron, AMRC och Chinese Academy of Fine Arts anger väldigt höga siffror pga att de inkluderar resultat från auktionshus som inte reviderat sin redovisning vidrörande icke betalda eller icke autentiska (sedermera konstaterade förfalskade) föremål.

Ett bättre sätt att förstå den kinesiska marknaden och statistiken är att titta på specifika föremål som sålts på auktion. Många siffror baseras på falska försäljningar och dito klubbpriser. Detta är även ett stort problem för västerländska auktionshus (Se tidigare bloggen 29/3: No COD- ingen mer torsk för auktionshusen?). Kunder som ropar in föremål men inte betalar/ löser ut det, med Qianlongvasen som såldes på lilla Bainbridges i England 2010 för världsrekordet £51.6 miljoner(inklusive avgifter), som (extremt) exempel.

Underlåtelse att betala är mycket vanligt i Kina. Enligt CAA:s rapport för 2010 såldes 408 utrop för mer än $146 miljoner (rmb 1 miljard), men av dessa betalades endast 237. Icke-betalningar under 2010 var värda svindlande $8.7 miljarder. -Statistik som kan framkalla svettningar och kalla kårar hos vilken auktionshuschef som helst.

Till yttermera visso har vi problemet med förfalskningar som säljs på auktion, till enastående priser. Enligt Artrons topp-tio lista över konsthantverk sålda i Kina under 2011 var nummer ett en föregiven blå-vit Yuan-vas som såldes av ett litet Macao-baserat auktionshus för $108.7 miljoner. Samma hus sålde en enligt utsago 1700-tals kejserlig porslinspjäs (rankad nio på topp-listan) för $30.4 miljoner. Äktheten tillika klubbslagsbeloppen för båda föremålen har ifrågasatts både i Kina och utomlands.

Sjua på listan var en stol av jade, katalogiserad som Han-dynasti och såld för $34.9 miljoner av ett mindre Peking-auktionshus. Stolen visade sig vara en modern förfalskning och löstes aldrig ut.

En nakenakt tillskriven Xu Beihong (1895-1953) såldes för $20.6 miljoner- nr 26 på Artprice topp-100 lista för 2011; Sedermera avslöjad som förfalskning.

Uppräkningen är endast ett par exempel för att påvisa komplexiteten i att se verkligheten i Kina. Det går inte att ignorera eller avvisa data förrän vi fått ett bättre grepp om problem och felaktiga beteenden hos de kinesiska auktionshusen, men försiktighet måste iakttagas och siffror ifrågasättas, avslutar Wang Tao.

Allt går att sälja med mördande reklam heter det. -Även så med förvrängd/oriktig statistik.

Källa:
http://www.theartnewspaper.com/articles/The-dodgy-numbers-game/26475

Wang Tao is a senior lecturer in Chinese archaeology at the School of Oriental and African Studies, University of London

No COD- ingen mer torsk för auktionshusen?

Sigill klubbat för 12.4 miljoner euro. EJ betalt. Kan bli ditt på lördag, till rea-pris?

Ingen cash on delivery längre. Nej, västeuropeiska och nordamerikanska auktionshus har drabbats hårt av kinesiska budgivare som bjuder feta pengar, men inte löser ut det de "köpt". Rika kinesers ökande aptit för exklusiva antikviteter, vin och konst skapar problem som tidigare varit mindre vanligt förekommande. Många auktionshus, dock ännu ej i Sverige, kräver sedan något år tillbaka en deposition inför budgivning på toppobjekt och har vid ett flertal tillfällen stämt köparen för utebliven betalning. The Art Newspaper har penetrerat problemet och senast även Bloomberg News.

Mellan 2008 och 2011 fullföljdes aldrig 19 försäljningar, värda runt 22 miljoner US dollar, nära en kvarts miljard kronor, bara hos auktionshuset Sotheby´s, enligt stämningsansökningar. Det New York-baserade auktionshuset har stämt nio personer i Hong Kong och för första gången även namngivit ett flertal köpare som vunnit budgivningar. Namnavslöjandet har visat sig vara ett mycket effektivt sätt att få köparen att hala upp plånboken, säger Kevin Ching, Sotheby´s.

Auktionshuset Chassaing-Marambat i Toulouse, Frankrike, auktionerade ett Qianlong-sigill i vit jade, i mars 2011 och det klubbades för nätta 12.4 miljoner euro. Köparen var kines, men auktionshuset fick endast 2.2 miljoner i betalning. På lördag, den 31 mars återutropas sigillet. -Det kommer antagligen att kosta mindre denna gång, säger specialisten på Asiatisk konst, Pierre Ansas. -När vi har sålt sigillet kommer vi att stämma icke-betalaren på mellanskillnaden, fortsätter han. Vid första försäljningen krävdes en deposition på 200.000 euro, på lördag krävs 3 miljoner. Det motsvarar en garanterad summa som är lika med lägsta utrop. "Vi var tvungna att be om en stor deposition eftersom vi eftersträvar en säker budgivning", säger Ansas. "Vi har också flera fall av icke-betalningar för närvarande, gällande mindre summor, runt 100.000 euro. Det är faktiskt en hel del pengar för dom som berörs".

Det är ett i branschen känt faktum att den så kallade marknaden inte tycker om objekt som bjuds ut för snart inpå en tidigare försäljning, s.k. marknadens minne, och därmed möjligen genererar en lägre summa än vid första tillfället.

-Det(läs: outlösta föremål) är ett internationellt problem, säger Roger Keverne, London-baserad handlare. "En del kinesiska handlare försöker sälja föremål innan de betalat för dem. Vi känner inte till hela historien. Problemet är också att de kan vara under-bidders (alltså "tvåa" i budgivningen). De trycker upp priserna och då blir marknaden falsk".

Instabil konstruktion

Det mest kända fallet, diskuterat överallt, var Qianlong-vasen som såldes för världsrekordet 51.6 miljoner pund, cirka 600 miljoner kronor, i London 2010. Auktionisten Peter Bainbridge har vägrat svara på handlares propåer om att räkningen skulle vara obetald. Sådana rykten har florerat länge. Bainbridge avböjde kommentarer när Bloomberg kontaktade honom i förrgår, den 27 mars.

Elisabet Fellbom, ansvarig för Orientaliska avdelningen på Stockholms Auktionsverk(SAV) säger att problemen med utebliven betalning inte har utgjort något problem för SAV, med det ödmjuka tillägget -ännu. Magnus Bexhed, VD på Uppsala Auktionskammare, säger att de drabbats, men också att den svenska marknaden antagligen på det hela taget är väldigt förskonad, sett ur ett internationellt perspektiv. Han tillägger att säljarens rätt är det centrala och att även om kostnaderna för internationella indrivningsuppdrag kan överstiga auktionshusets provisioner, så ska pengarna in. En kund som vunnit budgivning, men ej betalat är i framtiden bränd. Kontrollen av presumtiva köpare är rigorös och likviditeten kontrolleras i möjligaste mån mot Bank of China, fortsätter Bexhed. Cecilia Nordström, Orientaliska avdelningen på Bukowskis, säger att de också har haft problem men i stort är förskonade och förordar omförsäljning snarare än indrivning, eftersom det är problematiskt med indrivning i Kina. Cecilia påpekar att kontantdeposition är kutym i Kina idag, men inte i Sverige, eftersom kontanter inte längre är gångbart i Sverige (på nivåer som dessa). -Vi avvaktar med spänning domar i fallen där Sotheby's har stämt. Dessa domar lär bli rättesnören för branschen, avslutar Cecilia Nordström.

Auktionshusen accepterar allt mer sällan kontant betalning. Anledningarna torde vara flera, självklart blir rånrisken mindre vid eliminerad kontanthantering, men skattemyndigheter vill sannolikt också utesluta chans till pengatvätt. Sannolikt ett nog så stort problem på prisnivåer som dessa.

En anledning till outhämtade -därmed obetalda- föremål kan möjligen också vara att köparen fått kalla fötter angående objektets autenticitet/ katalogisering, efter att klubban fallit.

Ytterligare ett problem är att officiella publikationer inte alltid redovisar auktionsbranschens (irr-)vägar. Priserna på ett par av de ifrågavarande föremålen i Sotheby´s stämningar ligger ute på Artnet.com, välanvänd databas i branschen, som om transaktionerna vore avslutade. Olyckligt, eftersom branschens grund vilar på dessa siffror.

Kan det vara så att det frånsett likviditetsfrågan även föreligger en kulturell skillnad i synen på pengar och etik/moral i relation till budgivning och betalning om man jämför Kina kontra Väst?

Källor:
http://www.bloomberg.com/news/2012-03-27/chinese-art-buyers-renege-on-22-million-forcing-clampdown.html
http://www.interencheres.com/ventes_aux_encheres/etude.php?clef_etude=31001
http://www.sothebys.com
Intervjuer med Elisabet Fellbom, Magnus Bexhed och Cecilia Nordström.
Fotnot:
Qianlong var kejsare 1736-1795