När ingen vandrar vägen fram, då vandrar vägen själv sitt damm är namnet på Magnus Karlssons utställning, i en Jockumsk tradition av underfundiga utställningstitlar.
Eftersom jag vet att du och din ogifta fru Karin håller till mycket på Gotland så gissar jag att den meningen anspelar på era gotländska tassemarker?
-Mm, jo, så är det nog, svarar Jockum eftertänkligt. Jag vet faktiskt exakt vilken väg jag tänkte på. Jag jobbar på en barnbok och den meningen kommer därifrån och ifrån boken. Jag promenerar väldigt mycket och kommer på saker under promenaderna...
Magnituden av Jockums filosofiska ådra tycks outsinlig. Något man snabbt och glatt inser i dialog med honom. Antikmonologens förmåga att tappa tråden kan ibland vara framträdande, särskilt i själfyllda resonemang. I dialog med Jockum rinner det lätt iväg åt alldeles oanade håll.
 |
| Okänd beundrare/välgörare i stum(?) beundran inför Dikten från 2015, 99x190 cm. |
-Har du ställt ut liknande tidigare och vad inbegriper de för dig?
-Papper, trä, skulpturer och teckning har alla med varandra att göra. Innan collagen blir befolkade är de närmast abstrakta lekar liksom barndomens collage. Tidigare var mina skulpturer mer arkitektoniska, just nu är de inte det. Jag ser lite på skulpturen och bakgrunden till collagen som man gör med musik; man måste sjunga upp sig inför det som ska komma. Barndomens klippande i böcker och sönderklippande av själva boken finns också där.
 |
| Skulpturperspektiv |
 |
| Lek med rum/ 3D Vs 2D |
 |
| Konsert för violin från 2016, 39x47 cm. En studie i förkortningar? |
Det naiva och barnsliga anslaget i Nordströms konst känns självklart. I exempelvis Konsert för violin blir pedimenti, det ångrade, väldigt påtagligt i form av utsuddade tidigare teckningar. Till och med signaturen ser i vissa verk ut att ha suddats ut, för att skrivas igen och bli "bättre". Närmast övertydligt påminns betraktaren om hur fragil tillblivelseprocessen -och- slutprodukten faktiskt är. Den initierade noterar också i Konsert för violin ett starkt intresse för avancerade förkortningar. En spännande kontradiktion till det barnsligt naiva.
 |
| Dag, natt, dag (2015), 99x190 cm. Dekapiterad häst som referens till Gyllene Salens halshuggne skyddshelgon Sankt Erik? Foto: GMK. |
-Är det så, vill du påminna(s) om barndomens ritande?
-Jo, visst det är så, säger Jockum. Om jag inte känner av själva (tillblivelse-)processen i ett verk så är jag inte intresserad. Därför är det perfekta tråkigt.
-Hur fungerar det att leva med en konstnär? (Jockums ogifta fru/sambo är Karin Mamma Andersson, även hon uppburen samtida konstnär). Känner ni när partnern är inne i pressade perioder och undviker varandra likt äggsjuka hönor eller blir det tvärtom, att ni stöttar och försöker underlätta i till exempel perioder av tungt skapande eller galleriförberedelser?
-Man försöker definitivt stötta! Men det kan också betyda att man håller sig ur vägen. Just nu är Karin stressad på grund av mycket arbete och då kan det bästa vara att röra sig åt sidan (säger Jockum i telefon från Gotland). Man lider verkligen med den andra när hon är stressad.
-Vad jobbar Karin med nu då?
-Hon ska ställa ut hos Galleri Bo Bjergaard tillsammans med Tal R och hos Galleri Magnus Karlsson efter det.
-Och vad gör du efter Magnus Karlsson?
-Jag ska ställa ut på konstmuséet i New Orleans nästa år. Det blir grymt kul, inte minst musikaliskt..!
 |
| We´re wonderful one times one, 25x36 cm, (2015). Foto: GMK. |
 |
| Detalj av Dag/natt/dag. |
Tack vare Antikmonologens senaste blogginlägg om paret Jockum och Karin, fick vi en bildmässig inblick/tjuvtitt i Jockums skaparprocess, med en bild från en stege på ritade och målade bakgrunder samt massor av utklippta figurer, liggandes huller om buller.
 |
| Tjuvtitt i Jockums ateljé. |
Under vernissagebesöket berättar Jockum att det blir det spelning på centralt belägen restaurang i Stockholm under lördagskvällen, efter att galleriet stängt. Frånsett bildkonsten så är musiken nämligen också väldigt viktig för Jockum. Vill jag komma? Vänligt tackar jag nej, med familj och tidsbrist som motivering.
Jockum ger mig ett par lyssningstips. Ett par kvällar senare sitter jag hemma i soffan och lyssnar för första gången på något kallat Paddan och Hunden. Några minuter senare finner jag mig förflyttad till en rå Jim Jarmusch-värld, med bröl av Screaming Jay Hawkins och stökig New Orleansk nattklubbsrök som bomull kring tinningarna. Möjligen kan man där med hjälp av en machete hugga sig genom cigarettröken, armbågandes sig fram mellan vinddrivna existensers druckna monologer och barslagsmål. Vad hände och hur hamnade jag här?
Personligen vill jag inte igenom eller förbi utan snarare bädda ner mig under den rostfria bardiskens tramplist, bland fimpar av Gauloises och Marlboro utan filter och bara vara. Bara vara med konsten och musiken. Jag tror mig bestämt ha förflyttats till Nordströms universum.
Sällan har jag ångrat ett nej så mycket.
Fotnoter:
Samtliga bilder Antikmonologen om annat ej anges.
