EN liten förfalskning är väl ingen skandal, så här i juletid?

I söndags, den 7 december, såldes en signerad "kolteckning" av Bruno Liljefors av ett litet auktionshus i norra Mälardalen, Upplands Auktionsverk. Värdet hade satts till 2000 kronor av Auktionshusets experter. Klubban landade på 4300 kronor, efter att 34 bud lagts. Inklusive pålägg i form av köparprovision och diverse påslag fick köparen slanta dryga 50 hundralappar. Vän av ordning reflekterar sannolikt och tänker, herregud vad billigt! Ett original av Bruno för 5000 kr, wow..!

Och så är det, vore det ett original av Bruno Liljefors(1860-1939). Som påpekat i blogginlägg från den 6 december konstaterar jag att detta konstverk är utfört av en av Brunos efterföljare, Harald Wiberg(1908-1996). Harald var en alldeles förträfflig konstnär. Dock spelade Wiberg i en kostnadsmässigt mycket lägre division än Liljefors.

Någon har fattat det mindre genomtänkta beslutet att sudda ut blyerts- (eller kol-)signaturen för att i stället skriva "B.L", Brunos initialer. Det misslyckades "förfalskaren" med alldeles oerhört, som påvisats i senaste Antikmonolog-inlägget. Att denne någon satt dit ett B och ett alldeles misslyckat L innebär att försäljningen per definition blev en försäljning av ett falskeligen attribuerat originalkonstverk. 

Jaja, tänker en del. Någon torskar 5000 kronor. Det var väl inte så farligt; det var ju ändå inte en halv miljon. Förvisso. Men var ska gränsen dras? Vid vilken nominell gräns är det upprörande "på riktigt"? Jag är inte jurist och heller inte ekonom. Jag är konsthistoriker, arkeolog och etnolog. Men jag skulle kunna vara betodlare, hjärtkirurg eller fekalietömmare hos Bajamaja och ändå lida av frustrationen i att köpa något som är uppåt väggarna felkatalogiserat.

Ponera att köparen av "Räv i månsken" hos det lilla Auktionshuset i Uppland lycklig som en lärka hämtar ut sitt "original av Bruno Liljefors" i december 2025. Köparen, låt oss kalla honom Kalle, ger Liljeforsen i julklapp till sin hustru, kallad Märta. Hon blir så lycklig när hon försiktigt öppnar paketet, efter Kalle Anka, men före Karl Bertil Jonsson. Märta kände redan före den obligatoriska jullunchen att det var något särskilt i luften denna julafton. Döttrarna, vuxna sedan många år, var oerhört spända under paketöppningen. Märta trycker tavlan mot sin barm och sprider glöggfryntliga tillika lyckliga blickar över vardagsrummet. Tio minuter senare hängde den på praktplats i nämnda rum och det blev för alla parter en välsignad jul..! (Pappa Kalle hade gömt hammare och spik under en av kuddarna i tv-soffan bakom Märta). Detta var, hör och häpna, till och med bättre än en tändstickstavla föreställandes Bodens Fästning.

Mamma Märta hade sannolikt mer kläder på sig. (Ur Karl-Bertil Jonssons julafton; T.Danielsson/P.Åhlin)

Pappa Kalle hade i hela sitt liv jobbat som tunnelbaneförare och alltid drömt om att själv äga en äkta Bruno Liljefors. Fem år efter den välsignade julaftonen trillade Kalle av pinn och Märta följde snart därefter. Kvar fanns döttrarna, en hel del IKEA-möbler och så var det ju den där äkta Liljefors-målningen! Döttrarna blev tyvärr ovänner ganska omgående, som så ofta i hanteringen av själva dödsboet, på grund av pengar. Bland annat eftersom de båda ville äga Brunos räv. De blev oense och gick därför till det Fina Auktionshuset på Fina Gatan. 

Väl där möttes de av en kvinna i väldigt fin dräkt som tämligen högnäst lät meddela att tavlan skulle tas in för bedömning av det Fina Auktionshuset och bad att få återkomma. Tre veckor senare ringde en äldre Intendent, låt oss kalla honom B. Lasé, och avfärdade deras målning tämligen bryskt med orden: det är en förstörd Wiberg-målning, inte en Liljefors. Vi kan inte sälja den överhuvudtaget. Hämta den senast på fredag, vi har ont om plats.

Som jag påpekat i tidigare Antikmonologer ett antal gånger; Marknaden glömmer inte försäljningar. Ett argument jag stött på många gånger är att en målning "...ju självklart är äkta, eftersom den såldes hos Auktionshuset X, det specifika datumet och året". Men tänk om det auktionshuset gjorde fel då? 

-Nej då, den såldes ju för 120.000 kronor, då förstår du väl att den var äkta! Ett argument dummare än tåget. Förstås. Har ett föremål för all framtid en äkthetsstämpel, enkom för att det en gång såldes av ett stort och välrenommerat auktionshus? Svaret är förstås nej. Detta har jag också diskuterat otaliga gånger i Antikmonologen.

All 'Bout the Money. And this pretty world is getting out of hand, skrev Meja. Hear hear.

Vad är då sensmoralen av ovanstående berättelse? Att aldrig leka med de pengar man inte har råd att förlora? 

Vad är huvudproblemet? Är det skandalen i sig, att någon blivit lurad? Eller att ett auktionshus inte utfört ett korrekt arbete? Eller att någon för all framtid har förstört ett signerat verk av Harald Wiberg? 

Personligen så anser jag att problemet är enormt mycket större än så. Förr eller senare får köpare av falsk eller "oriktig" konst reda på att deras objekt inte är vad det vid försäljningstillfället utgavs för att vara. Det innebär att ägaren av ett objekt som hen lurats att köpa blir arg, bitter och besviken. Det i sin tur leder till att köparen, som kanske har en slant över för att köpa något vackert, denna gång köper ett platt -nytillverkat- paket från Möbeljätten i Kungens Kurva eller klickar hem något klämmigt och käckt från Kina på nätet. I stället för att handla antingen hos ett auktionshus på nätet eller hos en Antik/ Konsthandlare. Ni förstår ungdomar, förr i tiden fanns det (gott om) Antik- och Konsthandlare i fysiska butiker. Och nej, det är inte samma sak som loppis. Men på grund av internets popularitet och målmedveten marknadsföring från Auktionshusen så hamnar snart (Sveriges) antik- och konsthandlare på samma lista som Torn- och Fjälluggla, de utrotades lista.

Vad säger SLU, Antikhandlare näst på tur?! Foto: NSD.se

Enligt lagen skall falsk konst förverkas. Men. Vad tror ni Harald Wibergs efterlevande tycker om det? Bara för att någon imbecill varelse med onda avsikter suddar i Haralds teckning så är det -väl- inte skäl nog att bränna tavlan? Eller? 

Jag har genom åren belyst exakt denna problematik ett antal gånger. Nästan alla de tavlor jag satt i spotlight har dragits tillbaka av saluförande auktionshus. Ingen av dessa har till min kännedom förverkats. I samband med ett blogginlägg om två falska Bruno Liljefors, hos respektive Uppsala Auktionskammare och Stockholms Auktionsverk drogs båda tavlorna tillbaks från försäljning ett par timmar efter att den Antikmonologen hade publicerats. Men, ingen av tavlorna beslagtogs av Polis. I stället hamnar dessa förfalskningar i en form av limbo/ gråzon. Utsmyckar de månne korridorerna på den så kallade Elefantkyrkogården där oönskade (politiker) som gjort bort sig "jobbar" med något irrelevant sisyfosprojekt..? Tips till arbetssökande inredningsarkitekt om inte annat. 

Ornitologisk praktsensation på Bukowskis, maj 2013. Låt mig presentera världens första Spovkullor!

Ett undantag från det jag sa ovan utgörs av målningen Spoväng, (utrop 175-200.000 Skr) som klubbades för 120.000 (bevakningspriset) kronor av Bukowskis, i maj 2013. Den drogs alltså inte tillbaka, trots att jag relativt subtilt (nåja) sågade den jämns med fotknölarna på dåvarande Chefsintendenten. Den målningen, tillika min sågning, nämns för övrigt i Fredrik Sjöbergs utmärkta Liljefors-biografi (nämnd i förra blogginlägget), som ni bör köpa i julklapp åt någon Liljefors-road person. Eller varför inte som gåva till någon auktionshus-anställd i er närhet?! Bara en förflugen tanke. Möjligen känner ni ägaren av "Spovkullorna"? Liljeforsbiografin skulle nog intressera ägaren av den målningen. Eller inte. Varför väcka de spovkullor som sover?

En reporter på P1 Kultur intervjuade mig om just detta efter att bloggen om de två falska Liljeforsarna publicerats. Han intervjuade även intendenter hos båda auktionshusen vilka vägrade svara på frågan om vad som hade hänt med de båda förfalskningarna. Kutym i branschen är nämligen att ägaren av föremålet kontaktas när "det otrevliga/ onämnbara problemet har konstaterats". Denne uppmanas att så snart det någonsin går, hämta tillbaka det förfalskade/oriktiga tillika oerhört oönskade föremålet, helst via bakdörren och aldrig nämna det onämnbara igen. Allt enligt devisen "Don't mention the war". Men man vill trots allt behålla en god relation till inlämnaren som ju faktiskt KAN ha något äkta hemma.

God jul på er!

Fotnoter:

Jag tror fortfarande idag, att Spoväng förblev osåld. Men ifrågavarande auktionshus valde att skriva SÅLD på den, för att så att säga ha flaggan kvar i topp, även efter blogginläggets publicering.

Meddelarskydd innebär att om någon tipsar mig om något så är den personen skyddad som källa. En central regel för Antikmonologen.