Samlarna och konstens miljonaffärer av Gunnar
Lindstedt
För de av Antikmonologens läsare som ännu inte hunnit läsa Samlarna, av (ekonomi-)journalisten och
författaren Gunnar Lindstedt, följer här några rader om boken.
Förväntningarna är stora, mycket beroende på Lindstedts
renommé som bland andra inbegripit Stora Journalistpriset 1998. I diverse
böcker och artiklar i bland annat Veckans Affärer har han belyst
Trustor-skandalen, IT-bubblan och hisnande oljeaffärer. Marknadens förväntningar
och känslor inför Samlarna lär ha
varit minst sagt skräckblandade. Mycket beroende på –som ofta påpekat av
Antikmonologen- att antik- och konstmarknaden i Sverige sällan eller aldrig
ifrågasättes.
Inledningsvis får vi följa med konsthandlaren tillika grytomröraren
Björn Wetterling som upprört konstbranschen med sin oftast allt annat än
konservativa approach till konsthandel. Symptomatiskt är att just Wetterling
släpper en journalist in på livet i konstens inre rum. Utöver gallerist
Wetterling följer ett par plånboksstinna herrar från Skövde samt Lindstedt med på
studiebesök bland handlare och konstnärer i New York. Redan i kapitel ett får
vi sedelärande historier om både kommissioner från små gallerister till större
och om att förfalskningar är vanligt förekommande. Wetterling befäster på så
vis historierna/myterna om högtflygande konstaffärer via sin uttolkare Lindstedt, som
vidarebefordrar dem med hull och hår. Jag betvivlar dock sällan eller aldrig
sanningshalten i dem.
Växelvis får läsaren svensk kommersiell konsthistoria med
affärerna bakom Teto Ahrenbergs misslyckade aktie- och Corbusier-affärer
samtidigt som Pontus Hultén skrivs upp. Ahrenbergs namn ska enligt
Lindstedt mycket målmedvetet ha eliminerats ur historieskrivningen kring främst
Matisse Apollon.
På besök i Schweiz besöker Lindstedt den svenske (före
detta) konsthandlargiganten Bo Alveryd och på villkoret att journalist
Lindstedt betalar lunchen på tre-stjärnig Michelinrestaurang får journalisten
ynnesten att intervjua miljardär Alveryd.
Boken heter Samlarna, men den kunde lika
gärna heta Tankar kring pengar och konst. Med början i nordamerikansk industrialism får vi en genomkörare i
samlande och mecenatskap. Därefter tas vi från en kontinent till en annan och
från en konstmässa till en annan. Ofta, inte alltid, är Björn Wetterling
rättesnöre. Det sista blir påtagligt när Wetterlings protegé
Natalia Edenmont försvaras in absurdum.
 |
| Björn wetterling (Foto: Kristianstadsbladet 2005) |
Edenmont slogs upp stort i intervju i Dagens Nyheter i
samband med utställning hos Wetterling. I den intervjun koketterade Edenmont
med hur oerhört sällsynta en del fjärilar var. Lindstedt skriver ändå att hon
”…ovetande använt ett antal fridlysta fjärilar…”. Lindstedt är också duktigt
ställningstagande i formuleringar som ”Den polisutredning som inleddes blev en
storm i ett vattenglas”. Antikmonologen har tidigare
extensivt diskuterat Edenmont(
Natalia Edenmont utrotar för att sälja).
Intressanta diskussioner berör Lundin och Bukowskis. (Rykten
gör gällande att Bukowskis nuvarande VD Michael Storåkers skulle ha tvingats
avgå på grund av vad som skrivs i Samlarna).
Vidare benas skandalen ut kring närmast heliga före detta Moderna Museet-chefen
Pontus Hultén och hans egenhändigt tillverkade Warholska Brillo-boxar. A propos
Warhol, så diskuteras Andy Warhol-marknaden extensivt. Ett fåtal samlare/handlare styr prisbilden på Warhols verk. Marknaden kommer
att svämmas över av Warhol-originalverk under de närmaste åren, på grund av att
The Warhol Foundation bestämde sig för att via Christie´s sälja ohemula
mängder. Antikmonologen har tidigare diskuterat detta, (
En syndaflod av Warhol).
En liten invändning mot Samlarna; Tänk er en bok med titeln
Sveriges främsta fotbollsspelare, utan att en enda gång nämna Zlatan Ibrahimovic.
Att i en bok som Samlarna endast i en bisats nämna Åmells Konsthandel, tredje
generationens antik- och konsthandel, är närmast att betrakta som tjänstefel.
Åmells, Sveriges enda riktigt stora svenska och internationella aktör,
vad gäller främst bildkonst. Å andra sidan är sannolikt Verner Åmell betydligt mer återhållsam vad gäller kommentarer och utvikningar för
journalister än övriga (svenska) gallerister.
 |
| Hängmattesällskap. (Foto: cirka 1885, Fineartamerica.com) |
Samlarna är av flera skäl given i hängmattan sommaren 2014, för
såväl antikroade söndagsflanörer som auktionshusdirektörer. Dock; En röd tråd är svårfunnen, snarare är den pratig och hastigt korrekturläst och någon sensmoral blir aldrig uttalad. Utan att vara oumbärlig är boken ändå given läsning, eftersom annat knappt finns skrivet om svensk konstmarknad. Därför är varje stavelse ändå intressant, hur sorgligt det än kan låta.
 |
| Gunnar Lindstedt (Foto: Ninni Oljemark) |
Jag ser fram emot Lindstedts nästa bok om svensk
konst- och antikmarknad. Han torde nämligen ha fått blodad tand.
Fortsatt trevlig sommar, bästa läsare!
