Antikbranschens framtid, Oumbärlig glasbok, Hjortpall eller inte, Spanskt elfenbensförsök och kommande Brösarpsmässa

Vi skriver mars och årets stora antikevent i Sverige är över; Antikmässan i Älvsjö. I tider alltmer präglade av ettor och nollor utgör fysiska mässor mer och mer undantag i det som kallas antik- och konsthandel. Tyvärr. Som nämnt otaliga gånger är antikhandeln satt på undantag. De -få- som är intresserade av gamla grejer använder i allt större utsträckning dator i kombination med transportföretag som självklara delmoment i val av föremål att inreda med, samla på eller handla med.


Själv föredrar jag handslag, famntag, klapp och kram som självklara delmoment i det jag kallar för handel med spännande föremål. Förtroenden får man av människor, deras utstrålning och historier kring föremålen man likt en fluga kring koskit börjat snurra kring. Visst, man kan göra mycket fint med datorer, men till syvende och sist är det föremålet och människorna som är det viktigaste för gammeldags nördar som undertecknad. Glöm heller inte att den största kunskapen sitter i fingrarna. Föremålen måste kännas på. Förfalskningar och förvanskningar är legio. Er erfarenhet och era slutsatser sitter i hjärnan. Med beröring och till och med doftintryck kan ni addera delar till kunskapsekvationen, som ni inte trodde var möjliga.


Gensvaret för Antikmonologen är alltid lika roligt att få under Älvsjömässan. Trogna läsare, mindre trogna, stamkunder och vilt främmande personer som berättar att de berörs av mina rader känns alltid lika stort. Först då förstår jag genomslaget.


Mitt i monterbyggandet så hade jag fått en tandläkarvisit inbokad. En årsgammal måndagslagning av tappad plomb med garanti som inte kunde utföras -med garantin- på Österlen, utan bara där den faktiskt utförts. (Olika landsting, olika regler uppenbarligen). Ett snabbt besök i gamla hoodsen, Knivsöder, så var man två timmar senare tillbaka och byggde i Älvsjö. Ni skall dock veta att tiden vi utställare har på oss för att färdigställa montrarna är absurt kort, och den har kraftigt kortats ned av Stockholmsmässan under årens gång.

Tandläkarbesök mitt i dyrbar monterbyggnadstid; då borstas tänderna på trottoaren i farten..! Knivsöder härmed omdöpt till Tandborstsöder.

-------------------------------------

Under flera år har jag noterat en ung kille som diskret går igenom mina orientaliska föremål på mässorna. Några korta meningsutbyten har ägt rum, mer att likna vid lufttrampande. I år blev vi däremot lite mer av kompisar, vilket kändes bra. Jag blir tårögd, faktiskt, när jag träffar unga människor med intressen som brinner. Jag är ganska patetisk när allt kommer kring, gråtmild och på något underligt sätt triggas en stark, nostalgisk ådra i mig. Den unge mannen heter Olof och har sedan många år snöat in på Orientaliskt konsthantverk. Vilket förstås gillas.

Olof, med porslinstallrik av Orientalisk karaktär. Dock möjligen, sannolikt snarare, Europeisk, vilket ledde till intressant diskussion. Denna tallrik hade Olof fått av en handlare tidigare under dagen. Uppenbarligen är fler än jag blödiga.

Leo har till skillnad från Olof, fokuserat mer på Skandinavisk keramik. Glasyrer och olika keramiker utgör diskussionsämnen under Olofs alla besök i montern. Den blyge får inga svar och lär sig då heller inget. Något Leo förstått.

Nyinköpt vas i trygga händer.

Tredje exemplet på branschens framtidshopp utgör Svante, som drygade ut sin samling av reservoirpennor hos undertecknad. Efter att jag prutat ganska rejält åt honom började vi prata antikviteter. Han är nyblivet intresserad och har fallit för reservoirpennor som samlarområde. Än så länge består samlingen inte av särskilt många pennor, men oj vad jag avundas honom det där inledande suget efter kunskaper och objekt. Jag känner igen det själv såklart, både från antiksvängen, men även från livet som fågelintresserad.

Svante med dagens inköp hos Cederqvist Antik.

Att antikbranschens framtid representeras av tre unga herrar är möjligen ingen slump. Jag kan tyvärr inte komma ihåg någon ung tjej som agerar som Olof, Leo eller Svante i mitten av sina tonår. Hoppas jag har dåligt minne. Tjejerna i samma ålder stannar nog bara hemma i stället; och pluggar konsthistoria.

--------------------------------------------------------

Ska ni köpa en enda bok i år så har jag följande förslag; The Decanter, Ancient to Modern, av Andy McConnell. Första gången praktverket såg dagens ljus var 2004. I höstas utökades och förbättrades boken med över 2000 bilder och massor av nya fakta.




Andy McConnell, excentrisk glasexpert. Foto: Rye News.

Känner ni igen författaren, så kan det bero på att ni följer Brittiska Antikrundan. Andy är Den Stora Experten på glas, alltid med ett gäng rävar bakom öronen, med expertiseringar som fröjd för själen till följd. Precis som McConnell själv, så sprutar boken över av kunskap och frustande glädje. Greppet att välja just karaffen som ämne är genialiskt och det säger jag inte (bara) för att jag har jobbat med vin i över 30 år (se fotnot längre ned). Den är en grundform och mycket liv och glädje har genom årtusenden sprungit ur den.

McConnell gör karaffen till en intellektuell språngbräda och trots ideliga krumbukter i tid och rum, lyckas författaren på det hela taget följa en tråd. Att han är en stor Sverige-vän blir vid genomläsning uppenbart. Han har besökt vårt avlånga land ett otal gånger och är personlig vän med flera svenska glasgiganter. Att kalla boken för glasbibel låter som en floskel, sällan mer påkallad dock. Den samlare eller handlare av glas som inte har denna bok göre sig icke besvär. Simple as that. Låt vara att verket är en tegelsten, men då talar vi om en handslagen, uråldrig, återanvänd och högst älskad dylik. Rätt och slätt ett mästerverk, grafiskt, akademiskt, innehållsligt, ja, you name it. Bock i alla rutor. Gå genast till Eder hökare av böcker. Fyra exemplar finns i skrivande stund till salu hos känd internationell säljsajt. McConnell säljer också själv boken, inte minst i känt socialt medium , det vill säga Facebook.

--------------------------------------------------------

Bukowskis lägger ner sina onlineauktioner i Göteborg. Sveriges andra stad borde lätt kunna generera tillräckligt för att ha även onlinebusiness. Men kvastarna sveper frenetiskt åt alla håll inom Buk, vilket stämmer till stress för anställda -och kunder. Och kostnader ska beskäras ultrahårt. Aldrig upphörande headhunting efter Antikrundeexperter blir dessutom närmast absurt. Men TV:s genomslagskraft är stor, vilket alla större auktionshus vet. Huggsexa om de få u t v a l d a är ett ständigt faktum.

Att Buk till yttermera visso, efter internationell förebild, har höjt ribban för lägstabud (ännu mer) till 2000 kronor är dumt. Dessutom sägs det att man inte tar in föremål som man anser vara värda mindre än tretusen kronor. Det resonemanget skulle fungera utmärkt i en värld bestående av personal med absoluta, oklanderliga kunskaper vid mottagningningsdiskarna. Men Bukowskis, I hate to break it to you; det har ni inte. Det enda ni skapar är badwill, irriterade kunder som upplever att ni sätter näsan (ännu högre) i vädret. Skälet till dessa förändringar är (nog) att Bukowskis röda siffror i årsboksluten har gjort ägarna rejält irriterade, varpå siffernissar fattar jättesmarta beslut, utan hänsyn till den arkaiska tradition som ju faktiskt auktionsbranschen vilar uppå. Och glöm inte en sak, att "höja nivån" på det som tas in till auktion förtar ju glädjen i jakten på Fynden. För så är det. Vi som sysslar med gamla grejer och konst vill till syvende och sist alltid göra en bra affär och hitta något som andra missat. Jag jobbade på Solvalla travbana i många år som tonåring och det var många duktiga konst- och antikhandlare som sprang där, för samma "buzz" skull..!(?).

Bukowskis lokaler i Västberga lämnar övrigt att önska. Inte bara lokalerna, för den delen. Det är alltid svårt att få tag på personal som kan öppna skåp eller svara på frågor. Och lokalerna svämmar över av objekt som inte blivit uthämtade/utlämnade. Personalen som jobbar med utlämning är dock oftast briljant och jobbar blixtsnabbt, ofta kämpande med långa köer. Men som sagt, själva visningspersonalen verkar bortprioriterad. Förr var det roligt att gå på auktionsvisningar i Stockholm och det var ett socialt event. Med förr menar jag just efter Studentrevolten och Bob Beamons 8,90 i Mexico, men lite före Iphonens och elskotrarnas tillkomst. Nu är det något man vill undvika, ett nödvändigt ont, om man måste.

------------------------------------------------------------------

Daterat mars 2018

Daterat mars 2019. (Källa: Barnebys)

Att förstå Stockholms Auktionsverks (SAV)/ Luritz förehavanden är inte enkelt. SAV:s Fine Art-avdelning köptes ju ut av finansmannen Per Taube. Det lät nog läckert vid jakter och middagar att säga att man köpt Verket och skulle rädda det på vit springare, iförd välpolerad antik rustning. Något år senare får Bengt Sundström köpa tillbaka SAV! Efter att Sundström vikt ut sig i pressen om att han minsann tvingades inteckna sin franska vingård för att ha råd. Abstrakt konst. Abstrakta affärer. Same, same but different..? Absurt, Bengt Absurdström. Pajaserier och luftslott. Det är synd om  människan. Likaså om personalen på Stockholms Auktionsverk. Den som finns kvar, i huggsexandet. Att läsa om Sundströms/Taubes affärer är som att iaktta två fjortonåriga nördkillar som spelar Monopol mycket inlevelsefullt. Vad händer i mars 2020 kan man fråga sig? Får någon gå direkt utan att passera Gå..?

--------------------------------------------------------

Katalogversion 1, 18 mars 2019.

Kommer ni eventuellt ihåg pallarna tillskrivna Axel Einar Hjorth som diskuterades i senaste Antikmonologen? Var det månne just DU som blev så kallad underbidder och moloken fick gå hem tomhänt, från Hebergs Auktion i februari? Nu kunde du i stället bjuda på en likadan(?) hos Lindes Auktioner, syd om Snuggan och väst om Gusselby eller mellan Karlstad och Västerås. Den 24 mars såldes nämligen "Pall i trä, uppskattat värde 1500 kr".

Katalogversion 2, 20 mars 2019: Ett par dagar senare har katalogtexten ändrats; "...snarlik Lovö" har tillkommit. Detta är intressant, eftersom Auktionshuset implicit insinuerar att pallen bara är lik originalet, men inte ett original. Kanske har man läst senaste Antikmonologen? Pallen klubbades för 20.200 kronor. Inte kattskit.

Hade ni otur och fick punktering på väg till den auktionen så kunde ni ge er in i budmatch på Tradera. Där fanns den mycket sällsynta pallen också till försäljning. Dock med lite mer specifik rubrik; "Axel Einar Hjorth, Taburett". Längre ned står också "sannolikt" i samband med tillskrivningen. Tänka sig, två pallar till salu samtidigt. Otroligt! Traderapallen finns i Genarp, Skåne och säljaren kallade sig tah_1985. Lite mer anonymt än Hebergs och Lindes, men pengarna tycks ju trilla in ändå. Genarpspallen försvann plötsligt från Tradera, långt före budslut. Ytterligare Antikmonologsläsare månne? Den dök upp direkt igen, nu endast kallad "Pall", men togs snabbt bort. Igen. Är det Tradera själva som sanerar i kopievärlden?

--------------

Under senaste Älvsjö Antikmässa kom en av landets mest etablerade handlare av modernt konsthantverk fram till mig och viskade: "Tack för att du skrev senaste bloggen. Väldigt bra. Men.., du har inte hört detta från mig; Det är omdebatterat huruvida Hjorth överhuvud taget är designern bakom pallen du skrivit om".

-Okej?


"Ingen har sett pallen i några annaler som avhandlar Hjorth, och den har inte setts före 1950 typ. Kanske till och med 1960... Det diskuteras om det är en möbel framtagen för dagis på 50- eller 60-talet".


Det vore väl den ultimata ironin om pallen som kostat hundratusentals kronor visar sig aldrig ha varit i närheten av Hjorths designblock. Vad en "omattribuering" skulle innebära i eventuella tvistemål mellan köpare och säljare återstår också att se. Beskrivningen "Pall, 100 kr" får plötsligt en alldeles ny klang... Att sedan förslagna människor har låtit nytillverka pallen/taburetten för att slå mynt av efterfrågan är fortfarande lika illa. -Efterfrågan från dels köpare, men också från, nota bene, auktionshus). Associationerna går osökt till den så kallade Muslingestolen.

-----------------------------------------------------------------------------

Med pågående internationalisering av auktionsbranschen kommer "nya" problem. Det man anser fel eller osmakligt på en marknad, accepteras på en annan.

Paraplyauktionsmotorn Auctionet expanderar ständigt. Duktiga, handplockade personer på exekutiv nivå går över stock och sten för att inkludera och expandera. Och man lyckas, även utomlands. Senaste tillskottet är auktionshuset Balclis i Barcelona.

Att de väljer att ropa ut ett par elfenbensbetar, den största 113 cm hög, är tråkigt. Det vore mycket intressant att få ta del av hur dateringen gjordes: "Cirka 1940". Förvisso står det att Cites-intyg medföljer, men eftersom det rör sig om några få år från förbjuden handel (1947), så är dateringen med osäkerhet inbegripen (c i r k a 1940) högst tveksam, ur försäljningssynpunkt. Jag betvivlar å det kraftigaste att något svenskt auktionshus ens skulle drömma om att försöka sälja ett par så stora och iögonfallande elfenbensföremål. Möjligen med ett undantag. Host.

Balclis värderade paret skurna elefantbetar till 115.000 kronor. Tack och lov var intresset så svalt att de ropades tillbaka av säljaren (exporttillstånd krävdes för transport utanför EU). Oaktat Cites-intyg så är försäljningsförsöket  ur etisk-moralisk synvinkel förkastligt. Det tjuvskjuts en elefant varje kvart. En försäljning av betar liknande detta utrop underblåser handeln med elfenben, som utgör en extremt skuggig del av "antikmarknaden" Googla några minuter på "ivory for sale". Blir ni inte mer eller mindre illamående så kanske det är dags för Big Game Hunting-jaktresa till Afrika?

-------------------------------------------------------------------

Passar ni på afrikansk storviltsjakt så kan ni ju alltid ringa till OKQ8 i Brösarp och därefter till och med besöka den fina lilla orten. Samtalet lär ni inte glömma i första taget, eftersom Den Oefterhärmlige Herr Ranelid har pratat in telefonsvararmeddelandet. Det är e p i s k t. (Hur många personligt utformade telefonsvararmeddelanden finns det (kvar) i Sverige år 2019? -Överhuvudtaget?) Samtalet till bensinstationen genomförde jag en tid efter Antikmässan i Älvsjö, eftersom jag ville veta vad som hände med den fina svarta schnauzern jag lämnade in där, måndagen före Älvsjömässan i februari. En tvärnit vid södra infarten till Brösarp och häpp, så satt den fine lille herrn i mitt knä medan jag sökte efter någonstans att lämna in honom, för att undvika trafikdöden vid den 90-väg som han valt att schnauzra invid. Dessvärre vet jag än idag inte vem som hade blivit av med hunden. Men han lär ska ha återbördats till sin ägare, vilket räcker för mig.

Besök Brösarpsmässan! Det ska jag göra. Den 29-31 mars utökas Brösarps 700 invånare med ett par tusen tillresta prylälskare. Det som lockar, är mer specifikt orörda antikviteter. Alltså antikviteter som inte är "fixade", övermålade eller konstiga på något vis, utan riktiga, med SJÄL. Lisa Larsson-samlare göre sig icke besvär, däremot så lär de som söker det Där Speciella Föremålet med karaktär få sitt lystmäte. Antikviteter med cojones. Googla på det. Cojonesantikviteter.

Kanske ses vi där?

--------------------------------------------------------------

Fotnoter:


Jag har några få mycket goda vänner i utlandet. En av mina allra käraste vänner lärde jag känna i Sydneys Red light district, när vi som mindre bemedlade backpackers jobbade där och delade lägenhet, 1989. Ungefär 12 år senare hade vännen blivit lyckad författare, flerbarnsfar och skulle gifta sig, tillbaka i fäderneslandet England. Min present till brudparet blev något jag själv älskar och använder näst intill dagligdags. På sidan 476 i McConnells absurt läckra bok, sprängfylld av kunskap tillika roliga historier, finner ni en närmast identisk; A wrythen carafe, från Glasrike, det vill säga Småland. Ett föremål mina vänner använder frekvent och ofta talar om hur mycket de älskar. Så jag är rörande enig med Andy, det är något alldeles extra med karaffer. (Tänk förresten om det var vikingarna som lärde engelsmännen att dekantera alkohol!? Det vill jag tro).


Några dagar efter hemkomst från Älvsjömässan i februari åkte jag till ett av mina mer lokala auktionshus, -nota bene; i egenskap av pånyttfödd skånepåg- för att hämta några köpta varor som de snällt låtit ligga ett par dagar över tiden. Jag hade till min förskräckelse upptäckt en "Hjort-pall" till salu hos detta auktionshus kvällen innan jag åkte dit. När jag kom dit frågade jag efter pallen, men den var då tillbakadragen av Chefen för auktionshuset eftersom han hade blivit tipsad om senaste Antikmonologen, "...och inte ville ha något skumrask hos sig". Resolut. Bort med ärtaspögena!


Antikmonologen ber om ursäkt för dålig layout samt typsnittsvariation i detta blogginlägg. Dessvärre är det mer regel än undantag numer, i detta bloggverktyg.






Källor:
http://auktionsverket.se/nyheter/smycken-traffa-vara-specialister/
https://www.barnebys.se/blogg/lauritz-koper-tillbaka-stockholms-auktionsverk-1/