Falskt glas och dubiöst elfenben. Möjligen enkelt, dock ej tryggt, Auctionet...

Om ni är antikvitetssugna så kanske ni gör som många andra gjort och gör i pandemitider? Trycker igång datorn/telefonen och surfar iväg bland tillgängliga auktionshus och hundratusentals utbjudna föremål. Ett par klick senare så presenteras sannolikt ymniga mängder föremål inom just ert valda område.

"Köp tryggt och enkelt från lokala auktionshus" står det på Auctionets hemsida. 

På Auktionsverket i Engelholm (AE) bjudes en glasplunta daterad 1717 till försäljning.

Ytterst kraftigt slitage på undersidan av Engelholms plunta år 2021.

Ytterst kraftigt slitage på halsens insida av Engelholms plunta år 2021.

Denna glasflaska är katalogiserad av AE med följande ord:"Plunta glas märkt LOD bär datering 1777" samt "Höjd c 14 cm" och "Slitage". Därutöver har Engelholms anställda sannolikt "tryggt och enkelt" värderat "pluntan" till 2500 kronor och lämnat till allmänheten att avgöra slutpriset.

För den glasinitierade ser pluntan spännande ut vid en hastig flukt. Det alltid eftertraktade Skånska Glasbrukets alsters triggerlampor börjar blinka i hjärnbarken på glasälskare. 

Men, som alltid, bör föremålen granskas mer noggrant. Helst bör alla föremål man är intresserad av bedömas in situ, alltså "på riktigt" medelst handpåtagning, -och inte endast med hjälp av bilder. Känslointrycket av ett föremål är oerhört viktigt som del av hela ekvationen som ska leda till ett eventuellt köp -eller avfärdande av eventuellt förfalskad, icke naturligt uppkommen patina, etcetera.

Nu är det ju inte särskilt många som har möjlighet att åka till Engelholm, Umeå eller Stockholm om de bor annorstädes. Därav succén med nätauktionerna..! Vilket i sin tur lägger ett tungt -och alldeles självklart- ansvar på auktionshusens sätt att katalogisera så korrekt och noggrant som är möjligt. 

Vad är konstigt med pluntan då? Varför har den så extremt kraftigt slitage undertill samt på halsens insida? Det känns tillkämpat och ditsatt, inte naturligt uppkommet. Glaset ser ut att sakna det liv som 1700-talsglas ska ha. Formen på mynningen stämmer heller inte med hur 1700-talsflaskor ser ut. Ett inlägg i sociala medier fångade undertecknads öga. Det var glassamlaren Lars Kallin som kommenterade nämnda glasplunta och påtalade fakta i sammanhanget.

Hör och häpna så sålde exakt samma auktionshus i Engelholm en mycket snarlik, möjligen samma, plunta för mindre än fyra år sedan. Då värderad till 1000 kronor, med slutpris 300 kronor. Dock katalogiserad på ett mycket annorlunda vis:

År 2017 sålde Auktionsverket Engelholm denna plunta.

Detalj av 2017 års Engelholmsplunta: märkt "KOP-76"

Christian Wollin har skrivit en artikel i tidningen Antik & Auktion om dessa flaskor (okänt tryckår). Hur kort är Auktionsverket Engelholms minne? Värt att notera är att dessa flaskor inte var förfalskningar så länge de hade kvar märkningen undertill "KOP-76", men så fort den är bortslipad eller försvunnen under tillkämpad "patina" så blir det just en förfalskning. Att ifrågavarande auktionshus överhuvud taget inte kommenterar ålder på pluntan/flaskan är pinsamt illa. Att de värderar den till 2500 kronor indikerar för de flesta att den inte är äkta vara, men alldeles för högt för vad det är. En kopia från 1976.

Till syvende och sist så står det dock: "Plunta glas märkt LOD bär datering 1777". Alltid hugger några torskar på kroken, eller?!

 

Branschen måste kämpa för transparens och ärlighet hela vägen från inlämningsdisken till transportfirman som kör hem objektet till slutkunden. 

Hur var det nu Auctionets devis löd?

Möjligen enkelt, ej särskilt tryggt och sannerligen inte snyggt, Engelholm/Auctionet!

BREAKING NEWS:

Det tog ett knappt dygn för Auctionet/Engelholm att korrigera katalogiseringen av den "Antika pluntan". Nu bringas KLARHET i saken, enligt nedanstående! Det verkar ha varit bråttom, till min oförställda glädje, måste tillstås.

Att Auktionsverket i Engelholm väljer att behålla värderingen 2.500 kronor när man för tre år sedan värderade en likadan replika till 1.000 kronor är för övrigt helt ofattbart. Man ändrar alltså uppfattning om åldern så att flaskan anses vara 259 år yngre än vid initial värdering. Ändå behåller man exakt samma nominella värdering. Notera då att replikan för tre år sedan såldes för 300 kronor... Goddag yxskaft.

Något säger mig att vi inte har sett de sista korrigeringarna av denna auktionspost. Men det är förstås bara en känsla jag har.

--------------------------------------------------------------------------------------

Samma devis gäller i England såväl som i Sverige för Auctionet:

Auctionets törstande efter nya auktionshus tycks näppeligen släckas. Rushbrooks i Winchester är det senaste tillskottet. Jag provade Auctionets översättningsknapp (i form av flaggor på respektive språk/land) och noterar att en indisk ask, som jag bedömer som ett 1900-talsarbete, på engelska i rubriken beskrivs så här: "A VIZAGAPATAM IVORY VENEERED... ( och dateras till första halvan av 1800-talet)". Med svensk översättning så står det "...fanerad med ben och sandeträ(sic.)...". Att det är en människa och inte en datoriserad översättarhjälp som skrivit den svenska översättningen blir tydligt på grund av det felskrivna "sande(l)trä".

Är det Auctionet-standard att översätta "Ivory" till "ben"? Nota bene; inställningen gentemot elfenben har förändrats diametralt -även- i Storbritannien de senaste åren. Fiskarna lär bli mycket varmare på flera kontinenter. Antikmonologen har skrivit många, många spaltmetrar om vikten av adekvat och stringent terminologi i auktionsbranschen. Ben får man nämligen sälja i parti och minut. Vilket inte är fallet med "elefantelfen-ben". Översättaren/intendenten glömde måhända bara "elefantelfen"?

Balclis, objekt 1483769, "Kinesisk fläkt av däck i elfenben". Intyg från "spanska antikvariska federationen".

Balclis, objekt 1513584, "Fransk fläkt av orientalisk stil...".Intyg från "spanska antikvariska federationen".

Balclis, objekt 1527702. Intyg från "spanska förbundet för antika återförsäljare". Måste vara påfrestande årsmöten hos dem, med endast antika återförsäljare.

Balclis, objekt 1396589. En språkligt svår mening i en oerhört viktig juridisk djungel. Elfenben från elefant eller valross?

Balclis 1517222, har ingen angiven proveniens alls. "Man med barn och kran".

Balclis 1495799. "Chrysoelephantinsk(!) skulptur i elfenben och guldbrons". Intyg från "spanska antikvarumsförbundet(sic.)".

En snabb titt på Auctionet ger 13 föremål till salu (21 januari 2021), gjorda av elfenben, eller med elfenben som del av objektet. Samtliga dessa säljs av auktionshus utanför Sverige. Är det en slump? Antagligen inte, eftersom Auctionet sedan tidigare har påpekat för Antikmonologen att det är enklare att få de svenska auktionshusen att följa råd och fingerpekanden från huvudkontoret i Stockholm, än de utländska. Beröm till de svenska auktionshusen! 

Det spanska auktionshuset Balclis i Barcelona dominerar med åtta elfenbensföremål till salu. Det finns rigorösa regler angående försäljning av elfenben, som måste kunna bevisas vara från före år 1947, enligt Cites-konventionen. Detta gäller såklart för samtliga diskuterade länder. Uppgivet konstateras att översättningarna ofta blir av typen Goddag-Yxskaft. Dessutom anges de spanska föremålen ha intyg från ett antal olika(?) institutioner; spanska antikvariska federationen/ spanska förbundet för antika återförsäljare(!)/ spanska antikvarumsförbundet(!). Ett löjets skimmer över sänker sig, men det är allt annat än roligt, Auctionet. Dags för en nollvision om att sälja elfenben! Vad rör det sig om i reda pengar per år och auktionshus i omsättning? Lågt räknat ett par tusenlappar och högt räknat 50.000 kronor. På ett år. Spottstyvrar relativt sett. Det kan alla auktionshus både ha och mista. Gör om och gör RÄTT! Igår.

För inget av föremålen gjorda helt eller delvis av elfenben hos Auctionets brittiska eller tyska auktionshus kommenteras intyg alls. Det finns alltså inga. Barcelona-huset Balclis anger "sent 1800-tal" eller 1800-tal om samtliga sina elfenbensföremål. Ett förfarande som Antikmonologen kraftigt ifrågasatt under årens lopp, som en typ av "schablonkatalogiseringar" för att gå under radarn vad gäller eventuella ifrågasättanden från exempelvis Jordbruksverk eller jobbiga antik-skribenter. Jag anser att det är extremt osannolikt att "man med barn och kran" är äldre än 50 år. 2021-50=1971, vilket är långt efter år 1947. Det skulle göra försäljningen olaglig per definition. Och inget pappersarbete finns. EDIT: Min spanska översättare hade hunnit ta siesta igår, vid tiden för publicering av detta inlägg. Denna kulptur är enligt Balclis utförd i elfenben av valross. Det förändrar dock ej ifrågasättandet i sak, eftersom regelverket för valrossbete också är hårt reglerat enligt Cites.

Gör en C14-test av tveksamma föremål! Inte det?! "Det kostar för mycket!" NEJ det gör det inte. Se det ur elefanternas perspektiv. Världens största landlevande däggdjur. Snart borta. Om inte antik-aktörer drar sig upp ur etiskt-moraliskt avgrundsdjupa svarta hål, överfulla av kortsiktigt intjänade sekiner.

Hur var det nu det lät?

Illegalt skjuten afrikansk elefant. För elfenbenets skull. Foto:baraza.wildlifedirect.com

Några undrar säkert varför jag tar upp detta ämne med illa katalogiserat elfenben gång efter annan. Jo, för att det tjuvskjuts en elefant varje kvart. Om ett par generationer så går det inga elefanter på moder jord om detta får fortsätta. Om en massa oseriösa aktörer tycker att det är viktigt att få sälja små eller stora föremål av elfenben -obeaktat ålder på dem- så underbygger de ett fortsatt intresse för materialet. Vi måste sätta ned foten. Igår! 

Känner ni på Auctionets huvudkontor att ni ställer upp för elefanternas överlevnad efter att ha läst dessa rader? Jag brukar inte vara så här rakt på sak, men jag börjar tröttna på ifrågavarande situation. 

Låt oss hoppa över kindpussandet 2021 och rädda elefanterna i stället. God fortsättning förresten!

-----------------------------------------------------------

Fotnot:

KOP är förkortning av KOPIA och 76 åsyftar år 1976.

Cites - Konventionen om handel med hotade arter - Konventioner - Planering, förvaltning och samverkan - Havs- och vattenmyndigheten (havochvatten.se)

------------------------------------------

Antikbranschens framtid, Oumbärlig glasbok, Hjortpall eller inte, Spanskt elfenbensförsök och kommande Brösarpsmässa

Vi skriver mars och årets stora antikevent i Sverige är över; Antikmässan i Älvsjö. I tider alltmer präglade av ettor och nollor utgör fysiska mässor mer och mer undantag i det som kallas antik- och konsthandel. Tyvärr. Som nämnt otaliga gånger är antikhandeln satt på undantag. De -få- som är intresserade av gamla grejer använder i allt större utsträckning dator i kombination med transportföretag som självklara delmoment i val av föremål att inreda med, samla på eller handla med.


Själv föredrar jag handslag, famntag, klapp och kram som självklara delmoment i det jag kallar för handel med spännande föremål. Förtroenden får man av människor, deras utstrålning och historier kring föremålen man likt en fluga kring koskit börjat snurra kring. Visst, man kan göra mycket fint med datorer, men till syvende och sist är det föremålet och människorna som är det viktigaste för gammeldags nördar som undertecknad. Glöm heller inte att den största kunskapen sitter i fingrarna. Föremålen måste kännas på. Förfalskningar och förvanskningar är legio. Er erfarenhet och era slutsatser sitter i hjärnan. Med beröring och till och med doftintryck kan ni addera delar till kunskapsekvationen, som ni inte trodde var möjliga.


Gensvaret för Antikmonologen är alltid lika roligt att få under Älvsjömässan. Trogna läsare, mindre trogna, stamkunder och vilt främmande personer som berättar att de berörs av mina rader känns alltid lika stort. Först då förstår jag genomslaget.


Mitt i monterbyggandet så hade jag fått en tandläkarvisit inbokad. En årsgammal måndagslagning av tappad plomb med garanti som inte kunde utföras -med garantin- på Österlen, utan bara där den faktiskt utförts. (Olika landsting, olika regler uppenbarligen). Ett snabbt besök i gamla hoodsen, Knivsöder, så var man två timmar senare tillbaka och byggde i Älvsjö. Ni skall dock veta att tiden vi utställare har på oss för att färdigställa montrarna är absurt kort, och den har kraftigt kortats ned av Stockholmsmässan under årens gång.

Tandläkarbesök mitt i dyrbar monterbyggnadstid; då borstas tänderna på trottoaren i farten..! Knivsöder härmed omdöpt till Tandborstsöder.

-------------------------------------

Under flera år har jag noterat en ung kille som diskret går igenom mina orientaliska föremål på mässorna. Några korta meningsutbyten har ägt rum, mer att likna vid lufttrampande. I år blev vi däremot lite mer av kompisar, vilket kändes bra. Jag blir tårögd, faktiskt, när jag träffar unga människor med intressen som brinner. Jag är ganska patetisk när allt kommer kring, gråtmild och på något underligt sätt triggas en stark, nostalgisk ådra i mig. Den unge mannen heter Olof och har sedan många år snöat in på Orientaliskt konsthantverk. Vilket förstås gillas.

Olof, med porslinstallrik av Orientalisk karaktär. Dock möjligen, sannolikt snarare, Europeisk, vilket ledde till intressant diskussion. Denna tallrik hade Olof fått av en handlare tidigare under dagen. Uppenbarligen är fler än jag blödiga.

Leo har till skillnad från Olof, fokuserat mer på Skandinavisk keramik. Glasyrer och olika keramiker utgör diskussionsämnen under Olofs alla besök i montern. Den blyge får inga svar och lär sig då heller inget. Något Leo förstått.

Nyinköpt vas i trygga händer.

Tredje exemplet på branschens framtidshopp utgör Svante, som drygade ut sin samling av reservoirpennor hos undertecknad. Efter att jag prutat ganska rejält åt honom började vi prata antikviteter. Han är nyblivet intresserad och har fallit för reservoirpennor som samlarområde. Än så länge består samlingen inte av särskilt många pennor, men oj vad jag avundas honom det där inledande suget efter kunskaper och objekt. Jag känner igen det själv såklart, både från antiksvängen, men även från livet som fågelintresserad.

Svante med dagens inköp hos Cederqvist Antik.

Att antikbranschens framtid representeras av tre unga herrar är möjligen ingen slump. Jag kan tyvärr inte komma ihåg någon ung tjej som agerar som Olof, Leo eller Svante i mitten av sina tonår. Hoppas jag har dåligt minne. Tjejerna i samma ålder stannar nog bara hemma i stället; och pluggar konsthistoria.

--------------------------------------------------------

Ska ni köpa en enda bok i år så har jag följande förslag; The Decanter, Ancient to Modern, av Andy McConnell. Första gången praktverket såg dagens ljus var 2004. I höstas utökades och förbättrades boken med över 2000 bilder och massor av nya fakta.




Andy McConnell, excentrisk glasexpert. Foto: Rye News.

Känner ni igen författaren, så kan det bero på att ni följer Brittiska Antikrundan. Andy är Den Stora Experten på glas, alltid med ett gäng rävar bakom öronen, med expertiseringar som fröjd för själen till följd. Precis som McConnell själv, så sprutar boken över av kunskap och frustande glädje. Greppet att välja just karaffen som ämne är genialiskt och det säger jag inte (bara) för att jag har jobbat med vin i över 30 år (se fotnot längre ned). Den är en grundform och mycket liv och glädje har genom årtusenden sprungit ur den.

McConnell gör karaffen till en intellektuell språngbräda och trots ideliga krumbukter i tid och rum, lyckas författaren på det hela taget följa en tråd. Att han är en stor Sverige-vän blir vid genomläsning uppenbart. Han har besökt vårt avlånga land ett otal gånger och är personlig vän med flera svenska glasgiganter. Att kalla boken för glasbibel låter som en floskel, sällan mer påkallad dock. Den samlare eller handlare av glas som inte har denna bok göre sig icke besvär. Simple as that. Låt vara att verket är en tegelsten, men då talar vi om en handslagen, uråldrig, återanvänd och högst älskad dylik. Rätt och slätt ett mästerverk, grafiskt, akademiskt, innehållsligt, ja, you name it. Bock i alla rutor. Gå genast till Eder hökare av böcker. Fyra exemplar finns i skrivande stund till salu hos känd internationell säljsajt. McConnell säljer också själv boken, inte minst i känt socialt medium , det vill säga Facebook.

--------------------------------------------------------

Bukowskis lägger ner sina onlineauktioner i Göteborg. Sveriges andra stad borde lätt kunna generera tillräckligt för att ha även onlinebusiness. Men kvastarna sveper frenetiskt åt alla håll inom Buk, vilket stämmer till stress för anställda -och kunder. Och kostnader ska beskäras ultrahårt. Aldrig upphörande headhunting efter Antikrundeexperter blir dessutom närmast absurt. Men TV:s genomslagskraft är stor, vilket alla större auktionshus vet. Huggsexa om de få u t v a l d a är ett ständigt faktum.

Att Buk till yttermera visso, efter internationell förebild, har höjt ribban för lägstabud (ännu mer) till 2000 kronor är dumt. Dessutom sägs det att man inte tar in föremål som man anser vara värda mindre än tretusen kronor. Det resonemanget skulle fungera utmärkt i en värld bestående av personal med absoluta, oklanderliga kunskaper vid mottagningningsdiskarna. Men Bukowskis, I hate to break it to you; det har ni inte. Det enda ni skapar är badwill, irriterade kunder som upplever att ni sätter näsan (ännu högre) i vädret. Skälet till dessa förändringar är (nog) att Bukowskis röda siffror i årsboksluten har gjort ägarna rejält irriterade, varpå siffernissar fattar jättesmarta beslut, utan hänsyn till den arkaiska tradition som ju faktiskt auktionsbranschen vilar uppå. Och glöm inte en sak, att "höja nivån" på det som tas in till auktion förtar ju glädjen i jakten på Fynden. För så är det. Vi som sysslar med gamla grejer och konst vill till syvende och sist alltid göra en bra affär och hitta något som andra missat. Jag jobbade på Solvalla travbana i många år som tonåring och det var många duktiga konst- och antikhandlare som sprang där, för samma "buzz" skull..!(?).

Bukowskis lokaler i Västberga lämnar övrigt att önska. Inte bara lokalerna, för den delen. Det är alltid svårt att få tag på personal som kan öppna skåp eller svara på frågor. Och lokalerna svämmar över av objekt som inte blivit uthämtade/utlämnade. Personalen som jobbar med utlämning är dock oftast briljant och jobbar blixtsnabbt, ofta kämpande med långa köer. Men som sagt, själva visningspersonalen verkar bortprioriterad. Förr var det roligt att gå på auktionsvisningar i Stockholm och det var ett socialt event. Med förr menar jag just efter Studentrevolten och Bob Beamons 8,90 i Mexico, men lite före Iphonens och elskotrarnas tillkomst. Nu är det något man vill undvika, ett nödvändigt ont, om man måste.

------------------------------------------------------------------

Daterat mars 2018

Daterat mars 2019. (Källa: Barnebys)

Att förstå Stockholms Auktionsverks (SAV)/ Luritz förehavanden är inte enkelt. SAV:s Fine Art-avdelning köptes ju ut av finansmannen Per Taube. Det lät nog läckert vid jakter och middagar att säga att man köpt Verket och skulle rädda det på vit springare, iförd välpolerad antik rustning. Något år senare får Bengt Sundström köpa tillbaka SAV! Efter att Sundström vikt ut sig i pressen om att han minsann tvingades inteckna sin franska vingård för att ha råd. Abstrakt konst. Abstrakta affärer. Same, same but different..? Absurt, Bengt Absurdström. Pajaserier och luftslott. Det är synd om  människan. Likaså om personalen på Stockholms Auktionsverk. Den som finns kvar, i huggsexandet. Att läsa om Sundströms/Taubes affärer är som att iaktta två fjortonåriga nördkillar som spelar Monopol mycket inlevelsefullt. Vad händer i mars 2020 kan man fråga sig? Får någon gå direkt utan att passera Gå..?

--------------------------------------------------------

Katalogversion 1, 18 mars 2019.

Kommer ni eventuellt ihåg pallarna tillskrivna Axel Einar Hjorth som diskuterades i senaste Antikmonologen? Var det månne just DU som blev så kallad underbidder och moloken fick gå hem tomhänt, från Hebergs Auktion i februari? Nu kunde du i stället bjuda på en likadan(?) hos Lindes Auktioner, syd om Snuggan och väst om Gusselby eller mellan Karlstad och Västerås. Den 24 mars såldes nämligen "Pall i trä, uppskattat värde 1500 kr".

Katalogversion 2, 20 mars 2019: Ett par dagar senare har katalogtexten ändrats; "...snarlik Lovö" har tillkommit. Detta är intressant, eftersom Auktionshuset implicit insinuerar att pallen bara är lik originalet, men inte ett original. Kanske har man läst senaste Antikmonologen? Pallen klubbades för 20.200 kronor. Inte kattskit.

Hade ni otur och fick punktering på väg till den auktionen så kunde ni ge er in i budmatch på Tradera. Där fanns den mycket sällsynta pallen också till försäljning. Dock med lite mer specifik rubrik; "Axel Einar Hjorth, Taburett". Längre ned står också "sannolikt" i samband med tillskrivningen. Tänka sig, två pallar till salu samtidigt. Otroligt! Traderapallen finns i Genarp, Skåne och säljaren kallade sig tah_1985. Lite mer anonymt än Hebergs och Lindes, men pengarna tycks ju trilla in ändå. Genarpspallen försvann plötsligt från Tradera, långt före budslut. Ytterligare Antikmonologsläsare månne? Den dök upp direkt igen, nu endast kallad "Pall", men togs snabbt bort. Igen. Är det Tradera själva som sanerar i kopievärlden?

--------------

Under senaste Älvsjö Antikmässa kom en av landets mest etablerade handlare av modernt konsthantverk fram till mig och viskade: "Tack för att du skrev senaste bloggen. Väldigt bra. Men.., du har inte hört detta från mig; Det är omdebatterat huruvida Hjorth överhuvud taget är designern bakom pallen du skrivit om".

-Okej?


"Ingen har sett pallen i några annaler som avhandlar Hjorth, och den har inte setts före 1950 typ. Kanske till och med 1960... Det diskuteras om det är en möbel framtagen för dagis på 50- eller 60-talet".


Det vore väl den ultimata ironin om pallen som kostat hundratusentals kronor visar sig aldrig ha varit i närheten av Hjorths designblock. Vad en "omattribuering" skulle innebära i eventuella tvistemål mellan köpare och säljare återstår också att se. Beskrivningen "Pall, 100 kr" får plötsligt en alldeles ny klang... Att sedan förslagna människor har låtit nytillverka pallen/taburetten för att slå mynt av efterfrågan är fortfarande lika illa. -Efterfrågan från dels köpare, men också från, nota bene, auktionshus). Associationerna går osökt till den så kallade Muslingestolen.

-----------------------------------------------------------------------------

Med pågående internationalisering av auktionsbranschen kommer "nya" problem. Det man anser fel eller osmakligt på en marknad, accepteras på en annan.

Paraplyauktionsmotorn Auctionet expanderar ständigt. Duktiga, handplockade personer på exekutiv nivå går över stock och sten för att inkludera och expandera. Och man lyckas, även utomlands. Senaste tillskottet är auktionshuset Balclis i Barcelona.

Att de väljer att ropa ut ett par elfenbensbetar, den största 113 cm hög, är tråkigt. Det vore mycket intressant att få ta del av hur dateringen gjordes: "Cirka 1940". Förvisso står det att Cites-intyg medföljer, men eftersom det rör sig om några få år från förbjuden handel (1947), så är dateringen med osäkerhet inbegripen (c i r k a 1940) högst tveksam, ur försäljningssynpunkt. Jag betvivlar å det kraftigaste att något svenskt auktionshus ens skulle drömma om att försöka sälja ett par så stora och iögonfallande elfenbensföremål. Möjligen med ett undantag. Host.

Balclis värderade paret skurna elefantbetar till 115.000 kronor. Tack och lov var intresset så svalt att de ropades tillbaka av säljaren (exporttillstånd krävdes för transport utanför EU). Oaktat Cites-intyg så är försäljningsförsöket  ur etisk-moralisk synvinkel förkastligt. Det tjuvskjuts en elefant varje kvart. En försäljning av betar liknande detta utrop underblåser handeln med elfenben, som utgör en extremt skuggig del av "antikmarknaden" Googla några minuter på "ivory for sale". Blir ni inte mer eller mindre illamående så kanske det är dags för Big Game Hunting-jaktresa till Afrika?

-------------------------------------------------------------------

Passar ni på afrikansk storviltsjakt så kan ni ju alltid ringa till OKQ8 i Brösarp och därefter till och med besöka den fina lilla orten. Samtalet lär ni inte glömma i första taget, eftersom Den Oefterhärmlige Herr Ranelid har pratat in telefonsvararmeddelandet. Det är e p i s k t. (Hur många personligt utformade telefonsvararmeddelanden finns det (kvar) i Sverige år 2019? -Överhuvudtaget?) Samtalet till bensinstationen genomförde jag en tid efter Antikmässan i Älvsjö, eftersom jag ville veta vad som hände med den fina svarta schnauzern jag lämnade in där, måndagen före Älvsjömässan i februari. En tvärnit vid södra infarten till Brösarp och häpp, så satt den fine lille herrn i mitt knä medan jag sökte efter någonstans att lämna in honom, för att undvika trafikdöden vid den 90-väg som han valt att schnauzra invid. Dessvärre vet jag än idag inte vem som hade blivit av med hunden. Men han lär ska ha återbördats till sin ägare, vilket räcker för mig.

Besök Brösarpsmässan! Det ska jag göra. Den 29-31 mars utökas Brösarps 700 invånare med ett par tusen tillresta prylälskare. Det som lockar, är mer specifikt orörda antikviteter. Alltså antikviteter som inte är "fixade", övermålade eller konstiga på något vis, utan riktiga, med SJÄL. Lisa Larsson-samlare göre sig icke besvär, däremot så lär de som söker det Där Speciella Föremålet med karaktär få sitt lystmäte. Antikviteter med cojones. Googla på det. Cojonesantikviteter.

Kanske ses vi där?

--------------------------------------------------------------

Fotnoter:


Jag har några få mycket goda vänner i utlandet. En av mina allra käraste vänner lärde jag känna i Sydneys Red light district, när vi som mindre bemedlade backpackers jobbade där och delade lägenhet, 1989. Ungefär 12 år senare hade vännen blivit lyckad författare, flerbarnsfar och skulle gifta sig, tillbaka i fäderneslandet England. Min present till brudparet blev något jag själv älskar och använder näst intill dagligdags. På sidan 476 i McConnells absurt läckra bok, sprängfylld av kunskap tillika roliga historier, finner ni en närmast identisk; A wrythen carafe, från Glasrike, det vill säga Småland. Ett föremål mina vänner använder frekvent och ofta talar om hur mycket de älskar. Så jag är rörande enig med Andy, det är något alldeles extra med karaffer. (Tänk förresten om det var vikingarna som lärde engelsmännen att dekantera alkohol!? Det vill jag tro).


Några dagar efter hemkomst från Älvsjömässan i februari åkte jag till ett av mina mer lokala auktionshus, -nota bene; i egenskap av pånyttfödd skånepåg- för att hämta några köpta varor som de snällt låtit ligga ett par dagar över tiden. Jag hade till min förskräckelse upptäckt en "Hjort-pall" till salu hos detta auktionshus kvällen innan jag åkte dit. När jag kom dit frågade jag efter pallen, men den var då tillbakadragen av Chefen för auktionshuset eftersom han hade blivit tipsad om senaste Antikmonologen, "...och inte ville ha något skumrask hos sig". Resolut. Bort med ärtaspögena!


Antikmonologen ber om ursäkt för dålig layout samt typsnittsvariation i detta blogginlägg. Dessvärre är det mer regel än undantag numer, i detta bloggverktyg.






Källor:
http://auktionsverket.se/nyheter/smycken-traffa-vara-specialister/
https://www.barnebys.se/blogg/lauritz-koper-tillbaka-stockholms-auktionsverk-1/