Cites-handel ska vara krånglig; Huvudparten av (USA-)handelns så kallade antika elfenben är illegalt och modernt

Tisdagen den 19 maj hölls ett seminarium med rubriken Cites och handel med hotade arter hos Länsstyrelsen i Stockholm. Inbjudna var aktörer på second hand-marknaden och i antik- och auktionsbranschen. Närvarande var ett fåtal antikhandlare, vintage- (läs kläd-)handlare med flera. Auktionshusen Bukowskis och Stockholms Auktionsverk hade båda representanter från ett flertal avdelningar, även så Bukowskis Market. Second hand-giganten Myrorna var också representerad av flera personer. Utöver dessa fanns även folk från Polisen, Åklagarväsendet samt ett antal jurister. Nämnas bör också att flera inbjudna inte kom.

Seminariedeltagare. Foto: Antikmonologen

Föredragande var Länsstyrelsen om deras roll som tillsynsmyndighet. Därefter gick Andrea Ljung från Jordbruksverket igenom Cites-bestämmelserna. Eva Amnéus Mattisson och Björn-Axel Beier från Naturvårdsverket talade om vetenskapliga bedömningar. Efter detta berättade Blockets säkerhetschef Thomas Bäckert om hur deras säkerhetsarbete för internethandel sett och ser ut. Närmast obeskrivliga mängder säljs där varje år och Bäckert berättade om diverse metoder för att upptäcka oönskade varor och dito handel.

Stora siffror. Foto: Antikmonologen

Under föredragshållarnas tid var det högt i tak och utrymme för många frågor. Dessutom fanns tid reserverad för diskussioner som avslutning på seminariet.

Exempel på problematiska eller borttagna Blocket-annonser. Foto: Antikmonologen

Ämnen som togs upp var handel med rödlistade djurarter och produkter med ursprung ifrån desamma. Det hetaste diskussionsämnet för dagen blev nog ändå möbler gjorda under 1900-talet fanerade/snickrade i jakaranda/ så kallad Rio-palisander etcetera. Handelns oro inför att Jordbruksverket ska börja genomföra hårdare kontroller av så kallade designmöbler från 1900-talets senare hälft är stor. De flesta auktionshus tycks redan säga nej till stora mängder möbler och Myrorna verkar också redan skicka mycket till destruktion.

Ytterligare ett hett ämne visade sig musikinstrument, exempelvis gitarrer, vara, eftersom de ofta är gjorda av sällsynta trädslag. En av besökarna var instrumenthandlare(?) och hade många spörsmål som ej enkelt kunde "avfärdas" från podiets sida.Ytterligare diskuterades det så kallade Antikundantaget, vars implikationer är allt annat än solklara.

Att inneha ett "förbjudet" föremål behöver inte innebära några problem, men att en dag behöva sälja det kan genast utlösa en hel process av frågor och problem. Finns ingen proveniens, det vill säga exempelvis kvitton, papper eller fotografier som kan bevisa att ett föremål har kommit i någons ägo före 1947, så kan eller får man inte sälja det fortsättningsvis. Besökarna hade mängder av mer eller mindre intrikata infallsvinklar på denna problematik. Vi fick bland annat höra talas om den välkända orkestern Wienerfilharmonikerna som vid ett besök i USA tvingades lämna ifrån sig samtliga(?) stråkar till destruktion i den amerikanska tullen, eftersom stråkarna delvis var gjorda av elfenben.

Att Länsstyrelsen i Stockholm endast bjudit in aktörer ifrån Stockholm är logiskt, även om liknande seminarier säkerligen är önskvärda landet över. Vilka som blivit inbjudna verkar möjligen ha varit något godtyckligt. Dock sade arrangörerna att det blir fler tillfällen. Det underströks också att man gärna är både allmänhet och antikhandel behjälpliga när frågor uppstår, -och det gjorde de. Starka önskemål framfördes från flera auktionshusanställda om skrivna samt illustrerade instruktioner/beskrivningar av de träslag som diskuteras vidrörande skandinavisk design från 1950-talet och framåt.

Avslutningssentensen till seminariedeltagarna blev att det ska vara krångligt att handla med ovan diskuterade föremål, eftersom handeln inte är önskvärd. Att döma av deltagarnas ofta höga tonläge krävs dock mycket grundligare information inom samtliga områden.

Dagen efter seminariet redogjorde Daniel Stiles för Natural Resources Defense Council (NRDC) i USA att uppåt 90% av det elfenben som säljs i Los Angeles är illegalt och motsvarande siffra för San Francisco är 80%. Stiles pekar också på det möjligen något överraskande faktum att USA är världens näst största marknad för elfenben, efter Kina.

NRDC skriver också att det mesta av det konsthantverk och figuriner som idag säljs som antikt elfenben är patinerat för att se antikt ut, men tillverkat av elfenben som nyligen kommit från Afrika illegalt. Något Antikmonologen diskuterat i flera års tid. Allt enligt NRDC:s rapport publicerad onsdagen den 20 maj. Rapporten är vetenskapligt utformad och mycket djuplodande. Rekommenderad och absolut självklar lektyr för alla verksamma i antikbranschen, Jordbruksverket/Länsstyrelsen, Polisen och inte minst Åklagarsidan.

Att elfenbensproblematiken är stor även i Sverige illustreras av följande artikel i Sydsvenskan den 25 maj:

Källor:
http://docs.nrdc.org/wildlife/files/wil_15010601a.pdf 
http://www.sydsvenskan.se/skane/skanes-auktionsverk-kan-hamna-i-domstol/

Lite spis och mycket mer

Mycket sol och extremt få bitande/sugande insekter blir bestående minnen av sommaren 2013, hur augusti än utvecklas. Familjens lilla landställe, situerat i skogen i Gästrikland, var mål för renovering. Men en och annan loppis och auktion hanns ändå med mellan rännhängande, panelspikande och målning.

En premiere kallade Zorn motivet. Alicia på Sörtuttsbadet är en mer samtida titel.

Som bekant har ju varje gård med självaktning nuförtiden en skylt med de tvärnitsframkallande bokstäverna L O P P I S på. Dessvärre är ofta fynden få och anledningen till skylten verkar ofta vara att få folk att stanna för att köpa en kvällstidning eller hyra en roddbåt; i förbifarten. Jag har varit hos Stadsmissionen, Myrorna, Emmaus, Läkarmissionen, Röda Korset, en uppsjö privata loppisar, några auktioner och en och annan hembygdsgårds öppning. Det sistnämnda blev också mitt livs mest dramatiska loppisbesök.

Scen ur Monty Python and the Holy Grail.

Först i kön premiärdagen, till en hembygdsgårds lada utanför Årsunda i Gästrikland, som skulle ha öppet endast under någon vecka. Väl därinne sög jag åt mig lite grejer i en spånkorg. Efter fem minuters spanande uppstår någon form av tumult bakom mig. En äldre kvinna hade fått ett sågblad som låg utstickande ur en korg under ett loppisbord, -rätt in i smalbenet. Mindre än en centimeter stort, men blodet pumpade som vore det en scen ur Monty Python and The Holy Grail.

Fascinerande var att ingen gjorde något annat än att hämta hushållspapper. Ett par "kommandon" senare, så hade jag fått ett par tryckförband av en annan besökare som sprang till sin bil och samtidigt fått ned kvinnan halvliggande i en stol. Dubbla, hårda tryckförband gjorde susen. En hink vatten gjorde också att brädgolvet inte längre såg ut som det i en slaktlada i oktober. Damen, snövit i ansiktet, var lite bekymrad om hon skulle behöva uppsöka sjukstuga, vilket jag anbefallde. Uppenbarligen överlevde damen eftermiddagen, för jag fick rapport om att hon frekventerat en annan loppis ett par timmar senare, med ännu icke bytta tryckförband. Vad gör man inte för en ny loppis!

Förmedlare av dyra gripar?

Besökte under ett par timmar Dyrgripens Auktioner i Valbo, men valde att inte köpa något. Jag förbluffades över deras påslag, 20% på klubbat belopp + en slagavgift på 30 kr på varje köpt föremål. Många bäckar blir till en stor dyr älv; Storstadspriser i en by. Hur vanligt är detta ute i landet? Rapport från Hälsingland berättar att en sedan länge etablerad auktionist tar en tia i slagavgift. En annan handlare/auktionist i samma landskap har inga påslag alls. Central frågeställning är ju VEM påslagen de facto tillfaller...

Någon vecka senare for vi på auktion av lite mer -i positiv bemärkelse- bonnig karaktär, i Myra, i regi av "Nisse". Annonsen i Gefle Dagblad var historiskt utformad; "240 meter poletennslang och lite spis och mycket mer". Vilken auktionsnörd kunde hålla sig borta? Nisses påslag var noll och intet på klubbat belopp och maten som serverades i anslutning till auktionen var närmast oförglömlig. Ett gäng thailändare serverade bland annat billiga vårrullar som varje Guide Michelin-kritiker av rang hade beställt mer av. Vi köpte med oss en stor påse till kvällsmat.

Några av sommarens Percyformgivna Gefleföremål...

Fotnoter:
Black Knight (John Cleese) skriker efter att ha blivit av med både armar och ben åt King Arthur (allt medan blodet sprutar): Oh, oh, I see, running away then. You yellow bastard! Come back here and take what's coming to you. I'll bite your legs off!

Nisses visning kostade inte 10 kr, den började klockan 10. Jag var tvungen att munhuggas lite med erfarne och duktiga auktionisten Nisse om annonsens alla lustiga felaktigheter. Han nämnde att killen på annonsavdelningen nog inte var världens mest erfarne på sitt jobb. Lite spis åsyftade liten järnspis, -inget ätligt. Poletennslangen återropades.

Dyrgripens påslag kan möjligen delvis förklaras av att det sannolikt är en heltidsverksamhet, medan Nisse däremot sysslar med annat också. En auktion inbegriper oftast mellan 400-700 utrop.

Södermalmsk samlarafton

Nördafton i Hartwickska huset tisdag kväll. Jag vill understryka att jag är en av dem, -nördarna. Andra  må lockas av familjedagar hos inredningsjätten i Kungens Kurva, eller mellandagsrea hos någon elektronikkedja. Själv faller jag hellre pladask för rubriken "Kulturföremål- Allmogeföremål i trä och järn, både manliga och kvinnliga". Ingen gratisbuss kör hit, i stället gör vinterdäcksförsedd cykel i trettongradig kyla att kaffet med dubbeldopp smakar extra bra.

22 personer har lockats, imponerande med tanke på Bores kraft. Av de lockade har sex tagit med sig föremål att prata om, -bedyra sin respekt för och faktiskt visa sin kärlek till.

Kryddbesmans-Roger

Samlaren och före detta handlaren Roger inleder med att tala om ett par fina askar. En av dem fyndades dagen innan för 75 kronor på Myrorna och alla närvarande får en fläkt av den där hisnande fyndkänslan när de ser den och får också veta att den undertill är fint daterad till 1787. Roger berättar dessutom stolt om sitt lilla vackra 1600-tals krydd-besman, som tillägnades en helsida i en av antiktidningarna ett par nummer tillbaka.

Uppifrån till höger bl.a.; brödkrusare, eldstål, dörrhandtag, barnskallra, skohorn

Därefter förevisar storsamlaren Lars-Erik vackra brödkrusare i järn, gjutjärnssmycken från Tysklands tidiga 1800-tal och en underbar maskburk hemligt daterad till 1776, som jag gissar är brittisk.

Sällsynta gjutjärnssmycken

Näste storsamlare -Erik- mumlade något om att han inte hade några träföremål, eftersom han vurmar mest för metall, men ändå fick han med sig en hel massa spännande trä hemifrån. Det skrattas gott och alla tycks förstå precis vad Erik menar...

Eriks träprylar

Erik plockar fram en vackert patinerad smörmussla, diverse masuraskar, sandströare som intresserar många, kruttunna, peppar- och kaffekrossar, besman, sigill i en masurask från perioden 1604-33 och inte minst en sublimt svarvad träskål av Gösta Israelson på Österlen. Numrerad 33 av 100, är den gjord av träd som planterades år 1865. Exakt 100 år senare fick Israelson uppdraget att fira järnvägsknuten Tomelillas 100-årsjubileum med 100 träskålar. Det var tider det.

Fotnot:
Ovan nämnda nördar är medlemmar i Samlarförbundet Nordstjärnan, mer precist i lokalavdelningen Sankt Erik. Om ni är sugna på medlemsskap, se: www.samlarforbundet.se